Krönika av Joachim Berner

”Nu kan du dö! Nu när du till sist har gjort något meningsfullt genom att vara med om att starta mansretreater på Sigtunastiftelsen och Mansakademin i Hedvig Eleonora-församling, kan du känna dig nöjd med ditt liv”, sa den litterära kvinnan vid bordet när det serverades sopplunch efter högmässan.

Ord och inga visor. Även om det är hårt att inse att hon uppenbarligen tyckte det mesta jag har gjort dessförinnan i 62 år inte var så mycket att fästa någon större uppmärksamhet vid, så var det sagt med värme. Grupper för män där vi kan reflektera över existentiella frågor, fyller uppenbarligen ett väsentligt behov. Mansakademin är ett fora för detta. Den tysta retreaten för enbart män på Sigtunastiftelsen ett annat.

---

Men det finns kritik – såklart. Vi välbeställda vita medåldersmän är ju prioriterade på de flesta sätt. Räcker inte det?

Nej. Världen blir en bättre plats om män ges möjlighet att hantera sina livsfrågor, relationer och kanske ensamhet. Och den processen går enklare i grupper med enbart män. Prestigen och kråmandet för kvinnor försvinner.

Av den anledningen är det också lätt att avspisa propåerna från kvinnor som bara vill få komma med och titta och lyssna. Påverkan på grupperna blir betydande. Det är lite som att gå och titta på alkoholisterna på ett aa-möte.

Mansgrupper går på djupet. Fort. Gruppens betydelse för en varaktig förändring är svår att överskatta.

Mansgrupperna lockar också en svårattraherad grupp. 80/20-regeln gäller även vad gäller kyrkans aktiviteter. 80 procent av deltagarna är kvinnor. I mansgrupperna är det, hör och häpna, 100-procent män. Grupperna för enbart män lockar en grupp som sällan hittar vägen till vare sig kyrkan, retreater eller samtalsgrupper.

Har själv varit på ett flertal retreater på Sigtunastiftelsen som deltagare. Vi har alltid varit ett fåtal män. En gång var jag den enda mannen. Ämnet för just den tysta retreaten var dans. Jag tyckte det var en svår situation. Tack och lov kastrerade kvinnorna mig. Det kände i varje fall som om de helt negligerade mitt genus. De orkade inte med en tupp i hönsgården. Inte jag heller.

Mot den bakgrunden och med de goda erfarenheterna från Manskademin var det naturligt att föreslå en tyst retreat för enbart män på Sigtunastiftelsen. Direktorn Helle Klein nappade på idén och sammanförde den tidigare kaplanen på stiftelsen och prästen Lars Björklund med mig. En välsignelse.  Lars vågade pröva att leda en retreat tillsammans med mig. Och Lars formulerade den geniala rubriken för retreaten – Vem är man?

---

Nu i slutet av februari var det dags.  Uppslutningen blev god, även om det fanns några platser kvar. Närvaron, intensiteten, fördjupningen och samhörigheten, blev påtaglig. Kombinationen med ett inrutade schema med bland annat samlingar i kryptan, meditation, morgonbön, mässa, gemensamma måltider och möjlighet till enskilda samtal – vågar jag påstå, skapade en samhörighet och möjlighet till fördjupning.

”Att vi enbart är män spelar roll. Fokuset och närvaron känns stort”, sa Lars Björklund. Hans erfarenhet av att leda retreater är stor. Min är liten. 

Upplevelsen var stark för mig. I bilen på väg hem från Sigtuna ser jag tydligt mitt behov av att acceptera det jag inte kan förändra i mitt liv.  Detta var ett tema som kom till mig under de tre dagarna, mer eller mindre omedvetet. Behovet att acceptera oförrätter som jag bett om förlåtelse för, även om försoning inte är möjlig. Jag måste släppa taget om relationer med svåra avslut, vännen som alltid bokar av när vi ska ses och systern som föraktat mig sedan länge.

”Du är en person jag skulle vilja ha som vän”, sa mannen som sökte mig för ett enskilt samtal där i Refugiet.  Jag blev så klart glad och inser att när jag släpper taget och stänger en dörr så öppnar ett nytt fönster.

Retreaten påverkade mig på många plan, trots att jag ofta var sysselsatt med att leda den. Mäktigt.

---

När jag väl kommer hem och berättar om mina insikter för min älskade blir hon glad. Det känns som vi når en fördjupning i vår relation och hon säger åt mig att skriva.

Så jag skriver att det är meningsfullt att ge, med väsentliga grupper och med en identitet som är äkta förankrad i mig. Jag skriver för att mansgrupper öppnar upp för insikter och varma relationer.

Och jag skriver att jag inte vill dö ännu på ett tag. Jag skriver att jag vill leva ett meningsfullt liv som åldrande man och kanske får vara med att anordna fler tysta retreater för män i Sigtuna.

Joachim Berner, företagare och författare