Per Starke har en lång chefskarriär i ryggen, inom IT, forskning, utbildning, hotell och vård. Idag arbetar han inom Svenska kyrkan med ansvar för samverkan och digitalisering. Dag Hammarskjölds tankar om ledarskap har präglat honom i hans egen yrkesroll och fick honom till slut att skriva Generalsekreteraren, en lärobok i form av en skröna där de båda möts i ett fiktivt samtal.
När Per Starke började skriva Generalsekreteraren så byggde det på ett inre driv att på ett pedagogiskt sätt förklara transformerande – utvecklande ledarskap och att därigenom också kunna få bearbeta sitt eget ledarskap och sin yrkesroll. Men i bakgrunden fanns också pandemin och materialet till fem inställda seminarier om Dag Hammarskjöld. Inspirerad av 1400-talets facklitteratur i dialogform så skapade Per Starke en fiktiv version av sig själv som oväntat hamnar i samtalar med Dag Hammarskjöld. De befinner sig i en lägenhet i Uppsala helt nära Gamla kyrkogården där släkten Hammarskjölds grav kan anas på avstånd. Där har också Dag Hammarskjöld sitt namn på en liten anspråkslös liggande stenplatta. Han föddes 1905 och avled i samband med flygkraschen i Ndola 1961 under försöken att lösa den pågående Kongokrisen.
När boken Vägmärken publicerades efter Hammarskjöld död så blev det tydligt att han länge skrivit dagbok som ett sätt att reflektera över sitt liv och sin inre process. Ännu tidigare gick Dag Hammarskjöld fram och tillbaka i pelargången på Sigtunastiftelsen för att memorera allt till sin juridikexamen. Han verkar ha brottats med riktningen i sitt liv i en uppväxtmiljö med förväntningar på att man ska åstadkomma något och bidra till världen.
Dag Hammarskjöld i Rosengården på Sigtunastiftelsen 1930.
-Man kan tala om det som en slags kallelse, men man behöver inte heller göra det. När frågan kommer så faller bitarna på plats, menar Per Starke. Dag Hammarskjöld blev generalsekreterare för FN.
I en av de tidigaste meningarna i Vägmärken står det ”Ett urblåst ägg flyter bra och följer alla vindkast – utan förbehåll eller distans – ivrig att vara till lags – med ett tal utan form och utan vikt”. Senare i boken formulerar Dag Hammarskjöld ”En ledare som har tyngd skapar motstånd, men får respekt. En ledare utan tyngd, blir populär, men får ingen respekt. Man kan inte för fridens skull ge efter på egen erfarenhet och hållning”.
-Att vara chef eller ledare kan göra en fartblind, menar Per Starke. Inte bara så att allt snurrar snabbare och snabbare utan också en fartblindhet gällande vem man är, sin roll och sin betydelse i sammanhanget. Att sitta i en skyskrapa på Manhattan och ha världens konflikter som sitt arbetsfält innebär förstås en extra utmaning kring detta.
Andaktsrummet i FN-huset kallas Stillhetens rum. Den språkbegåvade Hammarskjöld använde sig ofta av metaforer. -Man kan säga att det där rummet är en enda stor metafor. Det ska vara öppet för det man har med sig in. Man ska kunna få nya perspektiv. Och altaret av järnmalm är en tydlig metafor för att det hänger på oss vad det blir – skapar vi plogbillar eller vapen med det vi gör?
Som ledare och chef så behöver man hela tiden reflektera över sig själv, menar Per Starke. Att om och om igen ställa sig frågan ”Varför agerade jag så där i det där läget?” eller ”Hur ser min roll ut?”
-Fjällvandringarna, det här att utsätta sig för sin egen litenhet mitt ute i oändliga vidder, utsätta sig för utsatthet, seglingen och fotograferandet, är ju inte bara ett uttryck för Hammarskjölds längtan efter att få vara ute i naturen. Det var förstås också ett sätt för honom att försöka leva mitt bland alla förväntningar, både hans egna och andras. Ett sätt att försöka hålla kvar perspektiven.
Vad skulle då Dag Hammarskjöld ha tänkt om världsläget idag?
– Ja, det kan vi ju inte veta, svarar Per Starke och tillägger.
