Författaren och professorn Simon Sorgenfrei tilldelas 2026 års Se människan-pris i Per Svenssons anda. Priset delas ut till en ”person som med lätt buren bildning navigerar i skilda existentiella, kulturella och samhälleliga farvatten – och därmed fördjupar och vidgar vyerna för andra”.
– Jag blev verkligen tagen och lite rörd, det här var helt oväntat. Per Svensson var på många sätt en förebild för mig och motiveringen uppmärksammar precis det jag vill uttrycka med mina böcker, vilket var otroligt fint, säger Simon Sorgenfrei.
Juryns motivering lyder: ”Med forskarens klarhet och reporterns nyfikenhet ger han sig ut i det moderna Sverige och låter oss förstå hur det formats i mötet mellan ny invandring och gammal nationalism. Hans berättelse är en bekräftelse på vårt lands ofrånkomliga förändringar samtidigt som den erbjuder ett nytt, konstruktivt sätt att se människan – med en blick som kan förena ett Sverige som alltför många försöker splittra.”.
– I flera av mina böcker har jag velat berätta om Sverige, fast från periferin. Jag har exempelvis skildrat 1900-talet från muslimska migranters horisont och svensk politisk historia med perspektiv från Bjuv eller Kiruna, snarare än från Stockholm.
Priset delas ut på Se människan-scenen fredag kl 14.00 och är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Bokmässan, Albert Bonniers Förlag, Dagens Nyheter och Sigtunastiftelsen.
Simon Sorgenfrei medverkar på Sigtunastiftelsens scen Teo i Tiden söndag 27 september 12.00 i samtalet Öppna era hjärtan, om Sverige, muslimerna och SD. Samtalet leds av Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Läs mer
När Bokmässan i Göteborg öppnar dörrarna den 24 september är Sigtunastiftelsen åter på plats med författarmöten och samtal om tro, teologi, kultur, demokrati och människans plats i en föränderlig samtid. I år är Sigtunastiftelsen dessutom medarrangör till en helt ny scen, Teo i Tiden.
Sigtunastiftelsen har under många år varit en tydlig röst på Bokmässan, inte minst genom sin medverkan på scenen Se Människan där samtalen rört sig i gränslandet mellan litteratur, religion, samhälle och existentiella frågor. Nytt för i år är den helt nya scen Teo i tiden som är en samverkan mellan Sigtunastiftelsen, Teo Talks, Lunds Missionssällskap och Joacim Berner. Scenen är närmaste granne med Se Människan blir ett välkommet tillskott där det teologiska perspektivet på samtidsfrågor präglar programmet. Och det spänner brett; med allt från samtal med arkitekten Gert Wingård om hur vi kan skapa andrum i våra städer till seminarier med Pekka Mellergård, Joel Halldorf och Marie Demker om högerextremistiska strömningar inom kristendomen.
– Vi vill ge ett teologiskt perspektiv på vår tids aktuella frågor och förhoppningsvis också skapa lite oväntade möten mellan, forskare, kyrka, kultur och näringsliv säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.
SIGTUNASTIFTELSENS PROGRAM UNDER BOKMÄSSAN
TORSDAG 24 SEPTEMBER
09.20 – 9.50 Folkkyrkan och nationalismen Medverkande: Arne Rasmussen, professor systematisk teologi vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion; Martin Modéus, ärkebiskop. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
10.00 – 10.20 Kvinnors kallelse – radikala missionärer Medverkande: Karin Sarja, teologie doktor i missionsvetenskap och docent i kyrkohistoria. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
14.30 – 14.50 Lewi Pethrus och radikalnationalismen Medverkande: Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria samt forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR); Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet och doktor I ekonomisk historia. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
FREDAG 25 SEPTEMBER
9.30 – 9.50 Därför ska kyrkan syssla med kultur Samtal med Sven Milltoft och Kristin Windolf. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
10.00 – 10.20 Folkkyrkoteologi Medverkande: Bengt Kristensson Uggla, professor och författare. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
12.00 – 12.20 Manligheten och andligheten Medverkande: Joachim Berner, företagare och författare; Olle Lilljefors, präst. Moderator: Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
13.10 – 13.55 Högerextrem kristendom på frammarsch Medverkande: Pekka Mellergård, läkare och författare; Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och författare; Marie Demker, professor i statsvetenskap. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
16.30 Hur bygger vi andrum i städerna? Medverkande: Gert Wingårdh, arkitekt; Marta Bohlmark, arkitekt; Lena Sjöstrand, teol dr. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
12.00 – 12.20 Speakers Corner: Till folkbildningens försvar! Vad betyder folkbildningen – för demokratin, samhället och för oss själva? Nu blir det personligt! Röster från Folkbildningsscenen bjuder på berättelser, bekännelser och brandtal om människorna, mötena och miljöerna som förändrat liv, öppnat världar och format dem själva. Om kunskapens och kulturens kraft, om rätten att tänka fritt och tillsammans – och om varför folkbildningen behövs just nu. Kärlek, övertygelse och kampvilja: Länge leve folkbildningen! Medverkande: Jila Mossaed, poet, ledamot Svenska Akademien, Victor Estby, Bokdagar i Dalsland, Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen, och Pa Modou, folkbildare
Folkbildningsscenen Biljett: Ingår i entrébiljetten.
13.00 – 13.20 Boksamtal med Birgitta Ohlsson på Se Människan En personlig berättelse om cancer och världspolitik: från bröstcancer till akut leukemi, mitt i ett skakigt globalt läge. Om kampen för att leva när allt faller sönder, trots att hoppet och friheten känns allt avlägsnare. Birgitta Ohlsson i samtal med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen Se Människan G02:10 Biljett: Ingår i entrébiljetten.
