Sigtunastiftelsen har delat ut vistelsestipendier till författare sedan 1937. Stipendiet som ger tre veckors vistelse på Sigtunastiftelsen går i år till Amanda Svensson, Marie Lundström, Katarina Bjärvall, Kristina Sigunsdotter och Marie Silkeberg.

Katarina Bjärvall

Katarina Bjärvall (1966-) är journalist och författare och boende i Stockholm. Hon utbildade sig på Journalisthögskolan i slutet på 1980-talet och som frilansjournalist har hon sedan tidigt 1990-tal bevakat ämnen som integration, språk, skola och överkonsumtion för ett brett urval av tidningar; dagspress, magasin, fackföreningspress. Hon har skrivit 9 böcker, 8 sakprosaböcker och 1 roman. I sakprosaböckerna Vill ha mer (2005), Var är du? (2011), Yes! (2015) och Störningen (2019) har hon utforskat hur ett samhälle präglat av konsumtion, prestationer och digital teknik påverkar den psykiska hälsan hos barn, ungdomar och vuxna. Störningen : adhd, pillren och det stressade samhället, belönades med föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden 2020. Bjärvall är också författare till romanen Under tiden (2008). Hennes senaste bok Lutad mot ett spjut : Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (2022) utvidgar hennes facklitterära skrivande. Katarina Bjärvall kommer på Sigtunastiftelsen att avsluta sitt sakprosaprojekt om sin relation till Kurdistan.

Marie Lundström

Marie Lundström (1967-) är författare och radiojournalist, född i Gällivare och boende i Stockholm. Hon började på Sveriges Radio 1995, där hon på Kulturredaktionen startat och lett litteraturrelaterade program som Diktverket med Jan Olov Ullén, Biblioteket med Louise Epstein och sedan 2012 leder hon Nordens största litteraturprogram Lundströms Bokradio i P1. Hon har prisats för sitt follkbildande radioarbete om litteratur: 2008 – Axel Liffner-stipendiet, 2019 – Alf Henrikson-priset, 2022 – Örjan Lindberger-priset för folkbildande och uppmuntrande till läsning och 2025 blev hon Hedersdoktor vid Umeå universitet. Marie Lundström debuterade som romanförfattare 2020 med romanen Sanningens kalas och hennes andra roman Alla måste söderut kom 2023, är en berättelse om kärlek och sorg, och om den identitetskris och hemlängtan som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv.. Hon är utbildad på Radioproducentutbildningen på Dramatiska Institutet och läst Skapande svenska på Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer Marie Lundström att skriva på sin tredje roman.

Kristina Sigunsdotter

Malin Kristina Sigunsdotter (1981-) är författare, poet, dramatiker och bildkonstnär från Västerås. Hon har arbetar i olika genrer som poesi, dagboksromaner, barn- och ungdomsböcker och teater. Hon debuterade som dramatiker 2009 med pjäsen Systrarna Stormhatt och det Stora Fågeläventyret på Dramaten och Stockholms stadsteater. Kristina Sigunsdotter författardebuterade 2011 med diktsamlingen Sjöpojken, följt av dagboksromanen Rovfåglar osv. 2017 kom hennes första barnbok Min krokodil tror att den är en racerbil ut. Tillsammans med illustratören Ester Eriksson tilldelades hon Augustpriset 2020 i barn- och ungdomskategorin för Humlan Hanssons hemligheter, en bok om en elvaårig humla med ett komplicerat liv. Berättelsen om Hansson har därefter fortsatt i uppföljarna Hola Humlan Hansson (2021) och Hejdå Humlan Hansson (2022). Hennes texter har blivit tonsatta av bland andra Georg Riedel och Nicolai Dunger. 2019 skapade hon sitt nya projekt att skapa sagor utifrån framstående poeters liv och poesi: Landet som icke är (2020), i samarbete med illustratören Clara Dackenberg, som nominerades till Runebergspriset junior och utsågs av Kulturnyheterna till en av årets bästa böcker. Hösten 2025 kom Trädet under jorden, en saga om Karin Boye, tillsammans med illustratören Jenny Lucander. Boken sätts upp som pjäs på Göteborgs dramatiska teater 2026. Kristina Sigunsdotter är utbildad journalist och etnolog på Södertörns högskola och har studerat dramatik vid Biskop Arnös Folkhögskola samt har en fil.kand.vid Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer hon att skriva en tredje saga.

Amanda Svensson

Amanda Svensson (1987-) är författare, kulturskribent och översättare från Malmö och boende i Ystad. Hon skrev skönlitterärt redan som ung och var som 17-åring med i finalomgången av Lilla Augustpriset. Hon utbildade sig på skrivarskola på Fridhems folkhögskola i Svalöv 2006–2008, och studerade från 2011 litteraturvetenskap och franska vid Lunds universitet. Hon flyttade till London 2015, och några år senare till Cornwall. Amanda Svensson debuterade 2008 med romanen Hey Dolly. Hennes andra roman Välkommen till den här världen (2011) nominerades till Augustpriset. Sedan följde romanerna Allt det där jag sa till dig var sant (2014), Ett system så magnifikt att det bländar (2019) som tilldelades Per Olov Enquists pris 2019 samt Svenska Dagbladets litteraturpris. Hennes senaste rom är Själens telegraf (2023), en berättelse om kärlek och ägande, lojalitet och svek. Hon har varit verksam översättare sedan 2015 och översatt bland annat Ali Smith, Salman Rushdie, Angie Thomas och Tessa Hadley. Hon är kulturskribent på Sydsvenska dagbladet. 2012 sommarpratade Svensson i Sommar i P1. På Sigtunastiftelsen kommer Amanda Svensson skriva på en ny roman.

