Vår direktor Helle Klein höll årets vårtal under Sigtuna stads valborgsfirande. För alla er som inte hade möjlighet att komma och lyssna publicerar vi det här i Sigtunastiftelsen Magasin.

---

Kära Sigtunabor och gäster i staden, ”Nu är den väldiga väntans tid” skrev en gång poeten Karin Boye.

Valborgsmässotid är väntan, väntan på vårens vackra grönska och solens värme men samtidigt en oro: tänk om våren inte kommer i år? Var är du kära våren? Inte tänker du väl överge oss?

Våren är den väldiga väntans tid.

Jag älskar våren för just dess tvekan, dess känslighet för nyanser, dess sökande hållning gentemot alla tvärsäkra. Så långt från fundamentalismens blinda trosvisshet, så långt från vapenmaktens ordergivning. Vårens skälvande försiktighet hämtar sin styrka ur löftet om sommar inte ur hotet om vinter. Våren vill liv, växande och framtid. Och ur den mest fattiga och karga lilla jordplätt kan en vacker blomma skjuta upp och Sigtuna trädgårdsförening kommer till Sigtunastiftelsen och sjunger en hymn till Magnolian när den blommar – det är en lovsång till livet!

Ja, våren är den väldiga väntans tid. Men det handlar inte om någon uppgivenhetens väntan, utan om nyfikenhetens och förhoppningens. Våren är längtan, men inte saknad. Längtan blickar framåt, mot framtiden – den hoppas. Saknaden blickar däremot bakåt, och blir lätt bitter över att allt inte är som det en gång varit. Våren står i allians med framtidsutopin, inte nostalgin.

---

Vi lever idag snarare i saknadens tid – i någon sorts evig vinter känns det som. Det är lätt att hemfalla åt uppgivenhet. Framtiden ser väldigt mörk ut. Sällan har väl världen känts så osäker och så obegriplig. I lögnens tid grumlas sikten och vi vet inte riktigt vartåt världen är på väg. Putinism och trumpism marscherar hand i hand och kränker dagligen både människovärdets och demokratins idé. Det auktoritäras lakejer tar för sig och friheten blir alltmer en bristvara. Döden tycks starkare än livet.

Men då säger våren: Nej, skapande pågår trots allt, livet vägrar ge sig. Våren är optimismens tid!

Och jag tänker på vårt Sigtuna som optimismens stad med dess uråldriga historia – tänk här på denna plats när man för tio år sedan, 2015, gjorde utgrävningar och fann bland annat ett Uppståndelseägg från Kiev eller en stämnyckel till någon som spelat harpa eller pincetter för kirurgiska ingrepp och skönhetsvård och till och med ett runben, vikingatidens messengermeddelande och mycket mycket mer– för mycket längesedan ja för över tusen år sedan. Detta ger oss sammanhang, att Sigtuna är en del av något större, en del av Sverige och världen.

---

Historien ger oss trygghet och säger att skapande har pågått och pågår ständigt. Livet ger sig inte.

En som kan lära oss vikten av att välja optimismen är teologen Dietrich Bonhoeffer som dödades av nazisterna under andra världskriget. Inifrån nazifängelset skrev Bonhoeffer:

”Optimism är inte till sitt väsen en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet”.

Han som skrev detta visste att han skulle dödas för sin obändiga tro på människovärdet .

Dietrich Bonhoeffer kom hit till Sigtuna mitt under brinnande andra världskriget – det var i maj 1942. Mötet var oerhört hemligt och organiserat av Sigtunastiftelsens Manfred Björkquist och det Nordiska Ekumeniska Institutet som han hade grundat 1940. Manfred ville via ekumeniken, via sina kyrkkontakter runtom i Norden och i Europa, verka för fred och värna Människovärdet. Han satte sin gode vän Harry Johansson, som varit engagerad i Kristna studentrörelsen, som chef för Nordiska Ekumeniska Institutet. Det låg här på Drakegården och Harry Johansson och hans fru Alice bodde på övervåningen.

När Hitler tog makten 1933 i Tyskland klövs den tyska kyrkan i två delar – den som följde Hitler och de som gjorde motstånd. Bonhoeffer hörde till dessa präster som vägrade svära trohetsed till führern och de bildade den sk Bekännelsekyrkan. Likadant blev det i exempelvis Norge när tyskarna ockuperade vårt grannland. Oslos biskop Berggrav vägrade svära trohetseden till Hitler och sattes i fängelse. Bonhoeffer och det nordiska ekumeniska institutet verkade för att få ut Berggrav ur fängelset. De räddade hans liv.

1940 kontaktar en tysk major vid namn Stelzer Manfred Björkquist och vill träffa honom. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler.

Det är en spännande Sigtunahistoria – det nordiska ekumeniska institutet blev ett nav i organiserandet av den tyska och norska motståndsrörelsen. Hit till Sigtuna kom olika motståndsmän i all hemlighet.

Då den där majdagen 1942 kom så Dietrich Bonhoeffer till Sigtunastiftelsen. Han träffade Manfred Björkquist och även ärkebiskopen Erling Eidem. De vandrade här längs stranden för att uppe på Sigtunastiftelsen var det för mycket folk som kunde känna igen dem. Det sägs att Manfred då och då fick sätta sig i gräset och bara pusta. Han visste att mötet med den tyska motståndsmannen var farligt. Han hade själv just utsetts till biskop i Stockholm och som sådan var han statstjänsteman i den neutrala staten Sverige.

Här inne på Drakegården befann sig Harry Johansson med den engelska biskopen, bishop Bell. Bonhoeffer ville få fram ett budskap till Churchill-regeringen i England om att det fanns ett annat Tyskland, det fanns ett demokratiskt Tyskland – vi är några som planerar attentatet mot Hitler. Både major Stelzer och prästen Bonhoeffer tillhörde kretsarna kring det sk.20 juli-attentatet.

Här i vår stad organiserades motståndskampen och det bildades en Sigtunagrupp, där Harry Johansson blir spindeln i nätet men där också bruksdisponenten Göransson och hans syster Sigrid Göransson från Sandvikens Jernverk liksom biskopen Cullberg i Västerås och Manfred Björkquist ingick. Vilket mod de visade i en ytterligt farlig och svår tid.

Så förenades alla goda krafter, företagare, skolfolk, präster, författare och många andra i kampen mot människoföraktet. Och 1945 när de vita bussarna och båtarna kom tog lilla Sigtuna emot 600 judiska flyktingar. Många här i staden ställde upp.

---

Nu är det våren 2025 och det rasar ännu ett krig i vårt Europa och vi bevittnar hur demokratin i det stora landet i väst monteras ned i rasande fart och än en gång står just Människovärdet på spel. I vårt eget land får vi som i går kväll i Uppsala uppleva våldets vansinne i de meningslösa gängskjutningarnas dödande. Det är skymningstid. Men natten är dagens mor.

Vår egen Sigtunahistoria blir så en maning till oss alla att alltid ha fokus på det mänskliga, på det som ger liv, inte tar liv och alltid låta medmänsklighetens ethos råda. Kunde Manfred så kan väl vi?