11.30 – 11.50 De aningslösa Tre berättelser om barnlängtan och kontroll över reproduktion, från nazismens mödrahem till dagens fertilitetsindustri. En bok om begär, makt, aningslöshet och människovärde. Vad är vi beredda att göra för att nå våra mål? Lotta Lundberg i samtal med Kerstin Dillmar, präst Sigtunastiftelsen. Scen Se Människan G02:10 Biljett: Ingår i entrébiljetten
15.10 – 15.50 Från Bibeln till Tredje riket Medverkande: Kjetil Braut Simonsen, fil dr i historia och forskare vid Jödisk museum i Oslo; Jesper Svartvik, teolog och präst; Hanna Liljefors, forskare Centrum för teologi och religionsvetenskap. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
16.30 – 17.15 Teologisk kulturkanon Samtal med Maria Küchen, Niklas Rådström, Maria Södling och Werner Jeanrond. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten
Lördag 17.30 Sverigefamiljen Via Finland, Sverige till det globala syd. Ett sekel av kvinnors erfarenheter knyts samman och synliggör hur klass, arbete och tillhörighet formas och omformas över tid. Om bildning och att försöka förstå sig själv genom historien om andra människors liv. Susanna Alakoski i samtal med Anders Claesson, kultur- och bibliotekschef Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten.
SÖNDAG 27 SEPTEMBER
10.00 – 10.20 Lidandet i vår tid – Meningslöshet och motstånd Medverkande: Miriam Sünder, doktorand vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion; Werner Jeanrond, professor i systematisk teologi. Moderator: Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen. Scen Se Människan G02:10 Biljett: Ingår i entrébiljetten
13.30 – 13.50 Kulturarvet och sanningen – om bibelns Junia Medverkande: Mats Malm, litteraturvetare och översättare, tidigare ständig sekreterare av Svenska Akademien. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Scen: Teo i Tiden G02:02 Biljett: Ingår i entrébiljetten.
– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang, säger Birgitta Ohlsson. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte så illa vid mig längre av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad. I höst kommer hon till Sigtunastiftelsen för att berätta om sin nya bok Hon jag en gång var.
Birgitta Ohlsson har en särskild närhet till Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Den skulle bli hennes begravningskyrka om hon inte hade överlevt den aggressiva bröstcancern som drabbade henne 2021. Allt var planerat i detalj inklusive gravplatsen ute på kyrkogården. Nu kommer hon i flygande fart från ett valmöte i Uppsala och vi möts framför altarringen i kyrkan. Vem är hon idag och vilka livslärdomar bär hon med sig?
Det har inte varit enkelt för Birgitta Ohlsson att skriva boken om sin kamp mot två dödliga cancerformer inom loppet av tre år. Hon jag en gång var (Bokförlaget Forum) är en sårbar och ärlig skildring om att leva med skalligt huvud, likblek hud, ett ansikte utan ögonfransar och avklippta flätor. Hon ville skriva en bok, säger hon, för att ”jag saknar henne så mycket, hon jag en gång var.”
Vi har fått låna två stolar och sitter i eftermiddagssolen under de höga fönstren i kyrkans kor.
– Allt började med att jag missade en mammografitid i januari 2021. Jag hade fått tjänst vid National Democratic Institute i Washington våren 2020 men flytten blev försenad på grund av pandemin. Jag satt i videomöten dagarna i ända om det som hände i USA. Kongressen hade stormats, den amerikanska demokratin var attackerad inifrån och jag var intensivt upptagen av jobbet.
– Efter några månader upptäckte jag att något var fel. En sommarkväll när jag skulle natta mina döttrar kände jag en ovanlig stelhet i ena bröstet och armhålan. Dagen efter ringde jag min husläkare och blev akut remitterad till Karolinska sjukhuset för mammografi och ultraljud. Diagnosen var bröstcancer, spridd med metastaser till lymfkörtlarna i armhålan.
Under de kommande två åren fick Birgitta Ohlsson trettiofyra omgångar med cellgifter. Ena bröstet opererades bort liksom ett stort antal lymfkörtlar. Familjen var nu bosatt i Washington och själv arbetade hon heltid med demokratifrågor under hela behandlingsperioden. Efter bröstcancern hoppades hon att livet skulle återgå till det normala. Men i januari 2024 slog en ny cancer till – snabbt och utan förvarning.
– Vi hade haft en helt vanlig helg med barnen, sportat och shoppat när jag plötsligt började kräkas efter middagen. Nästa dag åkte vi till akuten och där konstaterades först att jag hade lunginflammation och svår blodförgiftning, sepsis. Jag hade dessutom fått terapirelaterad akut leukemi, orsakad av cellgifterna som skulle rädda mig från bröstcancern. Det drabbar bara en halv procent av alla bröstcancerpatienter och utan behandling riskerar man att dö inom ett par veckor.
Problemet var att hon hade nått sin livstidsdos av cellgifter. Läkarna prövade sig ändå fram med nya moderna cellgifter. Kroppen blödde men klarade inte mer och blodvärdena var kritiska. Efter femtio dagar på sjukhus var det enda som återstod en stamcellstransplantation men läkarna tvekade. Hon fick veta att femton procent dör av själva transplantationen och att tjugo procent riskerar att få tillbaka bröstcancern i en aggressiv form. Det är nu läkarna börjar tala om palliativ vård, att hennes kropp inte klarar en tyngre behandling – men Birgitta kunde inte ta in det. Kanske ett utslag av förnekelse, tänker hon, men också en järnvilja att inte ge upp.
– Jag talade mycket med min man, mina föräldrar och mina barn och fick – inte en uppenbarelse – men jag blev väldigt övertygad om att jag skulle göra en stamcellstransplantation. Det var mitt livs svåraste beslut, men allt gick bra och efter tre veckor skrevs jag ut från sjukhuset om än med vissa restriktioner.
– Mediciner kommer jag att behöva äta under resten av mitt liv för att hålla bröstcancern och leukemin i schack. Mitt immunförsvar är inte det bästa och det tar tid att komma i kapp med alla vaccinationer. Efter en stamcellstransplantation är man som en nyfödd bebis med noll vaccinationer i kroppen. Men det går framåt!
