Text: Sofia af Geijerstam Foto: Ali Bagheri

---

Mahsa Malekmarzban hade en framgångsrik karriär som journalist, översättare och programledare i Iran. För tre år sedan valde hon att lämna allt och bege sig till Sverige, ett land hon hade lärt känna genom Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.  

–  Irans omfattande censur gjorde att jag inte orkade längre. Nu försöker jag lära mig att tänka fritt, som en skolflicka. Ju mer jag söker i mitt förflutna, desto mindre hittar jag av fritt tänkande. Censur tar sig in i hjärnan, sprider sig som cancer. Det är först när du lever i ett öppet samhälle som du blir medveten om dess skadliga effekter. Mitt tänkande är under rekonstruktion, säger Mahsa Malekbarzan som tilldelats Sigtunastiftelsens fristadsstipendium.

Mahsa bläddrar bland gulnande pressklipp om Ingmar Bergman i Sigtunastiftelsens klipparkiv. Recensioner av Fanny och Alexander, den film som var hennes första kontakt med Sverige. Hon var 22 år gammal och hade precis blivit klar med sina universitetsstudier. Med ett brinnande intresse för film och litteratur hade hon börjat översätta artiklar från engelska till farsi för olika tidskrifter och magasin. Hennes första översättning var just Bergmans Fanny och Alexander. Inte anade hon då att hans texter så småningom skulle leda henne till Sverige.

– Det oförutsägbara är livets läxa och jag försöker lära mig den, säger Mahsa som nyligen avslutat sin tvååriga vistelse som fristadsförfattare i Linköping.

Ett andra universitet

Hon växte upp i en familj där det fanns ett starkt politiskt engagemang. Trots riskerna, stöttades hon ändå helhjärtat av sina föräldrar i valet att bli journalist. Hon började som reporter och översättare för tidningen Zan, Irans första tidning för kvinnor. Redan tidigt i karriären fick hon erbjudande om att bli programledare i iransk tv.  

– För mig blev redaktionen på Zan ett nytt universitet. Kunniga journalister delade med sig av sina erfarenheter och sitt kunnande. Tv var något helt annat. Något jag aldrig riktigt trivdes med, säger Mahsa.

Hon hade förmånen att välja program som handlade om film och litteratur, men censuren fanns ändå alltid där. Vad man fick säga, hur man fick tänka. Som en osynlig ständigt närvarande gräns. Hon scrollar i sitt Instagramflöde tillbaka till den tid då hon satt i tv-studion. Då alltid klädd i heltäckande klädsel med sjal över håret.

– Jag jobbade som programledare i 18 år. Under en period drev jag ett också ett bokcafé i Teheran. Det var under den tiden som jag insåg att det fanns ”bigger fish to fry”, som hon själv uttrycker det.

---

2021 kom hon i kontakt med ICORN, International Cities of Refugee Network. De erbjöd henne möjligheten att lämna Iran. För vilket land, eller vilken stad, visste hon inte.

-Jag kunde inte berätta för någon om mina planer. Inte ens för min närmaste familj. Det hade varit för riskabelt.

En dag kom telefonsamtalet med beskedet att hon skulle till Linköping.

-Jag tyckte att Linköping lät som en stad i Kina. Sedan förstod jag att det var Sverige. Det kändes betydligt bättre. Det var ju ändå ett land som jag kände till. Inte minst genom Bergman, säger Mahsa och skrattar åt minnet.

Ljus bild av Sverige

Hennes upplevelse av mötet med Sverige är ljust. Inte alls det kyliga, mörka land som många beskriver det som. Vinterns korta kalla dagar kompenserades mer än väl av det varma bemötande hon fick, och hon kallar fortfarande Linköping för sin andra hemstad.

-Fokuset på människovärdet är det som jag upplever så starkt i det svenska samhället. Människovärdet, yttrandefriheten och en demokratisk grundsyn.