Och just en stad som Sigtuna med sina stolta institutioner för bildning och humanism kan bli ett vårtecken i vintertid. SSHL firar 100 år i år. På Sigtunaskolan, i dag hotell Kristina, höll möbeldesignern Carl Malmsten slöjdkurser 1930- och 40-talen utifrån idén att alla har en skaparande och Ellen Keys mantra Skönhet för alla var ideal när Malmsten inredde Sigtunastiftelsen.

Humanistiska läroverkets första rektor, Arvid Bruno höll tal till studenterna:

– Att vara humanist betyder att ha öppen blick för allt stort i människans värld, men det betyder också att känna sitt ansvar som människa, vartill även hör att i varje människa se Människan.

Ja kära Sigtunabor och Sigtunagäster, så står vi här tätt tätt på Valborgsmässoafton som en manifestation av humanismens idé. Vi hör samman. Vi är bara människor. Det djupast mänskliga förenar över alla olikheter. Oavsett bakgrund är vi här för varandra. Och vi tänder vår eld som en fyrbåk i mörkret som visar riktningen mot framtiden.

Och Karin Boye som jag började med att citera var också här 1935. När nazisterna började bränna böcker i Berlin sa Sigtunastiftelsen: Vi ska vara författarnas plats, det fria ordets plats. Och 1935 samlades den första diktarkonferensen där uppe på kullen. Karin Boye var här och läste sina dikter som hon sedan gav ut samma år i diktsamlingen ”För trädets skull” där hennes mest kända dikt finns, den som börjar ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”.

Och dikten slutar:

”Då när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen”

Låt oss utbringa ett leve för den lite veliga, väntande, väldiga våren som kallar oss att ställa oss på Livets sida.

Leve våren: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen Valborgsmässoafton 2025

Ruth Björkquist var bara 23 år gammal när hon kom till Sigtunastiftelsen 1917. Som rektor Manfreds hustru var hon den självklara värdinnan vid alla tillställningar och en av hennes många uppgifter var att planera middagar vid större bjudningar och högtider. Inspirerade av Ruts noggranna anteckningar i dagboken ”Dagens möda” har Sigtunastiftelsen kök lagat Ruths vårmeny. Delar av den bjöd vi på vid SSHLS 100-års jubileum. Vi bjuder självklart på recepten.

---

Sparrissoppa 4 personer

---

Lättgravad bakad röding med Sandefjordssås, pressad potatis och ångad grönkål

Text: Kerstin Dillmar Foto: Jean-Baptiste Béranger

Kan vi med vårt gemensamma minne återskapa det som inte längre finns kvar? Den frågan ställde sig konstnären Mikaela Steby Stenfalk när hon såg takspiran på Notre-Dame falla. Nu i vår visas hennes utställning Utsnitt på Sigtunastiftelsen.

---

Vi möts i en digital ruta och jag befinner mig på samma gång i mitt arbetsrum på Sigtunastiftelsen och i Mikaela Steby Stenfalks ateljé. Vi talar om det kollektiva minnet, branden i Notre-Dame, hur konst kan få växter att leva och hur hennes morfar var med och räddade templen i Abu Simbel.

Strax före klockan åtta på kvällen den 15 april 2019 faller takspiran på Notre-Dame rakt ner i eldhavet. Människor över hela världen ser det hända. När spiran en gång byggdes så var den ett tekniskt vågat byggprojekt som invigdes 1859.

Tio år tidigare, 1849, lyckas Aimé Laussedat, medlem av franska vetenskapsakademin, skapa en modell av Hôtel des Invalides i Paris genom sin nya uppfinning fotogrammetri, konsten att göra mätningar av tredimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska eller digitala bilder.

Mikaela Steby Stenfalk såg också spiran falla. Hon har länge varit fascinerad av hur den fysiska och den digitala världen påverkar varandra i en slags parallell verklighet. Hon är utbildad arkitekt och har också en bakgrund i visuell kommunikation och har arbetat som intendent på ArcDes. I samband med olika utställningar började hon intressera sig för besökarnas blick – vad det är vi egentligen ser av de utställningar vi besöker och vad det är vi själva fotograferar och delar vidare.

Mikaela Steby Stenfalk bestämde sig för att börja samla in foton som lagts upp i sociala medier under brandkvällen. Det blev till sist 38 000 bilder som hon gått igenom, läst bildtexterna till och som sedan genom digital fotogrammetri använts till att skapa en tredimensionell utskrift av spiran.

– Genom att arbeta med bilderna som läggs samman så har jag skapat en mindre kopia av spiran, som ett kollektivt minne”, säger Mikaela Steby Stenfalk och fortsätter.

– Man kan beskriva det som en digital estetik där resultatet av scanningen också bär berättelser av specifika situationer, känslor och upplevelser”.
Det som varit i fokus på bilderna blir alltid tydligast återgivet i den tredimensionella versionen och det som är i utkanten framträder lite mera suddigt. Mikaela Steby Stenfalk menar att det liknar vårt minne – somligt minns vi helt tydligt medan annat är mera diffust.

Nu arbetar Mikaela Steby Stenfalk i ett samarbete med Göteborgs botaniska trädgård kring rödlistade växter. Det pågår ett omfattande projekt att föröka och återplantera för att hålla dessa arter vid liv. Mikaela har scannat en av växterna och gjort den tio gånger större. Hon håller upp den så att jag kan se. Den ser ut som ett fossil eller ett blommande skelett – vit, vacker och med blad som ser ut att vara på väg att rinna neråt.

Ett annat projekt kommer i bokform. Mikaela Steby Stenfalk besökte för något år sedan de tempel i Abu Simbel som hennes morfar, Birger Steby, arbetade med för att rädda undan vattenmassorna i följden av bygget av Assuandammen i Egypten. Mellan 1963 och 1968 fanns en stor arbetsstyrka med ett internationellt team av ingenjörer och forskare på plats för att gräva bort överdelen av den stora klippan och de båda templen sågades i bitar för att kunna flyttas till en högre belägen plats.

– Jag växte upp med berättelserna kring morfars arbete och när jag själv kom dit så blev det tydligt för mig att platsen fanns på riktigt och jag ville jag fokusera på vad jag såg i förhållande till det minne som kan växa fram genom generationer”. Förutom boken så kommer också projektet att landa i en skulptural gestaltning.

Det är intressant och spännande hur flödet av bilder kan ta konkret form. Kanske är det också en central fråga för vår tid när historiska föremål, konst och arkitektur förstörs och demoleras av krig och invasioner. Hur kan vi tillsammans bevara det som inte längre finns kvar? Och kan vi med vårt gemensamma minne återskapa målningar, statyer och sönderbombade byggnader?

Mikaela Steby Stenfalks utställning visas på Sigtunastiftelsen mellan 12 april och 23 maj.

Läs mer om utställningen

Krönika av Joachim Berner

”Nu kan du dö! Nu när du till sist har gjort något meningsfullt genom att vara med om att starta mansretreater på Sigtunastiftelsen och Mansakademin i Hedvig Eleonora-församling, kan du känna dig nöjd med ditt liv”, sa den litterära kvinnan vid bordet när det serverades sopplunch efter högmässan.

