Snart kan vi sitta ute i Rosengården igen och njuta av sol och värme. I baren på Sigtunastiftelsen serverar vi gärna vår alldeles egna signaturdrink, Sigtunastiftelsens Rosen GT, med lokalproducerad gin från First Distillery i Sigtuna och rosenextrakt från vår egen trädgård. Självklart kan den även avnjutas med alkoholfri gin – precis lika gott och läskande.
INGREDIENSER
Rosenlag ( räcker till 10 glas) 5 dl varmt vatten 1,25 dl honung 1/2 tsk rosessence 1 droppe röd karamellfärg
Rosen GT Is First Gin 5 cl ( Eller någon annan gin av god kvalitet.) Rosenlag 4 cl( se receptet ovan) Citronjuice 2 -3 cl Tonic ( toppa glaset) En färsk rosmarinkvist Torkade rosenblad
GÖR SÅ HÄR:
Koka rosenlag Lös upp honungen i det varma vattnet och smaka av så du får en bra balans mellan ros och sötma. Kyl ner lagen.
Blanda din Rosen GT Fyll en stor ginkupa eller större vinglas med is. Häll gin, rosenlag och citronjuicei glaset. Toppa upp med en bra tonic. Garnera med en nypa torkade rosenblad och en rosmarinkvist.
Sigtunastiftelsen har utnämnts till ”Årets Sigtunaattraktion 2024”. Priset delades ut under Näringslivsgalan i Sigtuna kommun den 19 april.
– Vi är så glada för det här priset. Det kommer precis i rätt tid då vi håller på med en nystart och utvecklar vår 100-åriga stiftelse. Sigtunastiftelsen vill vara både en nationell och lokal aktör. Vi samverkar gärna med andra lokala företag och kommunen. Sigtunaborna ska alltid känna sig välkomna till oss på Manfred Björkquist allé 4, om det så är för att äta gott i vår restaurang, ta del av spännande kulturprogram eller ha konferens. Det här priset ger oss energi att fortsätta att förvalta ett fantastiskt idéarv och samtidigt skapa nytt. Vi hoppas många runtom i landet hittar till Sigtuna framöver, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.
Priset delades ut av Företagarna i Sigtuna med följande motivering:
”Med ett stabilt fundament och en tydlig riktning är vår vinnare fast förankrad på en attraktiv plats, med ett varierat utbud av olika attraktioner som attraherar många gäster.
Här välkomnas du lika varmt till sagostunder för de minsta som till svåra samtal om liv och död. Här diskuteras politik, religion och kultur. Härliga konsertkvällar blandas med spännande författarmöten, grillkvällar och bröllop. Men -man har också starkt bidragit till att kommunens Vandringsled, Ingegerdsleden, nu erbjuder oss alla möjligheten till rekreation i vårt närområde.
Med en ny stjärna vid rodret har man siktet inställt på en fortsatt spännande utvecklingsresa, men glömmer inte bort varför man finns till, vad man uppnått i mer än 100 år och ska fortsätta utveckla i minst 100 år till. I oroliga tider står vår vinnare för kontinuitet, öppenhet och inkludering. Dörren står öppen för oss alla och du kan alltid känna dig varmt välkommen till:
-Årets vinnare i kategorin ”Årets Sigtunaattraktion” – Grattis Sigtunastiftelsen!
Näringslivsgalan arrangeras av Företagarna i Sigtuna i samverkan med Sigtuna kommun. Årets gala ägde rum på Scandinavian XPO den 19 april.
Bildtext: Från vänster Mona Wågberg, styrelseledamot Företagarna; Annika Bröms, näringslivschef Sigtuna kommun och vd Destination Sigtuna, Rima Lastauskas, vd Villoeco, Agnes Arnborg, hotellchef Sigtunastiftelsen, Åsa Fredriksson, F&B Sigtunastiftelsen, Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Foto: Näringslivsgalan 2024
Det är med stor glädje och stolthet som Sigtunastiftelsen står värd för visningen av Jan Schermans dokumentär Make Democracy Great Again under invigningen av Almedalsveckan den 24 juni. Filmen visas från Stora scenen klockan 19.00 och följs upp av ett panelsamtal den 25 juni med Jan Scherman, Helle Klein, Jan Eliasson, Annie Lööf, (medverkar digitalt) Camila Buzaglo och Einar Botten.
Programmet för invigningen den 24 juni
Invigningen startar klockan 19:00 den med invigning av det offentliga konstverket Lyssnandet som tar sin permanenta plats i Almedalen. Ett konstverk skapat av Anja och Tomas Örn utifrån Ing-Marie Wieselgrens livsverk. Därefter fortsätter den officiella invigningen, öppen för alla, från Almedalens scen. Invigningen inramas med musikaliska inslag av Gotlandsmusiken.
19.00-19.15 Invigning av konstverket Lyssnandet, med representanter från Wieselgrenstiftelsen och familjen, leds av regiondirektör Stefan Hollmark.
19.20-19.35 Invigning av Almedalsveckan 2024, med ICLD:s generalsekreterare Johan Lilja och Ung Expert.
19.40-19.50 Sigtunastiftelsen tar över scenen som tillsammans med skaparen av Make Democracy Great Again inleder med ett samtal kring hur vår demokrati mår.
19.50-21.10 Filmvisning – Make Democracy Great Again
21.10-21.30 Samtal med gäster om vad vi tar med oss av filmens budskap, vad ska och måste vi göra för att behålla och stärka demokratin i vårt land.
Samtliga tal teckenspråktolkas och textas. Filmen har svenska undertexter.
Välkommen till Sigtunastiftelsens nystartade nättidning. För ett år sedan skapade vi Sigtunastiftelsen Magasin som kommer ut två gånger om året. Det är en blandning av kulturtidskrift och en tidning där vi berättar om allt spännande som händer hos oss. Nu tar vi nästa steg och skapar sigtunastiftelsenmagasin.se.