Birgitta Ohlsson kommer till Sigtunastiftelsens kulturhelg i oktober för att prata om sin nya bok ”Hon jag en gång var”.
Det är en hoppfull Birgitta som möter oss i Adolf Fredriks kyrka. Nu planerar hon inte längre för sin begravning utan för att leva och göra världen bättre. Hon har valt att vara öppen om sin sjukdom för att det kan hjälpa andra. Hon berättar också om trons betydelse genom livet, liksom tvivlets i mörka stunder.
– Jag har alltid haft lätt att finna andlighet och ro i kyrkan. Som liten gick jag i Örebromissions söndagsskola hemma i Tokarp utanför Linköping. Det gjorde alla eftersom det bara var Filadelfia som hade söndagsskola. Mina föräldrar har alltid varit aktiva i Svenska kyrkan och mina morföräldrar i Västerbotten var religiösa. Min man och våra döttrar tillhör den judiska församlingen och vår yngsta dotter blir snart bat mitzva.
– Men när jag fick bröstcancer fick jag problem med min tro. Jag blev jag nästintill gudsförnekare. Och när leukemin slog till blev det Bye, bye God!
I Washington vårdades Birgitta på ett jesuitiskt katolskt sjukhus i nästan femtio dagar. Där kom ständigt pastorer och erbjöd henne samtal men hon tackade länge nej. En askonsdag när allt kändes väldigt mörkt bjöd hon ändå in en svart kvinnlig baptistpastor som tecknade korset på hennes panna. ”Kom ihåg, o människa, att du är jord, omvänd dig och tro evangelium”. På nattygsbordet stod en ikon som hon fått av vännen och prästen Cecilia Wikström och runt armen hängde en Frälsarkrans. Hon minns hur hon stirrade på Nattens pärla och tänkte på orden: ”För att uppleva dagen måste man utstå natten”
– Jag känner igen mig i bibliska karaktärer som Job som upplevde sig utsatt för orättvist lidande. Varför händer detta mig, var också min fråga. Jag har försökt att göra gott i mitt liv och stöttat andra. Och ändå …
Birgitta har alltid stått nära sina föräldrar och de har gett henne mycket stöd. Pappan reste flera gånger till USA för att sitta vid hennes sida på sjukhuset. Mamman skrev långa innerliga brev med fina dikter, psalmer och intervjuer med människor som överlevt cancerdiagnoser. Hon minns dikten av Karin Boye:
Men det kommer nätter, de kommer och de kommer igen, då man måste se om sina gränser och flytta sina märken, då man måste finna sig till rätta med nya och förödmjukande upptäckter.
Det har gått några år sedan Birgitta Ohlsson skrev boken Duktiga flickors revansch. Det var samma år, 2017, som hon utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna. Problemet är inte att kvinnor satsar för högt, utan att de satsar under sin förmåga, var hennes budskap. Hon ville visa att hon stod för en annan typ av liberalism som inte samarbetar med högerkonservativa och auktoritära partier. När kritikerna försökte få bort henne tappade hon till slut lusten och lämnade politiken. Som alltid med ett visdomsord, den här gången citerade hon Ingrid Bergman: ”Framgång är att få det du vill ha. Lycka är att vilja ha det du får.”
Vem är då Birgitta Ohlsson idag efter otaliga sjukhusvistelser, operationer och biopsier? Är hon fortfarande den duktiga flickan?
– Ja, men den duktiga flickan har lärt sig att ta emot. När jag blev sjuk överraskades vi av den stora generositeten från arbetskamrater som kom med stora lasagnebrickor och erbjöd sin hjälp. USA kan verka hårt och kallt på många sätt – 27 miljoner människor har inga sjukförsäkringar – men det finns en fantastisk generositet hos amerikanerna. Som svenskar blev vi först förvånade och jag minns att maken sa: ’Tror de inte att jag kan laga mat till mina barn?’
I sitt Sommarprogram i P1 2024 delade hon ett visdomsord av Martin Luther King:
Vi måste acceptera begränsade besvikelser men aldrig förlora vårt obegränsade hopp. Så är det också för Birgitta Ohlsson, hon har inte förlorat hoppet. Visst kan hon sakna den hon en gång var, men kärnan är intakt.
– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte längre så illa vid mig av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad.
Birgitta Ohlsson kommer till Sigtunastiftelsens kulturhelg den 16 – 17 oktober för att prata om sin nya bok hon jag en gång var. Du möter henne i ett samtal med Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Läs mer
I vintras visade vi filmen ”Den svenska länken” på Gröna Ladan. Humoreliten med Henrik Dorsin i spetsen gestaltar berättelsen om den grå eminensen på utrikesdepartementet, Gösta Engzell. Med sin administrativa förmåga och starka etiska kompass kom han att rädda tusentals judiska flyktingar till Sverige.
Sigtunastiftelsens egen Gösta Engzell hette Harry Johansson. Han rekryterades från kristna studentrörelsen i Lund till att bli Manfred Björkquists assistent. Senare blir han chef för det Nordiska Ekumeniska Institutet som Björkquist grundar 1940 på Sigtunastiftelsen. Under kriget och nazisternas härjningar i Europa blir institutet i all hemlighet en sambandscentral för tyska motståndsmän.
En av de mest kända motståndsmännen hette Dietrich Bonhoeffer vars berättelse vi har berättat tidigare. Men det visar sig att det var betydligt fler antinazistiska motståndsmän som kom till Sigtunastiftelsen och utbytte information. Spindeln i nätet var Harry Johansson. Läs vår kultur- och bibliotekschef Anders Claessons spännande essä ”Den kristna länken”.
Förra året kom boken ”Tisdagsklubben – Amelie Posses antinazistiska motståndsrörelse” av Johan Erséus ut. En hemlig antinazistisk förening skapades av intellektuella i Stockholm under kriget. Manfred Björkquist och Harry Johansson samlade en liknande grupp som kom att kallas Sigtunagruppen. De sågs regelbundet under hela kriget och resonerade om hur de bäst kunde stötta den spirande demokratirörelsen som trots allt fanns i Tyskland och som offrade livet i kampen mot Hitler.
Som en röd tråd i Sigtunastiftelsens historia går alltsedan starten 1917 försvaret av människovärdet, bildningen och demokratin. Det kan handla om att värna det fria ordet genom diktarkonferenser på 1930- och 40-talen och att vi varje år ger generösa vistelsestipendier åt författare som behöver en rofylld plats för sitt skapande. Det kan också handla om vårt Abrahamsbarnarbete. Läs om de speciella julkrubbevisningarna som vi har i december. Kolla också in vårt symposium 5 september på temat Motståndskraft där vi lär av historien och tar ut riktningen för framtiden. Alla tre ordföranden för LO, TCO och SACO medverkar.
Till vår värdegrund hör även hållbarheten, den sociala och ekologiska. I samarbete med Eva Backen och Sigtuna Slottshonung har vi nu två bikupor där drottning Astrid regerar i den ena och prinsessan Ingegerd i den andra. Biodling och egen honungsproduktion hjälper oss att värna den biologiska mångfalden liksom kulturhistorien och hantverket. Låt dig inspireras av vår köksmästare Morgan Fredrikssons recept på en god skördesallad med honungsvinägrett.
Till Sigtunastiftelsen kan du komma som konferensgäst eller privatgäst. Här kan du i dialog med andra dryfta vår tids angelägna frågor eller bara njuta av underbar mat och musik eller leva en helg i retreatens förunderliga tystnad. Här får du bara vara dig själv.
Välkommen till humanismens högborg där gästfrihetens idé råder och försvaret av människovärdet aldrig upphör.
Årets bokmässa i Göteborg får en helt ny scen, Teo i tiden, med fokus på teologi och nutidsfrågor. Arkitekten Gert Wingårdh samtalar om hur vi skapar andrum i städerna och ett gäng direktörer från näringslivet reflekterar kring tro och ledarskap. Den nya översättningen av NT 26 präglar också flera programinslag om översättningens utmaningar. Dessutom samtalar Elisabeth Hjort, teolog och författare med teologen Hanna Liljefors om Oheliga läsningar av heliga texter. Författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson och journalisten Maria Schottenius funderar kring vad som händer med litteraturen om allt färre läser bibeln.
– Vi vill ge ett teologiskt perspektiv på vår tids aktuella frågor och förhoppningsvis också skapa lite oväntade möten mellan forskare, kyrka, kultur och näringsliv, säger Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen och en av initiativtagarna till Teo i Tiden.
Temat för kommande bokmässa är folkbildning, något som också präglar programmet för Teo i tiden, som är en samverkan mellan Sigtunastiftelsen, Teo Talks, Joachim Berner och Lunds Missionssällskap. Men framför allt vill scenen hitta nya vinklar och perspektiv. Teo i tiden kommer bland annat att lyfta frågor om mystik, försoning och konsten att bekämpa auktoritära ledare.
Scenen har också ett starkt internationellt inslag, med bland annat FN:s rådgivare Azza Karam och biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten.
Den gästas också av ärkebiskop Martin Modéus som medverkar i ett samtal om Folkkyrkan och nationalismen tillsammans med Arne Rasmussen, professor i systematisk teologi.
– Vi tycker det är viktigt att problematisera vår egen kristna historia och våga ta upp också det som skaver. Det hör till bildningen att reflektera över både det som är bra och det som är mindre bra, säger Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen
Tar fram en teologisk kultur kanon
Med glimten i ögat ger sig Teo i Tiden även på att tillsammans med författarna Maria Küchen, Niklas Rådström och teologerna Maria Södling och Werner Jeanrond ta fram en Teologisk kulturkanon.
– Gensvaret har varit fantastiskt när vi frågat folk om att medverka på denna vår nya scen. Det finns uppenbart ett behov av att samtala om vår tids angelägna frågor ur existentiella och teologiska vinklar. Nu hoppas vi att publiken hittar till Teo i tiden på bokmässan i höst, avslutar Helle Klein.
Kunskap är en överskattad tillgång i vissa lägen. Jag menar inte att okunskap är bättre än kunskap, självklart inte, bara att kunskap inte är det enda som driver oss människor att tänka och handla på ett visst sätt, och därför inte alltid räcker för att få oss att tänka och handla på ett annat.
De som en gång i tiden röstade på Adolf Hitler, och de var många, var inte nödvändigtvis okunniga om vad han sa och tänkte och ville göra, det framgick mycket tidigt och alldeles tydligt. Bland dem som aktivt och rentav entusiastiskt medverkade till utstötningen av judarna ur tyskt samhällsliv fanns många högt utbildade och rentav bildade människor; domare, advokater, professorer, universitetsrektorer, som rimligen inte kan ha varit okunniga om vad de medverkade till.
Jag hör ibland att om människor bara hade kunskap nog så skulle de inte rösta på ett rasistiskt eller nazistiskt parti. Eller på Donald Trump. Eller på antidemokratiska rörelser till höger och vänster. Eller attraheras av ideologisk och religiös fundamentalism. För att inte tala om att låta sig rekryteras till en terroristisk dödskult som ISIS.
Men vi vet ju redan att det inte är så. Att människor också drivs av något annat än kunskap, att vi ibland gör saker mot bättre vetande, eller gör saker som inte har så mycket med vetande att göra som med något annat.
Låt oss kalla det tro.
Tro är inte bara en fråga om religion. Också de som säger sig inte ha någon religion och inte tror på någon Gud, de tror också. Kanske på alla människors lika värde, eller på rättvisan, eller på djurens rätt, eller på demokratin.