– Men jag tror att Hammarskjöld skulle ha tagit en mer aktiv roll och själv åkt fram och tillbaka och försökt att hitta den tredje punkten i konflikterna.
Det vanliga vid förhandlingar är att man letar efter de båda parternas minsta gemensamma nämnare. Hammarskjöld letade nästan alltid efter den tredje punkten, det som skulle kunna ligga i linje med de båda ståndpunkterna och längre fram förenas i något som man ännu inte tänkt på eller förstått som något större att uppnå. -Det handlar om att redan från början lyssna efter något som jag i första läget inte uppfattat eller förstått, menar Per Starke. Och han tillägger
– Det är aldrig den senaste kvartalsrapporten som skapar motivation för en medarbetare. Motivation skapas när vi formulerar det osägbara; det som ger sammanhang, trygghet, stabilitet och framtidstro. En medarbetare kommer aldrig att kunna känna tilltro till en ledare som inte vet vad den står för. Och det gäller inifrån och ut. Både i ledaren själv och i organisationen. Och det finns alltid något större att uppnå. Något som pekar bortom oss själva och in i framtiden.
PER STARKE
Per Starke är född och uppvuxen i Göteborg. Efter studier i teologi med inriktning mot religionsfilosofi har han gjort en chefskarriär inom en rad områden: IT, forskning och utbildning, rehabilitering, hotell och vård. Idag arbetar han chef inom Svenska kyrkan med ansvar för samverkan och digitalisering.
2021 debuterade han med bildningsromanen ”Den florentinska liljan”, den första boken i en planerad svit om Europas utveckling från 1400-talet till idag. Uppföljaren om 1500-talet, Erövringen, gavs ut 2023 (Bokförlaget Korpen). Generalsekreteraren kom ut 2021 (Storge).
De senaste månaderna har jag, efter att i fem år ha undersökt internets avigsidor, börjat känna mig överväldigad. Folk är så elaka mot varandra, helt i onödan. Det är ingen ny tanke – men hur blev det så här?
Varje gång frågan slår mig påminns jag om en intervju från 1977, med medieteoretikern Marshall McLuhan. Reportern var nyfiken på hans tankar om “den globala byn” – att ny teknik håller på att krympa världen, göra oss alla till grannar.
– Jag tänkte… var allt reportern hann säga, innan McLuhan avbröt honom med ett lurigt leende.
– Att ju närmare varandra vi kommer, desto mer kommer vi att gilla varandra?
– Ja, sa reportern snopet.
– Det finns inget historiskt stöd för det. När människor kommer närmare blir de råare och mindre tålmodiga med varandra. Den globala byn blir en plats för tuffa möten och en hög konfliktnivå.
Kort därpå dog McLuhan, och världen glömde vad han sagt.
Jag tänker på hans ord, när internet beskrivs som trasigt. Kanske har utvecklingen inte gått i fel, utan i enda tänkbara riktning. När främlingar blir grannar, blir de inte nödvändigtvis vänner. Ofta är det precis tvärtom.
Vi stör oss på våra grannar, deras angelägenheter berör plötsligt oss. Om de är uppe och för oväsen på natten är det inte bara deras sömn som blir lidande, utan även vår. Om en främlings inlägg dyker upp i mitt facebookflöde, har det plötsligt med mig att göra.
De dåliga nyheterna är att de tekniska lösningarna i så fall är begränsade. Vi kan kräva att teknikbolagen tar ansvar, men vad innebär det i praktiken? Hur ska de göra oss snällare mot varandra? Moderering blir plåster på ett varande sår.
Å andra sidan innebär det att problemet i grunden ligger hos oss. Det kanske inte låter så muntert, men det är faktiskt goda nyheter, för oss själva kan vi göra något åt.
Först och främst måste vi kanske återta avståndet som internet bestulit oss på. Vi behöver inte ha dörren öppen för alla, hela tiden. Själv har jag valt att inaktivera nyhetsnotiser, avinstallera X, stänga av mejlappen på fritiden. När jag läser nyheter, surfar in på X eller besvarar helgmejl är det för att jag själv valt det. Små steg för mänskligheten, men stora steg för min egen känsla av agens. Jag är uppsökaren, inte den som blir uppsökt, av intryck.
