Krönika MARIA KÜCHEN

Jag känner mig som i Aisopos fabel om den flitiga myran och den lata syrsan. Syrsan bara sjunger sommarn lång och sen kräver av de nyttiga att få mat och husrum – jaha, se där! Nu har jag inlett den här texten, som skulle handla om Sigtunastiftelsen, med att skriva om mig själv.

Är det typiskt för författare att inte bara vara självömkande utan också självcentrerade? Frågorna är många. Jag har sällan några svar och vet inte mycket. Det är därför jag skriver – för att försöka förstå, och då främst att jag oftast inte förstår.

Det är inte synd om författare. Jag säger det till mig själv rätt strängt, eftersom jag lätt hemfaller åt självömkan. Som författare har jag oregelbundna, låga och osäkra inkomster och så vidare, men stopp nu – är inte det mitt eget fel?

Att skriva litterärt innebär just detta: att ställa frågor, att se de andra och sig själv komplett med svagheter och brist. Som skrivande behöver jag se bjälken i mitt eget öga. Det är rentav en central del av mitt uppdrag.

I Sigtunastiftelsens många rum, tack vare stiftelsens författarstipendier, har skrivande i bokstavligen hundratal genom decennierna gått omkring med sin bjälke i ögat – ”jag kan inte, jag vet inget, jag duger inte, det blir inget” – och sin hybris – ”jag är världens största geni men det kommer ingen någonsin att förstå”. Vi får mat och husrum utan motkrav eller skepsis. Runtomkring oss fungerar allt det nyttiga och praktiskt bärande, tack vare så många människors goda arbete. Det har fått mig att känna att det kanske finns nödvändighet och mening även med syrsans sång.

Detta skriver jag förstås på Sigtunastiftelsen. I byggnaden kring mitt rum hör jag de andra författarna andas. Det är inte bara en tjusig metafor. Jag bokstavligen hör alla de andra skrivandes andetag genom tid och rum: de skrivande som har varit här, de som är här nu och de som ska komma.

Andra har också hört det. Vissa kallar det för ”platsens själ”. Sigtunastiftelsen är mer än bara ännu en konferensanläggning, ännu en arrangör av kulturella evenemang. Stiftelsen är en plats med en själ.

Om en timme ska jag och stiftelsens kaplan Kerstin Dillmar möta sjutton okända människor. Under en helg ska vi skriva och tala om att skriva sin själ. Det kallas ”skrivarkurs” men egentligen har jag inget att lära ut.

Den som vill skriva, kommer att få klara skivan själv. Det tillhör författandets grundvillkor: I själva skrivakten är jag ensam. Därför drar författandet till sig människor som tycker om att vara ifred, men i stiftelsens rum finns vi skrivande för en stund tillsammans. Vi andas varandras luft. Vi försöker dela varandras erfarenheter och frågor i tillit.

Inte bara i relation till författare och människor som vill skriva, utan generellt, tror jag att stiftelsens grundläggande uppdrag är just att skapa tillit. Dess rum, för mig, är en famn. Jag har ändrat mig sen jag började skriva den här texten: det är visst synd om författare. Min syssla är ett svårt och krävande arbete, ingen slö lek. I stiftelsens famn får jag självtillit nog att inse detta. Jag förmår fatta mod, ta tag i saker, härda ut.   

Maria Küchen är poet, prosaist, kulturskribent och föreläsare. Hon medverkar regelbundet som kursledare på Sigtunastiftelsens skrivarkurser. Foto: Håkan Lindgren