Ord och inga visor. Även om det är hårt att inse att hon uppenbarligen tyckte det mesta jag har gjort dessförinnan i 62 år inte var så mycket att fästa någon större uppmärksamhet vid, så var det sagt med värme. Grupper för män där vi kan reflektera över existentiella frågor, fyller uppenbarligen ett väsentligt behov. Mansakademin är ett fora för detta. Den tysta retreaten för enbart män på Sigtunastiftelsen ett annat.

---

Men det finns kritik – såklart. Vi välbeställda vita medåldersmän är ju prioriterade på de flesta sätt. Räcker inte det?

Nej. Världen blir en bättre plats om män ges möjlighet att hantera sina livsfrågor, relationer och kanske ensamhet. Och den processen går enklare i grupper med enbart män. Prestigen och kråmandet för kvinnor försvinner.

Av den anledningen är det också lätt att avspisa propåerna från kvinnor som bara vill få komma med och titta och lyssna. Påverkan på grupperna blir betydande. Det är lite som att gå och titta på alkoholisterna på ett aa-möte.

Mansgrupper går på djupet. Fort. Gruppens betydelse för en varaktig förändring är svår att överskatta.

Mansgrupperna lockar också en svårattraherad grupp. 80/20-regeln gäller även vad gäller kyrkans aktiviteter. 80 procent av deltagarna är kvinnor. I mansgrupperna är det, hör och häpna, 100-procent män. Grupperna för enbart män lockar en grupp som sällan hittar vägen till vare sig kyrkan, retreater eller samtalsgrupper.

Har själv varit på ett flertal retreater på Sigtunastiftelsen som deltagare. Vi har alltid varit ett fåtal män. En gång var jag den enda mannen. Ämnet för just den tysta retreaten var dans. Jag tyckte det var en svår situation. Tack och lov kastrerade kvinnorna mig. Det kände i varje fall som om de helt negligerade mitt genus. De orkade inte med en tupp i hönsgården. Inte jag heller.

Mot den bakgrunden och med de goda erfarenheterna från Manskademin var det naturligt att föreslå en tyst retreat för enbart män på Sigtunastiftelsen. Direktorn Helle Klein nappade på idén och sammanförde den tidigare kaplanen på stiftelsen och prästen Lars Björklund med mig. En välsignelse.  Lars vågade pröva att leda en retreat tillsammans med mig. Och Lars formulerade den geniala rubriken för retreaten – Vem är man?

---

Nu i slutet av februari var det dags.  Uppslutningen blev god, även om det fanns några platser kvar. Närvaron, intensiteten, fördjupningen och samhörigheten, blev påtaglig. Kombinationen med ett inrutade schema med bland annat samlingar i kryptan, meditation, morgonbön, mässa, gemensamma måltider och möjlighet till enskilda samtal – vågar jag påstå, skapade en samhörighet och möjlighet till fördjupning.

”Att vi enbart är män spelar roll. Fokuset och närvaron känns stort”, sa Lars Björklund. Hans erfarenhet av att leda retreater är stor. Min är liten. 

Upplevelsen var stark för mig. I bilen på väg hem från Sigtuna ser jag tydligt mitt behov av att acceptera det jag inte kan förändra i mitt liv.  Detta var ett tema som kom till mig under de tre dagarna, mer eller mindre omedvetet. Behovet att acceptera oförrätter som jag bett om förlåtelse för, även om försoning inte är möjlig. Jag måste släppa taget om relationer med svåra avslut, vännen som alltid bokar av när vi ska ses och systern som föraktat mig sedan länge.

”Du är en person jag skulle vilja ha som vän”, sa mannen som sökte mig för ett enskilt samtal där i Refugiet.  Jag blev så klart glad och inser att när jag släpper taget och stänger en dörr så öppnar ett nytt fönster.

Retreaten påverkade mig på många plan, trots att jag ofta var sysselsatt med att leda den. Mäktigt.

---

När jag väl kommer hem och berättar om mina insikter för min älskade blir hon glad. Det känns som vi når en fördjupning i vår relation och hon säger åt mig att skriva.

Så jag skriver att det är meningsfullt att ge, med väsentliga grupper och med en identitet som är äkta förankrad i mig. Jag skriver för att mansgrupper öppnar upp för insikter och varma relationer.

Och jag skriver att jag inte vill dö ännu på ett tag. Jag skriver att jag vill leva ett meningsfullt liv som åldrande man och kanske får vara med att anordna fler tysta retreater för män i Sigtuna.

Joachim Berner, företagare och författare

Text: Sofia af Geijerstam

På 1930-talet utropades konstens och litteraturens frihet under Sigtunastiftelsens diktarkonferenser. Nu är samma frågor aktuella igen under det kommande symposiet Konstens frihet då och nu.

– Att den tidens frågor på så många sätt har blivit aktuella igen är en viktig utgångspunkt. Då precis om nu präglades Europa av krig och social oro. Demokratin var skör och även konsten uttryck började begränsas på sina håll, säger direktor Helle Klein som inleder symposiet på Sigtunastiftelsen den 21 – 22 februari.

Med 1930-talets diktarkonferenser som tydlig tydlig referens prövas nu samma frågor i en ny tid. Då utropades litteraturens frihet på Sigtunastiftelsen samtidigt som en svensk kulturpolitik utformades där offentlig konst började få statligt stöd. Idag ser vi kraftiga nedskärningar inom såväl kulturen som folkbildningen och konstens roll och värde för människor och samhälle ifrågasätts på nytt. Var och hur ska konst visas? Hur ser situationen ut för konstnärer idag? Hur kan och bör konsten finansieras om den samtidigt ska behålla sin frihet? Och vad innebär det egentligen att konsten är fri?

– Jag tror att vi både kan lära oss och inspireras av vår historia. Vi har under hundra års tid varit en plats för dialog och öppenhet. En plats där vi möts i ögonhöjd trots att vi tycker och tänker olika. Vi behöver återta det goda samtalet som ligger bortom de sociala mediernas logik. Jag hoppas att vårt symposium kan bidra till det. Inge hopp och mod hos dem som deltar och att man får kraft och styrka att ta det med sig ut i sitt eget sammanhang, fortsätter Helle Klein

---

Under symposiet medverkar bland annat Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, teologen Petra Carlsson Redell, konstnärerna Sonia Hedstrand och Anders Widoff, författaren Anders Rydell och chefen för Stockholm konst Eleonora Fors Szuba. Vi bad Petra Carlsson Redell och Sonia Hedstrand att kort kommentera några av symposiets övergripande frågeställningar.

Petra Carlsson Redell, du är präst och professor i systematisk teologi. Hur fri får konsten vara i kyrkans sammanhang? Finns det någon gräns?

– Det som händer när konst kommer in i kyrkorummet är att att en kreativ logik bryter in i en representationslogik. I kyrkan förväntar vi oss att ord, föremål och gester ska gå att översätta till kyrkans budskap. Men konsten verkar på andra sätt. Den utforskar föreställningar om världen utan att leverera ett entydigt budskap. Den bidrar med en öppning för ett icke-vetande, för mysteriet. Därför bör konsten få vara konst även i kyrkan, det vill säga så fri och provocerande som församlingen mäktar med.

