Krönika av Ellinor Torp

När fem byggjobbare rasade mot sin död i Sundbyberg var det ingen slump att fyra av dem hade annan nationalitet än svensk i sina pass. Ukraina. Afghanistan. Dagestan i Ryssland. Hissolyckan i december 2023 fick för en kort stund upp villkoren i arbetslivet på agendan. 63 människor dog i arbetsplatsolyckor det året.
Arbetslivet har idag organiserats om med långa kedjor av entreprenörer och underentreprenörer som ersatt den direktanställda personalen. Det är splittrat, stressigt och snurrigt, vittnar byggjobbarna själva om. Ingen har översikten längre. Ingen tar ansvar för människorna som faktiskt utför jobben. Och vår enda tillsynsmyndighet är tandlös, eller chanslös, beroende på vem du frågar.

Jag får veta att här på Sigtunastiftelsen gick samtalen heta för hundra år sedan, dialoger som så småningom mynnade ut i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen. Så fint, i teorin. Politiken backar undan och låter parterna på arbetsmarknaden bestämma spelreglerna – facket och arbetsgivarna.
Men i dag, i praktiken, när en rad branscher släppt in aktörer som inte har för avsikt att följa spelreglerna? Går du med i facket är du en tjallare. Larmar du om brister i arbetsmiljön åker du ut. Påpekar du säkerhetsbrister får du lämna landet. Vittnesrapporter från människor som bygger och städar Sverige. Jag har i flera år lyssnat in arbetarna längst därnere, och det är en skrämmande lägesbild de ger. Sverige har gjort sig beroende av arbetskraft som kostar och klagar mindre, och framför inte går med i facket eller annat förhalande och jobbigt. Tystnaden är som inskriven i de osynliga kontrakten.

När jag föreläser om människan i arbetslivet brukar jag säga att vår huvudstad Stockholm skulle gro igen redan efter en vecka och bostadsbyggandet avstanna helt om vi gjorde oss av med alla papperslösa. Så integrerad är arbetslivskriminaliteten i vår ekonomi. Städning av skolor och renovering av sjukhus upphandlas av kommuner och regioner som inte bemödar sig att följa upp sina kontrakt för att se hur arbetena utförs i praktiken. Med det upplägget ska vi vara medvetna om att vi själva med våra skattemedel göder en brottslighet som slår hål på den svenska modellen. Våra gemensamma pengar rinner ner i fickan på kriminella aktörer som struntar i både säkerheten och skatter, vilket snedvrider konkurrensen och gör det tufft för seriösa arbetsgivare att överleva. En del väljer att gena. Priset får arbetarna längst därnere betala. Hissolyckan är ett belysande exempel på det. Och då kommer vi till vad som borde, kan man tycka, vara viktigast av allt i arbetslivet – människan – som helt verkar ha tappats bort. Och här måste nog även de stora fackförbunden med LO i spetsen steppa upp. För, bara som ett exempel, den allra första migrantarbetaren som öppnade sig för mig gick faktiskt med i facket. En spansktalande ombudsman vid ett av våra största LO-förbund lyckades nå fram till honom. Han hade då redan larmat till Skatteverket om slavarbete vid firman. Fem år hade han jobbat i Sverige, bosatt i sin arbetsgivares garage. Samma dag som han gick med i facket ringde hans arbetsgivare:
”Du är en tjallare! Dina prylar ligger på gatan! Du är inte välkommen vid firman längre!”
Vid den här tiden la firman parkettgolv i LO-borgen. För firman fick under alla år behålla sitt kollektivavtal med facket. Först nu, när denna krönika publiceras, i januari 2025, ställs arbetsgivaren inför rätta för människoexploatering. Tio år efter att migrantarbetaren i garaget skrev till Skatteverket.

Ellinor Torp

Ellinor Torp är journalist och författare som under flera år granskat förhållanden på svensk arbetsmarknad. Hennes senaste bok ”Flickan i Korridoren” fick stor uppmärksamhet för sin skrämmande skildring av skolan. Ellinor Torp var en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater under 2024.