En skugga som tar sig in överallt

I september 2022, när Mahsa hade varit ett drygt år i Sverige, nåddes världen av nyheten att Mahsa Jina Amini hade förlorat livet. Hon hade gripits av den iranska moralpolisen för att hon inte bar sin huvudsjal korrekt. Det blev början på den feministiska frihetsrevolutionen – Kvinna, Liv, Frihet – en revolution som nådde långt utanför landets gränser. Själv minns hon att hon översatte nyheter i sina sociala kanaler mer eller mindre dygnet runt den första tiden. För att omvärlden skulle få veta vad som hände. Idag är protesterna inte lika högljudda längre och rubrikerna betydligt färre, konstaterar hon.

-Det är så censuren fungerar. Alla är så medvetna om att de inte bara utsätter sig själva för stor risk, utan även sina närmaste. Den ligger där som en skugga som tar sig in över allt.

---

När intervjun görs har vi just mötts av nyheten att Irans president, Ebrahim Raisi, omkommit i en helikopterolycka. Att detta skulle leda till någon förändring i landet är dock inget som Mahsa hyser någon förhoppning om. I alla fall inte i det korta perspektivet.

-Mitt folk har fått utstå så mycket. De som sitter fängslade för sin politiska uppfattning, de som kämpar för jämlikhet. Utmaningarna är enorma, men deras vilja att kämpa för en bättre värld är inte bruten. Det vi måste göra är att se till att deras röster hörs. Stötta de organisationer som verkar för kvinnors rättigheter, sätta tryck på FN, verka för att upprätthålla yttrandefriheten genom att stödja oberoende medier, men också genom att erbjuda asyl och ge möjlighet för författare, journalister och konstnärer att få en fristad.

Hur ser du själv på framtiden?

-Beslutet att lämna Iran var en One Way Ticket. Det har jag förlikat mig med. Idag översätter jag och skriver. Det är min vardag. Jag har också en bokcirkel som jag sänder live på Instagram varje fredag där jag presenterar en ny bok. Den här veckan läser vi antologin Tankerum av platser och idéer (svensk översättning).  Att dela min passion för litteratur med andra är något jag älskar. Det hjälper mig att återerövra mitt fria tänkande. Jag är precis i början av den processen, men jag har alltid varit en utforskare. Jag ser fram emot resan.

---

Sigtunastiftelsens Fristadstipendium

Sigtunastiftelsen utlyser varje år fyra fristadsstipendier som omfattar en veckas vistelse på Sigtunastiftelsen. Stipendiet kan sökas av författare, journalister och konstnärer som ingår eller har ingått i ICORNS fristadsprogram. Ansökan för 2025 ska skickas senast 31 oktober. www.sigtunastiftelsen.se/stipendier

International Cities of Refuge Network

ICORN är en organisation där städer och regioner erbjuder författare, konstnärer och journalister som lever under förtryck en temporär fristad upp till två år. Organisationen har idag mer än 70 medlemmar runt om i världen. Sigtuna var medlem i ICORN mellan 2012 och 2018 www.icorn.org.

Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex

Reportrar utan gränser publicerar varje år ett pressfrihetsindex. Av 180 länder rankas Norge som 1, Danmark 2 och Sverige 3.  Iran rankas som 176, Nordkorea 177, Afghanistan 178, Syrien 179, Eritrea 180 www.reportrarutangranser.se

Sigtunastiftelsens demokratiseminarium i Almedalen drog fullt hus och med tanke på att så många endast fick lyssnarplats är vi särskilt glada över att seminariet återsänds i SVT Forum onsdag den 26 juni 12.25.

I panelen medverkade Einar Botten, HR-chef på Spendrups, Camila Buzaglo, kommunikationsdirektör Peab, Jan Scherman journalist och filmproducent, Annie Lööf tidigare partiledare och Jan Eliasson, tidigare utrikesminister. Samtalet leddes av Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.

Snart är det dags för Stockholms bokhelg. Mellan den 16 och 19 maj fyller bokhandlare, förlag, museer och kyrkor gator och torg med böcker författare och bokprat. Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein medverkar i Hedvig Eleonora kyrkas program lördag den 18 maj klockan 18.00, då hon samtalar med författaren Christoph Anderson om boken ”De avvisade – Om judarna som Sverige skickade mot döden”.