Marie Silkeberg

Marie Silkeberg (1961-) är författare och översättare född i Danmark och boende i Stockholm. Marie Silkeberg är främst poet, men har även skrivit dramatik och essäer. Hon har översatt bland andra Marguerite Duras, de danska poeterna Inger Christensen, Pia Tafdrup och Mette Moestrup, och de amerikanska poeterna Susan Howe, Rosmarie Waldrop, Claudia Rankine (tillsammans med Jenny Tunedal) och Alice Notley och även verkat som antologiredaktör. Som poet debuterade hon 1990 med Komma och gå och har gett ut ett tiotal diktsamlingar, senast Hjärta, jägare (2025), en sorgesång över en vän. Marie Silkeberg belönades med Sveriges Radios Lyrikpris 2004 för diktsamlingen Sockenplan, säger hon och nominerades till samma pris för Revolution House 2022. Hon har även skrivit ett par essäsamlingar och gjort ett antal poesifilmer. Hon är flerfaldigt prisad för sitt författarskap, bl.a. Stig Carlson-priset (1996), Karin Boyes litterära pris (2003), Karl Vennbergs pris (2007), Sorescupriset (2013), Signe Ekblad-Eldhs pris (2017). Hon har varit handledare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, och är sedan 2010 professor där. På Sigtunastiftelsen ska hon skriva ett andra diktverk om sorg och sorgeritualer i en planerad trilogi.

Den 6:e september 2025 hölls den fjärde upplagan av Existentiell litteraturfestival i Uppsala, ett samarbete mellan Uppsala Domkyrka och Sigtunastiftelsen. Författarsamtal hölls i Domkyrkan, i Missionskyrkan och i Mallasalen på Stadsbiblioteket. Dagen avslutades med en livepodd och den efterklang som hörs i inspelningen kommer från valven i Uppsala Domkyrka!

Medverkande: Kerstin Dillmar, Mikael Kurkiala, Camilla von Below.

Musik: Niclas Dahl.

Söndagen den 2 november var Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein inbjuden till Katedralakademin i Karlstad domkyrka som har en serie program på temat: Vår stund på jorden – om livets gåva och demokratins framtid. Hon talade över rubriken ”Vår kallelse att stå upp för Människovärdet i en tid då det står på spel igen.”

TEXT: ELISABETH GERLE FILM: LISBETH GUSTAFSSON

I oktober arrangerade Sigtunastiftelsen symposiet ”Vägval i orostid – Om det auktoritära ledarskapet och dess andliga rötter.” Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, delar med sig av sina reflektioner från dagen. Vi har även publicerat Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum som visades under symposiet.

---

I Sverige har det offentliga samtalet länge präglats av en förenklad gränsdragning mellan sekulärt och religiöst. När allt religiöst beskrevs som förlegat och förtryckande väckte det en motreaktion. Mer religion beskrevs som något gott. Det gick under namn av religionens återkomst eller nya synlighet. Det lät som om religion och tro hade varit borta och plötsligt återkommit i det offentliga rummet. Inte sällan smög sig en lätt triumfatorisk ton in.

Att många som identifierade sig som religiösa välkomnade detta är inte konstigt. Men religionens tvetydighet försvann ur synfältet. Att den kan utlösa det bästa hos människan, likaväl som det sämsta. Men att beskriva världen, samhälle och stat som utan Gud, riskerar att förneka den första trosartikeln som tydligt och trotsigt utropar att Gud skapat himmel och jord. När den kristna trosbekännelsen formulerades tillbakavisades tanken att det materiella var något ont, skapat av en demiurg. Ett närmast gnostiskt synsätt att bara det andliga var värdefullt hade nämligen smugit sig in hos de första århundradenas kristna. Det goda i världen förknippades då inte med skapelsen och en ständigt skapande Gud utan med de kristna och kyrkorna. Kyrkomötet i Nicaea 325 tog kraftfullt avstånd från att Gud bara har med det andliga att göra.

Men genom historien har det varit en frestande tanke att se de kristna eller kyrkan som Guds främsta aktörer i världen eftersom det ger en tydlig kristen identitet. Viktigt inte minst i minoritetssituation och vid förföljelse. Idag är det ofta kyrkorna som är de starkaste kritikerna mot bristen på rättvisa, exempelvis i det s.k. fredsavtalet mellan Israel och Gaza. Hur tro och politik, religion och makt samspelar varierar. Religiösa värderingar har alltid påverkat samhälle och politik. Frågan är vilka värderingar som får genomslag. Och när.

---

Nyligen hölls ett viktigt symposium på Sigtunastiftelsen som belyste även skuggsidorna i religiösa traditioner. Vägval i orostid – om kristen tro och det auktoritära ledarskapet.

Pekka Mellergård följde i sitt anförande flera av Magarörelsens rötter, långt innan Trump blev återvald 2024 med 80% stöd från de väckelsekristna evangelikalerna. De religiösa och kulturella rötterna går långt tillbaka. Jag tänker på när Nixon och republikanerna mobiliserade vita väljare mot medborgarrättsrörelsen i sin Southern strategy på 1960-talet genom att förorda rasåtskillnad och försvåra för svarta röster. I kombination med konservativ kritik mot skatter, migration och välfärdsprogram. När Reagan kom till makten 1981 kunde han tacka Moral Majority och Jerry Farewell med dess starka motstånd mot aborter för stöd. Deras fiende var den sekulära humanismen, som sågs som världens farligast religion, orsak till drogmissbruk, och till förlusten i Vietnam. Sverige var skräckexempel. Redan i ”A Christian Manifesto” 1984 fanns tankar om att ta över offentliga institutioner, som skolstyrelser och annat. Det återkommer nu i seven mountain rörelsen med ambitionen att ta över familj, religion, utbildning, media, nöjesindustri, marknad och regering. Teologiskt kan den hämta näring i den postliberala kritiken från Yale mot liberalism och modernitet där George Lindbeck, 1923-2018 och senare Stanley Hauerwas, f 1940 ständigt beskrev det liberala samhället som individualistiskt, kallt och närmast gudlöst. Hauerwas inspirererades av Alisdair MacIntyre som nyss gick ur tiden. Hans dygdeetik att lära sig i grupp applicerades på kristna församlingar där etiken skulle utformas och sedan förmedlas till världen. I den politiska debatten framställdes de demokratiska idealen som en rökridå för en liberal elit att sko sig själva. Bakom trumpismen skymtar en palett av fundamentalistisk bibelsyn, framgångsteologi och kristen sionism tillsammans med antifeministisk, maskulin kristendom med USA som den lysande fyren på kullen. Där framträder åter en hierarkisk syn på äktenskap, som gör att Pete Hegseth hävdar att kvinnor inte ska ha rösträtt.

President Trump jämförs med bibliska gestalter som perserkungen Xerxes, kung David och drottning Ester som alla ritade om kartan och upprättade det hebreiska folket. Det är alltså inte helt nya idéer som lett till dagens kejsarkult. Mer anmärkningsvärt är att dessa värderingar också skymtar i svenska nykonservativa rörelser vilket gör det än viktigare att synliggöra.

---

Ola Larsmo påminde som han gjort i sin pedagogiska artikel i DN 7 okt 2025 https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-darfor-kan-trumps-tid-vara-borjan-pa-ett-nytt-religionskrig-i-usa/ om att det också fanns och finns progressiva evangelikaler, som är antirasister, och radikala demokratianhängare. Man kan se dem runt om i USA med skyltar utanför sina kyrkor att hat inte har någon plats där. Det ser man också hos evangeliska kyrkor som kommer ur den lutherska traditionen.  

Kanske mest omtumlande med dagen var den fascination för manliga hierarkier som återfinns både i USA och i Ryssland där ärkekonservativa ideologer får allt större inflytande för att legitimera det ryska rike som inte avgränsas geografiskt. Vi känner igen namn som Alexander Dugin f 1962 men han är inte ensam om den ideologiska indoktrineringen. Här finns Nicolai Danilevskij och Egor Kholmogorov f 1975 bakom tankar om Ryssland som stat och civilisation, något som märktes i Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007. I den nya säkerhetspolitiska doktrinen från 2023 blir det än tydligare att de gränser vi förknippar med den westfaliska freden är överspelade när det ryska imperiet ser sig som en civilisation, öppen och gränslös, menade Maria Engström, professor i ryska, Uppsala universitet. Civilisationsstaten står mot nationalstaten. Idealet är en hierarki av olika folkgrupper och kulturer med det ryska folket och den ryska kulturen högst.

Kathecon, ordet ur andra brevet till Tessalonikerna om att hålla det onda tillbaka, som jag skrev om i DN 13 november 2024 https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-var-vaksam-nar-religion-och-makt-gar-hand-i-hand/ är en del av den statliga messianismen hämtad från Dugin, men också från Carl Schmitt, som såg Hitler som den som höll undan undergången. Moskva blir då det tredje Rom, försvar mot en yttre fiende, hindret mot Antikrist. Det ryska projektet blir att återskapa framtiden, enligt Kholmogorov 2005. Det eviga kriget har nu fått sin egen armékatedral, byggd 2020 i minnesparken. Det militära sakraliseras. I Sevastopol Krim, 2024, återskapas Bysans Neo-Chersones iscensättning av civilisationer. Bysans förbinds med Moskva som det tredje Rom och ses som ett sätt att återställa ordningen.

---

Längtan efter hierarkier och efter ordning återfinns också i flera esoteriska rörelser. Lisbeth Gustafsson tog oss med på ett samtal med Benjamin R. Teitelbaum, Boulder, Colorado. Hans bok War for Internity, Return of Traditionalism 2021 visar dessa rörelsers inflytande. Samtidens upplösning av gränser har lett till globalism, jämlikhet mellan kvinnor och män, en materialism som måste hejdas enligt traditionalisterna. Världen måste raseras, den kan inte reformeras. Jämställdhet, demokrati, mångkultur ses inte som något positivt utan som gränsupplösande.

Se Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum

Ledare ur de här nätverken blir ofta rådgivare åt politiska makthavare. Steve Bannon är ett exempel. Han har i intervjuer hävdat att han är leninist, i betydelsen att krossa staten. Uppvuxen i en katolsk familj och aktiv som altarpojke, sökte han sig i 20-års åldern först till buddhismen på 70-talet, sen till new age. Ideologisk inspiratör blev sedan Rene Geunon (1886-1951) som konverterat till Islam och blivit sufist. Han var antidemokrat med mål att riva ner liberala institutioner och modernismen. Mystiker kunde nå en inre, djupare sanning, förmedlad via högre mästare om man tillhörde någon av de autentiska religionerna med gemensam källa.

