TEXT: HELLE KLEIN FOTO: MAGNUS ARONSON

Sigtunastiftelsen har sorg. I lördags morse somnade biskop emerita Caroline Krook in efter en tids sjukdom. Hon blev 80 år. Saknaden är stor, också för mig personligen som känt henne sen jag var barn i Lund.

Sigtunastiftelsen var hennes andra hem och som hon har betytt för Sigtunastifelsen! Hon var engagerad i stiftelsens styrelse under tjugo års tid, först som Ärkebiskopens representant och sen mellan 2013 och 2021 som ordförande. Redan som ung kom hon till Sigtunastiftelsen. Hon hade känt prästkallelsen i tonåren men älskade också teatern och ville bli skådespelare. Hon var kluven mellan teatern och kyrkan. Men så mötte hon direktorn Olov Hartman och Sigtunastiftelsens miljö av andlighet, konst, kultur och teologi.

– Jag fick då se att man kunde vara både präst och syssla med teater, berättade Caroline när jag pratade med henne i våras om Sigtunastiftelsens betydelse.

Hon blev med tiden vår kyrkas förnämsta uttolkare av Olov Hartmans kulturteologi. Hon skrev om Hartman och hon lärde församlingar och även personalen på Sigtunastiftelsen vem Hartman var. När Farsta församling förra året bestämde sig för att plocka upp Hartmans kyrkospel Profet och timmerman bestämde vi oss för att tillsammans med Sigtuna församling ha en föreställning i Studiokyrkan här i Sigtuna.

Jag bad Caroline att göra en introduktion för publiken i vem Olov Hartman var och vad hans kyrkospel handlar om. Det blev en oförglömlig kväll i studiokyrkan där Caroline, trots att hon redan då var märkt av lungsjukdomen, var i sitt esse.

Caroline ha betytt oändligt mycket som den tydliga röst hon var i både den inomkyrkliga debatten och samhällsdebatten. Jag minns när hon deltog i Påskupproret där flera biskopar agerade för en mer generös flyktingpolitik. Hon diskuterade amnestifrågan i Aktuellt med dåvarande invandrarministern. Ministern försökte med allehanda krumbukter, statistik och ekonomi hävda att politikens inriktning var den rätta.

Då sa biskop Caroline med sin tydliga stämma: Det handlar om Nåd. Och plötsligt blev det alldeles stilla i Aktuellt-studion och varken programledare eller minister kunde säga emot.

Som biskop tog Caroline Krook ofta ställning för de mest utsatta. Tidigt drev hon kampen för de homosexuellas rätt och var en av de kyrkliga ledare som förordade samkönade äktenskap. Självklart blev hon inbjuden att invigningstala på Stockholm Pride 2004. Det var inte ofarligt. Livvaktsskydd måste till. Men kärleken hon fick av publiken och hela HBTQ-världen var enorm.

Utan Caroline hade jag själv aldrig engagerat mig i kyrkan. Uppvuxen i ett icke-religiöst hem fanns inte traditionen att gå i kyrkan men skolavslutningarna i S:t Hans kyrka på Norra Fäladen i Lund var små högtidsstunder som jag för allt i världen inte ville missa. Församlingsprästen Caroline kunde berätta bibelhistorierna så att vi barn drogs in i skeendet och lärde oss den etiska kompassen som har sin grund i kärleken till Gud och nästan.

Tillsammans med min konfirmationspräst Tommy Qvennerberg byggde hon församling i det nya området på norr i Lund där mångfalden nationaliteter var påtaglig. S:t Hans blev för oss en mylla för modet att vara sig själv, att få experimentera med gudstjänst och göra teologi tillsammans in i vår tid, oavsett ålder och bakgrund. Hon såg oss unga och gav oss förtroende.

Många år senare blev hon min vigningsbiskop när jag prästvigdes i Storkyrkan 2008 och den där augustidagen sommaren 2022, då jag hade fått se annonsen att Sigtunastiftelsen sökte direktor, ringde jag Caroline för att fråga om denna tjänst alls var något för mig och hon nästan skrek i telefonen: Sök!

När jag sen i maj 2023 installerades som direktor och hade ett mingel kom Caroline med en liten bokhög med rött band omkring. Jag fick ärva hennes Hartman-böcker där han skriver om kulturen och konstens betydelse.

Så slöts på något sätt cirkeln och jag är oändligt tacksam för allt stöd som hon gett mig alltsedan jag som 13åring blev ordförande i Kyrkans Ungdom i Sankt Hans i Lund.

”Var brinnande i Anden – tjäna Herren” var hennes valspråk som biskop och biskopsvapnet var bilden av kvinnan vid Sykars brunn, en berättelse hon älskade. Hon var själv en kvinna som gick före och blev en förebild för oss andra. Visst kunde hon ibland bli alltför bestämd och hård i sitt sätt. Men som första kvinna som fängelsepräst i Malmö och första kvinna som domprost i Stockholm och bland de första kvinnorna som biskop fick hon nog ibland bepansra sig mot det patriarkala motstånd som hela tiden fanns.

– Ibland tolkas vi kvinnor som är tydliga med vad vi tycker som att vi är arga, så är det ju inte eller hur Helle, sa hon och skrattade när vi sågs hemma hos henne i våras då sjukdomen tagit henne i besittning.

Hon hade mycket svårt med andningen men humorn och tankeskärpan hade hon helt i behåll.

I maj när vi startade vår vänförening blev hon Sigtunastiftelsens första och hittills enda hedersmedlem. I höst kommer vi att låta ett porträtt målas av henne så att hon får hänga i Rådssalen bland Manfred, Nathan och Olov. Detta hade jag berättat för henne och hon gav oss fina fotografier på sig själv som konstnären nu kan använda.

Så sent som för bara några dagar sedan kommenterade hon på min facebook där jag lagt upp en vacker bild på de blommande rosorna i Rosenträdgården på stiftelsen och skrivit att jag har världens bästa arbetsplats:

”Det har du verkligen.”

Hon älskade Sigtunastiftelsen och vi älskade henne. Nu är det upp till oss att fortsätta hålla riktningen, vara brinnande i Anden och stå i tjänst för Gud och nästan.

Tack för allt Caroline.

Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen