TEXT: VILMA LUOSTARINEN FOTO: ARI LUOSTARINEN
”Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”
Så berättar Anna Berglind om sin mor Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008). I den gamla skolan där Anna bor och arbetar visar hon Susannes fotoalbum från tiden då Sigtunastiftelsen omvandlades till beredskapssjukhus. Bilderna vittnar om skörhet och kamp, men också om den vänskap som växte fram mellan de judiska kvinnorna såväl som med dem som arbetade med mottagandet. På några av fotografierna syns Susanne tillsammans med Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De öppnade med tiden sitt hem för Susanne och kom med åren även att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes syskon. Anna minns barndomens besök hemma hos Märta och Arvid och beskriver dem som humanister med stor passion för folkbildning och kultur. Deras hem var fullt av konst och än idag kan Anna förnimma lukten av vinteräpplen, doftpelargon och Märtas matlagning.

---

Redan i Sigtuna började Susanne teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser, berättar Anna. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva och få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande en 14-årig flickas upplevelser från lägertiden. ”Det finns flera förklaringar till att jag lyckades överleva, kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden”, skriver hon. ”Det fanns ett slags besatthet inom mig att få berätta om vad som försiggått bakom taggtrådsstängslen.”
Fastän viljan fanns där tog det många år innan Susanne orkade berätta och visa för världen vad hon varit med om. I nästan ett halvt sekel omgavs hennes och andra överlevandes historier av tystnad. Berättelser som hade behövt bli lyssnade till fick istället stoppas undan och finna sin tillflykt i kroppens och själens mörkare vrår. Men trots försöken att gömma, glömma och börja på nytt levde erfarenheterna kvar, i de överlevande själva, hos deras närstående och i samhället i stort. Där fanns alltjämt ”en närvarande frånvaro av berättelser vi aldrig förmådde ta del av”, för att använda Annas ord. Skapandet blev ett sätt för Susanne att uttrycka sig och fanns ständigt närvarande under Annas uppväxt. Hon minns hur hon som barn hittade sin mammas skissblock på vinden och blev liksom trollbunden. Senare kom även Anna att studera vid Konstfack. I sitt eget konstnärskap arbetar hon ofta med rumslig gestaltning. Hon har alltid fascinerats av ljus och mörker, och drivs av att skapa rumsliga situationer som kan inspirera människor till ökad närvaro och inlevelse. Att minnas något vi glömt bort och att återuppväcka ett tillstånd av förundran mitt i en ofta mörk värld.

---

En av Annas stora drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser vidare till nya generationer. Med den kommande utställningen på Sigtunastiftelsen vill Anna, med respekt och vördnad, ge röst åt Susanne och andra som överlevde Förintelsen. I sin ateljé visar hon skisser till ett av verken, där hon tillsammans med en traditionell tryckare kommer att trycka upp förnamnen på de kvinnor som välkomnades till Sigtunastiftelsen 1945. De ska presenteras som människor med namn och hjärta, snarare än siffror, vilket ofta är fallet än idag när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden. Anna vill inte bara hjälpa oss att minnas vad som skedde under andra världskriget, utan även se på Europas mörka historia i ljuset av vad som händer i världen idag. Berättelserna är inte bara angelägna för överlevare och deras anhöriga, menar hon, utan berör grundläggande frågor om demokrati, empati och hur vi förhåller oss till varandra.
– Vi måste förmå oss att lyfta de här berättelserna, betonar Anna.
– I vår tid är det extremt viktigt att minnas och väcka motstånd mot den okunskap och oförmåga till empati som sprider sig”, fortsätter hon och nämner begreppet ’agnotologi’ som syftar till medveten spridning av okunnighet i syfte att vilseleda och distrahera från fakta. En fråga hon återkommer till i sitt konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker?
Det handlar emellertid inte bara om att berätta, utan även om hur man berättar. Hur kommunicerar man det ofattbara, med Susannes uttryck ”en omöjlig verklighet”, på ett sätt som kan beröra människor idag och imorgon? Anna tror att det är viktigt att även utveckla andra språk än det verbala. Om det är något konsten kan så är det just att vidröra på djupet, bortom orden.
– Är det ens möjligt att beskriva och förmedla en sådan ondska?
Man står stum inför den och därför är det så viktigt att också hitta andra sorters språk. Jag är skulptör och uttrycker mig genom rum och kropp, min förhoppning är att verken ska beröra betraktaren känslomässigt och fysiskt.

---

Än viktigare blir berättandet när Susanne och andra överlevare inte längre själva har möjlighet att vittna om sina upplevelser. I år det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga första-handsvittnen från Förintelsen kvar i livet. Då kan arkiv, föremål och fotografier fungera som viktiga länkar till det förflutna, menar Anna.
– Genom de vittnesmål min mor lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan oss fortfarande möjligt. Bortom orden som aldrig blev sagda äger trots allt en dialog rum.
I december kommer just en sådan dialog att ta form på Sigtunastiftelsen, då Susannes bilder och Annas verk, som särskilt berör moderns historia och de judiska kvinnor som vårdades här, ska visas sida vid sida.
UTSTÄLLNINGEN ÅMINNELSE med Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind har vernissage den 6 december och pågår fram till den 6 februari.
FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI 2026
Finissage för utställningen Åminnelse där Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein leder ett samtal med Anna Berglind och Johan Perwe, verksam vid Forum för levande historia.

TEXT: SOFIA AF GEIJERSTAM FOTO: GABRIEL LILJEVALL

Sommaren 1945 förändras Sigtuna i grunden. 600 kvinnor som överlevt koncentrationslägrens fasor tas om hand på Sigtunastiftelsen och i stadens övriga läroverk. I författaren Marie Lok Björks första del av Sigtunasviten skildras ett dramatiskt kapitel i Sigtunas historia.
– Jag har så svårt att förstå att denna del av vår historia har hamnat i skymundan, min förhoppning är den här berättelsen kan ändra på det.

Maries steg är ivriga när hon tar sig an en av alla trappor på Sigtunastiftelsen. Det är en plats hon känner väl vid det här laget. Det senaste året har hon ägnat åtskilliga timmar i Sigtunastiftelsens klipparkiv och lånat hyllmeter av referenslitteratur i biblioteket. Allt för att försöka förstå vad det var som faktiskt hände i Sigtuna sommaren 1945 – den plats som är utgångspunkt för hennes kommande bok Kunde jag följa dig bort. I romanens form får vi möta Edith, en ung student som går in som volontär på Sigtunastiftelsen, som i andra världskrigets skugga ställt om till sjukförläggning. Vi får också möta Viola, en av de kvinnor som överlevt Förintelsen.

---

Tanken är att Sigtunasviten ska omfatta tre romaner i den genre som blivit Marie Lok Björks signum. Starka kvinnor som huvudkaraktärer, placerade i en historisk kontext som kastar ljus över vår egen tid. I Att välja ett liv (2021) skildrades kvinnans villkor i Sverige för hundra år sedan där huvudkaraktären Ottilia (Maries morfars mor) blev gravid med ”fel man” vilket raserade hennes status fullständigt. I efterföljaren Jag vill riva upp himmel och jord fick vi möta Elise Ottesen Jensen som grundade RFSU och
banade väg för kvinnans sexuella frihet.
– Starka kvinnor som går sin egen väg är ett återkommande tema i mitt författarskap, det är det. Dels har jag hämtat inspiration i min egen familjehistoria. Men jag har ock- så inspirerats av arbetarförfattare som Moa Martinson och Vilhelm Moberg.
Själv visste hon redan som barn att hon ville ägna sitt liv åt att skriva berättelser, men att gå så långt som att se sig själv som författare tog sin tid. Hon utbildade sig till journalist och jobbade under en period på TV och radio. När hon gav ut sina första böcker hade hon alltid andra uppdrag vid sidan av. Det är först nu i samband med utgivningen av Sigtunasviten som hon på heltid går in i det skönlitterära skrivandet.
– Det är en sådan lyx att gå in i detta helt och fullt. Ägna tid åt att göra research ner på detaljnivå. Helhjärtat, säger Marie och hela ansiktet lyser upp.

---

Hon har ägnat timmar åt promenader i Sigtuna för att veta exakt hur lång tid det tar att gå mellan Viby by och Rådhuset, hon har spanat ut över staden från Klockbacken för att veta precis vad man ser och hon har spenderat många eftermiddagar i tornrummet på Sigtunastiftelsen för att få fatt i den rätta känslan. Att just Sigtuna är hennes litterära landskap har sin naturliga förklaring. Hon flyttade hit med sin familj för några år sedan och förälskade sig i staden. Och då inte bara i den småstadsidyll som kan vara en tacksam utgångspunkt. Här fanns också en spänning under ytan som är som guld värt för en författare. Som till exempel klasskillnaderna mellan unga som förstärktes av Sigtunas två läroverk, något som fortfarande gör avtryck i stadens atmosfär och självbild menar Marie. Att Sigtuna historiskt sett också är författarnas plats, inte minst genom Sigtunastiftelsen, möjliggör också många litterära blinkningar.
– Gunnar Ekelöf, Karin Boye… många av de författare som jag verkligen beundrar var ju här.
Du är i gott sällskap menar du?
– Ja verkligen, men inga jämförelser i övrigt, säger hon för säkerhets skull och tillägger att titeln till romanen efter många mer eller mindre lyckade förslag till slut landade i en strof av Karin Boye. (Kunde jag följa dig, ur diktsamlingen För trädets skull, 1935, red:s anmärkning.)

---

När vi möts är manuset inne i sitt slutskede. Huvudkaraktärerna Ediths och Violas livsöden har strålat samman på Sigtunastiftelsen. Edith, en egensinnig student på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk bär på författardrömmar, men hennes föräldrar har andra planer för henne och hon tvivlar över sin egen förmåga. Viola, en ung kvinna som förlorat allt under sin tid i koncentrationslägren. Till och med viljan att överleva. Gestaltningen av Edith kom ganska omedelbart till Marie, en karaktär som i mångt och mycket ligger nära henne själv. Svårare var det med Viola. Hur tar man sig ens rätten att försöka beskriva upplevelsen av Förintelsen när man själv inte har någon personlig relation. Det var den frågan hon brottades med länge.
– Jag var angelägen om att få det så trovärdigt som det bara gick. Jag läste många vittnesmål. För mig har det varit viktigt att också stämma av med anhöriga till de personer som nämns i boken. Den respons jag fick tog mig vidare.
Hon nämner Eva Berglind, dotter till Susanne Zimmermann Berglind som var en av de kvinnor som kom till Sigtunastiftelsen (syster till konstnären Anna Berglind, red:s anmärkning.). Och Mikael Sillén, släkting till kuratorn Wanda Lanzer som såg till att överlevarnas egna berättelser togs om hand och skrevs ner. Frida Johansson Metso som arbetar professionellt med traumabearbetning för Röda Korset har också varit ovärderlig i processen.
– Utan dem hade jag inte kunnat skriva den här boken, så är det. Jag är väldigt tacksam för det fina stöd som jag har fått längs vägen.

---

Slutet, hur det ska gå för Edith och Viola, har Marie ännu inte helt bestämt. I det här skedet finns fortfarande flera möjliga vägar att gå. Men vilken väg hon än väljer hoppas hon att den första delen av Sigtunasviten drar fram ett viktigt kapitel ur historiens glömska. Själv upptäckte hon berättelsen under ett besök på Sigtuna Museum. Det var först då hon förstod att hennes egen hemstad Sigtuna genomgick en fullständig förvandling när 600 kvinnor som överlevt Förintelsen anlände. En stad som under den här tiden hade cirka 1400 invånare.
– För mig är det är helt obegripligt att den här historien gått så många förbi. Det här är verkligen en berättelse som vi ska vara stolta över. Det var så många, som precis som Edith, gick in helhjärtat med en självklarhet i att hjälpa andra. Andra var mer skeptiska. Vår lokaltidning beskrev tillexempel mottagandet som ett ”dråpslag för Sigtuna”. Det är precis den motsättning som vi ser i flyktingdebatten idag. Det perspektivet har inspirerat mig och jag hoppas att den här berättelsen också ska inspirera andra till att våga ta ställning för det man faktiskt tror på.
Vad de kommande romanerna i Sigtunasviten ska handla om vill hon inte avslöja. Inte annat än att hon har några idéer som hon skissar på och att det finns flera starka kvinnor att lyfta fram i ljuset.

---

Utdrag ur boken ”Kunde jag följa dig bort”

Sigtuna, Sverige, juli 1945
Nu är det dags. Mottagandet. Edith känner en förväntan i bröstet. Förvandlingen har nu skett. Sigtunastiftelsen är en sjukhusanläggning. En fullgod sådan. Och skolstaden Sigtuna är numera en sjukhusstad där beredskapssjukhusen sträcker sig från Sigtunaskolan, vidare till Sigtunastiftelsen på en ena kullen och så Humanistiska Läroverket på en kulle bort. Hela stadsbilden är förvandlad. Runt varje sjukhusbyggnad sträcker sig taggtrådsstängsel och de 1 400 människorna som bor i Sigtuna rör sig numera begränsade, stirrar in genom stängsel på marker de inte längre får beträda. Det gör vissa förbannade. Edith har sett män stå och svära intill stängslet. Förbannade flyktingar. Hon har insett att taggtrådarna fyller flera funktioner, det är inte bara smittorna som ska hållas instängda, det är också de arga människorna – männen – som ska hållas borta, och även de nyfikna.

Snart kommer Sigtuna nästintill ha fördubblat sin folkmängd, nära tusen överlevande har de gjort plats för. I varje rum står bäddade sängar med kuddar som piskats och puffats, manglade lakan stramt sträckta över bäddmadrasserna. Vid varje fotända en pyjamas prydligt vikt. Intill varje säng: ett nattduksbord, på bordet en vas, i varje vas en rosenkvist från trädgården. Snart kommer de. Edith står bredvid Matilda och den övriga personalen, de står tätt hopträngda på stentrappan upp till huvudingången. Kvällssolen lyser starkt och får Sigtunastiftelsens pampiga byggnad att skina som guld. Det här är så nära kriget Edith någonsin har kommit, nu när hon ska ta emot krigets offer.
– Nu kommer de!
Vaktmästarens rop får alla – läkare, sköterskor, hjälpsystrar, städerskor och frälsningssoldater att vända blicken mot vägen, där bussarna ska rulla in.

---

Bokrelease 3 september 18.00
Sigtunaförfattaren Marie Lok Björk möter Sigtunastiftelsens direktor i ett samtal om första delen i Sigtunasviten, Kunde jag följa dig bort.

Text: Cecilia Nahnfeldt Foto: Magnus Aronson

Jag har nyss varit på en dag på Sigtunastiftelsen med temat ”Hem för vem”. Ett fyrtiotal personer som kom från många olika håll och reflekterade över skillnaden mellan att ha en bostad och ha ett hem. Vad behövs det för att det ska bli mer än tak över huvudet och någonstans att bo? Hur skapas ett hem?

Det var en tankeväckande dag. Alla har inte en plats att kalla sitt hem. I delar av världen har hem skapats för att på bara några sekunder förvandlas till grus. Det finns de som visserligen har tak över huvudet men fick inget med sig. Samtidigt även ett enkelt rum kan bli ett hem.

Flyktigheten i livet fångas i bibeln som påminnelser: kom ihåg att du själv varit främling. I ett hem känner man sig inte främmande. När man kommer hem känner man att man kan släppa det man har för händer. Bara vara. En bostad kanske kräver mer, ger mindre. Men hur skapas ett hem?

---

Flera forskare som ägnat tid åt detta med hemkänsla, platsgemenskap, nostalgi och hemlängtan gav olika perspektiv. Jag kom på mig själv med att tänka på vilka bilder jag har av ”det goda hemmet”.

Jag slogs av att det var enstaka saker som jag haft med mig i alla flyttar som en slags markeringar av ett hem för mig. En bild, en duk, en filt. Något i skafferiet som jag helst inte vill ska vara slut. I mitt kylskåp äppelmarmeladen med kanelsmak som jag upptäckt här i Finland. Påminnelser och sådant som får mig att må gott.

Det som också gör ett hem till ett hem är att ha en plats att ta emot en vän. Gäster gör att hemkänslan växer sig starkare. De kommer, vi äter, vi pratar och de säger adjö.

Och jag blir kvar med upplevelsen av att ha bjudit på något annat än tak över huvudet. Jag har visat en plats där jag och andra kan komma hem, somna på soffan en stund och bara vara.

Relationer skapar hem. Relationer till människor och ting. Minnen kan bäras av det materiella, av smaker, dofter och välkända kanske välanvända vardagssaker. Människor som kommer, stannar, går och kommer tillbaka. Musik som spelar, samtal som förs eller helt enkelt genom andningen strax före sömnens ankomst. Hem.

---

Kanske vände jag hela temadagens ord till mig själv för att djupna i mina egna hem. Förstå lite mer av vad ett hem är, inte bara för mig utan också för andra. Profeten Mika skriver om fredens plats att var och en ska sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd och inget ska förskräcka honom eller henne.

Hemmet är en fredad plats, men inte i skydd från faror, utan en fredad plats där man kan bjuda in och säga ”kom och sätt dig”. Ett hem blir till i allt detta. Det skapas av oss.

---

Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Texten är tidigare publicerad i Åbo underrättelser den 11 maj.

Vår direktor Helle Klein höll årets vårtal under Sigtuna stads valborgsfirande. För alla er som inte hade möjlighet att komma och lyssna publicerar vi det här i Sigtunastiftelsen Magasin.

---

Kära Sigtunabor och gäster i staden, ”Nu är den väldiga väntans tid” skrev en gång poeten Karin Boye.

Valborgsmässotid är väntan, väntan på vårens vackra grönska och solens värme men samtidigt en oro: tänk om våren inte kommer i år? Var är du kära våren? Inte tänker du väl överge oss?

Våren är den väldiga väntans tid.

Jag älskar våren för just dess tvekan, dess känslighet för nyanser, dess sökande hållning gentemot alla tvärsäkra. Så långt från fundamentalismens blinda trosvisshet, så långt från vapenmaktens ordergivning. Vårens skälvande försiktighet hämtar sin styrka ur löftet om sommar inte ur hotet om vinter. Våren vill liv, växande och framtid. Och ur den mest fattiga och karga lilla jordplätt kan en vacker blomma skjuta upp och Sigtuna trädgårdsförening kommer till Sigtunastiftelsen och sjunger en hymn till Magnolian när den blommar – det är en lovsång till livet!

Ja, våren är den väldiga väntans tid. Men det handlar inte om någon uppgivenhetens väntan, utan om nyfikenhetens och förhoppningens. Våren är längtan, men inte saknad. Längtan blickar framåt, mot framtiden – den hoppas. Saknaden blickar däremot bakåt, och blir lätt bitter över att allt inte är som det en gång varit. Våren står i allians med framtidsutopin, inte nostalgin.

---

Vi lever idag snarare i saknadens tid – i någon sorts evig vinter känns det som. Det är lätt att hemfalla åt uppgivenhet. Framtiden ser väldigt mörk ut. Sällan har väl världen känts så osäker och så obegriplig. I lögnens tid grumlas sikten och vi vet inte riktigt vartåt världen är på väg. Putinism och trumpism marscherar hand i hand och kränker dagligen både människovärdets och demokratins idé. Det auktoritäras lakejer tar för sig och friheten blir alltmer en bristvara. Döden tycks starkare än livet.

Men då säger våren: Nej, skapande pågår trots allt, livet vägrar ge sig. Våren är optimismens tid!

Och jag tänker på vårt Sigtuna som optimismens stad med dess uråldriga historia – tänk här på denna plats när man för tio år sedan, 2015, gjorde utgrävningar och fann bland annat ett Uppståndelseägg från Kiev eller en stämnyckel till någon som spelat harpa eller pincetter för kirurgiska ingrepp och skönhetsvård och till och med ett runben, vikingatidens messengermeddelande och mycket mycket mer– för mycket längesedan ja för över tusen år sedan. Detta ger oss sammanhang, att Sigtuna är en del av något större, en del av Sverige och världen.

---

Historien ger oss trygghet och säger att skapande har pågått och pågår ständigt. Livet ger sig inte.

En som kan lära oss vikten av att välja optimismen är teologen Dietrich Bonhoeffer som dödades av nazisterna under andra världskriget. Inifrån nazifängelset skrev Bonhoeffer:

”Optimism är inte till sitt väsen en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet”.

Han som skrev detta visste att han skulle dödas för sin obändiga tro på människovärdet .

Dietrich Bonhoeffer kom hit till Sigtuna mitt under brinnande andra världskriget – det var i maj 1942. Mötet var oerhört hemligt och organiserat av Sigtunastiftelsens Manfred Björkquist och det Nordiska Ekumeniska Institutet som han hade grundat 1940. Manfred ville via ekumeniken, via sina kyrkkontakter runtom i Norden och i Europa, verka för fred och värna Människovärdet. Han satte sin gode vän Harry Johansson, som varit engagerad i Kristna studentrörelsen, som chef för Nordiska Ekumeniska Institutet. Det låg här på Drakegården och Harry Johansson och hans fru Alice bodde på övervåningen.

När Hitler tog makten 1933 i Tyskland klövs den tyska kyrkan i två delar – den som följde Hitler och de som gjorde motstånd. Bonhoeffer hörde till dessa präster som vägrade svära trohetsed till führern och de bildade den sk Bekännelsekyrkan. Likadant blev det i exempelvis Norge när tyskarna ockuperade vårt grannland. Oslos biskop Berggrav vägrade svära trohetseden till Hitler och sattes i fängelse. Bonhoeffer och det nordiska ekumeniska institutet verkade för att få ut Berggrav ur fängelset. De räddade hans liv.

1940 kontaktar en tysk major vid namn Stelzer Manfred Björkquist och vill träffa honom. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler.

Det är en spännande Sigtunahistoria – det nordiska ekumeniska institutet blev ett nav i organiserandet av den tyska och norska motståndsrörelsen. Hit till Sigtuna kom olika motståndsmän i all hemlighet.

Då den där majdagen 1942 kom så Dietrich Bonhoeffer till Sigtunastiftelsen. Han träffade Manfred Björkquist och även ärkebiskopen Erling Eidem. De vandrade här längs stranden för att uppe på Sigtunastiftelsen var det för mycket folk som kunde känna igen dem. Det sägs att Manfred då och då fick sätta sig i gräset och bara pusta. Han visste att mötet med den tyska motståndsmannen var farligt. Han hade själv just utsetts till biskop i Stockholm och som sådan var han statstjänsteman i den neutrala staten Sverige.

Här inne på Drakegården befann sig Harry Johansson med den engelska biskopen, bishop Bell. Bonhoeffer ville få fram ett budskap till Churchill-regeringen i England om att det fanns ett annat Tyskland, det fanns ett demokratiskt Tyskland – vi är några som planerar attentatet mot Hitler. Både major Stelzer och prästen Bonhoeffer tillhörde kretsarna kring det sk.20 juli-attentatet.

Här i vår stad organiserades motståndskampen och det bildades en Sigtunagrupp, där Harry Johansson blir spindeln i nätet men där också bruksdisponenten Göransson och hans syster Sigrid Göransson från Sandvikens Jernverk liksom biskopen Cullberg i Västerås och Manfred Björkquist ingick. Vilket mod de visade i en ytterligt farlig och svår tid.

Så förenades alla goda krafter, företagare, skolfolk, präster, författare och många andra i kampen mot människoföraktet. Och 1945 när de vita bussarna och båtarna kom tog lilla Sigtuna emot 600 judiska flyktingar. Många här i staden ställde upp.

---

Nu är det våren 2025 och det rasar ännu ett krig i vårt Europa och vi bevittnar hur demokratin i det stora landet i väst monteras ned i rasande fart och än en gång står just Människovärdet på spel. I vårt eget land får vi som i går kväll i Uppsala uppleva våldets vansinne i de meningslösa gängskjutningarnas dödande. Det är skymningstid. Men natten är dagens mor.

Vår egen Sigtunahistoria blir så en maning till oss alla att alltid ha fokus på det mänskliga, på det som ger liv, inte tar liv och alltid låta medmänsklighetens ethos råda. Kunde Manfred så kan väl vi?

Och just en stad som Sigtuna med sina stolta institutioner för bildning och humanism kan bli ett vårtecken i vintertid. SSHL firar 100 år i år. På Sigtunaskolan, i dag hotell Kristina, höll möbeldesignern Carl Malmsten slöjdkurser 1930- och 40-talen utifrån idén att alla har en skaparande och Ellen Keys mantra Skönhet för alla var ideal när Malmsten inredde Sigtunastiftelsen.

Humanistiska läroverkets första rektor, Arvid Bruno höll tal till studenterna:

– Att vara humanist betyder att ha öppen blick för allt stort i människans värld, men det betyder också att känna sitt ansvar som människa, vartill även hör att i varje människa se Människan.

Ja kära Sigtunabor och Sigtunagäster, så står vi här tätt tätt på Valborgsmässoafton som en manifestation av humanismens idé. Vi hör samman. Vi är bara människor. Det djupast mänskliga förenar över alla olikheter. Oavsett bakgrund är vi här för varandra. Och vi tänder vår eld som en fyrbåk i mörkret som visar riktningen mot framtiden.

Och Karin Boye som jag började med att citera var också här 1935. När nazisterna började bränna böcker i Berlin sa Sigtunastiftelsen: Vi ska vara författarnas plats, det fria ordets plats. Och 1935 samlades den första diktarkonferensen där uppe på kullen. Karin Boye var här och läste sina dikter som hon sedan gav ut samma år i diktsamlingen ”För trädets skull” där hennes mest kända dikt finns, den som börjar ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”.

Och dikten slutar:

”Då när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen”

Låt oss utbringa ett leve för den lite veliga, väntande, väldiga våren som kallar oss att ställa oss på Livets sida.

Leve våren: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen Valborgsmässoafton 2025

Ruth Björkquist var bara 23 år gammal när hon kom till Sigtunastiftelsen 1917. Som rektor Manfreds hustru var hon den självklara värdinnan vid alla tillställningar och en av hennes många uppgifter var att planera middagar vid större bjudningar och högtider. Inspirerade av Ruts noggranna anteckningar i dagboken ”Dagens möda” har Sigtunastiftelsen kök lagat Ruths vårmeny. Delar av den bjöd vi på vid SSHLS 100-års jubileum. Vi bjuder självklart på recepten.

---

Sparrissoppa 4 personer

---

Lättgravad bakad röding med Sandefjordssås, pressad potatis och ångad grönkål

Text: Kerstin Dillmar Foto: Jean-Baptiste Béranger

Kan vi med vårt gemensamma minne återskapa det som inte längre finns kvar? Den frågan ställde sig konstnären Mikaela Steby Stenfalk när hon såg takspiran på Notre-Dame falla. Nu i vår visas hennes utställning Utsnitt på Sigtunastiftelsen.

---

Vi möts i en digital ruta och jag befinner mig på samma gång i mitt arbetsrum på Sigtunastiftelsen och i Mikaela Steby Stenfalks ateljé. Vi talar om det kollektiva minnet, branden i Notre-Dame, hur konst kan få växter att leva och hur hennes morfar var med och räddade templen i Abu Simbel.

Strax före klockan åtta på kvällen den 15 april 2019 faller takspiran på Notre-Dame rakt ner i eldhavet. Människor över hela världen ser det hända. När spiran en gång byggdes så var den ett tekniskt vågat byggprojekt som invigdes 1859.

Tio år tidigare, 1849, lyckas Aimé Laussedat, medlem av franska vetenskapsakademin, skapa en modell av Hôtel des Invalides i Paris genom sin nya uppfinning fotogrammetri, konsten att göra mätningar av tredimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska eller digitala bilder.

Mikaela Steby Stenfalk såg också spiran falla. Hon har länge varit fascinerad av hur den fysiska och den digitala världen påverkar varandra i en slags parallell verklighet. Hon är utbildad arkitekt och har också en bakgrund i visuell kommunikation och har arbetat som intendent på ArcDes. I samband med olika utställningar började hon intressera sig för besökarnas blick – vad det är vi egentligen ser av de utställningar vi besöker och vad det är vi själva fotograferar och delar vidare.

Mikaela Steby Stenfalk bestämde sig för att börja samla in foton som lagts upp i sociala medier under brandkvällen. Det blev till sist 38 000 bilder som hon gått igenom, läst bildtexterna till och som sedan genom digital fotogrammetri använts till att skapa en tredimensionell utskrift av spiran.

– Genom att arbeta med bilderna som läggs samman så har jag skapat en mindre kopia av spiran, som ett kollektivt minne”, säger Mikaela Steby Stenfalk och fortsätter.

– Man kan beskriva det som en digital estetik där resultatet av scanningen också bär berättelser av specifika situationer, känslor och upplevelser”.
Det som varit i fokus på bilderna blir alltid tydligast återgivet i den tredimensionella versionen och det som är i utkanten framträder lite mera suddigt. Mikaela Steby Stenfalk menar att det liknar vårt minne – somligt minns vi helt tydligt medan annat är mera diffust.

Nu arbetar Mikaela Steby Stenfalk i ett samarbete med Göteborgs botaniska trädgård kring rödlistade växter. Det pågår ett omfattande projekt att föröka och återplantera för att hålla dessa arter vid liv. Mikaela har scannat en av växterna och gjort den tio gånger större. Hon håller upp den så att jag kan se. Den ser ut som ett fossil eller ett blommande skelett – vit, vacker och med blad som ser ut att vara på väg att rinna neråt.

Ett annat projekt kommer i bokform. Mikaela Steby Stenfalk besökte för något år sedan de tempel i Abu Simbel som hennes morfar, Birger Steby, arbetade med för att rädda undan vattenmassorna i följden av bygget av Assuandammen i Egypten. Mellan 1963 och 1968 fanns en stor arbetsstyrka med ett internationellt team av ingenjörer och forskare på plats för att gräva bort överdelen av den stora klippan och de båda templen sågades i bitar för att kunna flyttas till en högre belägen plats.

– Jag växte upp med berättelserna kring morfars arbete och när jag själv kom dit så blev det tydligt för mig att platsen fanns på riktigt och jag ville jag fokusera på vad jag såg i förhållande till det minne som kan växa fram genom generationer”. Förutom boken så kommer också projektet att landa i en skulptural gestaltning.

Det är intressant och spännande hur flödet av bilder kan ta konkret form. Kanske är det också en central fråga för vår tid när historiska föremål, konst och arkitektur förstörs och demoleras av krig och invasioner. Hur kan vi tillsammans bevara det som inte längre finns kvar? Och kan vi med vårt gemensamma minne återskapa målningar, statyer och sönderbombade byggnader?

Mikaela Steby Stenfalks utställning visas på Sigtunastiftelsen mellan 12 april och 23 maj.

Läs mer om utställningen

Krönika av Joachim Berner

”Nu kan du dö! Nu när du till sist har gjort något meningsfullt genom att vara med om att starta mansretreater på Sigtunastiftelsen och Mansakademin i Hedvig Eleonora-församling, kan du känna dig nöjd med ditt liv”, sa den litterära kvinnan vid bordet när det serverades sopplunch efter högmässan.

Ord och inga visor. Även om det är hårt att inse att hon uppenbarligen tyckte det mesta jag har gjort dessförinnan i 62 år inte var så mycket att fästa någon större uppmärksamhet vid, så var det sagt med värme. Grupper för män där vi kan reflektera över existentiella frågor, fyller uppenbarligen ett väsentligt behov. Mansakademin är ett fora för detta. Den tysta retreaten för enbart män på Sigtunastiftelsen ett annat.

---

Men det finns kritik – såklart. Vi välbeställda vita medåldersmän är ju prioriterade på de flesta sätt. Räcker inte det?

Nej. Världen blir en bättre plats om män ges möjlighet att hantera sina livsfrågor, relationer och kanske ensamhet. Och den processen går enklare i grupper med enbart män. Prestigen och kråmandet för kvinnor försvinner.

Av den anledningen är det också lätt att avspisa propåerna från kvinnor som bara vill få komma med och titta och lyssna. Påverkan på grupperna blir betydande. Det är lite som att gå och titta på alkoholisterna på ett aa-möte.

Mansgrupper går på djupet. Fort. Gruppens betydelse för en varaktig förändring är svår att överskatta.

Mansgrupperna lockar också en svårattraherad grupp. 80/20-regeln gäller även vad gäller kyrkans aktiviteter. 80 procent av deltagarna är kvinnor. I mansgrupperna är det, hör och häpna, 100-procent män. Grupperna för enbart män lockar en grupp som sällan hittar vägen till vare sig kyrkan, retreater eller samtalsgrupper.

Har själv varit på ett flertal retreater på Sigtunastiftelsen som deltagare. Vi har alltid varit ett fåtal män. En gång var jag den enda mannen. Ämnet för just den tysta retreaten var dans. Jag tyckte det var en svår situation. Tack och lov kastrerade kvinnorna mig. Det kände i varje fall som om de helt negligerade mitt genus. De orkade inte med en tupp i hönsgården. Inte jag heller.

Mot den bakgrunden och med de goda erfarenheterna från Manskademin var det naturligt att föreslå en tyst retreat för enbart män på Sigtunastiftelsen. Direktorn Helle Klein nappade på idén och sammanförde den tidigare kaplanen på stiftelsen och prästen Lars Björklund med mig. En välsignelse.  Lars vågade pröva att leda en retreat tillsammans med mig. Och Lars formulerade den geniala rubriken för retreaten – Vem är man?

---

Nu i slutet av februari var det dags.  Uppslutningen blev god, även om det fanns några platser kvar. Närvaron, intensiteten, fördjupningen och samhörigheten, blev påtaglig. Kombinationen med ett inrutade schema med bland annat samlingar i kryptan, meditation, morgonbön, mässa, gemensamma måltider och möjlighet till enskilda samtal – vågar jag påstå, skapade en samhörighet och möjlighet till fördjupning.

”Att vi enbart är män spelar roll. Fokuset och närvaron känns stort”, sa Lars Björklund. Hans erfarenhet av att leda retreater är stor. Min är liten. 

Upplevelsen var stark för mig. I bilen på väg hem från Sigtuna ser jag tydligt mitt behov av att acceptera det jag inte kan förändra i mitt liv.  Detta var ett tema som kom till mig under de tre dagarna, mer eller mindre omedvetet. Behovet att acceptera oförrätter som jag bett om förlåtelse för, även om försoning inte är möjlig. Jag måste släppa taget om relationer med svåra avslut, vännen som alltid bokar av när vi ska ses och systern som föraktat mig sedan länge.

”Du är en person jag skulle vilja ha som vän”, sa mannen som sökte mig för ett enskilt samtal där i Refugiet.  Jag blev så klart glad och inser att när jag släpper taget och stänger en dörr så öppnar ett nytt fönster.

Retreaten påverkade mig på många plan, trots att jag ofta var sysselsatt med att leda den. Mäktigt.

---

När jag väl kommer hem och berättar om mina insikter för min älskade blir hon glad. Det känns som vi når en fördjupning i vår relation och hon säger åt mig att skriva.

Så jag skriver att det är meningsfullt att ge, med väsentliga grupper och med en identitet som är äkta förankrad i mig. Jag skriver för att mansgrupper öppnar upp för insikter och varma relationer.

Och jag skriver att jag inte vill dö ännu på ett tag. Jag skriver att jag vill leva ett meningsfullt liv som åldrande man och kanske får vara med att anordna fler tysta retreater för män i Sigtuna.

Joachim Berner, företagare och författare

Text: Sofia af Geijerstam

På 1930-talet utropades konstens och litteraturens frihet under Sigtunastiftelsens diktarkonferenser. Nu är samma frågor aktuella igen under det kommande symposiet Konstens frihet då och nu.

– Att den tidens frågor på så många sätt har blivit aktuella igen är en viktig utgångspunkt. Då precis om nu präglades Europa av krig och social oro. Demokratin var skör och även konsten uttryck började begränsas på sina håll, säger direktor Helle Klein som inleder symposiet på Sigtunastiftelsen den 21 – 22 februari.

Med 1930-talets diktarkonferenser som tydlig tydlig referens prövas nu samma frågor i en ny tid. Då utropades litteraturens frihet på Sigtunastiftelsen samtidigt som en svensk kulturpolitik utformades där offentlig konst började få statligt stöd. Idag ser vi kraftiga nedskärningar inom såväl kulturen som folkbildningen och konstens roll och värde för människor och samhälle ifrågasätts på nytt. Var och hur ska konst visas? Hur ser situationen ut för konstnärer idag? Hur kan och bör konsten finansieras om den samtidigt ska behålla sin frihet? Och vad innebär det egentligen att konsten är fri?

– Jag tror att vi både kan lära oss och inspireras av vår historia. Vi har under hundra års tid varit en plats för dialog och öppenhet. En plats där vi möts i ögonhöjd trots att vi tycker och tänker olika. Vi behöver återta det goda samtalet som ligger bortom de sociala mediernas logik. Jag hoppas att vårt symposium kan bidra till det. Inge hopp och mod hos dem som deltar och att man får kraft och styrka att ta det med sig ut i sitt eget sammanhang, fortsätter Helle Klein

---

Under symposiet medverkar bland annat Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, teologen Petra Carlsson Redell, konstnärerna Sonia Hedstrand och Anders Widoff, författaren Anders Rydell och chefen för Stockholm konst Eleonora Fors Szuba. Vi bad Petra Carlsson Redell och Sonia Hedstrand att kort kommentera några av symposiets övergripande frågeställningar.

Petra Carlsson Redell, du är präst och professor i systematisk teologi. Hur fri får konsten vara i kyrkans sammanhang? Finns det någon gräns?

– Det som händer när konst kommer in i kyrkorummet är att att en kreativ logik bryter in i en representationslogik. I kyrkan förväntar vi oss att ord, föremål och gester ska gå att översätta till kyrkans budskap. Men konsten verkar på andra sätt. Den utforskar föreställningar om världen utan att leverera ett entydigt budskap. Den bidrar med en öppning för ett icke-vetande, för mysteriet. Därför bör konsten få vara konst även i kyrkan, det vill säga så fri och provocerande som församlingen mäktar med.

---

Sonia Hedstrand, du är både verksam som konstnär, konstkritiker och konstredaktör för tidskriften Parabol. Hur ser du på konstnärens situation idag?
– Konstnärers uttrycksfrihet är hotad från flera håll. Sverige har en högerregering som vill att konsten ska bli en vinstdrivande upplevelseindustri och dekoration för de rika, vilket passar vissa kommersiella gallerister och det ökande antalet miljardärer utmärkt. Sedan har vi Sverigedemokraterna och deras populistiska anhängare som hatar samtidskonst och anser att vi konstnärer är en ”kulturelit” som borde avskaffas, trots att de flesta av oss lever under existensminimum. Partierna till vänster i sin tur spelar också på populism när de fiskar väljare med villa, volvo och vovve, de verkar inte heller förstå att den konstnärliga friheten är en nödvändig del av yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Inom konstvärlden är tyvärr den konstnärliga friheten också hotad av vissa tjänstemän som kräver att offentliga konstverk ska vara ”trygghetsskapande”, ”öka kommunens attraktivitet som turistmål” och andra instrumentaliserande uppgifter som inte är vårt ansvar. Ganska många curatorer och intendenter på konsthallar och museer utgör också ett hot mot den konstnärliga friheten då de av ängslighet och intellektuell oförmåga väljer konstnärer som är kända och/eller harmlösa, och därmed ägnar sig åt att sola sig i glansen av vissa ”stjärnor”, istället för att ge utrymme för den brokiga bredd som finns bland konstnärer.

---

Mer om symposiet

Text: Sofia af Geijerstam Foto: Magnus Aronson

Elisabet Mattizon Armgard har lett interkulturella möten på Sigtunastiftelsen i nästan 15 års tid. Under dessa år har mer än 200 unga vuxna från judiska, muslimska och kristna organisationer mött henne i Sigtunastiftelsens refugium, en skyddad plats där man får möjlighet att lära känna varandra. Mötas som människor oavsett kultur, religion och livssyn.

Elisabet väntar i biblioteket i Refugiet på Sigtunastiftelsen, den 30-tals villa som en gång var bostad åt Sigtunastiftelsens direktorer Manfred Björkquist och Olof Hartman. Hennes mobil surrar oavbrutet. Meddelanden från deltagare som snart ska anlända till Sigtunastiftelsen för att ta del av Interkulturell Mötesplats. Någon har missat bussen, en annan har svårt för att hitta från Sigtuna busstation upp till Sigtunastiftelsen. Elisabet, som genomfört närmare 40 Interkulturella mötesplatser vet att det är två intensiva, men också väldigt inspirerande dygn som väntar. 16 unga vuxna i åldern 18 – 30 år ska möta varandra för första gången och hon ska finnas där som en trygghet, en ”extramamma” de kan vända sig till vad det än gäller.

Bakgrunden till Interkulturell mötesplats går tillbaka till 2010. På Sigtunastiftelsen hade man bedrivit konfirmationsläger under många år och känslan var att den verksamheten redan gjordes så bra av så många andra. Sigtunastiftelsen skulle som platsen för dialog mellan oliktänkande kunna bidra med något annat. Idén om att skapa helger för unga med förankring i olika religiösa organisationer väcktes. Vad de skulle innehålla fanns det ingen klar uppfattning om. Inte mer än att de i förlängningen skulle hjälpa oss att leva bättre tillsammans. Att man i det lilla skulle kunna bidra till något större, som Elisabet själv uttrycker det.

– Vad önskar Ni? Vad behöver Ni för att vi ska kunna leva bättre tillsammans? Det var den fråga vi utgick ifrån när vi tog kontakt med olika religiöst och kulturellt förankrade organisationer i Sverige. Det som blev tydligt var att det som behövdes inte var ett forum där man jämförde sin egen religion med den andres och diskuterade gudsbilder eller religiösa och kulturella praktiker. Det som efterfrågades var ett sammanhang där man under trygga former fick lära känna varandra som människor, förklarar Elisabet.

---

Med denna utgångspunkt fick Sigtunastiftelsen i uppdrag att arrangera helger för unga vuxna där man skulle skapa bästa möjliga förutsättningar för att lära känna både sig själv och varandra. Elisabet understryker att upplägget är väl genomtänkt och hela tiden utformat i dialog med de organisationer man samverkar med. Deltagarna har alltid sin hemvist i en organisation, men på mötesplatsen är de i officiell mening inte representanter för någon annan än sig själv. Detta är viktigt för att skapa en öppen mötesplats utan de begränsningar som det ibland kan innebära att behöva förklara eller försvara det sammanhang man representerar, menar Elisabet.
Under själva helgerna tar man hjälp av processledare från Sensus studieförbund som håller i pass kring olika teman. Det kan handla om identitet, självkännedom, interkulturell kompetens, inkludering, exkludering och värdekonflikter.

– Det handlar mycket om att få syn på sig själv genom att spegla sig i andra. Att bli sedd och hörd men också respektera det som är annorlunda och kanske inse hur mycket man faktiskt också har gemensamt. Bara det att man har en tro och att det är en viktig del av det vardagliga livet.

Så det pratas inte om religion över huvud taget?

– Vi tar inte upp det specifikt under passen. Däremot pratar säkert många av deltagarna om religion på nätterna, i pauserna och i mellanrummen. Det är ofta där som de viktigaste samtalen uppstår.
Den praktiska inramningen under helgerna spelar också en viktig roll i själva processen. Vill man att deltagarna ska stärka sin interkulturella kompetens så måste platsen i sig också signalera en egen interkulturell kompetens ner i minsta detalj, menar Elisabet.

Det handlar bland annat om att se till att programmet läggs upp så att det finns både tid och plats för bön. Alla måltider är också anpassade till att skapa gemenskap. De serveras i en egen del av hotellets matsal, en inramning som i sig känns ganska högtidlig. Och det är precis det som är meningen. Deltagarna ska känna att de tas på allvar. Att de verkligen är viktiga. Det ska inte kännas som ett enklare läger, förklarar Elisabet.

– Köket här på Sigtunastiftelsen blir nog lite trötta på mig ibland när jag kommer med alla mina önskemål. Men det jätteviktigt att alla känner sig respekterade och inkluderade också under måltiderna. Vi serverar aldrig alkohol och vi väljer att ta bort till både kött och skaldjur från menyn. Ganska enkla anpassningar egentligen, men det gör att vi kan umgås på samma villkor.

---

Efter alla år har Elisabet byggt upp ett stort nätverk som hon lägger sig vinn om att hålla kontakt med. Hon ser hur tidigare deltagare fortsätter att vara engagerade på olika sätt ute i samhället, som journalister, läkare, lärare och jurister. Hon ser också hur man sinsemellan fortsätter att hålla kontakten med varandra.

– Det är klart att det känns hoppfullt. Samtidigt är det så att det arbete vi bedriver har sina utmaningar. Dels för att dagens engagerade unga har det ganska pressat. Många både jobbar och studerar samtidigt och har svårt att få tiden att räcka till. Det är också ett tuffare klimat idag där många troende känner sig alltmer utsatta, förklarar Elisabet.

Det spända världsläget, inte minst när det gäller konflikten i Mellanöstern, påverkar självklart också det här sammanhanget, menar Elisabet.

– Just därför är det här arbetet så viktigt just nu. Jag vill ge oss alla hopp inför framtiden och här finns en möjlighet att dela både glädje och sorg tillsammans. En plats där vi kan hämta kraft och ha ärliga och djupa samtal, men också ha väldigt roligt tillsammans.

Känner Du hopp inför framtiden?

– Ja. Det räcker med att jag läser deltagarnas upplevelser efter en helg så känner jag hopp. De är så otroligt modiga, kloka, starka och engagerade. Det här är ett viktigt fredsarbete i det lilla. Och vi måste våga mötas. Även när vi tror att det inte går.

---

Abrahams Barns Dag lördag 22 mars
Abrahams Barns Pris delas årligen ut till en person eller organisation som är förebilder när det gäller att aktivt verka för ett öppet och mångkulturellt samhälle. Priset delas ut i samband med Abrahams Barns dag lördag den 22 mars. Läs mer

Krönika av Ellinor Torp

När fem byggjobbare rasade mot sin död i Sundbyberg var det ingen slump att fyra av dem hade annan nationalitet än svensk i sina pass. Ukraina. Afghanistan. Dagestan i Ryssland. Hissolyckan i december 2023 fick för en kort stund upp villkoren i arbetslivet på agendan. 63 människor dog i arbetsplatsolyckor det året.
Arbetslivet har idag organiserats om med långa kedjor av entreprenörer och underentreprenörer som ersatt den direktanställda personalen. Det är splittrat, stressigt och snurrigt, vittnar byggjobbarna själva om. Ingen har översikten längre. Ingen tar ansvar för människorna som faktiskt utför jobben. Och vår enda tillsynsmyndighet är tandlös, eller chanslös, beroende på vem du frågar.

---

Jag får veta att här på Sigtunastiftelsen gick samtalen heta för hundra år sedan, dialoger som så småningom mynnade ut i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen. Så fint, i teorin. Politiken backar undan och låter parterna på arbetsmarknaden bestämma spelreglerna – facket och arbetsgivarna.
Men i dag, i praktiken, när en rad branscher släppt in aktörer som inte har för avsikt att följa spelreglerna? Går du med i facket är du en tjallare. Larmar du om brister i arbetsmiljön åker du ut. Påpekar du säkerhetsbrister får du lämna landet. Vittnesrapporter från människor som bygger och städar Sverige. Jag har i flera år lyssnat in arbetarna längst därnere, och det är en skrämmande lägesbild de ger. Sverige har gjort sig beroende av arbetskraft som kostar och klagar mindre, och framför inte går med i facket eller annat förhalande och jobbigt. Tystnaden är som inskriven i de osynliga kontrakten.

---

När jag föreläser om människan i arbetslivet brukar jag säga att vår huvudstad Stockholm skulle gro igen redan efter en vecka och bostadsbyggandet avstanna helt om vi gjorde oss av med alla papperslösa. Så integrerad är arbetslivskriminaliteten i vår ekonomi. Städning av skolor och renovering av sjukhus upphandlas av kommuner och regioner som inte bemödar sig att följa upp sina kontrakt för att se hur arbetena utförs i praktiken. Med det upplägget ska vi vara medvetna om att vi själva med våra skattemedel göder en brottslighet som slår hål på den svenska modellen. Våra gemensamma pengar rinner ner i fickan på kriminella aktörer som struntar i både säkerheten och skatter, vilket snedvrider konkurrensen och gör det tufft för seriösa arbetsgivare att överleva. En del väljer att gena. Priset får arbetarna längst därnere betala. Hissolyckan är ett belysande exempel på det. Och då kommer vi till vad som borde, kan man tycka, vara viktigast av allt i arbetslivet – människan – som helt verkar ha tappats bort. Och här måste nog även de stora fackförbunden med LO i spetsen steppa upp. För, bara som ett exempel, den allra första migrantarbetaren som öppnade sig för mig gick faktiskt med i facket. En spansktalande ombudsman vid ett av våra största LO-förbund lyckades nå fram till honom. Han hade då redan larmat till Skatteverket om slavarbete vid firman. Fem år hade han jobbat i Sverige, bosatt i sin arbetsgivares garage. Samma dag som han gick med i facket ringde hans arbetsgivare:
”Du är en tjallare! Dina prylar ligger på gatan! Du är inte välkommen vid firman längre!”
Vid den här tiden la firman parkettgolv i LO-borgen. För firman fick under alla år behålla sitt kollektivavtal med facket. Först nu, när denna krönika publiceras, i januari 2025, ställs arbetsgivaren inför rätta för människoexploatering. Tio år efter att migrantarbetaren i garaget skrev till Skatteverket.

Ellinor Torp

Ellinor Torp är journalist och författare som under flera år granskat förhållanden på svensk arbetsmarknad. Hennes senaste bok ”Flickan i Korridoren” fick stor uppmärksamhet för sin skrämmande skildring av skolan. Ellinor Torp var en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater under 2024.