Hantverkets återkomst

23 september 2024 – Artikel – Kultur & bildning

Text: Vilma Luostarinen Foto: Katarina Johansson, David Eng, Sanna Lindholm

Höstens två utställningar på Sigtunastiftelsen har en gemensam nämnare: båda konstnärerna arbetar i gränslandet mellan konst och hantverk. Sanna Lindholm, uppväxt i Gävle och bosatt i Göteborg, skulpterar i trä med svarven som främsta verktyg. Ostwald Au-Yeung, ursprungligen från Toronto, Kanada, hittade till Dalarna och dess textila hantverkstraditioner via en karriär som modedesigner i London. Sigtunastiftelsen mötte de två konstnärerna i ett samtal om hantverkets roll i samtiden och om gränsöverskridande skapandeprocesser.

Hantverk, så som vävning och keramik, blomstrar i vår tid. Men vad är det som får oss att vilja skapa något med våra egna händer? Sanna Lindholm, som själv håller i täljkurser, tror att det finns en längtan efter det långsamma, att stanna upp och vara nära sig själv och materialet. ”Livet har blivit så abstrakt med alla skärmar, det finns knappt något utrymme för det taktila längre”, kommenterar hon. Ostwald Au-Yeung menar att människor har hållit på med hantverk i alla tider. Intresset är inte unikt för vår tid och kan inte helt förklaras med digitalisering och ett uppskruvat tempo. ”Det kanske snarare har något med agens att göra”, reflekterar han. ”Vi är så vana vid att köpa allting färdigtillverkat. Det är inte självklart att man skapar något med sina egna händer längre. Det är inte ens alla som lagar mat hemma.”

Ostwald har länge arbetat med textil. Han drogs till materialets mjukhet och följsamhet, att få ornamentera och dekorera. Till en början ledde vägen till modevärlden. Efter studier i Kanada flyttade han till London men efter några år insåg han att den hårda och ofta orättvisa branschen inte var för honom. Han sökte sig mot något annat, något mer mänskligt. Kärleken förde honom så småningom till Leksand. Där började Ostwald fråga sig hur han kunde lära känna och rota sig i en kultur som var långt bort ifrån hans egen. Svaret fann han genom textilhantverket. Den snabba modevärlden byttes ut mot folkdräkter och textilkonst. I Ostwalds vävnader möts två lokala traditioner, textil och psalmer. Genom att ”krusa”, eller ”remixa”, utvalda psalmer i vävstolen blir noter till geometriska mönster och vävnaderna till en ny folklig koral i glänsande linnetrådar. ”Det är lätt att tro att ’traditionen’ bara är det som kom före en själv. Men det kan bli ganska dött om man bara reproducerar något som redan finns. Att bevara en tradition är mer än så. Som hantverkare är man också ett redskap. Även om jag lär mig en traditionell metod så kommer det jag skapar oundvikligen att få ett personligt uttryck”, berättar han.

Trä som material har fascinerat Sanna ända sedan barndomen. Men det var också av tillgänglighetsskäl som valet föll på just trä. Hon hittade träbitar både ute i naturen, i stadsmiljön samt i skolans återvinningsbingar. Med svarvens hjälp kunde grenen upphittad på Avenyn och restbitarna som någon annan kastat bli till något nytt. Med tiden har hennes intresset för materialet växt och fördjupats. Dels utifrån sina fysiska egenskaper, dels utifrån att det med sina årsringar bär på berättelsen om tid lagrat i sig. I kontrast till svarvens direkthet har Sanna alltmer börjat använda sig av handverktyg, så som kniv, yxa och bildhuggarjärn. Hon söker efter ett långsammare och strävsammare sätt att skapa, efter känslan av att röra sig i allt större cirklar och längre cykler.

Att dra ner på tempot har varit viktigt även i Ostwalds arbete. ”Något jag alltid gillat med textilhantverk är att det tar så mycket tid. Det är jätteonödigt men samtidigt jätteviktigt. Jag tror att vi människor har ett behov av att lägga ner tid på saker och att skapa skönhet. Något jag hade svårt för i modeindustrin var just den snabba takten med ständigt nya kollektioner.” På frågan om vad som motiverar dem personligen att syssla med hantverk svarar han: ”För mig har det handlat om frågor som: Hur vill jag använda min tid? Vilka spår ska jag lämna efter mig? Man kan sitta framför datorn i två timmar och jämföra den tiden med att ha jobbat med händerna. Man kanske inte har hunnit åstadkomma särskilt mycket, men man har gjort någonting som lämnar ett fysiskt spår. Det är en fråga om vad man väljer att lägga sin tid på, att den inte bara ska försvinna bort i något Tiktok-flöde…”

Början av 1900-talet då Sigtunastiftelsen öppnade var en tid som präglades av snabb förändring. Årtiondena innan hade Arts & Crafts-rörelsen växt fram som en motkraft till industrialismen. Idag lever vi i en minst lika omvälvande tid, samtidigt som hantverket åter är högaktuellt bland yngre generationer. Ser konstnärerna några likheter mellan tiden då och nu? Svaret är både ja och nej. Det finns idag ett stort intresse för hantverk, hållbarhet och äkthet, samtidigt som vi har vant oss vid att de saker vi behöver och vill ha ständigt finns lättillgängliga och till nästan ingen kostnad alls. ”Det krävs många omvärderingar”, tror Sanna. Sitt politiska budskap och sin tilltalande estetik till trots så har Arts & Crafts-rörelsen en baksida, påpekar Ostwald: ”Rörelsens medlemmar kom själva ofta från välbärgade familjer. Jag hoppas att vi är på väg mot något mindre elitistiskt.”

Konstnärerna efterfrågar mer offentliga medel för exempelvis kommuner att köpa in och tillgänggöra konst och hantverk. Sanna funderar mycket på konst och folkbildning. ”När jag som barn hängde med min mormor och morfar var det helt naturligt att gå på museum och andra utställningar på helgerna. Det kan vara något vi har kommit bort från lite. Möjligen har de rummen blivit kyligare. Inte ens jag som utövare känner mig alltid bekväm i gallerirummen.”

Men kanske är något på väg att förändras. Den skiljelinje som tidigare funnits mellan den så kallade ’fria konsten’ och det mer folkliga hantverket, där konsten ofta ansetts ha högre status, verkar vara på väg att luckras upp. Hybridformer uppstår och hantverket har hittat in till de domäner som tidigare var reserverade för konsten. Rollerna är mer flytande än förr. ”Många konstnärer rör sig mer mot hantverket”, berättar Sanna. ”Jag brukar kalla mig konstnär men det är mest för att ge mig själv svängrum och möjliggöra att verka i olika sammanhang och kunna diskutera många olika frågor. Det känns härligt att det börjar luckras upp lite och att man kan intressera sig för olika fält från olika håll.”

Om konstnärerna

Ostwald Au-Yeung

Född: 1992 i Toronto, Kanada.
Utbildning: Ryerson University, Toronto, Hong Kong Polytechnic University och Central Saint Martins College of Art and Design, London.
Aktuell med: Utställningen Vävens stämmor på Sigtunastiftelsen 5 oktober – 29 november 2024.

Sanna Lindholm

Född: 1987 i Gävle.
Utbildning: MFA Crafts vid HDK Valand – Högskolan för konst och design, Göteborg.
Aktuell med: Utställningen Utsträckta händer på Sigtunastiftelsen 7 december 2024 – 7 februari 2025.