Av Joachim Berner

”Oh, no”, sa jag till mig själv när jag såg en gammal antagonist kliva på det tidiga morgonflyget till Göteborg. Ulf Kihlander och jag hade hängt i samma gäng runt den legendariska rockklubben Errols i vår relativa ungdom. Han var några år äldre än mig och de flesta var mer imponerad av honom än av mig. Svårsmält – inte minst i den åldern.

Ulf hade sätet bredvid mig och sjönk ner och sa hej till mig som stirrade stint ner i morgontidningen och hade hoppats på att inte bli igenkänd. Vi hade såklart ett fint samtal. Ett samtal om konst. Ulf Kihlander med en gedigen konstutbildning arbetar i dag främst som curator och med konstnärlig utsmyckning på företaget Kiwi.

Synkroniciteten var magnifik. Jag på var på väg på ett byggmöte för firmans nya fastighet i Mölnlycke. För att kunna locka unga medarbetare och försöka modernisera det i dag 127 år gamla familjeföretaget, ville vi skapa en modern fastighet för såväl kontor som lager och viss konfektion. Och för att verkligen driva på kulturförändringen bestämde vi oss för en omfattande konstnärlig utsmyckning.

Ulf Kihlander gjorde tillsammans med sin kollega Martin Wickström på Kiwi ett strålande arbete. Ledordet var västsvenska och nu verksamma konstnärer.

”Konsten är en möjlighet för betraktaren att kanalisera sina känslor”, sa Ulf Kihlander.

Och så blev det. Med besked.  Reaktionerna blev omfattande. Några medarbetare blev så provocerade att de sjukskrev sig. Främst var det ett verk med en stirrande bilkörande kvinna av Ola Åstrand som väckte starka känslor, men även en nonfigurativ olja av Jukka Mäkeläe och Anders Virgil Dejarvs ölparty rörde upp sinnesstämningen på kontoret. Ulfs förmåga att tala om konsten på ett antal konstvandringar med personalen, lugnade ner situationen.

Konstens effekter överträffade med råge mina förväntningar. Företaget fick en helt ny identitet i den nya fastigheten jämfört med hur det var tidigare i den nedkörda och nu rivna industrifastigheten i Partille. Konsten är förutom en katalysator för känslor även en forskningsverksamhet. Bolaget förflyttades från att vara i dåtid till allt oftare tala om framtiden. Ett helt avgörande steg för ett företags överlevnad.

”Vi har inget intresse av konsten. Vi säljer den”, sa den lokala ledningen i samband med värderingen av bolaget inför en börsintroduktion. Ett felskär. Reaktionerna blev minst lika starka inför risken att skiljas från konsten som när den några år tidigare hade introducerades. Efter några turer hänger alla verken kvar – till en inte oväsentlig grad av stolthet bland de anställda.

I verksamheter vi förvärvat och skaffat nya lokaler åt, har jag anammat samma filosofi. Till exempel i en större fastighet i Arninge utanför Stockholm där Zander&Ingeström huserar, har Johan Nobell skapat en större muralmålning. I dag en viktig identitet för företaget. Och företagets nya huvudkontor i centrala Stockholm har ett stort oljeverk av Kristina Jansson blivit ett centralt riktmärke.

Bland den samtida konsten i Mölnlycke hänger två äldre porträtt av min farmor Isolde och farfar Christian målade av den norska konstnären Emanuel Vigeland, bror till den mer kända Gustav som har en alldeles egen och enastående skulpturpark i Oslo. Emanuel har eget lite mindre museum i ena änden av parken.

När jag hamnade på en rundvandring på den behagliga Sigtunastiftelsen för några år sedan, får jag syn på en närapå replika av porträttet av Christian. Men det är en annan farbror som är porträtterad – Oscar Ekman.  Oscar Ekman gjorde den stora grunddonationen när Manfred Björkquist tillsammans med Nathan Söderblom skapade Sigtunastiftelsen. Oscar Ekman var en ledande finansman och grosshandlare verksam i Göteborg och skapande av bland annat Skandinaviska banken. Familjen Ekman var sin tids svar på Wallenberg i Västsverige.

Emanuel Vigeland porträtterade uppenbarligen affärsmän, som min farfar, i Göteborgstrakten i början av förra seklet.  Christian och Oscar bodde en tid grannar i Örgryte.

Jag blev väldigt berörd av porträttet och kopplingen. Sigtunastiftelsen är en plats där existentiella frågor, andlighet, kan möta näringsliv och kultur. Platsen, byggnaden och stämning är fantastisk i Sigtuna. Stiftelsen är plats jag länge letat efter och återkommer i dag ofta till för retreater, kulturupplevelser och samtal.

Tidigt våras bjöd den nya dynamiske direktorn för stiftelsen Helle Klein in till en kulturhelg med temat Mannen.  Tillsammans med Johan Norberg som jag skrivet boken Alla dessa dagar som kom och gick, tankar om livet i den tredje åldern (Mondial) med, som handlar om att åldras som man, blev jag inbjuden till ett samtal. Johan som dessutom är en framstående jazzgitarrist spelade på kvällen med trombonisten och sångaren Nisse Landgren. Och efter vårt samtal samtalade konstnären Maria Friberg och författaren Gunnar Ardelius om män i konsten. Maria har gjort ett flertal verk utifrån män. Bland annat visade Thielska Galleriet en stor kritikerrosad separatutställning i vintras.

Fina och fördjupade samtal, som ofta på stiftelsen.

”Kan du tänka dig att vara modell?”

Frågan kom helt oväntat från Maria några veckor efter konsthelgen: ”Och är det okej att det framgår att det är du i verket?”

Gulp.

Jag tackade ja. Omgående. Kände direkt en stor tillit till Maria och hennes konstnärskap. Och, ska jag något ovilligt erkänna, frågan kittlade också mitt ego. Ett ego som såklart ofta spelat mig spratt.  Egot har stått i vägen för nåden. Men ärlighet i konstnärens uppsåt fällde avgörandet.

Bilden är tagen. Så mycket mer vill jag inte säga implicit om verket nu.

Och fotoprocessen har hjälp mig att släppa min farfar. Min far har jag sedan länge gjort upp med, men min farfar, grundaren av firman har jag haft ett komplexfyllt förhållande till.

Nu har vi dock precis släppt hans namn för firman – sedan en 22 maj heter det börsnoterade företaget Berner Industrier och moderbolaget har släppt namnet Christian Berner Tech Trade. Dags att släppa taget och låta farfar få vila. En stor sak för mig.

När väl Marias verk är klart, överväger jag att donera ett exemplar till Sigtunastiftelsen.  Men kan man verkligen göra så? Donera ett verk där jag själv är modell?

”Jag skulle aldrig göra det, men du ska självklart göra det. Det rimmar med din personlighet och sätt att vara”, säger min vän och för detta bokhandlaren Mathias Engdahl.

Och ja, det må vara självupptaget, men jag har bestämt mig för att följa mitt hjärta och erbjuda en donation. Någon vägg är förhoppningsvis ledig i ett undanskymt konferensrum och värsta fall får de arkivera verket i förrådet.

Men förhoppningsvis har stiftelsen sedan länge insett att konsten driver utvecklingen och utgör en katalysator för känslor och nya tankar. Jag är tämligen övertygad om det.

Varsågoda.

Joachim Berner är företagare, författare och tidigare chefredaktör för DN och Expressen