TEXT: VILMA LUOSTARINEN FOTO: ARI LUOSTARINEN
”Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”
Så berättar Anna Berglind om sin mor Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008). I den gamla skolan där Anna bor och arbetar visar hon Susannes fotoalbum från tiden då Sigtunastiftelsen omvandlades till beredskapssjukhus. Bilderna vittnar om skörhet och kamp, men också om den vänskap som växte fram mellan de judiska kvinnorna såväl som med dem som arbetade med mottagandet. På några av fotografierna syns Susanne tillsammans med Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De öppnade med tiden sitt hem för Susanne och kom med åren även att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes syskon. Anna minns barndomens besök hemma hos Märta och Arvid och beskriver dem som humanister med stor passion för folkbildning och kultur. Deras hem var fullt av konst och än idag kan Anna förnimma lukten av vinteräpplen, doftpelargon och Märtas matlagning.

Redan i Sigtuna började Susanne teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser, berättar Anna. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva och få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande en 14-årig flickas upplevelser från lägertiden. ”Det finns flera förklaringar till att jag lyckades överleva, kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden”, skriver hon. ”Det fanns ett slags besatthet inom mig att få berätta om vad som försiggått bakom taggtrådsstängslen.”
Fastän viljan fanns där tog det många år innan Susanne orkade berätta och visa för världen vad hon varit med om. I nästan ett halvt sekel omgavs hennes och andra överlevandes historier av tystnad. Berättelser som hade behövt bli lyssnade till fick istället stoppas undan och finna sin tillflykt i kroppens och själens mörkare vrår. Men trots försöken att gömma, glömma och börja på nytt levde erfarenheterna kvar, i de överlevande själva, hos deras närstående och i samhället i stort. Där fanns alltjämt ”en närvarande frånvaro av berättelser vi aldrig förmådde ta del av”, för att använda Annas ord. Skapandet blev ett sätt för Susanne att uttrycka sig och fanns ständigt närvarande under Annas uppväxt. Hon minns hur hon som barn hittade sin mammas skissblock på vinden och blev liksom trollbunden. Senare kom även Anna att studera vid Konstfack. I sitt eget konstnärskap arbetar hon ofta med rumslig gestaltning. Hon har alltid fascinerats av ljus och mörker, och drivs av att skapa rumsliga situationer som kan inspirera människor till ökad närvaro och inlevelse. Att minnas något vi glömt bort och att återuppväcka ett tillstånd av förundran mitt i en ofta mörk värld.

En av Annas stora drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser vidare till nya generationer. Med den kommande utställningen på Sigtunastiftelsen vill Anna, med respekt och vördnad, ge röst åt Susanne och andra som överlevde Förintelsen. I sin ateljé visar hon skisser till ett av verken, där hon tillsammans med en traditionell tryckare kommer att trycka upp förnamnen på de kvinnor som välkomnades till Sigtunastiftelsen 1945. De ska presenteras som människor med namn och hjärta, snarare än siffror, vilket ofta är fallet än idag när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden. Anna vill inte bara hjälpa oss att minnas vad som skedde under andra världskriget, utan även se på Europas mörka historia i ljuset av vad som händer i världen idag. Berättelserna är inte bara angelägna för överlevare och deras anhöriga, menar hon, utan berör grundläggande frågor om demokrati, empati och hur vi förhåller oss till varandra.
– Vi måste förmå oss att lyfta de här berättelserna, betonar Anna.
– I vår tid är det extremt viktigt att minnas och väcka motstånd mot den okunskap och oförmåga till empati som sprider sig”, fortsätter hon och nämner begreppet ’agnotologi’ som syftar till medveten spridning av okunnighet i syfte att vilseleda och distrahera från fakta. En fråga hon återkommer till i sitt konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker?
Det handlar emellertid inte bara om att berätta, utan även om hur man berättar. Hur kommunicerar man det ofattbara, med Susannes uttryck ”en omöjlig verklighet”, på ett sätt som kan beröra människor idag och imorgon? Anna tror att det är viktigt att även utveckla andra språk än det verbala. Om det är något konsten kan så är det just att vidröra på djupet, bortom orden.
– Är det ens möjligt att beskriva och förmedla en sådan ondska?
Man står stum inför den och därför är det så viktigt att också hitta andra sorters språk. Jag är skulptör och uttrycker mig genom rum och kropp, min förhoppning är att verken ska beröra betraktaren känslomässigt och fysiskt.

Än viktigare blir berättandet när Susanne och andra överlevare inte längre själva har möjlighet att vittna om sina upplevelser. I år det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga första-handsvittnen från Förintelsen kvar i livet. Då kan arkiv, föremål och fotografier fungera som viktiga länkar till det förflutna, menar Anna.
– Genom de vittnesmål min mor lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan oss fortfarande möjligt. Bortom orden som aldrig blev sagda äger trots allt en dialog rum.
I december kommer just en sådan dialog att ta form på Sigtunastiftelsen, då Susannes bilder och Annas verk, som särskilt berör moderns historia och de judiska kvinnor som vårdades här, ska visas sida vid sida.
UTSTÄLLNINGEN ÅMINNELSE med Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind har vernissage den 6 december och pågår fram till den 6 februari.
FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI 2026
Finissage för utställningen Åminnelse där Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein leder ett samtal med Anna Berglind och Johan Perwe, verksam vid Forum för levande historia.