Jag undrar om frågan om mening är vår tids viktigaste fråga?

25 augusti 2025 – Artikel – Krönika

TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: MAGNUS ARONSON

Texten bygger på Kerstin Dillmars Predikan 9 e trefaldighet Mariakyrkan, Sigtuna 17 augusti 2025

Den 6 oktober 1942 vigs Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, till präst här i Mariakyrkan. Det har föregåtts av bildandet av Stockholms stift den 1 juli samma år. Följande dag samlas det nya stiftets prästkollegium och vid en omröstning visar det sig att Manfred Björkquist är en av de tre främsta kandidaterna till biskopsämbetet. När denna omröstning läggs samman med Domkapitlets omröstning står det klart att Manfred Björkquist fått exakt samma antal röster som Gustaf Aulén -och man bestämmer sig för att dra lott. Lotten föll på Manfred Björkquist – som ju läst pedagogik, filosofi och teologi, som varit ledade inom ungkyrkorörelsen, som grundat Sigtunastiftelsen mitt under första världskriget och senare Förbundet för Kristen Humanism – men han har ju aldrig verkat som präst och man behöver ordna det nu. Så han prästvigs här för att dryg en månad senare bli Stockholms stifts förste biskop. 58 år gammal.

Jag hade så gärna velat fråga honom om vad han tänkte då – under lottdragningen. Hur det kändes ögonblicket innan det stod klart att det var han – om han blev glad eller orolig – eller om det kändes som om det var meningen?


Precis vid samma tidpunkt – i början av september 1942 i Wien – arresteras Viktor Frankl. Han är 37 år gammal och verksam som läkare. Han och hans fru Tilly – de har då varit gifta ett drygt halvår och hon är gravid nu – Viktors bror Walter och föräldrarna Gabriel och Elsa deporteras till koncentrationsläger. De skiljs åt. Gabriel kommer att svälta ihjäl i Thereienstadt, senare framkommer att Walter och mamma Elsa dör i gaskamrarna i Auschwitz. Tilly avlider till följd av tyfus i Bergen-Belsen. Viktor Frankel transporteras från interneringen i Theresienstadt vidare till Kaufering, Türkheim innan också han 1944 kommer till Auschwitz – slutstationen.

Viktor Frankl har växt upp i Wien. Han är en duktig student och intresserar sig för psykologi och psykiatri. Som 16-åring börjar han brevväxla med Sigmund Freud. Det är inte bara ett utslag av beundran för Freud utan det kommer sig av något djupt inifrån Frankl. Han brottas med en stark känsla av meningslöshet inför livet och tillvaron. Trots att han är så begåvad. Kan formulera sig. Verkar ha en lysande framtid. Det känns ändå helt meningslöst. Frankl finner aldrig det han söker i kontakten med Freud och han letar sig vidare. Freud lär ha blivit besviken och sett Frankl som en påläggskalv och en möjlig arvtagare i sitt eget. Men Frankl söker sig Alfred Adler, inriktad på individualpsykologi och analys, men meningslöshetsupplevelsen kvarstår. Frankl utexamineras som neurolog och psykiater – han har förstås läst mer än dubbla kurser – och tidigt får han en särskild inriktning i arbetet kring självmordsnära patienter. Han skriver på ett större arbete. Hundratals sidor. Som kommer att brännas upp – tillsammans med andra publikationer – så mycket blir till aska i de nazistiska bokbålen från 1933 och framåt.

1945 – vid befrielsen av Auschwitz – är Viktor Frankl – mot alla odds fortfarande vid liv. Han är helt utmärglad och svag – men lever – och det visar sig att han har – under sin tid i koncentrationslägren mitt bland alla umbäranden, mitt bland död och aska och vansinniga arbetsläger – fört anteckningar. Han har systematiskt gömt dem. Skrivit med pytteliten stil med en pytteliten blyertspenna. Han säger senare att han redan från början bestämde sig – att om han, verkligen helt mot alla odds skulle överleva – så behövde han – som nu alltid tvivlat på mening – ändå skapa någon slags mening genom att försöka förstå vad som kan få en människa att överleva det allra svåraste. Skulle det över huvudtaget vara möjligt att på något enda sätt att hitta mening i det till synes helt meningslösa? Eller som han skriver ”trotzdem Ja zum Leben sagen” – att trots allt säga ja till livet.

Han kommer senare att skriva – i översättning – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”. Och: ”Vi som levde i koncentrationsläger kom ihåg de som gick genom barackerna och tröstade andra, gav bort sitt sista stycke bröd. De var kanske få till antalet men de ger tillräckligt bevis för att allt kan tas ifrån en människa utom en sista sak: den sista av människans frihet – att välja sin inställning i vilket läge som helst, att välja sin egen väg”.

Och: ”Livets mening skiljer sig från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Vad som därmed spelar roll är inte livets mening i allmänhet utan snarare den specifika meningen i ett visst ögonblick”.


Så är vi här idag med överskriften ”goda förvaltare”.

Jesus talar till oss och säger:

”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut mat åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall/…/ Och: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Frankl som skriver med den pyttelilla blyertspennan: – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”.

Jag undrar om frågan om mening är vår tids viktigaste fråga? Varför- frågan.

Vi vet att det pågår en yttre klimatkris, men jag tänker att det också verkar pågå en slags inre klimatkris –  i oss – där frågan om just mening eller kanske bättre formulerat – de frågor som väckt genom upplevelsen av brist på mening. Trots att vi har det så bra.

”Av den som fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Jag undrar om vi skulle kunna pröva tanken – här och nu – att mening i första hand inte är något som man bara hittar, plötsligt snubbla över eller något som oväntat räcks en – inget man kan vänta in – inget som någon annan kan ordna åt en – utan att mening i djupaste bemärkelse handlar om att skapa denna mening – göra mening – som ett verb – som en rörelse – som en skapelseakt. Och om det är så – skulle det då också kunna vara så att just förvaltande bär en sådan skapelseakt av mening?

Att förvalta. Och vi vet ju redan det:

Vi har tillsammans byggnader att förvalta – kyrkor och stiftelser. Vi har värden att förvalta. Vi har ett innehåll om gränsöverskridande möten och en tro att förvalta – och vi har med sorg och glädje tillit och tvivel och lycka och tveksamheter och kompromisser och ekonomi och administration så mycket att förvalta.  Vi har världen att förvalta – ruinerna som visas i realtid, dödandet, lidandet, flyktinglägren, krigsskådeplatserna och blod – åtskillnader mellan människor. Och vi har att förvalda svar på frågan om vad vi rimligen behöver avstå i förhållande till klimatkrisen – igen – ”av den som fått mycket, skall det krävas mycket”. Vi har att förvalta solidaritet och uppfinningsrikedom och glädje och hopp. Och så har vi, var och en av oss, anförtrotts vårt liv. Vart vi nu än befinner oss i det vi tänker och känner och är. Vi, som fortfarande lever, har vårt liv att förvalta. Och att, som Frankl skriver, välja vår inställning och att välja vår väg.

Och vi vet ju redan allt det här. Ändå behöver vi kanske hjälpas åt och påminna varandra – att möjligen är det så att mening är något man gör – något vi skapar och förvaltar. Tillsammans.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen med särskilt ansvar för retreatverksamhet och existentiell fördjupning.


Läs fler artiklar i kategorin Krönika