Ett decennium före den profetiska intervjun hjälpte Marshall McLuhan sin vän Timothy Leary att skriva sloganen “turn on, tune in, drop out”, som blev ett mantra för sextiotalets hippierörelse. Ungefär: slå dig fri från systemet och finn dig själv.
Så långt behöver vi nog inte gå. Men ska vi göra internet till en bättre plats, behöver vi kanske skjuta det ifrån oss.
JONATHAN LUNDBERG
Jonathan Lundberg är frilansjournalist och författare. Han har bland annat givit ut reportageboken Sverigevänner, om Sverigedemokraternas nätrörelse (2019) och Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet (2021). En tredje bok – om metaversumet, ett utforskande av morgondagens internet är på gång. Under 2023 var han en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater.
Jag känner mig som i Aisopos fabel om den flitiga myran och den lata syrsan. Syrsan bara sjunger sommarn lång och sen kräver av de nyttiga att få mat och husrum – jaha, se där! Nu har jag inlett den här texten, som skulle handla om Sigtunastiftelsen, med att skriva om mig själv.
Är det typiskt för författare att inte bara vara självömkande utan också självcentrerade? Frågorna är många. Jag har sällan några svar och vet inte mycket. Det är därför jag skriver – för att försöka förstå, och då främst att jag oftast inte förstår.
Det är inte synd om författare. Jag säger det till mig själv rätt strängt, eftersom jag lätt hemfaller åt självömkan. Som författare har jag oregelbundna, låga och osäkra inkomster och så vidare, men stopp nu – är inte det mitt eget fel?
Att skriva litterärt innebär just detta: att ställa frågor, att se de andra och sig själv komplett med svagheter och brist. Som skrivande behöver jag se bjälken i mitt eget öga. Det är rentav en central del av mitt uppdrag.
I Sigtunastiftelsens många rum, tack vare stiftelsens författarstipendier, har skrivande i bokstavligen hundratal genom decennierna gått omkring med sin bjälke i ögat – ”jag kan inte, jag vet inget, jag duger inte, det blir inget” – och sin hybris – ”jag är världens största geni men det kommer ingen någonsin att förstå”. Vi får mat och husrum utan motkrav eller skepsis. Runtomkring oss fungerar allt det nyttiga och praktiskt bärande, tack vare så många människors goda arbete. Det har fått mig att känna att det kanske finns nödvändighet och mening även med syrsans sång.
Detta skriver jag förstås på Sigtunastiftelsen. I byggnaden kring mitt rum hör jag de andra författarna andas. Det är inte bara en tjusig metafor. Jag bokstavligen hör alla de andra skrivandes andetag genom tid och rum: de skrivande som har varit här, de som är här nu och de som ska komma.
Andra har också hört det. Vissa kallar det för ”platsens själ”. Sigtunastiftelsen är mer än bara ännu en konferensanläggning, ännu en arrangör av kulturella evenemang. Stiftelsen är en plats med en själ.
Om en timme ska jag och stiftelsens kaplan Kerstin Dillmar möta sjutton okända människor. Under en helg ska vi skriva och tala om att skriva sin själ. Det kallas ”skrivarkurs” men egentligen har jag inget att lära ut.
Den som vill skriva, kommer att få klara skivan själv. Det tillhör författandets grundvillkor: I själva skrivakten är jag ensam. Därför drar författandet till sig människor som tycker om att vara ifred, men i stiftelsens rum finns vi skrivande för en stund tillsammans. Vi andas varandras luft. Vi försöker dela varandras erfarenheter och frågor i tillit.
Inte bara i relation till författare och människor som vill skriva, utan generellt, tror jag att stiftelsens grundläggande uppdrag är just att skapa tillit. Dess rum, för mig, är en famn. Jag har ändrat mig sen jag började skriva den här texten: det är visst synd om författare. Min syssla är ett svårt och krävande arbete, ingen slö lek. I stiftelsens famn får jag självtillit nog att inse detta. Jag förmår fatta mod, ta tag i saker, härda ut.
