Vårvintern 2009 var jag 25 år gammal och tog nattbussen från Berlin till Amsterdam med min nya kärlek. Vi hade just varit på Rijksmuseum och Van Gogh-museet, och där, i de stora hallarna, hade jag sett vår kommande dotter, tyckte jag, ta gestalt i de vita mandelblommorna Van Gogh målade mot blå bakgrund. Överallt klättrade små, knubbiga keruber över grenarna, varje knopp såg ut som en unge. Det var ett tecken, sa vi. Och det var det också, eftersom jag efter den resan var gravid.
Allt verkade hänga i en mycket skör tråd, fast det var så starkt och sant. Efter besöket på museet gick vi, eftersom vi genom vår djupa förening någonstans redan hade förstått hur liv och död hänger ihop, bort över en stor gräsplan och ställde oss framför dörren till huset där den unga judinnan Etty Hillesum hade bott innan hon tog tjänstgöring vid koncentrationslägret Westerbork 1942, för att undkomma deportation.

Jag hade läst Etty Hillesum sedan i början av tjugoårsåldern och hon hade gjort ett så starkt intryck på mig att hon hade blivit en av mina favoritförfattare. Som med andra dagboksskrivande författare sökte jag hos dem en sanning om unga intellektuella kvinnors liv som jag inte tyckte återspeglades i den vanliga litteraturen. Men det speciella med Hillesum var att hon ställde sig i relation till Gud, och undersökte sig själv som människa inom den relationen.
Ja, det fanns inte så mycket att läsa. Produktionen var så liten att den rymdes i en grå bok: An Interrupted Life: The Diaries and Letters of Etty Hillesum 1941-43. Det är dagböcker som Hillesum, innan hon deporterades till Auschwitz, gav vidare till den enda vän hon hade som var författare, Klaas Smelik, samt brev, som transkriberades och gavs ut av J. G Gaarland i Nederländerna 1981. Visste Hillesum, med sina skaparvåndor och författarvåndor, att hon skrev på ett betydande historiskt dokument?
Alldeles säkert, och ändå vet hon det inte. Hennes texter bär på en intressant litterär dubbelhet, eftersom hon, helt inflätat i sina knivskarpa vardagliga betraktelser, samtidigt skildrar hur Förintelsens verklighet tog över livet, tänkandet och relationerna för de holländska judarna åren 1941-43. Hon skriver om sina medmänniskors olika reaktioner och svar på det ”urspårade livet”, och om sin väg till att bli den människa hon vill vara alldeles oavsett om hennes människovärde är ifrågasatt i grunden. Det finns en stark, och djupt personlig, motståndshandling i det. ”Man ska inte pråla med sitt människovärde”, skriver Hillesum och fortsätter: ”Jag vill inte vara någonting märkvärdigt, jag vill bara försöka att vara den människa som gömmer sig inom mig och som ännu inte nått sin fulla mognad.”

Jag inser nu att jag när jag gick och ställde mig framför Hillesums dörr var ungefär lika gammal som hon var när hon inledde dagboken. En tjugofemårings liv: Så proppfullt av hopp, kärlek, förtvivlan, begär, tvivel och tro, med så starka tankar om framtiden att nuet bara är en oviktig passage på vägen dit.
Själv ville Hillesum inte bli mor, eftersom hon ansåg att livet var ett stort lidande och betraktade alla människor som olyckliga varelser. Hon kunde inte tänka sig att utöka mänskligheten med ”ännu en olycksfödd”. Var det denna föreställning om lidandet som gjorde hennes tanke så ljus, och henne själv så oupphörligt intresserad av det mänskliga? Eller var det insikten om det obönhörliga slutet som ställde hennes tankar om existensen på sin spets?

Att läsa Etty Hillesums motstånd mot att hata de nazityskar som sedan ska döda henne är uppfordrande, radikalt, och går att förstå i ljuset av den djupt humanistiska karaktär hon skriver fram, den människa hon genom texten också skapar.
För Hillesum hängde skapandet, livet och Gud ihop. Frågan hon ställer sig när hon i en ljum vårvind år 1942 cyklar hem till sin käresta ekar av hennes mänskliga trots: ”Varför skulle man inte kunna uppleva ett stort och ömt kärleksrus till en vår, och till hela mänskligheten?” Att läsa henne idag känns om möjligt ännu mer angeläget och utmanande än då, när jag lika berusad av kärleken till livet gick och ställde mig framför hennes dörr i Amsterdam. Den 30 november är det 81 år sedan Etty Hillesum dog i Auschwitz.

Elin Cullhed

Elin Cullhed är författare och medarbetare i Sigtunastiftelsens kultur- och biblioteksverksamhet. Onsdag den 27 november medverkar Elin i en litterär salong om Etty Hillesum i Sigtunastiftelsens bibliotek. Då medverkar också Maria Essunger, Anita Goldman, Daniel Pedersen.
Foto: Olof Grind

Läs mer om programmet