---

Sonia Hedstrand, du är både verksam som konstnär, konstkritiker och konstredaktör för tidskriften Parabol. Hur ser du på konstnärens situation idag?
– Konstnärers uttrycksfrihet är hotad från flera håll. Sverige har en högerregering som vill att konsten ska bli en vinstdrivande upplevelseindustri och dekoration för de rika, vilket passar vissa kommersiella gallerister och det ökande antalet miljardärer utmärkt. Sedan har vi Sverigedemokraterna och deras populistiska anhängare som hatar samtidskonst och anser att vi konstnärer är en ”kulturelit” som borde avskaffas, trots att de flesta av oss lever under existensminimum. Partierna till vänster i sin tur spelar också på populism när de fiskar väljare med villa, volvo och vovve, de verkar inte heller förstå att den konstnärliga friheten är en nödvändig del av yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Inom konstvärlden är tyvärr den konstnärliga friheten också hotad av vissa tjänstemän som kräver att offentliga konstverk ska vara ”trygghetsskapande”, ”öka kommunens attraktivitet som turistmål” och andra instrumentaliserande uppgifter som inte är vårt ansvar. Ganska många curatorer och intendenter på konsthallar och museer utgör också ett hot mot den konstnärliga friheten då de av ängslighet och intellektuell oförmåga väljer konstnärer som är kända och/eller harmlösa, och därmed ägnar sig åt att sola sig i glansen av vissa ”stjärnor”, istället för att ge utrymme för den brokiga bredd som finns bland konstnärer.

---

Mer om symposiet

Text: Sofia af Geijerstam Foto: Magnus Aronson

Elisabet Mattizon Armgard har lett interkulturella möten på Sigtunastiftelsen i nästan 15 års tid. Under dessa år har mer än 200 unga vuxna från judiska, muslimska och kristna organisationer mött henne i Sigtunastiftelsens refugium, en skyddad plats där man får möjlighet att lära känna varandra. Mötas som människor oavsett kultur, religion och livssyn.

Elisabet väntar i biblioteket i Refugiet på Sigtunastiftelsen, den 30-tals villa som en gång var bostad åt Sigtunastiftelsens direktorer Manfred Björkquist och Olof Hartman. Hennes mobil surrar oavbrutet. Meddelanden från deltagare som snart ska anlända till Sigtunastiftelsen för att ta del av Interkulturell Mötesplats. Någon har missat bussen, en annan har svårt för att hitta från Sigtuna busstation upp till Sigtunastiftelsen. Elisabet, som genomfört närmare 40 Interkulturella mötesplatser vet att det är två intensiva, men också väldigt inspirerande dygn som väntar. 16 unga vuxna i åldern 18 – 30 år ska möta varandra för första gången och hon ska finnas där som en trygghet, en ”extramamma” de kan vända sig till vad det än gäller.

Bakgrunden till Interkulturell mötesplats går tillbaka till 2010. På Sigtunastiftelsen hade man bedrivit konfirmationsläger under många år och känslan var att den verksamheten redan gjordes så bra av så många andra. Sigtunastiftelsen skulle som platsen för dialog mellan oliktänkande kunna bidra med något annat. Idén om att skapa helger för unga med förankring i olika religiösa organisationer väcktes. Vad de skulle innehålla fanns det ingen klar uppfattning om. Inte mer än att de i förlängningen skulle hjälpa oss att leva bättre tillsammans. Att man i det lilla skulle kunna bidra till något större, som Elisabet själv uttrycker det.

– Vad önskar Ni? Vad behöver Ni för att vi ska kunna leva bättre tillsammans? Det var den fråga vi utgick ifrån när vi tog kontakt med olika religiöst och kulturellt förankrade organisationer i Sverige. Det som blev tydligt var att det som behövdes inte var ett forum där man jämförde sin egen religion med den andres och diskuterade gudsbilder eller religiösa och kulturella praktiker. Det som efterfrågades var ett sammanhang där man under trygga former fick lära känna varandra som människor, förklarar Elisabet.

---

Med denna utgångspunkt fick Sigtunastiftelsen i uppdrag att arrangera helger för unga vuxna där man skulle skapa bästa möjliga förutsättningar för att lära känna både sig själv och varandra. Elisabet understryker att upplägget är väl genomtänkt och hela tiden utformat i dialog med de organisationer man samverkar med. Deltagarna har alltid sin hemvist i en organisation, men på mötesplatsen är de i officiell mening inte representanter för någon annan än sig själv. Detta är viktigt för att skapa en öppen mötesplats utan de begränsningar som det ibland kan innebära att behöva förklara eller försvara det sammanhang man representerar, menar Elisabet.
Under själva helgerna tar man hjälp av processledare från Sensus studieförbund som håller i pass kring olika teman. Det kan handla om identitet, självkännedom, interkulturell kompetens, inkludering, exkludering och värdekonflikter.

– Det handlar mycket om att få syn på sig själv genom att spegla sig i andra. Att bli sedd och hörd men också respektera det som är annorlunda och kanske inse hur mycket man faktiskt också har gemensamt. Bara det att man har en tro och att det är en viktig del av det vardagliga livet.

Så det pratas inte om religion över huvud taget?

– Vi tar inte upp det specifikt under passen. Däremot pratar säkert många av deltagarna om religion på nätterna, i pauserna och i mellanrummen. Det är ofta där som de viktigaste samtalen uppstår.
Den praktiska inramningen under helgerna spelar också en viktig roll i själva processen. Vill man att deltagarna ska stärka sin interkulturella kompetens så måste platsen i sig också signalera en egen interkulturell kompetens ner i minsta detalj, menar Elisabet.

Det handlar bland annat om att se till att programmet läggs upp så att det finns både tid och plats för bön. Alla måltider är också anpassade till att skapa gemenskap. De serveras i en egen del av hotellets matsal, en inramning som i sig känns ganska högtidlig. Och det är precis det som är meningen. Deltagarna ska känna att de tas på allvar. Att de verkligen är viktiga. Det ska inte kännas som ett enklare läger, förklarar Elisabet.

– Köket här på Sigtunastiftelsen blir nog lite trötta på mig ibland när jag kommer med alla mina önskemål. Men det jätteviktigt att alla känner sig respekterade och inkluderade också under måltiderna. Vi serverar aldrig alkohol och vi väljer att ta bort till både kött och skaldjur från menyn. Ganska enkla anpassningar egentligen, men det gör att vi kan umgås på samma villkor.

---

Efter alla år har Elisabet byggt upp ett stort nätverk som hon lägger sig vinn om att hålla kontakt med. Hon ser hur tidigare deltagare fortsätter att vara engagerade på olika sätt ute i samhället, som journalister, läkare, lärare och jurister. Hon ser också hur man sinsemellan fortsätter att hålla kontakten med varandra.

– Det är klart att det känns hoppfullt. Samtidigt är det så att det arbete vi bedriver har sina utmaningar. Dels för att dagens engagerade unga har det ganska pressat. Många både jobbar och studerar samtidigt och har svårt att få tiden att räcka till. Det är också ett tuffare klimat idag där många troende känner sig alltmer utsatta, förklarar Elisabet.

Det spända världsläget, inte minst när det gäller konflikten i Mellanöstern, påverkar självklart också det här sammanhanget, menar Elisabet.