Maria Küchen är poet, prosaist, kulturskribent och föreläsare. Hon medverkar regelbundet som kursledare på Sigtunastiftelsens skrivarkurser. Foto: Håkan Lindgren
Text: Sofia af Geijerstam Foto: Sigtunastiftelsen, Josefin Casteryd
Tidigt varje torsdagsmorgon öppnar Sigtunastiftelsen Refugiet för gemensam meditation i Kryptan. Ljusen är tända, en meditationsledare är på plats och alla som vill är välkomna. Några är Sigtunabor som återkommer varje vecka för att få ett andrum i vardagen, andra tillfälliga hotellgäster som kanske sökt sig dit av ren nyfikenhet.
Sigtunastiftelsens Refugium ligger lite avskilt från övriga byggnader. Det är en vacker 30-tals villa av arkitekten John Åkerlund som från början tjänade som bostad åt Stiftelsens direktorer. Både Manfred Björkquist och Olov Hartman bodde här med sina familjer, och känslan av detta en gång var ett hem är fortfarande påtaglig. Inför Stiftelsens 70-årsjubileum 1977 fick arkitekten Rolf Berg uppdraget att omvandla den tidigare tjänstebostaden till retreatanläggning. En länga med 16 gästrum byggdes till och Kryptan, ett cirkelformat meditationsrum insprängt i berget gav platsen en helt ny prägel. Utöver de öppna meditationerna erbjuds ett antal retreathelger varje höst och vår. Retreatverksamheten har pågått sedan slutet av 70-talet, men har kanske aldrig varit så populärt som idag.
– Jag tror att det avspeglar ett behov som många människor har av att för några dagar få kliva undan från allt det som annars pågår i det liv man har. Att få ett utrymme för att få tänka och känna efter var man egentligen befinner sig, att få stänga ute det allmänna bruset som pågår och vända sig inåt i sig själv. Det kan handla om att man behöver få vila och återhämtning, att hitta en möjlig riktning framåt, att få stanna upp i något som snurrar för fort, att få påminna sig om vem man vill vara och hur man vill leva, att få reflektera över vad som egentligen är viktigt mitt i allt som pågår, säger Sigtunastiftelsens kaplan Kerstin Dillmar som ansvarar för retreathelgerna.
Vad en retreat faktiskt innebär är en djupt personlig erfarenhet som är svår att beskriva. Den yttre ramen är tystnad från fredag kväll till söndag eftermiddag, med måltider och meditationer som naturliga hållpunkter. För många handlar det om att få möjligheten att hinna ikapp sig själv, få vila, låta det som annars upptar ens tankar få sjunka undan så att man kan höra vad man egentligen tänker och vill och behöver, förklarar Kerstin och fortsätter.
Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen ansvarar för stiftelsens retreatverksamhet. Foto: Josefin Casteryd, Argument Förlag.
– Att sitta med en kopp té i biblioteket medan brasan i öppna spisen brinner. Att delta i meditationer i Kryptan, det speciella rummet som är insprängt i berget, med levande ljus och tystnad. Att kunna gå på promenad om man vill eller sova på sitt rum. Ofta finns också möjlighet till enkelt eget skapande i ateljén eller plats för eget skrivande. Men det viktigaste där att man får fri att ta vara på tystnaden på det sätt man behöver.
REFUGIUM OCH RETREAT Ordet Refugium betyder tillflyktsort och Retreat att dra sig tillbaka till en tidigare plats.
Sigtunastiftelsen anordnar öppna meditationer i Refugiet alla torsdagar under terminstid. 8.00 – 8.20. Det är helt kostnadsfritt och det krävs ingen anmälan.
Sigtunastiftelsen anordnar 4 – 5 retreathelger varje höst och vår.
Gunnar Ekelöf tillhör Sveriges främsta och mest inflytelserika författare. Han var poet, men också prosaist, översättare, kulturkritiker och blev invald i Svenska Akademin 1958. Sigtuna kom att få en viktig roll i hans liv.
Gunnar Ekelöf föds 1907 och växer upp i ett borgerligt hem i Stockholm. Hans far Gerard kommer upp sig som fondmäklare men dör i syfilis 1916. Hans mor Valborg kommer från en adelssläkt och gifter 1921 om sig. Ekelöfs svåra barndom lägger grunden för hans utanförskap och poetiska skapande. Liv, läsande och skapande blir för honom oupplösligt förbundna.