Sigtunastiftelsens idé är dialogen. Det är när vi möts som vi utvecklas som människor och får nya perspektiv. Efter pandemin stod det och vägde – skulle de digitala mötena, webbinarier, teams och zoom helt ta över? Nej så blev det inte. Gästerna strömmar hit och vi har ett enormt tryck på stora som små möten. Våra egna kurser och kulturprogram drar också mycket folk. Det fysiska mötet är uppenbart oöverträffbart, särskilt på en unikt vacker plats som här i Sigtuna.
Vi vill nå nya målgrupper och samtidigt behålla våra trogna stiftelsevänner. Därför satsar vi på kommunikation. Magasinet kan du numera få i pappersform, som e-tidning och som nättidning där vi kan publicera mer och snabbare om vi vill. Framförallt kan idén om dialogen fördjupas genom en nättidning, där essäer och krönikor som varar länge finns sida vid sida med snabba nyheter om det som sker i nuet. Dessutom kompletterar vi det skrivna ordet med ljud och rörligt. Här kan du lyssna på spännande poddar och ta del av filmade samtal.
Sigtunastiftelsen är författarnas, konstnärernas och kulturskaparnas plats. Alltsedan nazisterna började bränna böcker i Berlin på 1930-talet har Sigtunastiftelsen velat värna det fria ordet och den fria kulturen. Det känns viktigare än någonsin i dag.
Sigtunastiftelsen är också mötesplatsen för olika yrkesgrupper, människor med olika bakgrund och olika åsikter. I olikhetens etik värnas människovärdet. Den kristna humanismen blir en mylla för modet. Bland det första vår grundare Manfred Björkquist bjöd in till var arbetslivskonferenser under 1920-talet, där arbetarna, arbetsgivarna och akademikerna samtalade om hur arbetsfred och ett människovärdigt arbetsliv skulle kunna uppnås. Dessa återkommande Sigtunakonferenser blev fröet till Saltsjöbadsavtalet 1938 – den svenska modellens födelse.
I vår polariserade tid är det just den dialogiska respekten för varandras olikhet och viljan till samförstånd som behövs. Nyligen hade vi en konferens om Narrativ medicin, där läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal kom från hela landet och mötte skådespelare, regissörer, författare och forskare för att samtala om hur vi får en mänskligare vård. Just denna typ av gränsöverskridande möten är stiftelsens specialitet.
Sigtunastiftelsen är platsen för både kontemplation, en stilla andlighet, och aktivism där det sociala ansvaret och fred med hela skapelsen står i centrum. I teologin talar man om shalomrelationer – vi är satta i relation till varandra, till djur och natur liksom till det vi kan kalla Gud. På Sigtunastiftelsen tror vi på det relationella och här får du vara en hel människa med både andliga och kroppsliga behov.
Nu går vi in i den vackraste tiden på året då rosorna blommar i rosenträdgården, vindarna värmer och solljuset väcker liv i det som varit dött. Fester kommer att firas och bröllop att hållas på Sigtunastiftelsen i sommar. Vår fantastiska restaurang öppnar upp för grillkvällar i maj. I juni öppnar utställningen med Dag Hammarskjölds egna fotografier – diplomaten som såg världens eländen men också hade blick för skönheten och grubblade över det djupast existentiella.
Sigtunastiftelsen är platsen för insikt och utsikt – både fysiskt och digitalt. Vi ses här och i Sigtuna framöver.
TEXT: BENGT KRISTENSSON UGGLA ILLUSTRATION: JOHN ÅKERLUND
När man kliver av SL-bussen nedanför Sigtunastiftelsen och blickar upp mot det väldiga byggnadskomplexet som tornar upp sig på höjden kan man nästan få en känsla av att ha hamnat i den italienska renässansen. De fantasifulla byggnaderna där högt ovanför Mälarens vatten väcker besökarens nyfikenhet och den som för första gången vandrar upp för backen in i den idylliska miljön kan nog få för sig att ha hamnat i ett isolerat bildningsreservat, där man sökt skydd bakom höga murar för att hålla en stökig omvärld på avstånd.
Men liksom vi idag vet att renässansepoken inte alls var någon idyll, utan en på många sätt mörk tid präglad av dramatiska omvälvningar, våldsamma krig och svårast tänkbara umbäranden, så växte också Sigtunastiftelsen fram i en turbulent tid, mitt under ett förödande världskrig i vars skyttegravar en hel generation förlorade alla sina illusioner – och därefter följde en pandemi, den så kallade ”spanska sjukan”, som skulle komma att skörda ännu fler offer.
När vi nu idag, så där hundra år senare, själva gör liknande erfarenheter, fast i omvänd ordning, då vi efter vedermödorna och isoleringen under Covid 19 kastats in i vad som ser ut som en lång och förfärande krigsvintertid där hela vår livsform tycks vara hotad, kan det vara nyttigt att påminna om att det var just för att möta en avgrundsdjup samhällskris som denna bildningsinstitution en gång kom till. När man i den situationen skrev in formuleringar som ”luthersk tro” och ”kyrklig bildning” i stiftelsens portalparagraf var det inte uttryck för ett defensivt försvar och ett försök att gömma sig bakom murarna, utan del av en offensiv och framåtsyftande ambition att placera bildningen och frågor om det mänskliga mitt i samhällskrisen i en tid av social oro då hela världen stod i brand.
Sigtunastiftelsen mars 1920. Foto: Sigtunastiftelsens arkiv.
