Det är så små och udda saker jag minns. Som ögonblicket i slutet av oktober 1999. Det är en torsdagskväll i Sigtunastiftelsens teverum, bara jag och en mycket gammal dam som sitter i en stol och stickar. Får jag titta på Sportnytt, frågar jag. Hon nickar vänligt. Sportnytts huvudnyhet den kvällen är att fotbollsstjärnan Henke Larsson brutit benet i en match med sitt Celtic. Filmsekvensen är brutal, efter kollisionen med motståndaren sticker Larssons vadben ut under hans strumpa i en onaturlig vinkel. Damen med stickningen tittar upp när hon hör reporterns uppjagade röst och frågar vänligt: Nå, vad har det hänt i världen idag då? Henke Larsson har brutit benet, säger jag. Jaha, säger damen tankspritt och återgår till sin stickning.

Jag var vistelsestipendiat i Sigtuna från mitten av oktober till mitten av november det året. Det var dimmigt och tyst, det regnade mycket. Jag var trettioåtta år gammal, gift, hade två söner som var sju och elva år gamla. Jag saknade min familj och ibland ringde jag hem från en mynttelefon. Jag tog långa promenader varje dag men gick upp flera kilo, det var mycket grädde i Stiftelsens dåtida husmanskost. Vin fick man inte på den tiden, så några gånger gick jag till Amandas Lilla Krog och söp mig full på vodkashots. På dagarna skrev jag flitigt, centrala avsnitt i den roman som kom att heta Vådan av att vara Skrake och utkom följande höst.

Det var ett år då Boris Jeltsin styrde ett Ryssland som vi trodde att närmade sig väst. Men på våren hade relationerna blivit ansträngda då Nato fällde bomber över Serbien: jag hade flugit hem från Rom en kväll i maj, och Finnair hade inte fått använda den vanliga flygkorridoren över Belgrad eftersom det gjordes en bombräd den kvällen. Nu befann vi oss i slutet av året, och det jag inte visste var att om ett par månader, den 31 december 1999, skulle Boris Jeltsin avgå som Rysslands president och efterträdas av premiärministern och den före detta KGB-agenten Vladimir Putin. Jag var mer intresserad av ett fenomen som kallades Y2K – rädslan för att världens logistiska system skulle falla samman vid det förestående millennieskiftet – och av IT-boomen som gjort några av mina bekanta sagolikt rika utan att de till synes behövt lyfta ett finger.

Den kyliga och tröga våren 2024 är jag tillbaka – stipendiat igen efter tjugofem år! Middagarna i Stiftelsens restaurang är inte längre tunga och gräddiga, utan kontinentala och alldeles utsökta, och jag kan beställa ett vinpaket till maten om jag vill. Världen har upplevt två börskrascher och en pandemi, klimatkrisen har accelererat, både Sverige och Finland har blivit medlemmar i Nato och vad det blev av Vladimir Putins Ryssland vet vi vid det här laget alla.

      Själv ringer jag och sms-ar och skickar e-post och ser på filmer inne på mitt rum, och på kvällarna springer jag längs Mälarens strand och nere på sportplanen, för när man är över sextio är det viktigt att sköta sin hälsa. Jag har sett mina söner förvandlas från småpojkar till män som närmar sig medelåldern, jag har följt min mor till graven och jag har gått igenom flera skilsmässor, en officiell och några informella men precis lika sorgliga. Jag är kanske – som en irländsk äldre författarkollega en gång beskrev sig själv – battered and bruised, men jag skriver fortfarande. Min inre eld är inte svagare än för ett kvartssekel sedan, snarare tvärtom, den är bara annorlunda. Och jag behöver ron och tystnaden Sigtunastiftelsen erbjuder ännu mycket mer än jag behövde dem hösten 1999.

Kjell Westö, författare och stipendiat på Sigtunastiftelsen 2024