TEXT: ELIN CULLHED FOTO: NILS RAMHÖJ

Författaren Lars Anderson har skrivit biografin ”Försök med ett liv” över vännen och kollegan Göran Tunström. I höst berättar han mer om deras nära relation under en av Sigtunastiftelsens kulturhelger.

Hur kommer det sig att du ville skriva en biografi över Göran Tunström?

Helt enkelt därför att han betydde så mycket för mig. Ja – man såg ett författarliv. Det är spännande att se allt som går in i ett sådant liv och försöka förstå hur det där orkestreras i ett annat huvud än mitt eget. Bara några få år efter hans död började tanken på en biografi dyka upp, och jag ville säkerställa att Lena Cronqvist, som var gift med Tunström, var vänligt inställd och det var hon. Tidigare hade jag skrivit en biografi över Tage Aurell, som jag bara mött i texten. Därför var det kul att skriva om en författare som jag har träffat och tyckt mig känna.

Vad har du själv för relation till Tunström?

Vi träffades i slutet av 1970-talet, jag brukade sova över hos honom när jag var i Stockholm och han besökte mig i Värmland. Jag tillhörde inte hans allra närmaste vänkrets men han var någon jag stod i ständig dialog med, både i mitt huvud och i verkligheten. Sina egna manus lät han bara visa för några få, men vi läste varandras böcker och uttalade oss ganska uppriktigt om dem. Våra vägar korsades också genom de platser vi reste till, till exempel Indien. Däremot tror jag inte att han har präglat mitt sätt att skriva.

Har du upptäckt något nytt om Tunström, vad har överraskat dig?

Slående är hur mycket han skrev, han skrev ständigt, i total motsats till mig. Han hamrade loss på sin skrivmaskin varje dag, det fick bli vad det blev. Så det finns enorma mängder utkast. Jag har alltså vadat i ett material, jag vet ju inte om det är med hans goda minne eller inte.
Jag fann också en intressant dubbelhet i bilden av Tunström. Det finns vemod och sårbarhet i det han skriver men han är också en så talför och extrovert och sällskaplig människa. Långt in i hans tidiga författarskap rådde ett nattsvart tvivel. Han skrev den här soliga och lätt skrivna Maskrosbollen redan som sin andra roman 1962, men det var inget han gladde sig åt att ha gjort, i stället kastade han sig in i mörka grubblerier. Men när han fick boken Familjeliv (1964) ur kroppen hände det något. Då blev han den Göran Tunström vi känner.

Hur står sig hans författarskap idag?

Det där är en intressant fråga, som man alltid kommer i prat om. Det är svårt att veta. Kärntruppen av Tunström-älskare finns ju, men också det slags dödsskugga som faller över den författare som går ur tiden. Och det finns något med den typ av roman han skrev – språkdriven och romantiskt allsyftande – som man kan vara pessimistisk om idag. Han ställer sig själv den frågan mot slutet, i anteckningarna från New York, där han uppriktigt frågar sig om han förstår den nya estetiska situation som är omkring honom eller inte. Alltså klyschan postmodernismen. Tunström var ju en litteraturförgiftad yngling och blev på många sätt en romantisk författare. Han ville att hela universum skulle sjunga med i hans skrivande. Men man kan hoppas att fler läser honom idag.

Lars Andersson har skrivit biografin Försök med ett liv där han tecknar Göran Tunströms liv och författarskap. I höst medverkar Lars Andersson i ett författarsamtal under en av höstens kulturhelger.

Läs mer