– Just därför är det här arbetet så viktigt just nu. Jag vill ge oss alla hopp inför framtiden och här finns en möjlighet att dela både glädje och sorg tillsammans. En plats där vi kan hämta kraft och ha ärliga och djupa samtal, men också ha väldigt roligt tillsammans.

Känner Du hopp inför framtiden?

– Ja. Det räcker med att jag läser deltagarnas upplevelser efter en helg så känner jag hopp. De är så otroligt modiga, kloka, starka och engagerade. Det här är ett viktigt fredsarbete i det lilla. Och vi måste våga mötas. Även när vi tror att det inte går.

---

Abrahams Barns Dag lördag 22 mars
Abrahams Barns Pris delas årligen ut till en person eller organisation som är förebilder när det gäller att aktivt verka för ett öppet och mångkulturellt samhälle. Priset delas ut i samband med Abrahams Barns dag lördag den 22 mars. Läs mer

Krönika av Ellinor Torp

När fem byggjobbare rasade mot sin död i Sundbyberg var det ingen slump att fyra av dem hade annan nationalitet än svensk i sina pass. Ukraina. Afghanistan. Dagestan i Ryssland. Hissolyckan i december 2023 fick för en kort stund upp villkoren i arbetslivet på agendan. 63 människor dog i arbetsplatsolyckor det året.
Arbetslivet har idag organiserats om med långa kedjor av entreprenörer och underentreprenörer som ersatt den direktanställda personalen. Det är splittrat, stressigt och snurrigt, vittnar byggjobbarna själva om. Ingen har översikten längre. Ingen tar ansvar för människorna som faktiskt utför jobben. Och vår enda tillsynsmyndighet är tandlös, eller chanslös, beroende på vem du frågar.

---

Jag får veta att här på Sigtunastiftelsen gick samtalen heta för hundra år sedan, dialoger som så småningom mynnade ut i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen. Så fint, i teorin. Politiken backar undan och låter parterna på arbetsmarknaden bestämma spelreglerna – facket och arbetsgivarna.
Men i dag, i praktiken, när en rad branscher släppt in aktörer som inte har för avsikt att följa spelreglerna? Går du med i facket är du en tjallare. Larmar du om brister i arbetsmiljön åker du ut. Påpekar du säkerhetsbrister får du lämna landet. Vittnesrapporter från människor som bygger och städar Sverige. Jag har i flera år lyssnat in arbetarna längst därnere, och det är en skrämmande lägesbild de ger. Sverige har gjort sig beroende av arbetskraft som kostar och klagar mindre, och framför inte går med i facket eller annat förhalande och jobbigt. Tystnaden är som inskriven i de osynliga kontrakten.

---

När jag föreläser om människan i arbetslivet brukar jag säga att vår huvudstad Stockholm skulle gro igen redan efter en vecka och bostadsbyggandet avstanna helt om vi gjorde oss av med alla papperslösa. Så integrerad är arbetslivskriminaliteten i vår ekonomi. Städning av skolor och renovering av sjukhus upphandlas av kommuner och regioner som inte bemödar sig att följa upp sina kontrakt för att se hur arbetena utförs i praktiken. Med det upplägget ska vi vara medvetna om att vi själva med våra skattemedel göder en brottslighet som slår hål på den svenska modellen. Våra gemensamma pengar rinner ner i fickan på kriminella aktörer som struntar i både säkerheten och skatter, vilket snedvrider konkurrensen och gör det tufft för seriösa arbetsgivare att överleva. En del väljer att gena. Priset får arbetarna längst därnere betala. Hissolyckan är ett belysande exempel på det. Och då kommer vi till vad som borde, kan man tycka, vara viktigast av allt i arbetslivet – människan – som helt verkar ha tappats bort. Och här måste nog även de stora fackförbunden med LO i spetsen steppa upp. För, bara som ett exempel, den allra första migrantarbetaren som öppnade sig för mig gick faktiskt med i facket. En spansktalande ombudsman vid ett av våra största LO-förbund lyckades nå fram till honom. Han hade då redan larmat till Skatteverket om slavarbete vid firman. Fem år hade han jobbat i Sverige, bosatt i sin arbetsgivares garage. Samma dag som han gick med i facket ringde hans arbetsgivare:
”Du är en tjallare! Dina prylar ligger på gatan! Du är inte välkommen vid firman längre!”
Vid den här tiden la firman parkettgolv i LO-borgen. För firman fick under alla år behålla sitt kollektivavtal med facket. Först nu, när denna krönika publiceras, i januari 2025, ställs arbetsgivaren inför rätta för människoexploatering. Tio år efter att migrantarbetaren i garaget skrev till Skatteverket.

Ellinor Torp

Ellinor Torp är journalist och författare som under flera år granskat förhållanden på svensk arbetsmarknad. Hennes senaste bok ”Flickan i Korridoren” fick stor uppmärksamhet för sin skrämmande skildring av skolan. Ellinor Torp var en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater under 2024.

Text: David Östlund Foto: Sigtunastiftelsens arkiv

I en bok om Sverige från 1968 kritiserade den amerikanske företagsekonomen David Jenkins de senaste decenniernas flod av ”swedological writings”. Han ville ge en mer nyanserad bild av detta tråkiga land med sina ytterst speciella betingelser, som därför hade föga att bjuda som modell för andra länder, även om Sverige inte heller var så avskräckande som landets kritiker påstod. Störst uppmärksamhet fick en företeelse som länge hört till huvudnumren bland swedologiska framställningar, ”The Great Labor Peace Apparatus”. Här fanns något oefterhärmligt unikt, som verkligen förtjänade positiv uppmärksamhet. Kunnigt beskrev Jenkins den ordning för arbetsfred som skapats på grundval av 1938 års huvudavtal mellan facket och arbetsgivarna, mellan LO och SAF – frukten av förhandlingar i Saltsjöbaden 1936-38, som därför ofta kallas Saltsjöbadsavtalet. ”Saltsjöbadsandan” innebar att arbetsmarknadens parter lärt sig att tala konstruktivt med varandra. Den i Jenkins ögon överraskande torftiga avtalstexten från 1938 skapade mest ramar för ”more talk”, men blev just därför epokgörande. Fyra följdavtal 1942-48 om särskilda frågor hade sedan givit fredsapparaten fastare konturer. Vid 60-talets mitt var de vänskapliga förhållandena mellan de nästan hundraprocentigt organiserade svenska arbetarna och arbetsgivarna sensationella: de var ”the business world’s counterpart to the bearded lady or the three-headed calf”. Utländska betraktare som misstroget sökte skrapa fram sanningen under ytan av vänskaplighet skulle bara finna ytterligare lager av ömsesidigt förtroende och välvilja, menade Jenkins. En märklig historia minsann.