Ekelöfs första längre besök i Sigtuna var som 20 årig konvalescent på Sigtunastiftelsen vintern 1927/28. Efter studenten på Nya Elementarläroverket 1926 bedriver han orientaliska studier i London och Uppsala och får ett magsår. Sommaren 1927 skriver han sina första självständiga dikter när han vilar upp sig på ett pensionat i Gagnef: ”Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta den stjärnan föll ner?”.
1928 får Ekelöf ut sitt farsarv och reser till Paris! Där blir han poetisk modernist under mötet med den franska modernismen, och efter läsning av den sufiska poesin. När han kommer hem inreder han ett funkishem, går på psykoanalys och lever ett dandyliv med välskräddad kostym och sportbil! Han träffar Gunnel Borgström, som efter ett par år lämnar honom för Karin Boye. Efter Kreugerkraschen 1932 förlorar han sina pengar, vilket ”gjorde folk av mig”. Han börjar arbeta på den tongivande modernistiska tidskriften Spektrum, där han ger ut sin modernistiska debutsamling Sent på jorden 1932.
”Man ska ha gått igenom åtskilligt mycket för att ha barnasinnet kvar.”
Gunnar Ekelöf
På 30-talet återvänder Ekelöf till Sigtuna, där han träffar Sven Stolpe, Bertil Malmberg m.fl. på Stiftelsen. 1935 bjuds han in till den första Författarkonferensen på Stiftelsen om Diktens frihet. Ekelöf tackar nej. Karin Boye, Sven Stolpe m.fl. kommer. Diktens frihet hävdas! 1942, då han fått sitt litterära genombrott med Färjesång (1941), får han Författarstipendium på Stiftelsen. Ekelöf tackar ja då han 1949 inbjuds av Stiftelsens nya direktor Olov Hartman tillsammans med 40-talisterna, och Sigtuna blir ett litterärt centrum för tidens moderna litteratur.
1942 flyttar han ihop med Nun Flodquist och 15 år i kappsäck upphör. De bor framförallt i Hölö och lever i ett 9-årigt förhållande tills Gunnar flyttar ihop med Nuns syster Ingrid 1952. Gunnar och Ingrid flyttar till Trosa och får sin dotter Suzanne 1953. På 50-talet blir Ekelöf etablerad på den svenska litteraturparnassen: han får De Nios stora pris 1951 och blir invald i Svenska Akademin 1958 och ger ut diktsamlingar som Om hösten 1951, Strountes 1955, En Mölna-elegi 1960.
Sigtuna är parets hem de sista 12 åren av Ekelöfs liv och tiden i Sigtuna är hans lugnaste tid. Han har länge haft problem med alkohol och Ingrid blir nu den stabila punkten och hans medarbetare. 1956 hyr man författaren Lars Göranssons lägenhet på Stora gatan 63. Utsikt mot Sigtunafjärden och mot S:t Pers kyrkoruin; ”kyrkan har vissnat” är 4-åriga Suzannes kommentar. Omställningen från land till småstad går oväntat bra: ”Det här är en rätt trivsam stad, tror jag” förklarar Gunnar, ”för det är så pass stor omsättning på folk att småstadsstämningen blir något uppluckrad. Men, med svenska småstäder bör man ha stark misstänksamhet mot”, tillfogar han. ”Gunnar tycker det är bra här”, skriver Ingrid, ”han går ideligen ut och promenerar sig med händerna på ryggen”. En anledning till att han snabbt blir hemmastadd, är, menar Sommar, att han tidigare varit författarstipendiat på Stiftelsen och att han har tillgång till Stiftelsens välförsedda bibliotek. 1958 övertar man hyresrätten till en flygelbyggnad från 1700-talet på Grillska gården, Stora Malmgatan 23. Ekelöf skriver: ”Man kan inte ana att det bara är några minuters promenad till bra butiker och ett bibliotek. Så det artar sig till trivsel, är dessutom billigt.” Det sista årtiondet av Ekelöfs liv präglas av skrivande, sjukhusbesök och resor till Italien, Grekland, Turkiet. Han skriver Akrit-cirkeln 1965-67 efter ett känslomättat besök i Istanbul och mötet med en svart madonna-ikon, tre diktsamlingar som blir höjdpunkten på hans författarskap.
Gunnar Ekelöfs existentiellt angelägna och utmanande modernistiska författarskap överspänner tider och kulturer och är minst lika aktuellt idag. Hans poesi har haft ett stort inflytande på senare författare inte bara i Sverige, utan även i Norden och i världen.