Frågan om nioåriga Lisa Järpås utvisning till Albanien väcker starka reaktioner. Sigtunastiftelsens ordförande biskop Åke Bonnier har nu engagerat sig i frågan och kräver att hon ska få stanna i Sverige.

– Något har gått fel när samhället inte tar ansvar för dessa minsta, säger biskop Åke Bonnier i en intervju med SVT.

Bildtext: Sigtunastiftelsens ordförande Åke Bonnier. Foto Carla Karlsson

Podden Psykologer läser bibeln startades av Camilla von Below och Karina Isberg. De ville hitta en ”lekplats” där de kunde resonera både fritt och strukturerat kring bibelns texter utifrån en psykologisk horisont. Det hundrade avsnittet spelades i i tornrummet på Sigtunastiftelsen den 16 april med vår kaplan Kerstin Dillmar som moderator.

Musik: Andreas Aleman andreasaleman.com Klippning: Karolina Isberg Hemsida: psykologerlaserbibeln.se

Nu kan vi sitta ute i Rosengården och njuta av sol och värme. I baren på Sigtunastiftelsen serverar vi gärna vår alldeles egna signaturdrink, Sigtunastiftelsens Rosen GT, med lokalproducerad gin från First Distillery i Sigtuna och rosenextrakt från vår egen trädgård. Självklart kan den även avnjutas med alkoholfri gin – precis lika gott och läskande.

---

Sigtunastiftelsen har utnämnts till ”Årets Sigtunaattraktion 2024”. Priset delades ut under Näringslivsgalan i Sigtuna kommun den 19 april.

– Vi är så glada för det här priset. Det kommer precis i rätt tid då vi håller på med en nystart och utvecklar vår 100-åriga stiftelse. Sigtunastiftelsen vill vara både en nationell och lokal aktör. Vi samverkar gärna med andra lokala företag och kommunen. Sigtunaborna ska alltid känna sig välkomna till oss på Manfred Björkquist allé 4, om det så är för att äta gott i vår restaurang, ta del av spännande kulturprogram eller ha konferens. Det här priset ger oss energi att fortsätta att förvalta ett fantastiskt idéarv och samtidigt skapa nytt. Vi hoppas många runtom i landet hittar till Sigtuna framöver, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.

---

Priset delades ut av Företagarna i Sigtuna med följande motivering:

”Med ett stabilt fundament och en tydlig riktning är vår vinnare fast förankrad på en attraktiv plats, med ett varierat utbud av olika attraktioner som attraherar många gäster.

Här välkomnas du lika varmt till sagostunder för de minsta som till svåra samtal om liv och död. Här diskuteras politik, religion och kultur. Härliga konsertkvällar blandas med spännande författarmöten, grillkvällar och bröllop. Men -man har också starkt bidragit till att kommunens Vandringsled, Ingegerdsleden, nu erbjuder oss alla möjligheten till rekreation i vårt närområde.

Med en ny stjärna vid rodret har man siktet inställt på en fortsatt spännande utvecklingsresa, men glömmer inte bort varför man finns till, vad man uppnått i mer än 100 år och ska fortsätta utveckla i minst 100 år till. I oroliga tider står vår vinnare för kontinuitet, öppenhet och inkludering. Dörren står öppen för oss alla och du kan alltid känna dig varmt välkommen till:

-Årets vinnare i kategorin ”Årets Sigtunaattraktion” – Grattis Sigtunastiftelsen!

---

Näringslivsgalan arrangeras av Företagarna i Sigtuna i samverkan med Sigtuna kommun. Årets gala ägde rum på Scandinavian XPO den 19 april.

