Också i livet kan man gå vilse

29 augusti 2024 – Artikel – Krönika

Kaplan Kerstin Dillmars predikan från Sigtunastiftelsens friluftsgudstjänst 18 augusti 2024

På vårvintern 1915 sitter John Åkerlund framför kakelugnen hos Manfred Björkquist i Uppsala. Åkerlund, som var utbildad elektroingenjör, hade 1909 startat en arkitektbyrå hemma i sin lägenhet i Stockholm. De är lika gamla, Manfred och John. De har träffats tidigare i ett annat sammanhang kring Åkerlunds första egna projekt, Sörängens folkhögskola i Småland. Den är klar 1912. Nu sitter de framför kakelugnen och talar om Sigtunastiftelsen – som ännu inte finns – John Åkerlund skissar lite slarvigt på prov där och då medan de samtalar. Manfred Björkquist säger att han vill att byggnaderna ska signalera något ärligt, något enkelt och robust – en slags kombination av italiensk klostermiljö och svensk borg. Eller kanske som en kombination av ett hem, en borg, en skola och en kyrka.

1916 tas det första spadtaget. Nathan Söderblom talar. Att bygget påbörjas och genomförs mitt under det brinnande första världskriget påverkar förstås. Man måste – av flera skäl – tänka ekonomiskt. Åkerlund får flera gånger justera sina ritningar för att få till mera kostnadseffektiva lösningar. Det som blir sprängsten användes till grunden, det blir grovhuggen granit i pelare och avtäckningar och tegel som putsas i fasaderna och till och med enkupigt tegel till alla tak för att göra det billigare.

Det blev också en hel del anpassningar till terrängen här och Åkerlund liknade senare Sigtunastiftelsen med själva livet – ”Här finnes inga räta vinklar” skriver han, för att senare tillägga ”Också i livet går man ibland vilse”.

När jag för någon vecka sedan kliver in på Grövelsjöns fjällstation så är John Åkerlund den första människa jag ser där. Inte livs levande förstås – men som porträtt. Han har en liten mustasch, bakåtkammat hår och ser ut som en grosshandlare. Efter Sigtunastiftelsen blev han känd som ”hovarkitekt” till STF, Sveriges Turistförening ända från Helagsstugan 1916 fram till Sitasjaurestugan 1950.

Det känns som om vi nickar igenkännande till varandra innan jag ordnar min biljett till båtfärden över Grövelsjön nästa dag. Jag och hunden ska åka båt till Sylen och sedan gå tillbaka. 15 kilometer förhållandevis lätt terräng.

På den vänstra sidan av Grövelsjön, efter den norska gränsen, precis vid strandlinjen någon kilometer innan Sylen så ligger vraket av ett flygplan, en Heinkel 111, som den 2 juni 1940 kraschlandade där. Brittiskt jaktflyg besköt planet efter ett uppdrag i Narvik. Planet blev så pass skadat att man var tvungen att gå ner. Det berättas att hakkorset på flygplanet syntes på långt håll. Besättningen klarade sig mirakulöst. De går i klädda sina uniformer i samlad tropp gick till det enda huset i Sylen. Bultar på ytterdörren. Edmund Ryvang som då är 18 år måste tillsist öppna dörren. Besättningen frågar om verktyg. Edmund låtsas inte förstå. Så lyfts en pistol och Edmund tvingas ta fram alla verktyg. Allt av värde skruvas bort. Nästa dag kommer ett sjöflygplan och hämtar besättningen. Men allt från flygplanet kommer inte med. Några vapen blir kvar. Det följer några dagar av stillhet och tystnad. Sedan överlämnas vapnen till motståndsmännen i Hjemmefronten. Man tappar bensinen ur tankarna. Plexiglashuven monteras så småningom som vindruta på gårdens båt och av de stora hjulen på landningsstället gör man en hästkärra. Det lilla sporrhjulet sätts på skottkärran. Och Edmunds mamma tar tyget i fallskärmarna och syr en varsin skjorta till Edmund och hans far, en blus till sig själv och fallskärmstyget räcker också till pyjamasar till alla.

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet.

Han tar med sig mannen som är döv och som knappt kan tala. De går avsides. Jesus lägger sin hand på honom. Ser upp mot himlen, andas djupt och säger ”Effata!” Öppna dig!

Plötsligt kan mannen höra och tala. Kanske är undret förbehållet honom – han som går från död till liv. Eller så är det något som skulle kunna sägas till var och en av oss – ”Effata!”, ”Öppna dig”.

-Här finnes inga raka vinklar, säger John Åkerlund. Jag tänker att vi inifrån oss själva vet att det är sant. Livet har inga raka vinklar. Inte ens på Sigtunastiftelsen. Eller Edmunds mamma – när verkligheten kraschlandar rakt in i ens liv – att hon gör något annat av det, förvandlar det, omformar det till något som går att använda. Fallskärmar till skjortor, en blus och flera pyjamasar. De tar till vara på omständigheterna. De skapar av det som finns.

Om det sas till oss – till dig och till mig ”Effata!”, ”Öppna dig!”

Vad är det då i oss som skulle kunna öppnas? Vad är det som skulle kunna förvandlas, förverkligas, bli och ta form? Vad är det som vi redan har och som skulle kunna träda fram på ett nytt sätt. Bli något annat. Mitt i våra liv. Mitt in i våra tankar, våra upplevelser, vår tro och vår oro. Mitt in i det vi gör och inte gör. Det vi vill och inte vill. Det som blev och inte blev. John Åkerlund skriver: Här finnes inga raka vinklar. Också i livet kan man gå vilse. Och Jesus säger: ”Effata!” ”Öppna dig!”.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen och domkyrkokomminister med ansvar för existentiell fördjupning i Uppsala Domkyrkoförsamling.