På samma sätt som renässansens ”återfödelse” inte bara pekade nostalgiskt bakåt utan drevs av starka utopiska energier som skulle visa sig bära långt in i framtiden, så syftade humanisten Manfred Björkquists ”reformatoriska” fokus på bildning och kultur till att rusta människor så att de ansvarigt skulle kunna möta den djupgående politiska, ekonomiska, sociala och existentiella kris som genererats av den dramatiska samhällsomvandling man upplevde. På tröskeln till det demokratiska genombrottet och det begynnande välfärdssamhället behövdes nyskapande pedagogiska metoder i form av samtal och dialog för att öppna vägar till ett nytt samhällskontrakt. Sigtunastiftelsen blev en plats där lekmännen, kvinnorna och en ny tids socialitet fick rejält spelutrymme – och det var faktiskt i denna miljö som Saltsjöbadsandan växte fram.
Gränsöverskridande bildning
Ropet efter bildning, som hörs också i vår tid, ljuder dock aldrig i ett lufttomt rum. Behovet av bildning är intimt förknippat med upplevelsen att något grundläggande mänskligt är hotat. Nästan alla stora utmaningar vi står inför idag kommer från globaliseringsprocessens baksidor. Det gäller allt från klimatkris och polarisering till den destabilisering av vår gemensamma kognitiva infrastruktur som hotar såväl demokrati som vetenskap. Genom att anlägga ett bildningsperspekiv på samtiden placerar man sig mitt i vår tids multipla samhällskris. Bildning handlar nämligen inte om att bevaka gränser och försvara statushierarkier, maktprivilegier eller att skydda ett kulturellt finrum laddat med prestige, utan om en gränsöverskridande förmåga som vi främst utvecklar genom att göra gränspassager.
När man passerar en gräns konfronteras man med det främmande – men man blir också själv främmandegjord. Denna erfarenhet kan vara både smärtsam och skrämmande, men utgör framför allt en möjlighet att lära sig något om meningsbildningens villkor och de identitetsbildande processer som formar oss som människor. Genom erfarenheter från gränspassager bygger man en nyckelkompetens i en globaliserande värld. Bildning uppstår nämligen när vi låter det välbekanta bli främmande och då det främmande plötsligt framstår som välbekant, för att nu låna en formulering från en av den moderna psykologins portalgestalter, William James, Ur denna erfarenhet växer insikten om att liksom ”jag är ett du” så är ”du ett jag” och det förhållande att vi kan uppträda som ”delbara” divider – i stället för ”odelbara” individer – är en grundläggande förutsättning för att dialog och samtal alls ska kunna komma till stånd. Denna tanke har också formulerats lika skarpsinnigt som humoristiskt av en av stiftelsens många författarstipendiater, Kristina Lugn: ”Vi måste skilja oss – från oss själva.” Man kan i denna formulering höra ett avlägset eko från det lutherska imperativet om att ”ställa oss utanför oss själva” – nos poni extra nos. Den så kallade ”rättfärdiggörelseläran” handlar nämligen om att förlägga sitt berättigande som människa, sin ”rättfärdighet”, utanför sig själv.
Ett gränsöverskridande bildningsbegrepp kan också fungera som en spärr mot att bildningen förvandlas till en statusmarkör eller uppfattas som ett kulturellt kapital som man kan disponera. Det gränsöverskridande perspektivet förhindrar även att bildningen ses som något ensidigt kulturellt – som står i motsats till natur, teknik, politik och ekonomi och således skrivs in på den ena sidan i striden mellan ”de två kulturerna” (C.P. Snow).
Bildningsresor
Sigtunastiftelsen är en plats för bildningsresor. Men det händer något, och de händer något med oss, redan innan ankomst, när vi reser dit – och på vägen därifrån. Det väl tilltagna biblioteket erbjuder också resurser för att ”resa” med kulturen, då böckerna fungerar som ett slags kognitiva trampoliner som gör det möjligt att svinga sig ut i nya och helt annorlunda världar. Ett bibliotek är inte bara en stillastående boksamling, utan en inbjudan till ett kunskapsäventyr, vilket symboliskt markeras av läsplatserna. Det är nämligen först i mötet mellan människor och texter (och andra ”bildande material”) som menings- och identitetsbildningens mirakel sker.
Poeten Tomas Tranströmer har fångat bildningsprocessens dynamiska karaktär i en dikt där han talar om ”sanningar” som kommer inifrån ” respektive ”utifrån” och understrukit att det först är genom att dessa ”möts” som man har chans att få syn på sig själv. Med sociologen Hartmut Rosa skulle vi kunna kalla denna erfarenhet för resonans. Att Sigtunastiftelsens kapell inte är något rum där man lämnar den stora världen utanför förstärks av att Rosa använder fenomenet bön, som vid första anblicken kan framstå som något inåtvänt, som ett exempel på en relation av resonans mellan oss själva och världen, eftersom när den bedjande böjer sig inåt och blundar, då vänder sig denne enligt Rosa samtidigt utåt till något utanför henne själv – och i denna akt förbinds dessa två rörelser.
Bildning handlar om kunskap och människor – och den gamla tanken på bildningsresan understryker bildningens dynamiska karaktär, vilket förstärks av att vi i och genom gränspassagerna liksom ”tar ett kliv ut ur oss själva” så att nya perspektiv öppnar sig på världen och en själv. Bildningen påminner oss om att kunskap alltid har en mänsklig dimension – och genom bildningsresa möter vi den djupaste aporin (gåtfullheten) med att vara människa: att vi måste ”bli” dom vi ”är”. Och av samtalets nödvändighet lär vi oss att den närmaste vägen till oss själva faktiskt är en omväg som går via mötet med den andre. Sigtuna är därför platsen för den längsta resan en människa kan göra: resan till sig själv.