Bildtext: Från vänster Mona Wågberg, styrelseledamot Företagarna; Annika Bröms, näringslivschef Sigtuna kommun och vd Destination Sigtuna, Rima Lastauskas, vd Villoeco, Agnes Arnborg, hotellchef Sigtunastiftelsen, Åsa Fredriksson, F&B Sigtunastiftelsen, Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Foto: Näringslivsgalan 2024

Det är med stor glädje och stolthet som Sigtunastiftelsen står värd för visningen av Jan Schermans dokumentär Make Democracy Great Again under invigningen av Almedalsveckan den 24 juni. Filmen visas från Stora scenen klockan 19.00 och följs upp av ett panelsamtal den 25 juni med Jan Scherman, Helle Klein, Jan Eliasson, Annie Lööf, (medverkar digitalt) Camila Buzaglo och Einar Botten.

Programmet för invigningen den 24 juni

Invigningen startar klockan 19:00 den med invigning av det offentliga konstverket Lyssnandet som tar sin permanenta plats i Almedalen. Ett konstverk skapat av Anja och Tomas Örn utifrån Ing-Marie Wieselgrens livsverk. Därefter fortsätter den officiella invigningen, öppen för alla, från Almedalens scen. Invigningen inramas med musikaliska inslag av Gotlandsmusiken.

19.00-19.15
Invigning av konstverket Lyssnandet, med representanter från Wieselgrenstiftelsen och familjen, leds av regiondirektör Stefan Hollmark.

19.20-19.35
Invigning av Almedalsveckan 2024, med ICLD:s generalsekreterare Johan Lilja och Ung Expert.

19.40-19.50
Sigtunastiftelsen tar över scenen som tillsammans med skaparen av Make Democracy Great Again inleder med ett samtal kring hur vår demokrati mår.

19.50-21.10
Filmvisning – Make Democracy Great Again

21.10-21.30
Samtal med gäster om vad vi tar med oss av filmens budskap, vad ska och måste vi göra för att behålla och stärka demokratin i vårt land.

Samtliga tal teckenspråktolkas och textas. Filmen har svenska undertexter.

Välkommen till Sigtunastiftelsens nystartade nättidning. För ett år sedan skapade vi Sigtunastiftelsen Magasin som kommer ut två gånger om året. Det är en blandning av kulturtidskrift och en tidning där vi berättar om allt spännande som händer hos oss. Nu tar vi nästa steg och skapar sigtunastiftelsenmagasin.se.

---

Sigtunastiftelsens idé är dialogen. Det är när vi möts som vi utvecklas som människor och får nya perspektiv. Efter pandemin stod det och vägde – skulle de digitala mötena, webbinarier, teams och zoom helt ta över? Nej så blev det inte. Gästerna strömmar hit och vi har ett enormt tryck på stora som små möten. Våra egna kurser och kulturprogram drar också mycket folk. Det fysiska mötet är uppenbart oöverträffbart, särskilt på en unikt vacker plats som här i Sigtuna.

Vi vill nå nya målgrupper och samtidigt behålla våra trogna stiftelsevänner. Därför satsar vi på kommunikation. Magasinet kan du numera få i pappersform, som e-tidning och som nättidning där vi kan publicera mer och snabbare om vi vill. Framförallt kan idén om dialogen fördjupas genom en nättidning, där essäer och krönikor som varar länge finns sida vid sida med snabba nyheter om det som sker i nuet. Dessutom kompletterar vi det skrivna ordet med ljud och rörligt. Här kan du lyssna på spännande poddar och ta del av filmade samtal.

---

Sigtunastiftelsen är författarnas, konstnärernas och kulturskaparnas plats. Alltsedan nazisterna började bränna böcker i Berlin på 1930-talet har Sigtunastiftelsen velat värna det fria ordet och den fria kulturen. Det känns viktigare än någonsin i dag.

Sigtunastiftelsen är också mötesplatsen för olika yrkesgrupper, människor med olika bakgrund och olika åsikter. I olikhetens etik värnas människovärdet. Den kristna humanismen blir en mylla för modet. Bland det första vår grundare Manfred Björkquist bjöd in till var arbetslivskonferenser under 1920-talet, där arbetarna, arbetsgivarna och akademikerna samtalade om hur arbetsfred och ett människovärdigt arbetsliv skulle kunna uppnås. Dessa återkommande Sigtunakonferenser blev fröet till Saltsjöbadsavtalet 1938 – den svenska modellens födelse.