Sedan 1997 finns det ett Gunnar Ekelöf-rum på Sigtunastiftelsen.
KÄLLOR:
Sommar, Carl Olov, Gunnar Ekelöf : En biografi (1989)
Hartman, Olov, Färdriktning (1979)
OM GUNNAR EKELÖF
Född: 15 september 1907 i Stockholm
Död: 16 mars 1968 (60 år) i Sigtuna
Yrke: Författare, poet, översättare
Verksam: 1932-67
Gunnar Ekelöfrummet på Sigtunastiftelsen visas för allmänheten en lördag i månaden, en rekonstruktion av hemmet på Stora Malmgatan 23 i Sigtuna. Ekelöfrummets öppettider hittar du på www.sigtunastiftelsen.se
Helle Klein är Sigtunastiftelsens nya direktor. En kristen humanist som har lämnat medievärlden efter mer än trettio år som opinionsbildare och chefredaktör. Nu vill hon ge röst åt Sigtunastiftelsens vision om dialog som väg till fred och demokrati. Odla ett trotsigt hopp i en orolig och konfliktfylld värld. Vad lämpar sig bättre än en plats byggd för hela människan med skyddande valv och fri utblick mot världen? Stillhet och styrka i förening är myllan till mod i hennes liv.
Många trådar i Helles liv löper samman på Sigtunastiftelsen. Hon var bara 17 år när hon reste till Sigtuna som yngsta ledamot någonsin i Kyrkans Ungdoms förbundsstyrelse. Hon minns särskilt den gången de uppvaktade Manfred Björkquist på hans 100-årsdag. Där satt han, Sigtunastiftelsens grundare, i en stol och vinkade mot besökarna.
Samtalskulturen har hon med sig hemifrån radhuset i Lund. Varje kväll under uppväxten samlades familjen till gemensam kvällsvard med diskussion om allt som hänt i samhället, i skolan och på föräldrarnas jobb. Helles mamma kom ifrån en arbetarfamilj i Malmö – morfar var byggnadsarbetare och mormor arbetade på fabriken Strumpan – medan pappan härstammar från en liberal akademikerfamilj i Stockholm. Föräldrarna var lärare och helt ointresserade av religion. Döm om deras förvåning när dottern vid tretton års ålder gick med i Kyrkans ungdom.
– Tron blev mitt tonårsuppror! Mamma köpte Ingmar Hedenius böcker åt mig som ateistisk motvikt, skrattar Helle. Jag har nog alltid varit en ”Tom Tvärtom”. Den där figuren i Britt G Hallqvists diktbok för barn som mamma läste för mig när jag liten.
– Tom Tvärtom var jag också när jag gick med i SSU samtidigt som Kyrkans Ungdom. I den ena världen fick jag försvara att jag hade ett samhällsengagemang och i den andra att jag trodde på Gud.
Om sin farfar, den kände fysikern Oskar Klein, visste Helle en hel del som liten. Han och Niels Bohr var ju några av kvantfysikens förgrundsgestalter. Men det var under teologistudierna i Lund som hon upptäckte sin farfars far Gottlieb Klein och det judiska arvet. Gottlieb kom från fattiga förhållanden i Ungern och drömde om att bli rabbin. Som trettonåring lämnade han hemmet och gick till fots i fyrtio mil till en känd talmudhögskola. Han blev med tiden forskare inom reformjudendomen i Berlin och utnämndes 1882 till överrabbin i Stockholm.
– Gottlieb var nära vän med Nathan Söderblom. De delade visionen om den universella kärleken och religionen som språk för fred och försoning. Det skiljer hundra år mellan mig och Gottlieb, men jag känner igen mig i så mycket av hans profetiska teologi.
Efter teologiexamen gick Helle A-pressens skola för unga ledarskribenter och fick snabbt jobb på Örebrokuriren. Året efter blev hon tidningens chefredaktör – då 25 år och landets yngsta. Några år senare rekryterades hon till Aftonbladets ledarredaktion och blev snart politisk chefredaktör för Aftonbladet och ingick i högsta ledningen i tio års tid. Många känner henne som vass debattör och opinionsbildare i radio och TV genom åren.