En plats där bildning äger rum
Man ska inte underskatta det betydelse arkitekturen på Sigtunastiftelsen har för att möjliggöra bildningserfarenheter. Den som vandrat genom den långa slingrande gången som går från biblioteket upp till huvudbyggnaden och som genom en lönndörr plötsligt stigit ut i sällskapsrummet utanför kapellet, eller som tagit fel korridor utanför matsalen och plötsligt hamnat i en utomhusloggia när man i själva verket var på väg till ett konferensrum, vet att hela det byggnadskomplexet med sina slingrande korridorer inbjuder till äventyr. Här finns verkligen risken att bli desorienterad – men också möjligheten att i nästa steg göra en nyorientering. Mot bakgrund av att inte bara gäster går vilse i lokalerna, även direktorn gör så emellanåt, lockas man att återvända till Tranströmer och travestera en av hans diktstrofer: Det finns på Sigtunastiftelsen en oväntad bildningsmöjlighet som bara kan hittas av den som gått vilse i någon av de vindlande korridorerna…
Grundtvig!
Manfred Björkquist var i grunden pedagog och när han byggde upp en ”kyrklig folkhögskola” och en stiftelse för ”kyrklig bildning” så skedde det med stark inspiration från den danske bildningsfilosofen och psalmdiktaren N F S Grundtvig, som ett sekel tidigare fick en alldeles central roll i et kritiskt läge då Danmark kämpade för sin överlevnad som land och tvingades återuppfinna sig själv på nytt. Grundtvig sågi sintids djupa samhällskris, som förorsakats av svåra territoriella förluster, ett våldsamt inbördeskrig, stora ekonomiska utmaningar och en djup nationell identitetskris, en pedagogisk utmaning av folkbildande karaktär. I en tid då kunglig suveränitet ersattes av folksuveränitet och då bönder och herremän genom den nya Grundlagen tillerkändes samma rättigheter och skyldigheter, handlade det om att med bildningens hjälp förvandla ett ståndssamhälle av undersåtar till en nationalstat av medborgare.
För att i denna situation kunna knyta samman den lärda bildningen med den folkliga bildningen krävdes enligt Grundtvig en för hans samtid ytterst radikal tanke: att man kunde bli bildad på det språk som folket talade, och inte endast med hjälp av grekiska och latin. Grundtvig gjorde en dygd av en nödvändighet när han lyfte fram modersmålets betydelse i en situation då Danmark krympt och blivit enspråkigt efter förlusten av de tyskspråkiga provinserna. Denna uppgradering av folkspråket var en förutsättning för att bildningen inte bara skulle inbegripa en elit. Men Grundtvig drevs också av övertygelsen att bildningsprocesser inte bara handlar om böcker utan kräver ett ”levande ord” när han utvecklade sin vision om ett nytt nordiskt universitet (som skulle ersätta det gamla latinuniversitetet) och en folkhögskola, som var hans alldeles egna uppfinning.
Idéerna till folkhögskolan växte fram hos Grundtvig under hans egna bildningsresor. Grundtvig gjorde under åren 1829 – 1843 fyra livsavgörande resor till England. Dessa besök fungerade som ett slags ”resor till framtiden” där han på ett högst påtagligt sätt mötte det framväxande industri- och klassamhället. Han inspirerades av den moderna liberalismen inom såväl politiken (parlamentarismen) och kyrkan (religionsfriheten) som inom undervisning och skolväsende. I England kunde Grundtvig – som betraktade franska revolutionen som viktigare än reformationen – på nära håll studera frihetens problematik i hela dess komplexitet och fördjupa sig de utmaningar som en modern människa av autonomi och ”självlagstiftning” konfronteras med när bildning ska implementeras i en konkret samhällelig verklighet. Pedagogikhistorikern Ove Korsgaard har understrukit hur modern Grundtvig var och beskrivit honom som en europeisk intellektuell av samma format som Rousseau, Kant, Herder, Fichte, Stuart Mill, Burke, Hegel och Tocqueville.
Allt viktigt sker i ”mellanrummen”
Men det som gjorde störst intryck på Grundtvig var det otvungna sociala livet och de livliga samtalen kring måltiderna när han vistades vid Trinity College i Cambridge. Erfarenheten av det informella utbytet mellan blandade gästerna, ett ”fellowship” där det i samtalen kring de långa matborden fanns utrymme för hela människolivet, blev formerande för honom. Det var här idén om folkhögskolan föddes och insikten om att för att människor ska kunna utvecklas – bildas – krävs ”en skola för livet” där man delar liv med varandra och åtminstone en gång om dagen är ”rena materialister” – genom att man träffas för att äta tillsammans.
Hos Grundtvig finns embryot till Sigtunastiftelsen och det framåtsyftande bildningsprogram som Björkquist så framgångsrikt skulle komma att realisera i byggnaderna på höjden ovanför Sigtunafjärden. En sådan bildningsborg har en än större uppgift att fylla i en tid som vår, då ”den nya formalismen” utarmar våra utbildningsinstitutioner. Mot bakgrund av Grundtvigs livsavgörande erfarenheter vid Trinity College kan man också förstå varför hotell och restaurang på Sigtunastiftelsen inte fungerar som några rent praktiska arrangemang ”vid sidan av” kärnverksamheten, utan är helt oumbärliga och integrerade delar av själva bildningskulturen. Det är i de många informella samtalen kring matbordet och i de utspridda sittgrupperna – i ”mellanrummen” – som bildningens under kan ske!
Teologi och bildning: hur blir vi mänskliga?
Det är ingen tillfällighet att bildningens stora tänkare i Norden, N S F Grundtvig, i likhet med Manfred Björkquist, var en ”kyrkans man”. Bildningen har nämligen sitt ursprung i en lång teologisk historia, som börjar redan i talet om människan som skapad till ”Guds avbild” via bekännelsen till Gud som ”blir människa” i Kristus till mystikens tankar om hur Kristus ”bildas” i den ordlösa erfarenheten.