I vår polariserade tid är det just den dialogiska respekten för varandras olikhet och viljan till samförstånd som behövs. Nyligen hade vi en konferens om Narrativ medicin, där läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal kom från hela landet och mötte skådespelare, regissörer, författare och forskare för att samtala om hur vi får en mänskligare vård. Just denna typ av gränsöverskridande möten är stiftelsens specialitet.

---

Sigtunastiftelsen är platsen för både kontemplation, en stilla andlighet, och aktivism där det sociala ansvaret och fred med hela skapelsen står i centrum. I teologin talar man om shalomrelationer – vi är satta i relation till varandra, till djur och natur liksom till det vi kan kalla Gud. På Sigtunastiftelsen tror vi på det relationella och här får du vara en hel människa med både andliga och kroppsliga behov.

Nu går vi in i den vackraste tiden på året då rosorna blommar i rosenträdgården, vindarna värmer och solljuset väcker liv i det som varit dött. Fester kommer att firas och bröllop att hållas på Sigtunastiftelsen i sommar. Vår fantastiska restaurang öppnar upp för grillkvällar i maj. I juni öppnar utställningen med Dag Hammarskjölds egna fotografier – diplomaten som såg världens eländen men också hade blick för skönheten och grubblade över det djupast existentiella.

Sigtunastiftelsen är platsen för insikt och utsikt – både fysiskt och digitalt.
Vi ses här och i Sigtuna framöver.

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen

TEXT: BENGT KRISTENSSON UGGLA ILLUSTRATION: JOHN ÅKERLUND

---

När man kliver av SL-bussen nedanför Sigtunastiftelsen och blickar upp mot det väldiga byggnadskomplexet som tornar upp sig på höjden kan man nästan få en känsla av att ha hamnat i den italienska renässansen. De fantasifulla byggnaderna där högt ovanför Mälarens vatten väcker besökarens nyfikenhet och den som för första gången vandrar upp för backen in i den idylliska miljön kan nog få för sig att ha hamnat i ett isolerat bildningsreservat, där man sökt skydd bakom höga murar för att hålla en stökig omvärld på avstånd.

Men liksom vi idag vet att renässansepoken inte alls var någon idyll, utan en på många sätt mörk tid präglad av dramatiska omvälvningar, våldsamma krig och svårast tänkbara umbäranden, så växte också Sigtunastiftelsen fram i en turbulent tid, mitt under ett förödande världskrig i vars skyttegravar en hel generation förlorade alla sina illusioner – och därefter följde en pandemi, den så kallade ”spanska sjukan”, som skulle komma att skörda ännu fler offer.

När vi nu idag, så där hundra år senare, själva gör liknande erfarenheter, fast i omvänd ordning, då vi efter vedermödorna och isoleringen under Covid 19 kastats in i vad som ser ut som en lång och förfärande krigsvintertid där hela vår livsform tycks vara hotad, kan det vara nyttigt att påminna om att det var just för att möta en avgrundsdjup samhällskris som denna bildningsinstitution en gång kom till. När man i den situationen skrev in formuleringar som ”luthersk tro” och ”kyrklig bildning” i stiftelsens portalparagraf var det inte uttryck för ett defensivt försvar och ett försök att gömma sig bakom murarna, utan del av en offensiv och framåtsyftande ambition att placera bildningen och frågor om det mänskliga mitt i samhällskrisen i en tid av social oro då hela världen stod i brand.

På samma sätt som renässansens ”återfödelse” inte bara pekade nostalgiskt bakåt utan drevs av starka utopiska energier som skulle visa sig bära långt in i framtiden, så syftade humanisten Manfred Björkquists ”reformatoriska” fokus på bildning och kultur till att rusta människor så att de ansvarigt skulle kunna möta den djupgående politiska, ekonomiska, sociala och existentiella kris som genererats av den dramatiska samhällsomvandling man upplevde. På tröskeln till det demokratiska genombrottet och det begynnande välfärdssamhället behövdes nyskapande pedagogiska metoder i form av samtal och dialog för att öppna vägar till ett nytt samhällskontrakt. Sigtunastiftelsen blev en plats där lekmännen, kvinnorna och en ny tids socialitet fick rejält spelutrymme – och det var faktiskt i denna miljö som Saltsjöbadsandan växte fram.

---

Gränsöverskridande bildning

Ropet efter bildning, som hörs också i vår tid, ljuder dock aldrig i ett lufttomt rum. Behovet av bildning är intimt förknippat med upplevelsen att något grundläggande mänskligt är hotat. Nästan alla stora utmaningar vi står inför idag kommer från globaliseringsprocessens baksidor. Det gäller allt från klimatkris och polarisering till den destabilisering av vår gemensamma kognitiva infrastruktur som hotar såväl demokrati som vetenskap. Genom att anlägga ett bildningsperspekiv på samtiden placerar man sig mitt i vår tids multipla samhällskris. Bildning handlar nämligen inte om att bevaka gränser och försvara statushierarkier, maktprivilegier eller att skydda ett kulturellt finrum laddat med prestige, utan om en gränsöverskridande förmåga som vi främst utvecklar genom att göra gränspassager.

När man passerar en gräns konfronteras man med det främmande – men man blir också själv främmandegjord. Denna erfarenhet kan vara både smärtsam och skrämmande, men utgör framför allt en möjlighet att lära sig något om meningsbildningens villkor och de identitetsbildande processer som formar oss som människor. Genom erfarenheter från gränspassager bygger man en nyckelkompetens i en globaliserande värld. Bildning uppstår nämligen när vi låter det välbekanta bli främmande och då det främmande plötsligt framstår som välbekant, för att nu låna en formulering från en av den moderna psykologins portalgestalter, William James, Ur denna erfarenhet växer insikten om att liksom ”jag är ett du” så är ”du ett jag” och det förhållande att vi kan uppträda som ”delbara” divider – i stället för ”odelbara” individer – är en grundläggande förutsättning för att dialog och samtal alls ska kunna komma till stånd. Denna tanke har också formulerats lika skarpsinnigt som humoristiskt av en av stiftelsens många författarstipendiater, Kristina Lugn: ”Vi måste skilja oss – från oss själva.” Man kan i denna formulering höra ett avlägset eko från det lutherska imperativet om att ”ställa oss utanför oss själva” – nos poni extra nos. Den så kallade ”rättfärdiggörelseläran” handlar nämligen om att förlägga sitt berättigande som människa, sin ”rättfärdighet”, utanför sig själv.

Ett gränsöverskridande bildningsbegrepp kan också fungera som en spärr mot att bildningen förvandlas till en statusmarkör eller uppfattas som ett kulturellt kapital som man kan disponera. Det gränsöverskridande perspektivet förhindrar även att bildningen ses som något ensidigt kulturellt – som står i motsats till natur, teknik, politik och ekonomi och således skrivs in på den ena sidan i striden mellan ”de två kulturerna” (C.P. Snow).

---

Bildningsresor

Sigtunastiftelsen är en plats för bildningsresor. Men det händer något, och de händer något med oss, redan innan ankomst, när vi reser dit – och på vägen därifrån. Det väl tilltagna biblioteket erbjuder också resurser för att ”resa” med kulturen, då böckerna fungerar som ett slags kognitiva trampoliner som gör det möjligt att svinga sig ut i nya och helt annorlunda världar. Ett bibliotek är inte bara en stillastående boksamling, utan en inbjudan till ett kunskapsäventyr, vilket symboliskt markeras av läsplatserna. Det är nämligen först i mötet mellan människor och texter (och andra ”bildande material”) som menings- och identitetsbildningens mirakel sker.   

Poeten Tomas Tranströmer har fångat bildningsprocessens dynamiska karaktär i en dikt där han talar om ”sanningar” som kommer inifrån ” respektive ”utifrån” och understrukit att det först är genom att dessa ”möts” som man har chans att få syn på sig själv. Med sociologen Hartmut Rosa skulle vi kunna kalla denna erfarenhet för resonans. Att Sigtunastiftelsens kapell inte är något rum där man lämnar den stora världen utanför förstärks av att Rosa använder fenomenet bön, som vid första anblicken kan framstå som något inåtvänt, som ett exempel på en relation av resonans mellan oss själva och världen, eftersom när den bedjande böjer sig inåt och blundar, då vänder sig denne enligt Rosa samtidigt utåt till något utanför henne själv – och i denna akt förbinds dessa två rörelser.