Svaret på frågan vad en människa är värd har i alla händelser mindre att göra med vad vi vet om människan, än med vad vi tror om människan, om vad det innebär att vara människa, och då inte människa i största allmänhet, utan den alldeles specifika människa som är var och en av oss.
Också den som säger sig säkert veta vad en människa är, hamnar förr eller senare i en trossats av något slag, eftersom ingen kan komma runt det besvärliga faktum att vad vi är och vad vi gör, inte så lite bestäms av vilka vi tror oss vara. Vilket i sin tur inte så lite bestäms av något vi brukar kalla värderingar.
Vi tar gärna för givet att religiösa värderingar är baserade på tro, men vi har svårare att se och erkänna i hur hög grad allas våra värderingar ytterst bygger på något vi tror och inte på något vi vet. Värderingar kan i själva verket förstås som just ett slags personliga trosföreställningar, socialt och känslomässigt djupt inpräglade i oss, formade och färgade av både arv och miljö.
Föreställningar där ord som rätt och fel, gott och ont, mening och meningslöshet, får sin personliga innebörd för var och en av oss.
Liksom ord som förtröstan och fruktan.
Liksom ordet människovärde.
Ord som alla hör hemma i ett annat språk än vetandets.
Jag vill gärna kalla det trons språk.
Det är kanske ett språk som alla inte riktigt vill kännas vid som deras, eftersom tro så starkt kommit att förknippas med religion, och det religiösa språket idag har blivit så starkt förknippat med intolerans och fundamentalism, och eftersom vi gärna vill tro att vi vet också när vi tror. Men alternativet till trons språk är inte vetandets. De människor som en gång röstade på Hitler, eller för den delen lockades av kommunismen eller fascismen eller nationalismen, led som sagt inte av brist på kunskap, utan av brist på tro.
Eller snarare, av brist på något bättre att tro på.
Jag anar att vi på nytt lever i en tid då bristen på tro, inte bristen på kunskap, kan få folk att börja tro på vadsomhelst.Vilket i så fall är en tid då tron på vadsomhelst måste kunna mötas av tron på något annat och något bättre – vilket i sin tur förutsätter att trons språk ges en legitim plats vid sidan av vetandets.
Inte för att det är ett bättre språk än vetandets, det kan som vi vet uttrycka de mest förfärliga saker, utan för att det är med det språket som vi i bästa fall kan sätta en mera mänsklig tro mot en beprövat omänsklig.
GÖRAN ROSENBERG
Göran Rosenberg är journalist och författare. Hans senaste bok I lögnens tid gavs ut hösten 2025. Lördag 10 maj medverkar han vid Sigtunastiftelsens symposium Vad är sanning?Läs mer
En unik samling av flertusenåriga keramikföremål från Mellanöstern har sedan 1920-talet funnits på Sigtunastiftelsen. I alla fall ända fram till i våras då huvuddelen av den s.k. Palestinasamlingen med 150 föremål donerades till Medelhavsmuseet i Stockholm. ”I svensk kontext är samlingen helt unik. Förvärvet blir således en unik möjlighet att förvärva en historisk samling med högaktuell profil”, skriver museet i sitt beslutsunderlag. Men varför hamnade dessa föremål här på våra nordliga breddgrader?
Först en kort bakgrund. Det är inte alldeles enkelt att definiera vad man historiskt avsett med begreppet Palestina i olika tider. Översiktligt tänker vi på landet mellan Medelhavet och Jordanfloden. Av det Brittiska palestinamandatet (1918 – 1947) uppstod 1946 Jordanien ( också kallat Transjordanien d.v.s området öster om Jordanfloden) och Israel 1948 ( området väster om Jordanfloden). Dagens Libanon och Syrien hamnar under franskt mandat. Dagens Palestina är alltså till stor del något annat än vad det historiska begreppet omfattar.
I alla tider har Palestina legat i korsvägarna mellan stormakter och tre världsreligioner har sitt ursprung och intim koppling till området. Från början av 1500-talet fram till Första världskrigets slut var området del av det ottomanska imperiet. Imperiet upplöses officiellt 1922 och Turkiet bildas ett år senare.
När det imperiets nedgång kunde skönjas blir regionen en alltmer intressant arena för de europeiska stormakterna. Då vill många vara med och från mitten av 1800-talet grundas flera europeiska länders konsulat. Det religiösa intresset ökar samtidigt och efter sultanens nya politik blir det tillåtet att bygga kyrkor och missionera. Även sjukhus och skolor byggs. Svenska Jerusalemföreningen grundas år 1900 och tre år senare utnämns professor Gustaf Dalman, chef för det nybildade tyska arkeologiska institutet, till svensk och norsk konsul. Han blir en av de internationellt mest kända utforskarna av Palestina.
Det arkeologiska intresset för området tar fart. I Egypten upptäcks Tutankhamuns grav 1922. I Palestina söker man arkeologiska svar på de bibliska berättelserna och svenska tidningar rapporterar flitigt om nya fynd med rubriker som: ”Märkliga vetenskapliga undersökningar bekräfta bibeltextens riktighet”.
Bibliskt museum på Sigtunastiftelsen
En av Svenska Jerusalemföreningens förgrundsgestalter var prästen Sven Linder, sedermera professor i Uppsala. Han vistades 1911-1913 i Palestina för att studera Bibelns land under Gustaf Dalmans ledning. Sven Linder föreslår i januari 1918 för Sigtunastiftelsens grundare och rektor Manfred Björkquist, att de ska samla in föremål till ett bibliskt museum, tänkta som åskådningsmaterial i undervisningen vid folkhögskolan.