Under 1700-talet och framåt flyttar bildningsbegreppet ut i samhället och förlorar mycket av sin kristna språksättning. Men om någon skulle uppfatta den teologiska bakgrunden till bildningsbegreppet som en begränsning av intresset för mänsklig utveckling, så vittnar det nog mest om teologisk okunskap. Grundtvig bars av övertygelsen att alla människor, oavsett tro, är skapade av Gud. Helt i linje med hans ofta citerade ord ”människa först, och kristen sen” ansåg han att alla – oavsett om man var ”kristen eller hedning, turk eller jude” – kunde samarbeta i utforskandet av det gemensamt mänskliga. För Grundtvig var tron överhuvudtaget inte något som skilde honom från andra, utan snarare något som förenade honom med allt levande och som förstärkte hans samhörighet med alla människor. I resonansen på Sigtunastiftelsen kan därför teologi och bildning mötas i det gemensamma samtalet om hur vi blir mänskliga – människoblivande.
Bengt Kristensson Uggla är filosof och teolog. Han bor i Stockholm och är sedan 2005 Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi. I år medverkar han som kursledare för Sigtunastiftelsens och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations utbildning ”Teologisk bildning för förtroendevalda i Svenska kyrkan.
Per Starke har en lång chefskarriär i ryggen, inom IT, forskning, utbildning, hotell och vård. Idag arbetar han inom Svenska kyrkan med ansvar för samverkan och digitalisering. Dag Hammarskjölds tankar om ledarskap har präglat honom i hans egen yrkesroll och fick honom till slut att skriva Generalsekreteraren, en lärobok i form av en skröna där de båda möts i ett fiktivt samtal.
När Per Starke började skriva Generalsekreteraren så byggde det på ett inre driv att på ett pedagogiskt sätt förklara transformerande – utvecklande ledarskap och att därigenom också kunna få bearbeta sitt eget ledarskap och sin yrkesroll. Men i bakgrunden fanns också pandemin och materialet till fem inställda seminarier om Dag Hammarskjöld. Inspirerad av 1400-talets facklitteratur i dialogform så skapade Per Starke en fiktiv version av sig själv som oväntat hamnar i samtalar med Dag Hammarskjöld. De befinner sig i en lägenhet i Uppsala helt nära Gamla kyrkogården där släkten Hammarskjölds grav kan anas på avstånd. Där har också Dag Hammarskjöld sitt namn på en liten anspråkslös liggande stenplatta. Han föddes 1905 och avled i samband med flygkraschen i Ndola 1961 under försöken att lösa den pågående Kongokrisen.
När boken Vägmärken publicerades efter Hammarskjöld död så blev det tydligt att han länge skrivit dagbok som ett sätt att reflektera över sitt liv och sin inre process. Ännu tidigare gick Dag Hammarskjöld fram och tillbaka i pelargången på Sigtunastiftelsen för att memorera allt till sin juridikexamen. Han verkar ha brottats med riktningen i sitt liv i en uppväxtmiljö med förväntningar på att man ska åstadkomma något och bidra till världen.
Dag Hammarskjöld i Rosengården på Sigtunastiftelsen 1930.
-Man kan tala om det som en slags kallelse, men man behöver inte heller göra det. När frågan kommer så faller bitarna på plats, menar Per Starke. Dag Hammarskjöld blev generalsekreterare för FN.
I en av de tidigaste meningarna i Vägmärken står det ”Ett urblåst ägg flyter bra och följer alla vindkast – utan förbehåll eller distans – ivrig att vara till lags – med ett tal utan form och utan vikt”. Senare i boken formulerar Dag Hammarskjöld ”En ledare som har tyngd skapar motstånd, men får respekt. En ledare utan tyngd, blir populär, men får ingen respekt. Man kan inte för fridens skull ge efter på egen erfarenhet och hållning”.
-Att vara chef eller ledare kan göra en fartblind, menar Per Starke. Inte bara så att allt snurrar snabbare och snabbare utan också en fartblindhet gällande vem man är, sin roll och sin betydelse i sammanhanget. Att sitta i en skyskrapa på Manhattan och ha världens konflikter som sitt arbetsfält innebär förstås en extra utmaning kring detta.
Andaktsrummet i FN-huset kallas Stillhetens rum. Den språkbegåvade Hammarskjöld använde sig ofta av metaforer. -Man kan säga att det där rummet är en enda stor metafor. Det ska vara öppet för det man har med sig in. Man ska kunna få nya perspektiv. Och altaret av järnmalm är en tydlig metafor för att det hänger på oss vad det blir – skapar vi plogbillar eller vapen med det vi gör?
Som ledare och chef så behöver man hela tiden reflektera över sig själv, menar Per Starke. Att om och om igen ställa sig frågan ”Varför agerade jag så där i det där läget?” eller ”Hur ser min roll ut?”
-Fjällvandringarna, det här att utsätta sig för sin egen litenhet mitt ute i oändliga vidder, utsätta sig för utsatthet, seglingen och fotograferandet, är ju inte bara ett uttryck för Hammarskjölds längtan efter att få vara ute i naturen. Det var förstås också ett sätt för honom att försöka leva mitt bland alla förväntningar, både hans egna och andras. Ett sätt att försöka hålla kvar perspektiven.
Vad skulle då Dag Hammarskjöld ha tänkt om världsläget idag?
– Ja, det kan vi ju inte veta, svarar Per Starke och tillägger.
– Men jag tror att Hammarskjöld skulle ha tagit en mer aktiv roll och själv åkt fram och tillbaka och försökt att hitta den tredje punkten i konflikterna.
