Text: Kerstin Dillmar Foto: Hans Hartman

I sin bok fascinerande bok ”Närda av samma längtan” skriver Bengt Gustafsson, professor emeritus i astronomi och teoretisk astrofysik om början av 1900-talet och den rörelse, modernismen, som svepte genom litteratur, musik och bildkonst och som sammanföll med den vetenskapliga omvälvning som kvantmekaniken och relativitetsteorin innebar. Bengt Gustafsson rör sig självklart och bildat från kubismen via Kandinskijs målningar till Viginia Woolfs Vågorna och Schönbergs tolvtonsmusik medan Schrödingers katt stillsamt spinner i bakgrunden. Här möts tid och evighet.

I en avhandling från 1905 om den speciella relativitetsteorin gav Einstein upp Newtons tankekonstruktion om den absoluta tiden, gemensam för alla. Tiden blev i stället relativ, den gick olika fort på olika platser i rummet och olika för personer som rörde sig med olika hastighet. 1915 kom så Einsteins allmänna relativitetsteori, där ”tidens gång” blev beroende av vilket gravitationsfält man befann sig i. Einsteins allmänna relativitetsteori är en geometrisk teori som postulerar att närvaron av massa och energi liksom ”kröker” rummet, och denna krökning påverkar fria partiklars banor – och även ljusets bana – en effekt vi tolkar som gravitationskraft. Den objektiva tiden, som gick oberoende av allt och alla, visade sig alltså vara en illusion.

Den franske filosofen Henri Bergson drev tesen att vår intuitiva upplevelse av tiden är helt väsensskild från den tid som klockor mäter. Han talade om ett ”nuflöde”, och menade att detta ”nuflöde” inte kan delas in i ett antal punkter som kan förbindas med en tidslinje. Att man ändå gör det är en schematisering som kan vara nödvändig i samhället – men som han sa – allvarligt förvränger den upplevelse av den tid som var och en av oss har. Man behöver insiktsfullt förhålla sig till både förfluten tid och framtid som en helhet och att dela upp tiden mekaniskt i en serie ögonblick menade han försvårar ett gott liv. Senare tillade Bergson att även om ”nuflödet” upplevs individuellt kan det ändå vara gemensamt och på sitt sätt definiera en slags universell tid upplevelsemässigt och filosofiskt – men utan att vara mätbar. De möttes den 6 april 1922 hos filosofiska sällskapet i Paris för att samtala om detta och det har efteråt sagt att det är tveksamt om de över huvud taget förstod varandras perspektiv.

Kanske är det precis där vi är. Här och nu. I en märklig skärningspunkt mellan den subjektivt upplevda tiden och våra rörelser över gravitationsfältet. Vi är mitt i klocktiden på samma gång i den tidlösa berättelsen där det som varit blandar sig med nuet och det som ska komma. Kanske är det precis som Sigtunastiftelsen, som är mötesplatsen mellan de många olika perspektiven som både lever sina egna liv och som påverkar varandra. Här finns också våra möten med varandra och där oväntade upptäckter bidrar med en emergens bortom det vi hade kunnat tänka ut. Här finns också hela stjärnhimlen som lyser över tallarna.

Bengt Gustafsson är född 1943. Han var professor i astronomi vid Stockholms Observatorium 1983–1987, och professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala universitet 1987–2012. Hans forskning har främst omfattat teoretiska modeller för stjärnornas atmosfärer. Gustafsson har också varit en av regeringens vetenskapliga rådgivare och är sedan 1983 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Bengt Gustafsson är också känd för sitt intresse för livsåskådningsfrågor och utsågs till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet 2000. Han var direktor för Sigtunastiftelsen 2000–2001.

Som 50-årspresent fick han en asteroid, Gustafsson 5498, uppkallad efter sig.

Fredag 11 oktober 18.00 pratar Bengt Gustafsson om sin bok i Sigtunastiftelsens bibliotek.

Anmäl dig här