Här blandas konspirationsteorier, med mängder av upprörande, ibland falska nyheter, för att förvirra, nedgradera samtalet. Ständiga dramatiska utspel gör att människor till slut har svårt att skilja sant från falskt. Hannah Arendt, menade redan i sin bok om totalitarianism att det ideala subjektet för fascismen är människor där skillnaden mellan sant och falsk inte längre existerar. I samma anda hävdar Timothy Snyder att post sanning är prefascism.

Det mänskliga blir då allt viktigare att påminna om, menade Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen, som hela tiden varit en mötesplats för sökandet efter sanning. Hit kom motståndsmannen den tyske lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer för hemliga möten mitt under brinnande krig. När den reformerte teologen Karl Barth menade att man måste motsätta sig judehatet eftersom Jesus var jude hävdade Bonhoeffer att man måste stå upp mot judehatet eftersom judar är människor.

---

Att kristen tro kan politiseras för att legitimera imperiers intressen fick konkreta och tydliga beskrivningar under symposiet på Sigtunastiftelsen. I en tid när kvinnans naturliga underordning åter predikas är det underbart att återupptäcka Lydia Wahlström (1869 -1954) som aldrig fick bli präst men som blev en stor folkbildare och andlig ledare med otaliga resor runt landet. Alltid med cykel och skrivmaskin på tåget, berättade Ewa Lindqvist Hotz, som i sin avhandling skrivit om henne som teologi. I en tid av nykonservatism som idealiserar kvinnans underkastelse under mannen, som förväntas både ta beslut och försörja, känns det befriande att möta en obändig kvinna som cyklade sig fram genom livet och gick sin egen väg. I sin kyrkokritik bars hon av ett djupt kristet engagemang för medmänniskan och världen, för varje människas okränkbarhet och för det som då kallades ”främmande trosbekännare”. Hon väcker frågor om hur kristnas lekmannaengagemang i vardagen kan återupprättas, utan att betona den kristna identiteten som särskiljande, men där verkliga, mänskliga kroppar blir synliga, människor vars liv vi bär i våra händer. Det är välgörande att få belagt Løgstrups tydliga och tidiga avståndstagande från Heidegger, som han menade saknade en moralisk aspekt. Redan 1936 beskrev han Heidegger som nazismens filosof i Dagens Nyheter.

Att mot slutet av dagen påminnas om att den kristna tron också kan inspirera till kvinnors frigörelse och för att hävda människans värde var fint, i en tid där det blir tydligt att religion liksom allt annat i livet är tvetydigt.

Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, senast verksam som professor, aktuell med boken Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, Korpen.

Sigtunastiftelsen medverkade med flera författarsamtal och seminarier under årets bokmässa i Göteborg. Vi delar med oss av några återblickar från scenen Se Människan.

Att vara öppen utan att vara offentlig – platsens betydelse för mötet
Antisemitismen i samhället ökar och många judar väljer att inte längre vara öppna offentligt. Privat är det en annan sak. Trygga platser i det offentliga rummet är avgörande för att fullt ut kunna leva ut sin identitet. Hur skapar vi platser i offentligheten där också det dolda judiska livet får utrymme? Med ärkebiskop Martin Modéus, serieskapare Joanna Rubin Dranger, aktuell med Dolda judiska liv, entreprenör Ester Nafstad, medgrundare av det nordiskjudiska nätverket Kos & Kaos, och Anna Nachman, journalist och debattör. Moderator Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Arrangörer: Svenska kyrkan Se människan, Voksenåsen kultursenter och Sigtunastiftelsen.

Allt har en smak av aska
Ett chockerande brutalt och avhumaniserande krig har förändrat Mellanöstern, Bashar al-Assad har störtats i Syrien och Hizbollah, Iran och den fruktade motståndsaxeln har försvagats. Om människorna, Israelhatet och den palestinska vardagen. Cecilia Uddén i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Världens mest protestantiska land
Sverige lyfts fram som världens mest sekulariserade land, men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. I det extrema landet lagom genomsyras samhället av kristendomen i politik, samhällsdebatt och ideologi. Katarina Barrling i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus

Mikael Wiehes amerikanska sångbok
Låttexter som poesi, med översättningar som tolkar amerikanska fenomen på svenska. Här samlas egna tolkningar, beställda översättningar och berättelsen om kärleken till de amerikanska artisterna och deras ord som präglat karriären. Mikael Wiehe i samtal med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Ordfront och Sigtunastiftelsen

Prisutdelning Se människan-priset 2025
Journalisten och författaren Per Svensson tilldelas postumt det nyinstiftade Se människan-priset, vilket tas emot av hans hustru, litteraturvetaren Ann-Sofi Ljung Svensson. Prisutdelare är biskop Susanne Rappmann. Därefter samtalar Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter, och Daniel Sandström, litterär chef Albert Bonniers Förlag, med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen, om pristagaren. Medarrangörer: Bokmässan, Albert Bonniers Förlag,

Bruno Liljefors – Fredrik Sjöberg
Bruno Liljefors ville bli bäst och lyckades. Samtidigt var han en rastlös nomad som mötte triumfer, katastrofer, enorma rikedomar och djup nöd. Han fick 13 barn och lämnade efter sig en stor målarskatt. Fredrik Sjöberg i samtal med Anders Claesson, kultur- och bibliotekschef Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Albert Bonniers Förlag och Sigtunastiftelsen.

Ett år av apokalyptiskt tänkade
Pappa får diagnosen ALS och bestämmer sig för att ta sitt liv. Men när och hur ska det ske? Författaren är med honom varje dag under hans sista år och skildrar dö-städning, krav och absurda situationer i serieromanens form. Linda Spåman i samtal med Kerstin Dillmar, präst Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Galago och Sigtunastiftelsen

Journalisten och författaren Per Svensson, som gick bort tidigare i somras, blir den första mottagaren av det nyinstiftade Se människan-priset. Priset som instiftats av Albert Bonniers Förlag, Dagens Nyheter, Bokmässan i Göteborg, Svenska Kyrkan och Sigtunastiftelsen tas emot av Per Svenssons hustru under bokmässan på Se människans scen den 26 september. Efter prisutdelningen följer ett samtal om Per Svensson med tre av jurymedlemmarna: Björn Wiman Dagens Nyheter, Daniel Sandström, Albert Bonniers Förlag, och Helle Klein Sigtunastiftelsen.

– Att det allra första Se människan-priset tilldelas Per Svensson postumt är både djupt gripande och självklart. Han stod för just den bildning, skärpa och humanism som priset vill uppmärksamma. Att vi nu får hedra hans minne på Bokmässan gör prisets premiär än mer betydelsefull, säger Oskar Ekström, chef för Bokmässan i Göteborg.

Priset delas ut med följande motivering:
”Med omisskännlig elegans förenade han intellektuell vidsyn med ett fokuserat försvar för de grundläggande värden som i dagens värld allt mer sätts under press: medmänsklighet, humanitet och individens rätt att leva fri från nedhållande tankesätt.
Han gjorde det med en bildning som inte bara gjorde livet roligare utan också befrämjade konsten att se människan, hela människan. Därför får Per Svensson det första Se människan-priset.”

TEXT: ELIN CULLHED FOTO: NILS RAMHÖJ

Författaren Lars Anderson har skrivit biografin ”Försök med ett liv” över vännen och kollegan Göran Tunström. I höst berättar han mer om deras nära relation under en av Sigtunastiftelsens kulturhelger.

---

Hur kommer det sig att du ville skriva en biografi över Göran Tunström?

Helt enkelt därför att han betydde så mycket för mig. Ja – man såg ett författarliv. Det är spännande att se allt som går in i ett sådant liv och försöka förstå hur det där orkestreras i ett annat huvud än mitt eget. Bara några få år efter hans död började tanken på en biografi dyka upp, och jag ville säkerställa att Lena Cronqvist, som var gift med Tunström, var vänligt inställd och det var hon. Tidigare hade jag skrivit en biografi över Tage Aurell, som jag bara mött i texten. Därför var det kul att skriva om en författare som jag har träffat och tyckt mig känna.

Vad har du själv för relation till Tunström?

Vi träffades i slutet av 1970-talet, jag brukade sova över hos honom när jag var i Stockholm och han besökte mig i Värmland. Jag tillhörde inte hans allra närmaste vänkrets men han var någon jag stod i ständig dialog med, både i mitt huvud och i verkligheten. Sina egna manus lät han bara visa för några få, men vi läste varandras böcker och uttalade oss ganska uppriktigt om dem. Våra vägar korsades också genom de platser vi reste till, till exempel Indien. Däremot tror jag inte att han har präglat mitt sätt att skriva.

Har du upptäckt något nytt om Tunström, vad har överraskat dig?

Slående är hur mycket han skrev, han skrev ständigt, i total motsats till mig. Han hamrade loss på sin skrivmaskin varje dag, det fick bli vad det blev. Så det finns enorma mängder utkast. Jag har alltså vadat i ett material, jag vet ju inte om det är med hans goda minne eller inte.
Jag fann också en intressant dubbelhet i bilden av Tunström. Det finns vemod och sårbarhet i det han skriver men han är också en så talför och extrovert och sällskaplig människa. Långt in i hans tidiga författarskap rådde ett nattsvart tvivel. Han skrev den här soliga och lätt skrivna Maskrosbollen redan som sin andra roman 1962, men det var inget han gladde sig åt att ha gjort, i stället kastade han sig in i mörka grubblerier. Men när han fick boken Familjeliv (1964) ur kroppen hände det något. Då blev han den Göran Tunström vi känner.

Hur står sig hans författarskap idag?

Det där är en intressant fråga, som man alltid kommer i prat om. Det är svårt att veta. Kärntruppen av Tunström-älskare finns ju, men också det slags dödsskugga som faller över den författare som går ur tiden. Och det finns något med den typ av roman han skrev – språkdriven och romantiskt allsyftande – som man kan vara pessimistisk om idag. Han ställer sig själv den frågan mot slutet, i anteckningarna från New York, där han uppriktigt frågar sig om han förstår den nya estetiska situation som är omkring honom eller inte. Alltså klyschan postmodernismen. Tunström var ju en litteraturförgiftad yngling och blev på många sätt en romantisk författare. Han ville att hela universum skulle sjunga med i hans skrivande. Men man kan hoppas att fler läser honom idag.

---

Lars Andersson har skrivit biografin Försök med ett liv där han tecknar Göran Tunströms liv och författarskap. I höst medverkar Lars Andersson i ett författarsamtal under en av höstens kulturhelger.

Läs mer

TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: MAGNUS ARONSON

Texten bygger på Kerstin Dillmars Predikan 9 e trefaldighet Mariakyrkan, Sigtuna 17 augusti 2025

Den 6 oktober 1942 vigs Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, till präst här i Mariakyrkan. Det har föregåtts av bildandet av Stockholms stift den 1 juli samma år. Följande dag samlas det nya stiftets prästkollegium och vid en omröstning visar det sig att Manfred Björkquist är en av de tre främsta kandidaterna till biskopsämbetet. När denna omröstning läggs samman med Domkapitlets omröstning står det klart att Manfred Björkquist fått exakt samma antal röster som Gustaf Aulén -och man bestämmer sig för att dra lott. Lotten föll på Manfred Björkquist – som ju läst pedagogik, filosofi och teologi, som varit ledade inom ungkyrkorörelsen, som grundat Sigtunastiftelsen mitt under första världskriget och senare Förbundet för Kristen Humanism – men han har ju aldrig verkat som präst och man behöver ordna det nu. Så han prästvigs här för att dryg en månad senare bli Stockholms stifts förste biskop. 58 år gammal.

Jag hade så gärna velat fråga honom om vad han tänkte då – under lottdragningen. Hur det kändes ögonblicket innan det stod klart att det var han – om han blev glad eller orolig – eller om det kändes som om det var meningen?

---

Precis vid samma tidpunkt – i början av september 1942 i Wien – arresteras Viktor Frankl. Han är 37 år gammal och verksam som läkare. Han och hans fru Tilly – de har då varit gifta ett drygt halvår och hon är gravid nu – Viktors bror Walter och föräldrarna Gabriel och Elsa deporteras till koncentrationsläger. De skiljs åt. Gabriel kommer att svälta ihjäl i Thereienstadt, senare framkommer att Walter och mamma Elsa dör i gaskamrarna i Auschwitz. Tilly avlider till följd av tyfus i Bergen-Belsen. Viktor Frankel transporteras från interneringen i Theresienstadt vidare till Kaufering, Türkheim innan också han 1944 kommer till Auschwitz – slutstationen.

Viktor Frankl har växt upp i Wien. Han är en duktig student och intresserar sig för psykologi och psykiatri. Som 16-åring börjar han brevväxla med Sigmund Freud. Det är inte bara ett utslag av beundran för Freud utan det kommer sig av något djupt inifrån Frankl. Han brottas med en stark känsla av meningslöshet inför livet och tillvaron. Trots att han är så begåvad. Kan formulera sig. Verkar ha en lysande framtid. Det känns ändå helt meningslöst. Frankl finner aldrig det han söker i kontakten med Freud och han letar sig vidare. Freud lär ha blivit besviken och sett Frankl som en påläggskalv och en möjlig arvtagare i sitt eget. Men Frankl söker sig Alfred Adler, inriktad på individualpsykologi och analys, men meningslöshetsupplevelsen kvarstår. Frankl utexamineras som neurolog och psykiater – han har förstås läst mer än dubbla kurser – och tidigt får han en särskild inriktning i arbetet kring självmordsnära patienter. Han skriver på ett större arbete. Hundratals sidor. Som kommer att brännas upp – tillsammans med andra publikationer – så mycket blir till aska i de nazistiska bokbålen från 1933 och framåt.

1945 – vid befrielsen av Auschwitz – är Viktor Frankl – mot alla odds fortfarande vid liv. Han är helt utmärglad och svag – men lever – och det visar sig att han har – under sin tid i koncentrationslägren mitt bland alla umbäranden, mitt bland död och aska och vansinniga arbetsläger – fört anteckningar. Han har systematiskt gömt dem. Skrivit med pytteliten stil med en pytteliten blyertspenna. Han säger senare att han redan från början bestämde sig – att om han, verkligen helt mot alla odds skulle överleva – så behövde han – som nu alltid tvivlat på mening – ändå skapa någon slags mening genom att försöka förstå vad som kan få en människa att överleva det allra svåraste. Skulle det över huvudtaget vara möjligt att på något enda sätt att hitta mening i det till synes helt meningslösa? Eller som han skriver ”trotzdem Ja zum Leben sagen” – att trots allt säga ja till livet.

Han kommer senare att skriva – i översättning – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”. Och: ”Vi som levde i koncentrationsläger kom ihåg de som gick genom barackerna och tröstade andra, gav bort sitt sista stycke bröd. De var kanske få till antalet men de ger tillräckligt bevis för att allt kan tas ifrån en människa utom en sista sak: den sista av människans frihet – att välja sin inställning i vilket läge som helst, att välja sin egen väg”.

Och: ”Livets mening skiljer sig från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Vad som därmed spelar roll är inte livets mening i allmänhet utan snarare den specifika meningen i ett visst ögonblick”.

---

Så är vi här idag med överskriften ”goda förvaltare”.

Jesus talar till oss och säger:

”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut mat åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall/…/ Och: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Frankl som skriver med den pyttelilla blyertspennan: – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”.

Jag undrar om frågan om mening är vår tids viktigaste fråga? Varför- frågan.

Vi vet att det pågår en yttre klimatkris, men jag tänker att det också verkar pågå en slags inre klimatkris –  i oss – där frågan om just mening eller kanske bättre formulerat – de frågor som väckt genom upplevelsen av brist på mening. Trots att vi har det så bra.

”Av den som fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Jag undrar om vi skulle kunna pröva tanken – här och nu – att mening i första hand inte är något som man bara hittar, plötsligt snubbla över eller något som oväntat räcks en – inget man kan vänta in – inget som någon annan kan ordna åt en – utan att mening i djupaste bemärkelse handlar om att skapa denna mening – göra mening – som ett verb – som en rörelse – som en skapelseakt. Och om det är så – skulle det då också kunna vara så att just förvaltande bär en sådan skapelseakt av mening?

Att förvalta. Och vi vet ju redan det:

Vi har tillsammans byggnader att förvalta – kyrkor och stiftelser. Vi har värden att förvalta. Vi har ett innehåll om gränsöverskridande möten och en tro att förvalta – och vi har med sorg och glädje tillit och tvivel och lycka och tveksamheter och kompromisser och ekonomi och administration så mycket att förvalta.  Vi har världen att förvalta – ruinerna som visas i realtid, dödandet, lidandet, flyktinglägren, krigsskådeplatserna och blod – åtskillnader mellan människor. Och vi har att förvalda svar på frågan om vad vi rimligen behöver avstå i förhållande till klimatkrisen – igen – ”av den som fått mycket, skall det krävas mycket”. Vi har att förvalta solidaritet och uppfinningsrikedom och glädje och hopp. Och så har vi, var och en av oss, anförtrotts vårt liv. Vart vi nu än befinner oss i det vi tänker och känner och är. Vi, som fortfarande lever, har vårt liv att förvalta. Och att, som Frankl skriver, välja vår inställning och att välja vår väg.

Och vi vet ju redan allt det här. Ändå behöver vi kanske hjälpas åt och påminna varandra – att möjligen är det så att mening är något man gör – något vi skapar och förvaltar. Tillsammans.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen med särskilt ansvar för retreatverksamhet och existentiell fördjupning.

TEXT: HELLE KLEIN FOTO: MAGNUS ARONSON

Sigtunastiftelsen har sorg. I lördags morse somnade biskop emerita Caroline Krook in efter en tids sjukdom. Hon blev 80 år. Saknaden är stor, också för mig personligen som känt henne sen jag var barn i Lund.

Sigtunastiftelsen var hennes andra hem och som hon har betytt för Sigtunastifelsen! Hon var engagerad i stiftelsens styrelse under tjugo års tid, först som Ärkebiskopens representant och sen mellan 2013 och 2021 som ordförande. Redan som ung kom hon till Sigtunastiftelsen. Hon hade känt prästkallelsen i tonåren men älskade också teatern och ville bli skådespelare. Hon var kluven mellan teatern och kyrkan. Men så mötte hon direktorn Olov Hartman och Sigtunastiftelsens miljö av andlighet, konst, kultur och teologi.

– Jag fick då se att man kunde vara både präst och syssla med teater, berättade Caroline när jag pratade med henne i våras om Sigtunastiftelsens betydelse.

Hon blev med tiden vår kyrkas förnämsta uttolkare av Olov Hartmans kulturteologi. Hon skrev om Hartman och hon lärde församlingar och även personalen på Sigtunastiftelsen vem Hartman var. När Farsta församling förra året bestämde sig för att plocka upp Hartmans kyrkospel Profet och timmerman bestämde vi oss för att tillsammans med Sigtuna församling ha en föreställning i Studiokyrkan här i Sigtuna.

Jag bad Caroline att göra en introduktion för publiken i vem Olov Hartman var och vad hans kyrkospel handlar om. Det blev en oförglömlig kväll i studiokyrkan där Caroline, trots att hon redan då var märkt av lungsjukdomen, var i sitt esse.

Caroline ha betytt oändligt mycket som den tydliga röst hon var i både den inomkyrkliga debatten och samhällsdebatten. Jag minns när hon deltog i Påskupproret där flera biskopar agerade för en mer generös flyktingpolitik. Hon diskuterade amnestifrågan i Aktuellt med dåvarande invandrarministern. Ministern försökte med allehanda krumbukter, statistik och ekonomi hävda att politikens inriktning var den rätta.

Då sa biskop Caroline med sin tydliga stämma: Det handlar om Nåd. Och plötsligt blev det alldeles stilla i Aktuellt-studion och varken programledare eller minister kunde säga emot.

Som biskop tog Caroline Krook ofta ställning för de mest utsatta. Tidigt drev hon kampen för de homosexuellas rätt och var en av de kyrkliga ledare som förordade samkönade äktenskap. Självklart blev hon inbjuden att invigningstala på Stockholm Pride 2004. Det var inte ofarligt. Livvaktsskydd måste till. Men kärleken hon fick av publiken och hela HBTQ-världen var enorm.

Utan Caroline hade jag själv aldrig engagerat mig i kyrkan. Uppvuxen i ett icke-religiöst hem fanns inte traditionen att gå i kyrkan men skolavslutningarna i S:t Hans kyrka på Norra Fäladen i Lund var små högtidsstunder som jag för allt i världen inte ville missa. Församlingsprästen Caroline kunde berätta bibelhistorierna så att vi barn drogs in i skeendet och lärde oss den etiska kompassen som har sin grund i kärleken till Gud och nästan.

Tillsammans med min konfirmationspräst Tommy Qvennerberg byggde hon församling i det nya området på norr i Lund där mångfalden nationaliteter var påtaglig. S:t Hans blev för oss en mylla för modet att vara sig själv, att få experimentera med gudstjänst och göra teologi tillsammans in i vår tid, oavsett ålder och bakgrund. Hon såg oss unga och gav oss förtroende.

Många år senare blev hon min vigningsbiskop när jag prästvigdes i Storkyrkan 2008 och den där augustidagen sommaren 2022, då jag hade fått se annonsen att Sigtunastiftelsen sökte direktor, ringde jag Caroline för att fråga om denna tjänst alls var något för mig och hon nästan skrek i telefonen: Sök!

När jag sen i maj 2023 installerades som direktor och hade ett mingel kom Caroline med en liten bokhög med rött band omkring. Jag fick ärva hennes Hartman-böcker där han skriver om kulturen och konstens betydelse.

Så slöts på något sätt cirkeln och jag är oändligt tacksam för allt stöd som hon gett mig alltsedan jag som 13åring blev ordförande i Kyrkans Ungdom i Sankt Hans i Lund.

”Var brinnande i Anden – tjäna Herren” var hennes valspråk som biskop och biskopsvapnet var bilden av kvinnan vid Sykars brunn, en berättelse hon älskade. Hon var själv en kvinna som gick före och blev en förebild för oss andra. Visst kunde hon ibland bli alltför bestämd och hård i sitt sätt. Men som första kvinna som fängelsepräst i Malmö och första kvinna som domprost i Stockholm och bland de första kvinnorna som biskop fick hon nog ibland bepansra sig mot det patriarkala motstånd som hela tiden fanns.

– Ibland tolkas vi kvinnor som är tydliga med vad vi tycker som att vi är arga, så är det ju inte eller hur Helle, sa hon och skrattade när vi sågs hemma hos henne i våras då sjukdomen tagit henne i besittning.

Hon hade mycket svårt med andningen men humorn och tankeskärpan hade hon helt i behåll.

I maj när vi startade vår vänförening blev hon Sigtunastiftelsens första och hittills enda hedersmedlem. I höst kommer vi att låta ett porträtt målas av henne så att hon får hänga i Rådssalen bland Manfred, Nathan och Olov. Detta hade jag berättat för henne och hon gav oss fina fotografier på sig själv som konstnären nu kan använda.

Så sent som för bara några dagar sedan kommenterade hon på min facebook där jag lagt upp en vacker bild på de blommande rosorna i Rosenträdgården på stiftelsen och skrivit att jag har världens bästa arbetsplats:

”Det har du verkligen.”

Hon älskade Sigtunastiftelsen och vi älskade henne. Nu är det upp till oss att fortsätta hålla riktningen, vara brinnande i Anden och stå i tjänst för Gud och nästan.

Tack för allt Caroline.

Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen

TEXT: ELIN CULLHED FOTO: SEBASTIAN LÖNNLÖV

Vad arbetar du med här på Sigtunastiftelsen?
Jag arbetar med ett större prosaverk som kretsar kring frågor om plats, sorg, och historia, de platser jag återkommer till i mitt skrivande är ju Sverige och Kurdistan (samt den tredje platsen som uppstår genom språket och skrivandet.) Allting är som sagt trevande när man skriver på något nytt, men det är vissa frågor som har utkristalliserat sig och det är frågor om människans relation till platsen, och platsens infrastruktur, dvs. hur en plats skapas och upprätthålls, och hur platsens infrastruktur påverkar alla aspekter av mänskligt liv, hur vi älskar och sörjer på den platsen, och hur man kan försonas eller fortsätta leva på en plats som en gång har förstört en. På den platsen finns också poeterna, det är platsens poeter, de är centrala i mitt nya verk, där dialogen med tidigare svenska poeter är viktig, för att ett centralt tema är just att undersöka hur dikt och liv alltid går in i varandra.

Du är i år aktuell med en ny bok, vad kan du berätta om den?
Min nya bok är en dokumentär diktberättelse som handlar om massmedialt och rättsligt övergrepp som drabbade mig och min familj. Berättelsen är del av en större berättelse om kurdiska liv och erfarenheter i Sverige, där erfarenheter av rasism och avhumanisering skildras. Jag tänker att den här boken framför allt handlar om språk, och språkets makt och förmåga, hur språk används för att avhumanisera andra, och hur den erfarenheten av avhumanisering faktiskt känns in på bar hud, och hur dikten kan skildra det. Sen är dikt i sig ett stort tema i min bok, och hur dikten ses som en ren källa som kan ge tillbaka människor ord, och språk. Självfallet handlar boken också om gud som ett avgörande vittne, en närvaro och en ständig samtalspartner, samtal som också går via det språkliga och icke-språkliga.

Hur har det varit att vara här?

Det har varit otroligt välgörande att vara omhuldad av en plats på det sättet som man är på Stiftelsen. Det är också ovärderligt att få så mycket sammanhängande skrivtid. Och för någon som inte är så förtjust i att resa så var det skönt att kunna vara bortrest, men ändå befinna sig på ”hemmaplan” för att få skrivtid, Sigtuna är en plats jag redan har en relation till, och som jag brukar besöka, då jag tidigare i mitt liv har bott i Märsta, och jag har kvar familj där.

Har du fått någon favoritplats att arbeta vid?
Jag tycker om att röra mig mellan olika platser/skrivstationer, om det är möjligt. När jag var på Stiftelsen kunde jag inleda på en plats på morgonen, sedan en annan plats efter lunch, bryta av med en promenad, och sedan ytterligare en ny plats. Jag tyckte mycket om att sitta högst upp i rummet Eftertanken och så tycker jag mycket om att sitta vid fönsterplatserna i biblioteket, helt klart en favoritplats eftersom man kan se ut mot träden.

Har du mött någon kul kollega?
När jag var på stiftelsen var det inga andra författarkollegor där. Däremot träffade jag två forskare, en från litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet och en från kriminologin på Stockholms universitet. Vi hade väldigt intressanta samtal, och det var trevligt och givande att få prata med dem om deras forskning och en massa andra saker.

Läs mer om Sigtunastiftelsens författarstipendier