Det vanliga vid förhandlingar är att man letar efter de båda parternas minsta gemensamma nämnare. Hammarskjöld letade nästan alltid efter den tredje punkten, det som skulle kunna ligga i linje med de båda ståndpunkterna och längre fram förenas i något som man ännu inte tänkt på eller förstått som något större att uppnå. -Det handlar om att redan från början lyssna efter något som jag i första läget inte uppfattat eller förstått, menar Per Starke. Och han tillägger
– Det är aldrig den senaste kvartalsrapporten som skapar motivation för en medarbetare. Motivation skapas när vi formulerar det osägbara; det som ger sammanhang, trygghet, stabilitet och framtidstro. En medarbetare kommer aldrig att kunna känna tilltro till en ledare som inte vet vad den står för. Och det gäller inifrån och ut. Både i ledaren själv och i organisationen. Och det finns alltid något större att uppnå. Något som pekar bortom oss själva och in i framtiden.
PER STARKE
Per Starke är född och uppvuxen i Göteborg. Efter studier i teologi med inriktning mot religionsfilosofi har han gjort en chefskarriär inom en rad områden: IT, forskning och utbildning, rehabilitering, hotell och vård. Idag arbetar han chef inom Svenska kyrkan med ansvar för samverkan och digitalisering.
2021 debuterade han med bildningsromanen ”Den florentinska liljan”, den första boken i en planerad svit om Europas utveckling från 1400-talet till idag. Uppföljaren om 1500-talet, Erövringen, gavs ut 2023 (Bokförlaget Korpen). Generalsekreteraren kom ut 2021 (Storge).
De senaste månaderna har jag, efter att i fem år ha undersökt internets avigsidor, börjat känna mig överväldigad. Folk är så elaka mot varandra, helt i onödan. Det är ingen ny tanke – men hur blev det så här?
Varje gång frågan slår mig påminns jag om en intervju från 1977, med medieteoretikern Marshall McLuhan. Reportern var nyfiken på hans tankar om “den globala byn” – att ny teknik håller på att krympa världen, göra oss alla till grannar.
– Jag tänkte… var allt reportern hann säga, innan McLuhan avbröt honom med ett lurigt leende.
– Att ju närmare varandra vi kommer, desto mer kommer vi att gilla varandra?
– Ja, sa reportern snopet.
– Det finns inget historiskt stöd för det. När människor kommer närmare blir de råare och mindre tålmodiga med varandra. Den globala byn blir en plats för tuffa möten och en hög konfliktnivå.
Kort därpå dog McLuhan, och världen glömde vad han sagt.
Jag tänker på hans ord, när internet beskrivs som trasigt. Kanske har utvecklingen inte gått i fel, utan i enda tänkbara riktning. När främlingar blir grannar, blir de inte nödvändigtvis vänner. Ofta är det precis tvärtom.
Vi stör oss på våra grannar, deras angelägenheter berör plötsligt oss. Om de är uppe och för oväsen på natten är det inte bara deras sömn som blir lidande, utan även vår. Om en främlings inlägg dyker upp i mitt facebookflöde, har det plötsligt med mig att göra.
De dåliga nyheterna är att de tekniska lösningarna i så fall är begränsade. Vi kan kräva att teknikbolagen tar ansvar, men vad innebär det i praktiken? Hur ska de göra oss snällare mot varandra? Moderering blir plåster på ett varande sår.
Å andra sidan innebär det att problemet i grunden ligger hos oss. Det kanske inte låter så muntert, men det är faktiskt goda nyheter, för oss själva kan vi göra något åt.
Först och främst måste vi kanske återta avståndet som internet bestulit oss på. Vi behöver inte ha dörren öppen för alla, hela tiden. Själv har jag valt att inaktivera nyhetsnotiser, avinstallera X, stänga av mejlappen på fritiden. När jag läser nyheter, surfar in på X eller besvarar helgmejl är det för att jag själv valt det. Små steg för mänskligheten, men stora steg för min egen känsla av agens. Jag är uppsökaren, inte den som blir uppsökt, av intryck.
Ett decennium före den profetiska intervjun hjälpte Marshall McLuhan sin vän Timothy Leary att skriva sloganen “turn on, tune in, drop out”, som blev ett mantra för sextiotalets hippierörelse. Ungefär: slå dig fri från systemet och finn dig själv.
Så långt behöver vi nog inte gå. Men ska vi göra internet till en bättre plats, behöver vi kanske skjuta det ifrån oss.
JONATHAN LUNDBERG
Jonathan Lundberg är frilansjournalist och författare. Han har bland annat givit ut reportageboken Sverigevänner, om Sverigedemokraternas nätrörelse (2019) och Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet (2021). En tredje bok – om metaversumet, ett utforskande av morgondagens internet är på gång. Under 2023 var han en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater.
Jag känner mig som i Aisopos fabel om den flitiga myran och den lata syrsan. Syrsan bara sjunger sommarn lång och sen kräver av de nyttiga att få mat och husrum – jaha, se där! Nu har jag inlett den här texten, som skulle handla om Sigtunastiftelsen, med att skriva om mig själv.
Är det typiskt för författare att inte bara vara självömkande utan också självcentrerade? Frågorna är många. Jag har sällan några svar och vet inte mycket. Det är därför jag skriver – för att försöka förstå, och då främst att jag oftast inte förstår.
Det är inte synd om författare. Jag säger det till mig själv rätt strängt, eftersom jag lätt hemfaller åt självömkan. Som författare har jag oregelbundna, låga och osäkra inkomster och så vidare, men stopp nu – är inte det mitt eget fel?
Att skriva litterärt innebär just detta: att ställa frågor, att se de andra och sig själv komplett med svagheter och brist. Som skrivande behöver jag se bjälken i mitt eget öga. Det är rentav en central del av mitt uppdrag.