Efter elva år i hetluften blev hon till slut präst 2008 i Stockholms stift.
– Biskop vid prästvigningen var min ungdomspräst Caroline Krook, som jag hade mött som trettonåring. Söndagens gammaltestamentliga text var samma ord ur Jesaja som Gottlieb fick provpredika över när han sökte tjänsten som rabbin i Stockholm. Livets väv är förunderlig!
Efter fem år i kyrkan tackade hon ändå ja till jobbet som chefredaktör och ansvarig utgivare för industriarbetarnas tidning Dagens Arbete. Grävande journalistik på toppnivå men också plats för poesi. Helle älskar lyrik och citerar ofta dikter i tal och texter.
– Den mediala bilden av mig är att jag är debattören som står barrikaderna och tar ton i samhällsdebatten. Men jag har också ett enormt behov av ensamhet och tystnad. Retreat är livsnödvändigt för mig, ett reningsbad för själen. På Aftonbladet åkte jag regelbundet på sex dagars tystnad till kollegornas stora förvåning: Kan Helle Klein verkligen vara tyst?
Vem är hon då som ledare? Bara mig själv, säger hon. Jag är människan Helle som är en värderingsstyrd person.
– Jag tror på dialog och vill odla en god samtalskultur med mycket humor. Jag är den raka sorten som inte tror på att smussla undan saker. Upp med dem på bordet! Rakhet som bärs av omsorg är inte farlig, för vi är människor som respekterar varandra.
– Jag vill vara coach och bollplank, jag delegerar gärna och uppskattar självgående chefer.
Superkontroll är aldrig bra, för det kortsluter systemet.
När Sigtunastiftelsen skapades för hundra år sen var det som svar på den tidens oro för brinnande världskrig, pandemi och en skör demokrati. Idag lever vi i en djupt existentiell kris och Helle formulerar vår tids utmaningar för en kristen humanism: Hur bygger vi fred? Hur möter vi klimat- och miljökrisen? Hur värnar vi människovärdet och det fria ordet mot auktoritära rörelser i vår tid?
– Sigtunastiftelsen är platsen för det trotsiga hoppet. Här är vi kallade att stå på livets sida och befria människor till skapande medmänniskoliv.
Men, och det är viktigt för Helle Klein, utan att skriva tron på näsan på varandra. Som Luther påpekade är ju en kristen skomakare inte kristen för att han gör skor med kors på. Utan för att han gör skor som är bra för nästan.
Lisa Biberg var husmor på Sigtunastiftelsen 1917 – 1942. I hennes anteckningsbok hittade vi receptet på de semlor som serverades på Sigtunastiftelsen. Sigtunastiftelsens bagare Krister Hägglöf provbakade och kan bara konstatera. De håller måttet.
– Jag har lagt till lite kardemumma i degen men det är ju en smaksak. Lisa serverade semlorna med varm mjölk, det vi brukar kalla för hetvägg. Det var nog ganska vanligt på den tiden, säger Krister.
Ingredienser
(Räcker till cirka 20 semlor)
1 kg vetemjöl
1/2 tsk salt
1/2 liter mjölk
25 gram jäst
1 hg smör
1 kaffekopp strösocker
1 tsk kardemumma
Gör så här
Smält smör tillsammans med mjölken och värm till det blir fingervarmt 37 grader.
Smula jästen i en bunke, häll över mjölkblandningen och rör om.
Tillsätt socker och salt.
Stöt kardemumma i mortel och blanda i degspadet.
Tillsätt mjöl, lite i taget och arbeta degen smidig.
Låt jäsa under bakduk till dubbel storlek, cirka 40 minuter.
Stjälp upp degen på ett bakbord och dela i lagom stora bitar.
Låt jäsa på plåt under bakduk cirka 30 minuter.
Grädda i 225 grader till bullarna får fin färg. 6 – 8 minuter.
Mandelmassa ( Om du gör egen)
2 hg sötmandel 12 g bittermandel 2 hg strösocker Inkråm från bullarna
Gör så här:
Skålla sötmandel och bittermandel.
Mixa med socker i matberedare och tillsätt eventuellt lite grädde för önskad konsistens. Låt vila i kylskåp. Blanda mandelmassan med inkråm från bullarna i samband med servering och fyll semlorna med nyvispad grädde. Pudra med florsocker och servera.
Det våras för Sigtunastiftelsen. Här kan du läsa om allt spännande som händer fram till sommaren. Vår kultur- och bibliotekschef Anders tipsar om böcker och berättar om den nya pilgrimsleden för fred Sanka Anna-leden. Många vill vandra och Sigtuna kan bli ett pilgrimscentrum framöver.
”Det finns på Sigtunastiftelsen en oväntad bildningsmöjlighet som bara kan hittas av den som gått vilse i någon av de vindlande korridorerna”, skriver professor Bengt Kristensson Uggla. I sin essä lyfter han fram den bildningskultur som Sigtunastiftelsen är grundad i. Här är platsen för gränsöverskridande möten. I mötet med den Andre blir jag till.
Just detta att gå vilse var arkitekten John Åkerlunds uttalade syfte när han ritade Sigtunastiftelsen 1915. Det är när man går vilse som man kan upptäcka nya världar och oväntade möten uppstår. Tanken är heller aldrig rätlinjig utan den tar sig lite kringelikrokar. Så är det med kreativitet och skapande.
Sigtunastiftelsens arkitektur vittnar om idén att vara själens plats i den vackra klosterliknande rosenträdgårdens uttryck men här finns också borgens skydd av humanismen och blicken utåt i utsiktstornets vy där omvärldens tas in från tre väderstreck. Valven är aldrig slutna utan alltid öppna. Stiftelsens väggar och valv andas både stillhet och styrka, både allvar och glädje.
– Helle, jag får så mycket gjort här utan att bli trött, säger den unga mannen och ler när vi möts i korridoren.
Författaren Jonathan Lundberg var på Sigtunastiftelsen för första gången i sitt liv. Han beskriver så bra vad stiftelsen vill vara – platsen för återhämtning där skaparlusten väcks till liv. Här kan vi rikta blicken både inåt och utåt.
Att lyssna inåt för att blir bättre på att förstå utåt vad som händer i världen var diplomaten Dag Hammarskjölds devis. I juni öppnar vi en utställning med Dag Hammarskjölds egna fotografier från sina många resor. Denne toppdiplomat som fick se världens elände valde att med kamerans blick se det sköna i tillvaron. Skönheten och det goda finns också och det ger oss liv och hopp. Läs intervjun med släktingen Caroline Hammarskjöld.
I sitt berömda tal på FN-dagen 1960 lät Dag Hammarskjöld spela Beethovens 9e symfoni som en tolkning av FN:s uppdrag i världen. Musik är ett gränsöverskridande språk och kan bli en väg från krig till försoning. Eller som biskopen Dom Helder Camara har uttryckt det:
Fyrhändigt pianostycke. Jag drömmer om mycket mer: om en musik för tusen händer, om en harmoni där hela världen är med.
Sigtunastiftelsen är sedan många år tillbaka en av medarrangörerna till scenen Se Människan på bokmässan i Göteborg. Här kan du återse några av författarsamtalen från bokmässan 2023. Hoppas att vi ses under bokmässan i höst!
Juden Jesus: Ett samtal med Morton Narowe, Ute Steyer, Anders Arborelius, Martin Modeus och Helle Klein.
Marionetterna – En berättelse om världen som politisk teater. Ingrid Carlberg och Helle Klein.
Stockens färd mot havet. Vibeke Olsson och Helle Klein
Böckerna – och meningen med världen. Svante Weyler och Åke Bonnier.
Satansviskningar. Sami Said och Dan-Erik Sahlberg.
Skymning i Amerika – berättelser om ett annat USA. Malin Ekman i samtal med Kerstin Dillmar
Sten i siden. Mikael Niemi i samtal med Dan-Erik Sahlberg.
Följ med till Existentiell litteraturfestival 2023. Podcasten ”På spaning efter själen” sammanfattar festivalen där vi bland annat fick möta författarnas Håkan Nesser, Ia Genberg, Nina Hemmingsson, Göran Greider, Kholod Saghir, Steinar Opstad, Judith Kiros, Mats Söderlund, Joel Halldorf, Jonas Gren, Tove Folkesson och Patrik Lundberg. Existentiell Litteraturfestival arrangeras av Uppsala domkyrka och Sigtunastiftelsen.