Bildning handlar om kunskap och människor – och den gamla tanken på bildningsresan understryker bildningens dynamiska karaktär, vilket förstärks av att vi i och genom gränspassagerna liksom ”tar ett kliv ut ur oss själva” så att nya perspektiv öppnar sig på världen och en själv. Bildningen påminner oss om att kunskap alltid har en mänsklig dimension – och genom bildningsresa möter vi den djupaste aporin (gåtfullheten) med att vara människa: att vi måste ”bli” dom vi ”är”. Och av samtalets nödvändighet lär vi oss att den närmaste vägen till oss själva faktiskt är en omväg som går via mötet med den andre. Sigtuna är därför platsen för den längsta resan en människa kan göra: resan till sig själv.

---

En plats där bildning äger rum

Man ska inte underskatta det betydelse arkitekturen på Sigtunastiftelsen har för att möjliggöra bildningserfarenheter. Den som vandrat genom den långa slingrande gången som går från biblioteket upp till huvudbyggnaden och som genom en lönndörr plötsligt stigit ut i sällskapsrummet utanför kapellet, eller som tagit fel korridor utanför matsalen och plötsligt hamnat i en utomhusloggia när man i själva verket var på väg till ett konferensrum, vet att hela det byggnadskomplexet med sina slingrande korridorer inbjuder till äventyr. Här finns verkligen risken att bli desorienterad – men också möjligheten att i nästa steg göra en nyorientering. Mot bakgrund av att inte bara gäster går vilse i lokalerna, även direktorn gör så emellanåt, lockas man att återvända till Tranströmer och travestera en av hans diktstrofer: Det finns på Sigtunastiftelsen en oväntad bildningsmöjlighet som bara kan hittas av den som gått vilse i någon av de vindlande korridorerna…

Grundtvig!

Manfred Björkquist var i grunden pedagog och när han byggde upp en ”kyrklig folkhögskola” och en stiftelse för ”kyrklig bildning” så skedde det med stark inspiration från den danske bildningsfilosofen och psalmdiktaren N F S Grundtvig, som ett sekel tidigare fick en alldeles central roll i et kritiskt läge då Danmark kämpade för sin överlevnad som land och tvingades återuppfinna sig själv på nytt. Grundtvig sågi sintids djupa samhällskris, som förorsakats av svåra territoriella förluster, ett våldsamt inbördeskrig, stora ekonomiska utmaningar och en djup nationell identitetskris, en pedagogisk utmaning av folkbildande karaktär. I en tid då kunglig suveränitet ersattes av folksuveränitet och då bönder och herremän genom den nya Grundlagen tillerkändes samma rättigheter och skyldigheter, handlade det om att med bildningens hjälp förvandla ett ståndssamhälle av undersåtar till en nationalstat av medborgare.

För att i denna situation kunna knyta samman den lärda bildningen med den folkliga bildningen krävdes enligt Grundtvig en för hans samtid ytterst radikal tanke: att man kunde bli bildad på det språk som folket talade, och inte endast med hjälp av grekiska och latin. Grundtvig gjorde en dygd av en nödvändighet när han lyfte fram modersmålets betydelse i en situation då Danmark krympt och blivit enspråkigt efter förlusten av de tyskspråkiga provinserna. Denna uppgradering av folkspråket var en förutsättning för att bildningen inte bara skulle inbegripa en elit. Men Grundtvig drevs också av övertygelsen att bildningsprocesser inte bara handlar om böcker utan kräver ett ”levande ord” när han utvecklade sin vision om ett nytt nordiskt universitet (som skulle ersätta det gamla latinuniversitetet) och en folkhögskola, som var hans alldeles egna uppfinning.

Idéerna till folkhögskolan växte fram hos Grundtvig under hans egna bildningsresor. Grundtvig gjorde under åren 1829 – 1843 fyra livsavgörande resor till England. Dessa besök fungerade som ett slags ”resor till framtiden” där han på ett högst påtagligt sätt mötte det framväxande industri- och klassamhället. Han inspirerades av den moderna liberalismen inom såväl politiken (parlamentarismen) och kyrkan (religionsfriheten) som inom undervisning och skolväsende. I England kunde Grundtvig – som betraktade franska revolutionen som viktigare än reformationen – på nära håll studera frihetens problematik i hela dess komplexitet och fördjupa sig de utmaningar som en modern människa av autonomi och ”självlagstiftning” konfronteras med när bildning ska implementeras i en konkret samhällelig verklighet. Pedagogikhistorikern Ove Korsgaard har understrukit hur modern Grundtvig var och beskrivit honom som en europeisk intellektuell av samma format som Rousseau, Kant, Herder, Fichte, Stuart Mill, Burke, Hegel och Tocqueville.

---

Allt viktigt sker i ”mellanrummen”

Men det som gjorde störst intryck på Grundtvig var det otvungna sociala livet och de livliga samtalen kring måltiderna när han vistades vid Trinity College i Cambridge. Erfarenheten av det informella utbytet mellan blandade gästerna, ett ”fellowship” där det i samtalen kring de långa matborden fanns utrymme för hela människolivet, blev formerande för honom. Det var här idén om folkhögskolan föddes och insikten om att för att människor ska kunna utvecklas – bildas – krävs ”en skola för livet” där man delar liv med varandra och åtminstone en gång om dagen är ”rena materialister” – genom att man träffas för att äta tillsammans.

Hos Grundtvig finns embryot till Sigtunastiftelsen och det framåtsyftande bildningsprogram som Björkquist så framgångsrikt skulle komma att realisera i byggnaderna på höjden ovanför Sigtunafjärden. En sådan bildningsborg har en än större uppgift att fylla i en tid som vår, då ”den nya formalismen” utarmar våra utbildningsinstitutioner. Mot bakgrund av Grundtvigs livsavgörande erfarenheter vid Trinity College kan man också förstå varför hotell och restaurang på Sigtunastiftelsen inte fungerar som några rent praktiska arrangemang ”vid sidan av” kärnverksamheten, utan är helt oumbärliga och integrerade delar av själva bildningskulturen. Det är i de många informella samtalen kring matbordet och i de utspridda sittgrupperna – i ”mellanrummen” – som bildningens under kan ske!

Teologi och bildning: hur blir vi mänskliga?

Det är ingen tillfällighet att bildningens stora tänkare i Norden, N S F Grundtvig, i likhet med Manfred Björkquist, var en ”kyrkans man”. Bildningen har nämligen sitt ursprung i en lång teologisk historia, som börjar redan i talet om människan som skapad till ”Guds avbild” via bekännelsen till Gud som ”blir människa” i Kristus till mystikens tankar om hur Kristus ”bildas” i den ordlösa erfarenheten.

Under 1700-talet och framåt flyttar bildningsbegreppet ut i samhället och förlorar mycket av sin kristna språksättning. Men om någon skulle uppfatta den teologiska bakgrunden till bildningsbegreppet som en begränsning av intresset för mänsklig utveckling, så vittnar det nog mest om teologisk okunskap. Grundtvig bars av övertygelsen att alla människor, oavsett tro, är skapade av Gud. Helt i linje med hans ofta citerade ord ”människa först, och kristen sen” ansåg han att alla – oavsett om man var ”kristen eller hedning, turk eller jude” – kunde samarbeta i utforskandet av det gemensamt mänskliga. För Grundtvig var tron överhuvudtaget inte något som skilde honom från andra, utan snarare något som förenade honom med allt levande och som förstärkte hans samhörighet med alla människor. I resonansen på Sigtunastiftelsen kan därför teologi och bildning mötas i det gemensamma samtalet om hur vi blir mänskliga – människoblivande.

---