”Mitt tänkande är under rekonstruktion”

4 juli 2024 – Artikel – Kultur & bildning

Text: Sofia af Geijerstam Foto: Ali Bagheri


Mahsa Malekmarzban hade en framgångsrik karriär som journalist, översättare och programledare i Iran. För tre år sedan valde hon att lämna allt och bege sig till Sverige, ett land hon hade lärt känna genom Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.  

–  Irans omfattande censur gjorde att jag inte orkade längre. Nu försöker jag lära mig att tänka fritt, som en skolflicka. Ju mer jag söker i mitt förflutna, desto mindre hittar jag av fritt tänkande. Censur tar sig in i hjärnan, sprider sig som cancer. Det är först när du lever i ett öppet samhälle som du blir medveten om dess skadliga effekter. Mitt tänkande är under rekonstruktion, säger Mahsa Malekbarzan som tilldelats Sigtunastiftelsens fristadsstipendium.





Mahsa bläddrar bland gulnande pressklipp om Ingmar Bergman i Sigtunastiftelsens klipparkiv. Recensioner av Fanny och Alexander, den film som var hennes första kontakt med Sverige. Hon var 22 år gammal och hade precis blivit klar med sina universitetsstudier. Med ett brinnande intresse för film och litteratur hade hon börjat översätta artiklar från engelska till farsi för olika tidskrifter och magasin. Hennes första översättning var just Bergmans Fanny och Alexander. Inte anade hon då att hans texter så småningom skulle leda henne till Sverige.

– Det oförutsägbara är livets läxa och jag försöker lära mig den, säger Mahsa som nyligen avslutat sin tvååriga vistelse som fristadsförfattare i Linköping.

Ett andra universitet

Hon växte upp i en familj där det fanns ett starkt politiskt engagemang. Trots riskerna, stöttades hon ändå helhjärtat av sina föräldrar i valet att bli journalist. Hon började som reporter och översättare för tidningen Zan, Irans första tidning för kvinnor. Redan tidigt i karriären fick hon erbjudande om att bli programledare i iransk tv.  

– För mig blev redaktionen på Zan ett nytt universitet. Kunniga journalister delade med sig av sina erfarenheter och sitt kunnande. Tv var något helt annat. Något jag aldrig riktigt trivdes med, säger Mahsa.

Hon hade förmånen att välja program som handlade om film och litteratur, men censuren fanns ändå alltid där. Vad man fick säga, hur man fick tänka. Som en osynlig ständigt närvarande gräns. Hon scrollar i sitt Instagramflöde tillbaka till den tid då hon satt i tv-studion. Då alltid klädd i heltäckande klädsel med sjal över håret.

– Jag jobbade som programledare i 18 år. Under en period drev jag ett också ett bokcafé i Teheran. Det var under den tiden som jag insåg att det fanns ”bigger fish to fry”, som hon själv uttrycker det.


2021 kom hon i kontakt med ICORN, International Cities of Refugee Network. De erbjöd henne möjligheten att lämna Iran. För vilket land, eller vilken stad, visste hon inte.

-Jag kunde inte berätta för någon om mina planer. Inte ens för min närmaste familj. Det hade varit för riskabelt.

En dag kom telefonsamtalet med beskedet att hon skulle till Linköping.

-Jag tyckte att Linköping lät som en stad i Kina. Sedan förstod jag att det var Sverige. Det kändes betydligt bättre. Det var ju ändå ett land som jag kände till. Inte minst genom Bergman, säger Mahsa och skrattar åt minnet.

Ljus bild av Sverige

Hennes upplevelse av mötet med Sverige är ljust. Inte alls det kyliga, mörka land som många beskriver det som. Vinterns korta kalla dagar kompenserades mer än väl av det varma bemötande hon fick, och hon kallar fortfarande Linköping för sin andra hemstad.

-Fokuset på människovärdet är det som jag upplever så starkt i det svenska samhället. Människovärdet, yttrandefriheten och en demokratisk grundsyn.

En skugga som tar sig in överallt

I september 2022, när Mahsa hade varit ett drygt år i Sverige, nåddes världen av nyheten att Mahsa Jina Amini hade förlorat livet. Hon hade gripits av den iranska moralpolisen för att hon inte bar sin huvudsjal korrekt. Det blev början på den feministiska frihetsrevolutionen – Kvinna, Liv, Frihet – en revolution som nådde långt utanför landets gränser. Själv minns hon att hon översatte nyheter i sina sociala kanaler mer eller mindre dygnet runt den första tiden. För att omvärlden skulle få veta vad som hände. Idag är protesterna inte lika högljudda längre och rubrikerna betydligt färre, konstaterar hon.

-Det är så censuren fungerar. Alla är så medvetna om att de inte bara utsätter sig själva för stor risk, utan även sina närmaste. Den ligger där som en skugga som tar sig in över allt.


När intervjun görs har vi just mötts av nyheten att Irans president, Ebrahim Raisi, omkommit i en helikopterolycka. Att detta skulle leda till någon förändring i landet är dock inget som Mahsa hyser någon förhoppning om. I alla fall inte i det korta perspektivet.

-Mitt folk har fått utstå så mycket. De som sitter fängslade för sin politiska uppfattning, de som kämpar för jämlikhet. Utmaningarna är enorma, men deras vilja att kämpa för en bättre värld är inte bruten. Det vi måste göra är att se till att deras röster hörs. Stötta de organisationer som verkar för kvinnors rättigheter, sätta tryck på FN, verka för att upprätthålla yttrandefriheten genom att stödja oberoende medier, men också genom att erbjuda asyl och ge möjlighet för författare, journalister och konstnärer att få en fristad.

Hur ser du själv på framtiden?

-Beslutet att lämna Iran var en One Way Ticket. Det har jag förlikat mig med. Idag översätter jag och skriver. Det är min vardag. Jag har också en bokcirkel som jag sänder live på Instagram varje fredag där jag presenterar en ny bok. Den här veckan läser vi antologin Tankerum av platser och idéer (svensk översättning).  Att dela min passion för litteratur med andra är något jag älskar. Det hjälper mig att återerövra mitt fria tänkande. Jag är precis i början av den processen, men jag har alltid varit en utforskare. Jag ser fram emot resan.


Sigtunastiftelsens Fristadstipendium

Sigtunastiftelsen utlyser varje år fyra fristadsstipendier som omfattar en veckas vistelse på Sigtunastiftelsen. Stipendiet kan sökas av författare, journalister och konstnärer som ingår eller har ingått i ICORNS fristadsprogram. Ansökan för 2025 ska skickas senast 31 oktober. www.sigtunastiftelsen.se/stipendier

International Cities of Refuge Network

ICORN är en organisation där städer och regioner erbjuder författare, konstnärer och journalister som lever under förtryck en temporär fristad upp till två år. Organisationen har idag mer än 70 medlemmar runt om i världen. Sigtuna var medlem i ICORN mellan 2012 och 2018 www.icorn.org.

Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex

Reportrar utan gränser publicerar varje år ett pressfrihetsindex. Av 180 länder rankas Norge som 1, Danmark 2 och Sverige 3.  Iran rankas som 176, Nordkorea 177, Afghanistan 178, Syrien 179, Eritrea 180 www.reportrarutangranser.se