Han tar åter upp frågan med Björkquist i ett brev i mars 1921. ”…. genom Amerikanska Kolonien skulle vi säkert kunna få hjälp, både med att hopbringa en lämplig samling och att få tillstånd att föra den till Sverige. För ungefär femhundra kronor kunna vi få en god samling av lampor, lerkrus och billigare glassaker. Men för oss i Sverige är det ju viktigast att äga exemplar av de vanligaste föremålen, inte af de sällsynta”, skriver Linder till Björkquist, som blir entusiastisk.
Den Amerikanska kolonin i Jerusalem är den kristna gruppering som väntar på Kristi återkomst och dit 37 bönder från Nås socken i Dalarna ansluter sig. Tack vare Selma Lagerlöf blir de världskända genom boken Jerusalem och senare filmatiseringar. Lagerlöf och Sophie Elkan beger sig på en exotisk resa till Jerusalem år 1899-1900 för att träffa och intervjua svenskarna. Det ger material till boken, som bereder vägen för Nobelpriset 1909.
Flera betydelsefulla personer är inblandade i Palestinasamlingens tillblivelse. Hans Whiting vid Amerikanska kolonin sammanställer samlingen och föreståndaren för det nyligen bildade engelska arkeologiska institutet i Jerusalem, professor John Garstang, utlovar dubbletter ur sin egen samling. Gustaf Dalman har överinseende över projektet och ger sitt gillande. Dalman introducerar etnoarkeologin, vilket inspirerar Sven Linder så att samlingen även b.la. innehåller två miniatyrmodeller av handplogar av trä; Vanliga människors liv och arbete skulle visas upp.
Fraktas med Svenska Orientlinjen
Att få ihop en arkeologisk samling är förstås inte gratis, framför allt frakten kostar. Sven Linder tar emot en check på 1.000 kr av Sigtunastiftelsens särskilda mecenat, godsägare Oscar Ekman. Efter kontakt med den legendariske skeppsredaren Dan Broström i Göteborg fraktar Svenska Orientlinien samlingen i åtta trälårar till Sigtuna under vårvintern 1922.
Något bibliskt museum blir aldrig verklighet. Under perioder är delar av samlingen utställd på Sigtunastiftelsen, men annars nedpackad. 2007 görs en större utställning på Sigtuna museum. Tyvärr finns idag inte heller förutsättningar att på Sigtunastiftelsen förvara och visa en så stor samling på ett ändamålsenligt sätt. Därför donerar Sigtunastiftelsen under våren 2025 samlingen till Medelhavsmuseet i Stockholm, förutom en liten andel som stiftelsen planerar att göra en egen utställning av. Det blir en viktig liten utblick mot världen och andra tidsåldrar.
Sigtunastiftelsens arkivarie Anders Edström packar ner Palestinasamlingen inför flytten till Medelhavsmuseet.
Fyller viktig lucka
Hos Medelhavsmuseet är det efterlängtat att fylla luckor i beståndet då de sedan tidigare inte har så många föremål från den regionen. Föremålen sätts också in i en bredare kontext och dess tillgänglighet för både allmänhet och forskning ökar.
– En så pass stor samling, med ett visst syfte, bibliskt museum, är ovanligt. Det är som ett museum i sig. Ingen enskild turist som har enstaka föremål. Och bakgrunden är känd och hur föremålen kommit hit, säger Sofia Häggman, intendent och egyptolog vid Medelhavsmuseet.
– Museet förbereder nu att visa delar av samlingen i en ny permanent utställning om Medelhavet, som ska börja byggas under 2027, berättar Sofia Häggman.
Många föremål har förekommit i gravkamrar. Annars hade de varit bruksföremål som skulle ha förstörts genom årtusendena. Det gäller bland annat små ”tårformade” kärl, s.k. unguentarium, från både hellenistisk och romersk tid. De kunde innehålla olja, salvor och t.ex. balsam som användes vid begravningsceremonier.
En mindre samling oljelampor ingår även i samlingen. Det går att se utvecklingen från ett fat med uppvikta kanter av en enkel typ som dyker upp före 400-talet f. Kr., till päronformade lampor med handtag. De är yngre och härstammar troligen från senromersk tid, 300-talet e. Kr. och framåt.
Flera föremål kommer från Gaza. Sofia Häggman berättar att det var en viktig hamnstad med utskeppning från viktiga handelsvägar, både under egyptisk och romersk tid. Det ger även koppling till dagens förstörelse där kulturarvet är hotat.
– I dagens Gaza har det mesta förstörts eller försvunnit ovan jord, konstaterar Sofia Häggman.
Palestinasamlingens föremål har bevarats tack vare de driftiga vännerna Sven Linder och Manfred Björkquist, även om deras ursprungliga idé med ett bibliskt museum aldrig förverkligades.
Faktaruta
Föreläsning om arkeologi i det Heliga landet söndag 10 maj
Söndag 10 maj ger Kenneth Silver, intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm, en föreläsning om arkeologi i det Heliga landet utifrån Palestinasamlingen på Sigtunastiftelsen. I samband med detta invigs även en utställning med ett urval av de arkeologiska föremål som fortfarande Sigtunastiftelsen förfogar över.
Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein, författaren Pernilla Glaser och Susanna Alexius, docent i företagsekonomi kommer under hösten 2026 och våren 2027 att leda en helt ny utbildning för högre chefer. Det övergripande temat är ”Hålla i rörelse”, en formulering som fångar utmaningen i att vara chef och ledare i en alltmer splittrad samtid.
-Jag har alltid varit intresserad av ledarskapsfrågor och själv gått en del ledarskapskurser genom åren men ofta saknat den här mixen av konst, kultur, det existentiella och ledarskap. Därför känns det så spännande att nu tillsammans med två så erfarna ledarskapskonsulter som Pernilla Glaser och Susanna Alexius skapa en ny typ av ledarskapsutbildning som passar in i Sigtunastiftelsens miljö och idéarv.
Kursen består av fyra internat på Sigtunastiftelsen som inleds i november 2026 och avslutas i augusti 2027. Under dessa tillfällen får deltagarna utforska hur ledarskap kan utvecklas genom tillämpning av ett mer humanistiskt och konstnärligt perspektiv. Genom både fördjupade kunskapsseminarier, samtal och improvisationsövningar ges möjlighet att pröva nya arbetssätt och tillsammans med andra formulera vad som skapar mening, hopp, tillit och uthållighet.
– Just i vår orostid behöver vi stärka det mänskliga ledarskapet och utveckla förmågan att ”Hålla i rörelse”…., säger Helle Klein.
Helle Klein är direktor för Sigtunastiftelsen, journalist och präst i Svenska kyrkan. Hon har en gedigen bakgrund i mediebranschen som tidigare chefredaktör för Dagens Arbete och politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Pernilla Glaser är terapeut, coach, författare och utbildare. Hon arbetar särskilt med tvärdisciplinär samverka och är ansvarig för Studium Generale på Sveriges Lantbruksuniversitet. Pernilla har en bakgrund inom scenkonsten och har arbetat med många konstnärliga högskolor och använt konstens metoder för att utveckla grupper och individer.
Susanna Alexiusär ofta anlitad föreläsare och docent i företagsekonomi, verksam vid organisationscentret Score och Handelshögskolan i Stockholm. Hennes forskning handlar om moderna styrideal, samverkan, pragmatisk byråkrati och att navigera komplexitet.
Sigtunastiftelsens labyrintiska byggnad påminner både om ett kloster och en borg, en plats där man gång efter annan förirrar sig i trappor och prång precis så som arkitekten John Åkerlund en gång hade tänkt det. Men viktigast av allt var ändå enkelheten och trevnaden, en idé som väcktes redan vid det första mötet med Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist.
Det är en kylig höstdag i Uppsala 1915. Den unge pedagogen Manfred Björkquist står lutad mot kakelugnen i sitt hem, kanske för att värma sig. I en bekväm stol alldeles intill har han placerat John Åkerlund, en jämnårig elektroingenjör som han kom i kontakt med under ett besök vid Sörängens folkhögskola. Det blir ett livligt samtal hemma hos Björkquist som pågår i tre timmar. Åkerlund själv beskriver det som ”sällsynt starkt och fängslande”. Och nog måste det ha varit så; för bara några dagar senare bestämmer de sig för att resa till Sigtuna för att inspektera en möjlig byggplats. De tar tåget från Uppsala till Märsta där häst och släde väntar och efter två timmars dramatisk färd genom djup snö är de äntligen framme i Sigtuna. Det är en ”yrvädersdag ”och Åkerlund minns resan som mer av en ”båttur genom höga vågor på upprört hav än en skön slädtur.” De tar sig högst upp på en kulle och med snö upp till midjan blickar de ut över Mälaren. Två år senare, i oktober 1917, har deras gemensamma idé om Sigtunastiftelsen blivit verklighet; ett hem, en borg, en skola och en helgedom, står färdigt i Sigtuna. Att det ens är möjligt.
– Ja det är två unga män som båda förefaller ha haft gott självförtroende och ägt frejdigheten, säger Karin Hultén Eriksson, som 2005 disputerade med avhandlingen Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk.
Saknade formell utbildning
Att sätta en etikett på Åkerlund som arkitekt bär henne emot. Men om hon ändå ska försöka fånga hans särprägel är det ett slags fri nationalromantik med inslag av såväl klassicism som jugend och folkhemsfunktionalism. Att han fick Sigtunastiftelsen som uppdrag trots att han inte var skolad arkitekt är dock inte så anmärkningsvärt som man skulle kunna tro. Arkitekten som särskild yrkesgrupp uppstod först under sent 1800-tal och byggherren anlitade ofta någon som genom lämplighet kunde visa sig duglig.
– Arbetet som elektroingenjör verkar inte ha gett Åkerlund de utmaningar han sökte och redan 1907 praktiserade han hos den väletablerade arkitekten Torben Grut och hade många uppdrag med både kyrkor och arbetarbostäder. Han var alltså inte oprövad när han påbörjar arbetet med Sigtunastiftelsen, förklarar Karin Hultén Eriksson.
Processionen på väg till grundstensläggningen 16 juni 1916. I spetsen ärkebiskop Nathan Söderblom och biskop J. A. Eklund. Därefter rektor Manfred Björkquist och John Åkerlund med flera.
Ett hem en borg, en skola och en helgedom
Omständigheterna är allt annat än enkla när Björkquist och Åkerlund ska förverkliga sina idéer från det första mötet i Uppsala 1915. Åkerlunds första skisser är storslagna med tinnar och torn, men det är dyrtider på grund av kriget och när grundstenen läggs 1916 har man ännu inte löst frågan om finansiering. Det finns inte heller någon byggmästare som är kontrakterad. Åkerlund går tillbaka till ritbordet och presenterar ett nytt förslag som är både mindre och enklare till sin utformning.
– Åkerlund är en pragmatiker som lyssnar in både beställarens önskemål och platsens själ. Björkquist bars av den kanske något paradoxala idén om att Sigtunastiftelsen skulle vara ett lutherskt kloster, där inspiration från södra Europa skulle paras med nationella associationer.
Det är alltså inte bara ekonomin som sätter gränserna för utformningen utan också Björkquists önskan om att platsen skulle präglas av enkelhet och askes. I de senare ritningarna, de man valde att gå vidare med, smyger sig huskropparna in i terrängen med stor ödmjukhet för de stora furorna. Det finns ett samspel och en respekt för naturen som också stämmer väl in i tidens influenser från Arts and craftsrörelsen. Olaus Petrikapellet, helgedomen, som först hade utformats med en väl tilltagen spira blir i stället ett fyrkantigt torn med valmat tak som för tanken till Sigtunas kyrkoruiner. Tornets tjocka murar leder tanken till borgen – en symbol för kampen om, men också försvaret av, Sigtunastiftelsens andliga värden. Åkerlund studerade särskilt cisterciensernas arkitektur, något som är tydligt i Rosengården med dess arkader och omgivande gästhemslängor. Där skulle gästerna uppleva känslan av ett hem med möjlighet till rekreation, samvaro och samtal kring samtidens viktiga frågor. Folkhögskolan, skolan, som var hjärtat i Sigtunastiftelsens verksamhet fram till början av 1990-talet, fick en betydligt betydligt mindre gård än den som ursprungligen planerades och den som studerar Åkerlunds ritningar noga noterar att en hel länga som var tänkt för folkhögskolans räkning saknas i verkligheten. Den slutna borgen blev aldrig färdigställd.
Enkelhet och öppenhet
Kanske var det ändå så att de ekonomiska begränsningarna skapade en plats som trots allt låg närmare platsens själ? En enkelhet och en öppenhet där lugna, osmyckade väggfält gav en känsla av lugn och en skönhet som ligger i proportioner, perspektiv och ytbehandling i stället för kostbar utsmyckning, menar Karin Hultén Eriksson.
– Enkelheten gör också att Åkerlunds detaljer framträder desto tydligare. Det är ofta brutna tak, medvetet utformade men ofta relativt små tryckta entréer, loggior som både binder samman och delar. Det centrala är trevnaden som uppnås genom träinslag och dov färgsättning – ofta i bruna, grågröna eller blå toner. Möblerna har i regel en arkaisk framtoning. De öppna spisarna var också något av en åkerlundsk specialitet.
Skolor och fjällstationer
Efter det första strapatsfyllda besöket i Sigtuna 1915 återvänder Åkerlund till Sigtuna vid ett flera tillfällen. Nu med betydlig bekvämare färdmedel. Tjugo minuter i uppvärmd buss i stället för två timmars slädfärd som han själv konstaterar i Sigtunastiftelsens jubileumsskrift från 1942. Vid det här laget har han bidragit till att den lilla tysta staden förändrat sin karaktär och alltmer förknippas med skolstaden Sigtuna. Under denna tid har också gjort sig ett namn som Svenska Turistföreningens arkitekt med fjällstationerna Saltoluokta 1918, Kvikkjokk 1928 och Grövelsjön 1937 på meritlistan. Knappt tio år efter Sigtunastiftelsen tillkommer två nya läroverk med Åkerlund bakom ritbordet. Sigtunaskolan 1924, det som idag är Hotell Kristina och Sigtunastiftelsens Humanistiska läroverk 1926, ett Akropolis i miniatyr som skulle framhäva den klassiska kulturens värden. Sigtunaskolan hade en mer funktionalistisk stil som samspelade med uppdraget att fostra den unga generationen för näringslivets utmaningar. Och Åkerlunds gärning i Sigtuna stannar inte där. Han fortsätter att sätta sin prägel på Sigtuna. 1928 påbörjas arbetet med Lekmannaskolan, det som idag är Sigtuna Folkhögskola. Huvudbyggnaden stod klar först 1940 och efter många förslag från Åkerlund fick skolan med sina rödfärgade trähus låna drag från traditionell svensk bondby.
En renässans för Åkerlund
John Åkerlund har satt sin starka prägel i Sigtuna men har aldrig fått någon större plats i arkitekturhistoriska sammanställningar. Troligen för att hans byggnader inte har ansetts vara så renodlade och nyskapande. Kanske en konsekvens av hans filosofi att alltid vara lyhörd för beställarens önskemål som möjligen hade sin grund i att han inte var skolad arkitekt. Men det han saknade i form av utbildning kompenserade han mer än väl med kunskapstörst och nyfikenhet menar Karin Hultén Eriksson. Och bilden av Åkerlund är också på väg att förändras, inte minst för att så många av hans byggnader överlevt tidens tand. Kanske är hans synsätt där ödmjukheten inför uppdraget och lyssnandet efter platsens själ alltid står i centrum på väg mot en ny renässans? Eller som John Åkerlund själv så elegant uttrycker det.
Vad som därvid eftersträvas är att skapa ett trevet hem för Sigtunastiftelsens allvarliga viktiga arbete och att, i den mån så är möjligt, genom gårdar och rum skapa en stämning, en anda, som hör gärningen till och underlättar den. Gärningen är den bärande, rummen och husen äro blott nödvändiga höljen som bli flera och större med gärningens växt. De få dock aldrig överrrösta och bli eget ändamål. De skola blott vara en nödvändig, blygsam, tjänande hjälp. Må de så vara.
Källor: Åkerlund, J; Bro och bygge, Sigtunastiftelsen 25 år
Carlström, B; Sigtunastiftelsen en vandring genom rum och tid,
Hultén Eriksson; Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk
Att koka egen nyponsoppa är inte så krångligt som man kan tro. Torkade nyponskal finns att köpa i välsorterade matbutiker och i de flesta hälsokostaffärer. Om du inte torkar själv förstås. Med en klick vaniljglass och några biskvier till har du en hel dessert.
NYPONSOPPA
4 dl torkade nyponskal 1 l Vatten 2,5 dl Socker 1 vaniljstång
Blanda alla ingredienser i en stor kastrull och koka i ca 30 minuter. Lyft ur vaniljstång och mixa soppan slät. Sila genom finmaskig sil och låt svalna i övertäckt plastburk så den inte får skinnbildning på toppen.
MANDELBISKVIER
Färdiga mandelbiskiver i påse funkar utmärkt om du vill spara tid, men vill du baka egna så tar det inte så lång stund. Särskilt inte om du köper färdig mandelmassa.
140g mandelmassa 50g socker 30g äggvita
Vispa samman alla ingredienser så smeten blir klumpfri. Spritsa små biskivitoppar på bakplåtspapper och grädda i 180 grader tills de är gyllenbruna, ca 7-8 minuter