I Sigtunastiftelsens många rum, tack vare stiftelsens författarstipendier, har skrivande i bokstavligen hundratal genom decennierna gått omkring med sin bjälke i ögat – ”jag kan inte, jag vet inget, jag duger inte, det blir inget” – och sin hybris – ”jag är världens största geni men det kommer ingen någonsin att förstå”. Vi får mat och husrum utan motkrav eller skepsis. Runtomkring oss fungerar allt det nyttiga och praktiskt bärande, tack vare så många människors goda arbete. Det har fått mig att känna att det kanske finns nödvändighet och mening även med syrsans sång.
Detta skriver jag förstås på Sigtunastiftelsen. I byggnaden kring mitt rum hör jag de andra författarna andas. Det är inte bara en tjusig metafor. Jag bokstavligen hör alla de andra skrivandes andetag genom tid och rum: de skrivande som har varit här, de som är här nu och de som ska komma.
Andra har också hört det. Vissa kallar det för ”platsens själ”. Sigtunastiftelsen är mer än bara ännu en konferensanläggning, ännu en arrangör av kulturella evenemang. Stiftelsen är en plats med en själ.
Om en timme ska jag och stiftelsens kaplan Kerstin Dillmar möta sjutton okända människor. Under en helg ska vi skriva och tala om att skriva sin själ. Det kallas ”skrivarkurs” men egentligen har jag inget att lära ut.
Den som vill skriva, kommer att få klara skivan själv. Det tillhör författandets grundvillkor: I själva skrivakten är jag ensam. Därför drar författandet till sig människor som tycker om att vara ifred, men i stiftelsens rum finns vi skrivande för en stund tillsammans. Vi andas varandras luft. Vi försöker dela varandras erfarenheter och frågor i tillit.
Inte bara i relation till författare och människor som vill skriva, utan generellt, tror jag att stiftelsens grundläggande uppdrag är just att skapa tillit. Dess rum, för mig, är en famn. Jag har ändrat mig sen jag började skriva den här texten: det är visst synd om författare. Min syssla är ett svårt och krävande arbete, ingen slö lek. I stiftelsens famn får jag självtillit nog att inse detta. Jag förmår fatta mod, ta tag i saker, härda ut.
Maria Küchen är poet, prosaist, kulturskribent och föreläsare. Hon medverkar regelbundet som kursledare på Sigtunastiftelsens skrivarkurser. Foto: Håkan Lindgren
Text: Sofia af Geijerstam Foto: Sigtunastiftelsen, Josefin Casteryd
Tidigt varje torsdagsmorgon öppnar Sigtunastiftelsen Refugiet för gemensam meditation i Kryptan. Ljusen är tända, en meditationsledare är på plats och alla som vill är välkomna. Några är Sigtunabor som återkommer varje vecka för att få ett andrum i vardagen, andra tillfälliga hotellgäster som kanske sökt sig dit av ren nyfikenhet.
Sigtunastiftelsens Refugium ligger lite avskilt från övriga byggnader. Det är en vacker 30-tals villa av arkitekten John Åkerlund som från början tjänade som bostad åt Stiftelsens direktorer. Både Manfred Björkquist och Olov Hartman bodde här med sina familjer, och känslan av detta en gång var ett hem är fortfarande påtaglig. Inför Stiftelsens 70-årsjubileum 1977 fick arkitekten Rolf Berg uppdraget att omvandla den tidigare tjänstebostaden till retreatanläggning. En länga med 16 gästrum byggdes till och Kryptan, ett cirkelformat meditationsrum insprängt i berget gav platsen en helt ny prägel. Utöver de öppna meditationerna erbjuds ett antal retreathelger varje höst och vår. Retreatverksamheten har pågått sedan slutet av 70-talet, men har kanske aldrig varit så populärt som idag.
– Jag tror att det avspeglar ett behov som många människor har av att för några dagar få kliva undan från allt det som annars pågår i det liv man har. Att få ett utrymme för att få tänka och känna efter var man egentligen befinner sig, att få stänga ute det allmänna bruset som pågår och vända sig inåt i sig själv. Det kan handla om att man behöver få vila och återhämtning, att hitta en möjlig riktning framåt, att få stanna upp i något som snurrar för fort, att få påminna sig om vem man vill vara och hur man vill leva, att få reflektera över vad som egentligen är viktigt mitt i allt som pågår, säger Sigtunastiftelsens kaplan Kerstin Dillmar som ansvarar för retreathelgerna.
Vad en retreat faktiskt innebär är en djupt personlig erfarenhet som är svår att beskriva. Den yttre ramen är tystnad från fredag kväll till söndag eftermiddag, med måltider och meditationer som naturliga hållpunkter. För många handlar det om att få möjligheten att hinna ikapp sig själv, få vila, låta det som annars upptar ens tankar få sjunka undan så att man kan höra vad man egentligen tänker och vill och behöver, förklarar Kerstin och fortsätter.
Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen ansvarar för stiftelsens retreatverksamhet. Foto: Josefin Casteryd, Argument Förlag.
– Att sitta med en kopp té i biblioteket medan brasan i öppna spisen brinner. Att delta i meditationer i Kryptan, det speciella rummet som är insprängt i berget, med levande ljus och tystnad. Att kunna gå på promenad om man vill eller sova på sitt rum. Ofta finns också möjlighet till enkelt eget skapande i ateljén eller plats för eget skrivande. Men det viktigaste där att man får fri att ta vara på tystnaden på det sätt man behöver.
REFUGIUM OCH RETREAT Ordet Refugium betyder tillflyktsort och Retreat att dra sig tillbaka till en tidigare plats.
Sigtunastiftelsen anordnar öppna meditationer i Refugiet alla torsdagar under terminstid. 8.00 – 8.20. Det är helt kostnadsfritt och det krävs ingen anmälan.
Sigtunastiftelsen anordnar 4 – 5 retreathelger varje höst och vår.
Gunnar Ekelöf tillhör Sveriges främsta och mest inflytelserika författare. Han var poet, men också prosaist, översättare, kulturkritiker och blev invald i Svenska Akademin 1958. Sigtuna kom att få en viktig roll i hans liv.
Gunnar Ekelöf föds 1907 och växer upp i ett borgerligt hem i Stockholm. Hans far Gerard kommer upp sig som fondmäklare men dör i syfilis 1916. Hans mor Valborg kommer från en adelssläkt och gifter 1921 om sig. Ekelöfs svåra barndom lägger grunden för hans utanförskap och poetiska skapande. Liv, läsande och skapande blir för honom oupplösligt förbundna.
Ekelöfs första längre besök i Sigtuna var som 20 årig konvalescent på Sigtunastiftelsen vintern 1927/28. Efter studenten på Nya Elementarläroverket 1926 bedriver han orientaliska studier i London och Uppsala och får ett magsår. Sommaren 1927 skriver han sina första självständiga dikter när han vilar upp sig på ett pensionat i Gagnef: ”Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta den stjärnan föll ner?”.
1928 får Ekelöf ut sitt farsarv och reser till Paris! Där blir han poetisk modernist under mötet med den franska modernismen, och efter läsning av den sufiska poesin. När han kommer hem inreder han ett funkishem, går på psykoanalys och lever ett dandyliv med välskräddad kostym och sportbil! Han träffar Gunnel Borgström, som efter ett par år lämnar honom för Karin Boye. Efter Kreugerkraschen 1932 förlorar han sina pengar, vilket ”gjorde folk av mig”. Han börjar arbeta på den tongivande modernistiska tidskriften Spektrum, där han ger ut sin modernistiska debutsamling Sent på jorden 1932.
”Man ska ha gått igenom åtskilligt mycket för att ha barnasinnet kvar.”
Gunnar Ekelöf
På 30-talet återvänder Ekelöf till Sigtuna, där han träffar Sven Stolpe, Bertil Malmberg m.fl. på Stiftelsen. 1935 bjuds han in till den första Författarkonferensen på Stiftelsen om Diktens frihet. Ekelöf tackar nej. Karin Boye, Sven Stolpe m.fl. kommer. Diktens frihet hävdas! 1942, då han fått sitt litterära genombrott med Färjesång (1941), får han Författarstipendium på Stiftelsen. Ekelöf tackar ja då han 1949 inbjuds av Stiftelsens nya direktor Olov Hartman tillsammans med 40-talisterna, och Sigtuna blir ett litterärt centrum för tidens moderna litteratur.
1942 flyttar han ihop med Nun Flodquist och 15 år i kappsäck upphör. De bor framförallt i Hölö och lever i ett 9-årigt förhållande tills Gunnar flyttar ihop med Nuns syster Ingrid 1952. Gunnar och Ingrid flyttar till Trosa och får sin dotter Suzanne 1953. På 50-talet blir Ekelöf etablerad på den svenska litteraturparnassen: han får De Nios stora pris 1951 och blir invald i Svenska Akademin 1958 och ger ut diktsamlingar som Om hösten 1951, Strountes 1955, En Mölna-elegi 1960.
Sigtuna är parets hem de sista 12 åren av Ekelöfs liv och tiden i Sigtuna är hans lugnaste tid. Han har länge haft problem med alkohol och Ingrid blir nu den stabila punkten och hans medarbetare. 1956 hyr man författaren Lars Göranssons lägenhet på Stora gatan 63. Utsikt mot Sigtunafjärden och mot S:t Pers kyrkoruin; ”kyrkan har vissnat” är 4-åriga Suzannes kommentar. Omställningen från land till småstad går oväntat bra: ”Det här är en rätt trivsam stad, tror jag” förklarar Gunnar, ”för det är så pass stor omsättning på folk att småstadsstämningen blir något uppluckrad. Men, med svenska småstäder bör man ha stark misstänksamhet mot”, tillfogar han. ”Gunnar tycker det är bra här”, skriver Ingrid, ”han går ideligen ut och promenerar sig med händerna på ryggen”. En anledning till att han snabbt blir hemmastadd, är, menar Sommar, att han tidigare varit författarstipendiat på Stiftelsen och att han har tillgång till Stiftelsens välförsedda bibliotek. 1958 övertar man hyresrätten till en flygelbyggnad från 1700-talet på Grillska gården, Stora Malmgatan 23. Ekelöf skriver: ”Man kan inte ana att det bara är några minuters promenad till bra butiker och ett bibliotek. Så det artar sig till trivsel, är dessutom billigt.” Det sista årtiondet av Ekelöfs liv präglas av skrivande, sjukhusbesök och resor till Italien, Grekland, Turkiet. Han skriver Akrit-cirkeln 1965-67 efter ett känslomättat besök i Istanbul och mötet med en svart madonna-ikon, tre diktsamlingar som blir höjdpunkten på hans författarskap.
Gunnar Ekelöfs existentiellt angelägna och utmanande modernistiska författarskap överspänner tider och kulturer och är minst lika aktuellt idag. Hans poesi har haft ett stort inflytande på senare författare inte bara i Sverige, utan även i Norden och i världen.
Sedan 1997 finns det ett Gunnar Ekelöf-rum på Sigtunastiftelsen.
KÄLLOR:
Sommar, Carl Olov, Gunnar Ekelöf : En biografi (1989)
Hartman, Olov, Färdriktning (1979)
OM GUNNAR EKELÖF
Född: 15 september 1907 i Stockholm
Död: 16 mars 1968 (60 år) i Sigtuna
Yrke: Författare, poet, översättare
Verksam: 1932-67
Gunnar Ekelöfrummet på Sigtunastiftelsen visas för allmänheten en lördag i månaden, en rekonstruktion av hemmet på Stora Malmgatan 23 i Sigtuna. Ekelöfrummets öppettider hittar du på www.sigtunastiftelsen.se