---

Förhistoria på Sigtunastiftelsen

Det är väl känt bland historiker att Saltsjöbadsmodellens tillkomst ägde en förhistoria där ett antal möten vid Sigtunastiftelsen 1925-28 spelade en nyckelroll. Hösten 1928 kallade den nytillträdda högerregeringen till ”arbetsfredskonferens” i statens regi. Socialministern hade suttit ordförande i Sigtuna våren innan, och byggde vidare på erfarenheter därifrån. Nu samlades hundratals officiella företrädare för organisationerna i offentlighetens ljus. I Sigtunas rofyllda miljö hade däremot bara några tiotal individuellt inbjudna deltagare samlats, med sträng instruktion att hålla samtalen förtroliga, så att var och en tryggt kunde vädra sina personliga uppfattningar. Dessa samtals bakgrund var i sin tur en serie möten i Sigtuna mellan ”arbetare och akademiker” som inletts 1922 och en serie möten mellan ”arbetsgivare och akademiker” med start 1923. När arbetare och arbetsgivare kallades tillsammans 1925 fanns ”akademikerna” kvar i ett slags diplomatroll. I den fredsprocess som regeringen initierade 1928 övertogs denna medlarroll av staten – även om staten bland andra representerades av nyckelaktörer från Sigtuna i den ”Arbetsfredsdelegation” som skapades. Detta var dock något annat än den fredsapparat som tillkom efter 1938 års fredsavtal: i ”den svenska modellen” på arbetsmarknaden skulle ett utmärkande drag bli att staten placerades på åskådarbänken. Parterna skulle sköta sina egna affärer i dialog och samförstånd, utan yttre inblandning.

Sverige 1905-1938: arbetsmarknadskrigets land

Sverige blev ingen symbol för fred mellan ”arbete och kapital” i början av 1930-talet. Depressionens spänningar blev för starka efter skotten i Ådalen 1931, när statsintervention till arbetsgivarnas fördel i en arbetsmarknadskonflikt gått över styr, med dödsoffer i spåren. Även fredsprocessen dog. Våld i samband med strejker eller lockouter hade varit ovanligt i Sverige. Men här finns skäl att notera: detta berodde inte på att arbetsmarknadsförhållandena varit fredliga. Tvärtom hade exemplet Sverige några decennier visat hur det ”sociala kriget” mellan arbete och kapital kunde se ut i ett land där en ovanligt stark fackföreningsrörelse möttes av unikt starka nationella arbetsgivarorganisationer. Med två avtal 1905-06, ett mellan Metallarbetarförbundet och Verkstadsföreningen och ett mellan LO och SAF, hade en ordning etablerats som kan kallas ”den äldre svenska modellen på arbetsmarknaden” – betingad av balans mellan parternas maktresurser. I huvudsak innebar den att arbetsgivarna (motvilligt) accepterade arbetarnas organisationsfrihet och kollektiva löneavtal i utbyte mot att arbetarna (motvilligt) accepterade arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet samt att anställa och avskeda utan hänsyn till fackligt medlemskap.

---

En svår väg till arbetsfred

Denna modell präglades av ”kallt krig”. Avtalen förhandlades fram på nationell nivå i respektive bransch. Så länge avtalen gällde rådde vanligen vapenstillestånd. Men när de löpte ut och skulle omförhandlas vankades konflikt. Sverige var i omvärldens ögon lockouternas och strejkernas land – där förlorade arbetsdagar ideligen kostade arbetarna förlorad lön, kostade företagen förlorade vinster och krympte nationens välstånd. Maktbalansen hade testats 1909, vid arbetsgivarnas sista försök att krossa motparten genom en massiv lockout som möttes av en ännu större strejk – landets länge oslagna världsrekord i arbetsmarknadskonflikt. Arbetarparten förlorade i de aktuella stridsfrågorna, men vann långsiktigt genom att visa förmåga till rask återhämtning efter ett ögonblick i kris. Även om skotten i Ådalen 1931 blev ett undantag i termer av yttre våld hade Sverige inte varit arbetsfredens land. Den process som inleddes 1936, när SAF inbjöd LO till samtal, och LO-ledningen skapade ilska bland sina vänner i den socialdemokratiska regeringen genom att tacka ja, var på intet vis självklar. Det finns ingenting självklart i att Sverige skulle bli känt som arbetsfredens land, decennierna efter 1938. Därför är mötena i Sigtuna 1925-28 historiska händelser av vikt.

---

Ett gemensamt sätt att se

Vad behövdes för övergången från kallt krig till stabil fred? Vad fordrades för att skapa samförstånd? Vad skapade ömsesidigt förtroende i en situation av djup misstro? Många historiska faktorer bildade tillsammans tillräckliga villkor för vad som hände 1936-38. Men ett nödvändigt villkor var gemensamma intressen – eller rättare sagt en ömsesidigt delad uppfattning om delade intressen parterna emellan. Ett gemensamt sätt att se. Det tänkesätt som blev nyckeln till Saltsjöbadsandan var egentligen enkelt, även om det tog tid att vänja sig vid. Det handlade om att flytta all uppmärksamhet från frågan om hur en liten kaka skulle delas till frågan om hur kakan kunde göras större – så stor att frågan om hur den skulle delas inte längre var mycket att bråka om. Hur kunde produktionen ökas så att löner och vinster ökade på en och samma gång? Kunde det ske med rationella, vetenskapliga medel? Då kunde kanske rester av intressekonflikt reduceras till ett minimum, ifall de inte kunde elimineras. Just ett sådant koncept hade formulerats i USA åren kring sekelskiftet 1900. Jag hävdar att det var just det som skulle bilda bas för Saltsjöbadsmodellen. Mötena i Sigtuna 1925-28 bidrog av allt att döma till att vänja parterna vid detta sätt att tänka – en möjlig nyckel till ömsesidigt förtroende att åter plocka fram i Saltsjöbaden 1936.

---

Tayloristisk fair play eller välgörenhet?

Det låter enkelt så långt. Men i praktiken var det ytterst komplicerat. Det koncept från USA som jag syftar på är nämligen ”taylorismen”, ”scientific management” i den specifika form som utvecklats av Frederick Winslow Taylor med start 1895. Av historiker som sysslat med Saltsjöbadsmodellen tillkomst har denna lära traditionellt behandlats som ett problem, ett hinder som behövde elimineras. Det har exempelvis hävdats att idétraditioner från brukssamhällenas patriarkala system av social omsorg om arbetarna från arbetsgivarnas sida kom att bilda nödvändig motvikt mot taylorismens ”hårda” lära om effektivitet – med tidsstudier och detaljspecificerade arbetsbeting kopplade till ackordslöner som huvudnummer. Det har sagts att Sigtunamötena ryckte initiativet från tayloristerna och öppnade vägen till Saltsjöbaden. Jag hävdar att det var tvärtom. Ett arv av gammal arbetsgivarpaternalism – med sina dimensioner av kontroll, underordning och förödmjukande beroende – behövde neutraliseras av sin krassa motvikt: den växande kakans effektivitetslogik. Välvilja från arbetsgivarhåll uppfattad som välgörenhet med baktankar behövde ersättas med ett program som i arbetarpartens ögon kunde uppfattas som ”fair play”. Som Taylors läror hade transformerats av de ”ortodoxa” anhängarna kring hans utvalda apostlar och Taylor Society åren runt profetens död 1915 erbjöds ett sådant program.

---

Sigtunamötena: en plats för dialog

Hur hamnade det i Sigtuna? Det är en rätt märklig historia, men den äger sin inre logik. Här kan bara några konturer skisseras tillsammans med glimtar av beläggen för min tes. Förutsättningen för Sigtunamötena var att två artskilda profiler i Svenska kyrkan kunde sammanföra sina förtroendekapital: Manfred Björkquist med sitt gehör högerut och i arbetsgivarlägret och Natanael Beskow med sitt gehör vänsterut och i fackföreningsrörelsen. De hade tillsammans startat möten för ”arbetare och akademiker” 1922. När dessa ledde vidare till möten mellan arbetsgivare och akademiker 1923, och sedan trepartsmötena från 1925, övertogs initiativet av andra. Särskilt centrala aktörer blev Fredrik och Sigrid Göransson, chefen för Sandvikens Jernverk och hans syster, som varit anställd för att assistera sin far och sin bror med att ansvara för bolagets sociala omsorger om arbetarna sedan 1907. Fredrik etablerade sig genom Sigtunamötena som ledare för en grupp fronderande ”duvor” inom SAF.

---

Krassa omsorger – i samförstånd

Sigrids roll var mer subtil. Hon representerade i detta sammanhang närmast föreningen SAIA – Socialarbetare i Industri och Affärsliv – som bildats av en grupp kvinnor på Fogelstads herrgård 1921 och som snart kom att kalla sig ”Personaltjänstföreningen SAIA” och kalla sina medlemmar (med tiden också män) ”personalkonsulenter”. Via styrelseledamoten Sigrid torde en rad aktörer från nätverket kring SAIA ha kommit in bland arrangörer och tongivande deltagare vid mötena i Sigtuna. Centralgestalten var Kerstin Hesselgren. Kärnan bland medlemmarna i SAIA hade utbildats vid de yrkeskurser i ”praktiskt socialt arbete” som hon startat på uppdrag av Centralförbundet för socialt arbete (CSA) 1910. Inom CSA hade hon och andra förordat att moderna företag, efter amerikansk modell, borde anställa ”social secretaries” som skulle hantera sociala omsorger om personalen professionellt, som en krass effektivitetsfråga – utan att föranleda misstro. I sin svenska upplaga skulle detta ske i samförstånd med den lokala fackklubben. I detta sammanhang lyftes snart Sigrid Göranssons roll i Sandviken fram som förebild. Sedan Hesselgren blivit första kvinnan på en ämbetsmannapost i statsapparaten 1913, som chef för den kvinnliga yrkesinspektionen vid Socialstyrelsen, kom hon att betrakta dessa socialsekreterare som sina ”tentakler” på landets arbetsplatser. När hon tog initiativet till SAIA 1921 hade hon hunnit få med sig nya impulser från USA. 1920 hade hon på plats i New York blivit en av Sveriges fyra första medlemmar av Taylor Society.

Ett radikalt förändringsprogram utmanar förmännens makt

Utifrån schablonbilden av ”taylorismens” roll i 1900-talets historia torde detta te sig gåtfullt. Men bakgrunden var den, att Taylors program det senaste decenniet bildat språngbräda för en ny rörelse för personnel management bland amerikanska företagsledningar. Särskilt inspirerade radikalismen i Taylors budskap. För att enskilda detaljer i hans program, som tidsstudiebaserade standards för arbetsmomentens utförande (”tasks”) med ackordslöner som morot för arbetare att fylla, menade Taylor att hela arbetsplatsen först måste ändras i grunden. Exempelvis fordrades genomgripande standardisering av annat än arbetsmomentens utförande. För ortodoxa tayloriter var fienden status quo. Ingenjörer som sålde russin ur kakan till misstrogna arbetsgivare stämplades som fuskexperter (”fakirs”). En viktig del av programmet var att eliminera förmännens godtyckliga makt på verkstadsgolvet – inte minst den makt över anställning, avskedande och inskolning som, med hot och favörer, användes som morot och piska. Nya idéer om professionell personalledning passade här in som en pusselbit, en följdriktig utveckling av konceptet. Men pusselbiten väckte nya frågor om fackets roll vid arbetsplatser med organiserade arbetare. Antag att Taylor hade rätt i att en växande produktionskaka låg i både ”arbetets” och ”kapitalets” intresse, och rätt i sitt allmänt misstrodda budskap om att ett professionellt-vetenskapligt frigörande av denna intressegemenskap kunde bereda väg till fred i kriget mellan arbete och kapital. Skulle då programmets genomgripande omvandling av arbetsplatserna i effektivitetens namn inte gynnas av kollektiva förhandlingar och avtal med riktiga fackförbund (inte ”company unions”, en företeelse som ofta var länkad till paternalistiska välfärdsprogram)? 1914-1920 transformerades det ortodoxa taylorlägrets profil så, att Taylor Society – med profetens utvalda apostlar i spetsen – skulle bli en av fackföreningsrörelsens närmaste allierade i 1920-talets alltmer fackföreningsfientliga arbetsliv i USA.

---

SAIA-nätverket: samförståndets katalysator

Hesselgren och kretsen kring SAIA lyckades inte införa så mycket i Sverige av allt som stod på programmet hos den radikala, fackföreningsvänliga, tayloristiskt sinnade falangen inom rörelsen för personnel management i USA. Men det finns starka skäl att tro att deras aktiviteter fungerade som katalysator i en process som dels gjorde den växande kakans intressegemenskapslogik trovärdig som recept på arbetsfred under svenska förhållanden – och dels gjorde den potentiellt explosiva delen av det tayloristiska förändringsprogrammet, ackordslöner knutna till tidsstudiebaserade prestationsstandards, världsunikt framgångsrik i svenskt arbetsliv under Saltsjöbadsmodellens glansdagar. Denna roll indikeras bland annat av röster från sammanhanget kring Sigtunamötena 1925-28. När Fredrik Göransson skrev utförligt om samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare för ett större bokverk 1927 (även publicerat som en liten bok året därpå) gav grundtankarna tydligt eko åt budskapet från Taylor Society, om än lite yrvaket. Samma sak gäller de publicerade versionerna av föredrag i arbetspsykologi som Emilia Fogelklou höll under 1920-talet inom SAIA, vid Sigtunamötena, och vid demokratiskt uppfostrande kurser för förmän som anordnades av SAIA med anknytning till vad som förespråkats vid dessa möten.

