Ett brev till Dietrich Bonhoeffer

Det var längesen du såg oss. Dietrich.
Ibland saknar jag dig
Men ibland är jag glad för din skull.
Det har kommit nya förtryckare sen sist.
Ondskan hade ett huvud, väl synligt,
Ett centrum att angripa på din tid.
Nu slåss vi mot vilddjur med många huvuden
Och skriken från dom som torteras
Kommer ur källare med den ena våningen
Ovanpå den andra,
Och när en despot försvinner
Sätter sig sju andra med knarrande läderstövlar,
Smäller med piskorna och utropar
Folkets befrielse!
Inte ens oss själva är vi riktigt säkra på.
Det blir så många ekon i hjärtat
Av alla dessa rytanden och skrik.
På nätterna vaknar vi och hör alltihop
INIFRÅN
Och fruktan lägger sig som en iskall kyss
På våra läppar.
Dietrich, vi är utlämnade åt världen,
Åt varandra.
Vi lider och hör hur andra sjunger
Om ett lidande vi inte ens förstår.
Vi är utanför,
Vi är alldeles för mycket inblandade,
Och det finns ingenting att utgå ifrån.

Det var längesen du såg oss
I fängelset innan du dog
Och någonting har fortsatt att dö
Hela tiden sedan dess.

Ur Till en ny jord, 1977, av Ylva Eggehorn

Körsbärsträdet i min trädgård rämnar långsamt av ålder och torka, det blommar bara allra längst upp, en motståndshandling så god som någon, att blomma samtidigt som man går itu uppifrån och ner. Snart ska kördbärsblommen falla, papperslappar med meddelanden som kanske aldrig nådde avsändaren Jag sitter under trädet och tänker på Dietrich Bonhoeffer, prästen och motståndsmannen i Berlin under andra världskriget. Han satt i Tegel-fängelset misstänkt för att ha smugglat judiska flyktingar till Schweiz, undan nazisterna. Det var i slutet av kriget, han väntade sig en relativt enkel rättegång, men den sköts upp om och om igen. Tills man upptäckte att han dessutom varit involverad i 20 juli-attentatet,1944, ett av drygt 40 misslyckade konspirationsförsök att störta Hitler. Dietrich flyttades omedelbart till det betydligt hårdare Gestapofängelset i Berlin. Det såg mörkt ut. Enda ljuspunkten var de allierades framgångar efter landstigningen i Normandie. Skulle det räcka för en slutlig seger och befrielse? Ingen kunde vara säker på hur det skulle gå. Vi glömmer lätt att varje tid saknar facit, medan den pågår.

Dietrich skrev brev från fängelset, en del under strikt censur, andra som smugglades ut därifrån. Till vännerna, till sin älskade Maria, till familjen. En del av dem nådde aldrig fram, blev försenade eller förstörda. Eller utan svar. Utan facit och kontroll skriver han. För att han måste, för att det är rätt, för att han inte kan låta bli. Utan att veta om hans budskap ”kommer fram”.

Det Bonhoeffer säger mig, när jag läser honom, är; fly inte ditt liv. Fortsätt leva det. Du vet inte när nåden hinner ifatt dig. Det mesta rår du inte på, begriper du dig inte på. Men Gud har trätt in i den här världen. Och den kärlek han drivs av leder honom till ett djupt lidande. Välj att gå med honom. Älska med Gud i världen. Lid med Gud i världen. Vad nåd och befrielse är kommer du inte att veta förrän du är DÄR, där du verkligen behöver det. Allt det andra är religiösa utanverk, byggnadsställningar. Varje bild av Gud som talar om politisk, ekonomisk eller religiös makt är falska nyheter. Vi ser en förfalskning rasera världen framför våra ögon, med despoter i alla väderstreck, och deras tecken, säger Jesus, är vad de gör mot barnen.

För att förstå världen måste man kunna föreställa sig den. För att kunna förändra den måste man kunna föreställa sig den annorlunda än den just nu är. Vår föreställningsförmåga kommer att prövas till det yttersta i den berättelse om framtiden som måste skrivas om nu, för människans skull. Att skriva är inte ofarligt. Det visste Dietrich Bonhoeffer.

Ylva Eggehorn