---

Demokratiskt ledarskap – från Boston till Saltsjöbaden

Föredrag om ”arbetsledning” i samma anda hölls i samma uppsättning sammanhang av läraren Gösta Ekelöf – ännu en röst från kretsen kring Hesselgren och Sigrid Göransson. SAIA:s kurser för förmän, som på 1920-talet ambulerat och bland annat hållits vid Sigtuna humanistiska läroverk, kom under 1930-talet att lokaliseras till Ekelöfs tidigare arbetsplats, Tärna folkhögskola. När Hesselgren tog plats bland statens representanter i den arbetsfredsdelegation som skapades med 1928 års arbetsfredskonferens tog Ekelöf plats som suppleant (vid SAIA:s vice ordförandes sida). Med knuff därifrån skapade Industriförbundet 1931 ett Arbetsledarinstitut under Ekelöfs ledning, med uppgift att forma en ny generation förmän och chefer. Andan i hans verk både där och för SAIA:s räkning speglas kanske bäst i hans entusiastiska förord till 1941 års svenska utgåva av en amerikansk bok. Författaren till Ledarskapets konst hette Ordway Tead. Denne hade under det ortodoxa taylorlägrets utveckling till potentiell allierad till fackföreningsrörelsen 1914-16 delat konsultfirma i Boston med den viktigaste aktören i den processen, Robert G. Valentine. Valentines centrala text i sammanhanget, ”The Progressive Relation Between Efficiency and Consent”, publicerades inte mindre än tre gånger i The Bulletin of Taylor Society – 1915, 1916 och 1923. Efter Valentines död 1916 förvaltade Tead sin mentors arv – bland annat med den viktigaste akademiska läroboken i personnel management från rörelsens radikala falang (tillägnad Valentines minne). Böcker från rörelsens konservativa, fackföreningsfientliga flank, med rötter i paternalistiska välfärdsprogram – exempelvis från den s.k. human relationsskolan – kom aldrig att översättas till svenska. I Saltsjöbadsandans Sverige fick Tead leverera underlag för nya samtal om samspelet mellan demokratiskt ledarskap och effektivitet (från 1954 också i en bok utgiven av Kooperativa Förbundet). Vägen dithän hade inte minst gått via Sigtuna.

David Östlund är idéhistoriker vid Södertörns högskola och en av de medverkande under symposiet Samförstånd i en polariserad tid på Sigtunastiftelsen den 10 maj. Läs mer om symposiet

Krönika: Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen

Tänk så unga de var, Manfred och Ruth Björkquist, när de formade Sigtunastiftelsen till ett öppet, generöst gästhem, där alla skulle känna sig inkluderade oavsett bakgrund. De hörde till ungkyrkorörelsen som redan på 1910-talet drev frågan om kyrkans reformering och samhällets demokratisering. Sigtunastiftelsen blev platsen för återhämtning och aktivism, för kontemplation och kreativitet. De tjocka väggarna skyddar själen men valven är alltid öppna gentemot omvärlden.
Manfred, som var pedagog, ville att Sigtunastiftelsen också skulle inhysa en folkhögskola där arbetarungdomen kunde möta kyrkfolkets unga. Pedagogiken syftade till att skapa kritiskt tänkande människor som tog sitt medborgerliga ansvar på allvar. Till Uppsala universitets devis ”Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större” lade Manfred Björkquist ”Att tänka själv är störst”. Vårt fantastiska klipparkiv är ett verk av Manfreds idé att låta de unga lära sig källkritik.

Sigtunastiftelsen kom till i en orostid. Genom att skapa en plats för dialog i respekt för varandras olikhet ville man bidra till en fredligare samhällsutveckling. Manfred bjöd in arbetarrörelsen, arbetsgivarna och akademikerna till återkommande konferenser om Arbetsfreden under 1920-talet. Detta lade grunden till Saltsjöbadsavtalet och den samförståndsanda som präglat den svenska modellen i snart hundra år. Läs idéhistorikern David Östlunds artikel om detta.

---

Vi borrar i vår egen historia och tar upp Manfred Björkquists idé med symposier om vår tids stora frågor. Till våren diskuterar vi konstens frihet, samförstånd i en polariserad tid, vår tids hemlöshet och hemlängtan samt hur fredens väg ser ut i en tid då krig återigen präglar vårt Europa.
I år firas minnet av Stockholmsmötet 1925 – det stora ekumeniska mötet som ärkebiskopen Nathan Söderblom bjöd in till. Nathan hade varit med på Sigtunastiftelsens arbetsfredskonferenser och drevs av en vilja att skapa fred i ett land med starka slitningar och i ett Europa som ännu låg i ruiner efter 1a världskriget. På det ekumeniska mötet var det inte trosdogmer som stod i centrum. Det var de sociala frågorna.

I förlängningen innebar det ekumeniska mötet en reformation för världens kyrkor, från isolering och världsfrånvändhet till samhällsengagemang och samverkan, säger den tidigare biskopen i Strängnäs, Jonas Jonsson till Magasinet.
Dialog och möten på djupet är i sig fredsskapande. Också i det lilla. Som i Sigtunastiftelsens mångåriga arbete med Interkulturell mötesplats för unga muslimer, judar och kristna. För det är som kollegan Elisabet Mattizon Armgaard säger, att vi måste våga mötas. Även när vi tror att det inte går.

Välkommen till en spännande vår på Sigtunastiftelsen!

Julkrönika: Kerstin Dillmar, Kaplan på Sigtunastiftelsen

Poeten Tomas Tranströmer skriver i sin dikt ”Romanska bågar” och jag tänker att han skriver till oss – rakt in – precis där vi just nu befinner oss;

”Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

– Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”

---

När Gud vill visa oss sitt ansikte så sänder han ett barn. Och vad skulle gripa djupare i oss än det nyfödda barnet som både är som vi, fastän annorlunda, och som i sig sammanfattar allt av tillit, kärlek, tro och hopp. Det är skört och starkt på en och samma gång.

Vi säger ibland att julen är barnens högtid. En del av oss kommer också att befinna oss mitt bland barn och barnbarn och skratt och glädje och julklappspapper och snören överallt. Andra av oss kommer att vara själva och det kan hända att det kan kännas som att timmarna rinner sakta som kall sirap. Somliga kommer att uppleva sig ensamma mitt i gemenskapen. Ytterligare andra kommer att längta efter att något skulle kunna börja, eller ta slut, förändras, bli bättre eller innerligare. För somliga barn kommer det vuxna firandet och konflikterna att spåra ur och hamna utom kontroll. Någon kommer att dö i julnatten och någon annan att födas.

---

Det är våra liv. Och just den här julen – när vi ögonblicksvis håller andan inför världsläget – blir det kanske extra tydligt vad som bär något innehåll och vad som bara är tomhet. Vad som är närvaro och vad som är frånvaro. Vad som är väggar och valv i oss själva.

I julnatten öppnar sig himlen och Gud kommer till oss. Mycket lite ändrar sig utanpå men i det tysta, undangömda, det som först inte ser ut att vara något – sker under.

Det är den förbehållslösa kärleken. Den som ser och ändå älskar. Den som i sig klarar av att bära och veta allt om våra dåliga kompromisser, det trasiga och halva och i detta se en helhet. Att se skärvorna till något helt. Se möjligheter i det till synes omöjliga. Som skapar valv i oss och skapar rymd i valven och andas oss till att leva. Det är den heliga förbehållslösa kärleken som på samma gång är både mild och egensinnig. Vi känner väggarna i oss själva. Olika för var och en av oss. Men ingenting är omöjligt för Gud. Om det behövs går han genom våra väggar som om de inte fanns.

---

Och mitt i vår undran om hur det ska gå med allt – och känslan av att vara i något som är annorlunda än tidigare – får vi påminnas om att vi är på väg, att vi kommer att fördjupas ytterligare, att vi tillsammans blir något mer – och försöka ta emot det som är julens djupaste meddelande till oss; att vi behöver försöka leva tillit, kärlek, tro och hopp. Att vi behöver försöka dela det sköra och det starka. På en och samma gång. Rakt in i våra liv. Rakt in där våra liv rör vid andras liv. Precis där vi är just nu. Större än vad vi kan förstå. Men också närmare.

Tranströmer skriver;

”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”

En välsignad jul önskar jag dig!

Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen