Text: Kerstin Dillmar Foto: Hans Hartman

I sin bok fascinerande bok ”Närda av samma längtan” skriver Bengt Gustafsson, professor emeritus i astronomi och teoretisk astrofysik om början av 1900-talet och den rörelse, modernismen, som svepte genom litteratur, musik och bildkonst och som sammanföll med den vetenskapliga omvälvning som kvantmekaniken och relativitetsteorin innebar. Bengt Gustafsson rör sig självklart och bildat från kubismen via Kandinskijs målningar till Viginia Woolfs Vågorna och Schönbergs tolvtonsmusik medan Schrödingers katt stillsamt spinner i bakgrunden. Här möts tid och evighet.

---

I en avhandling från 1905 om den speciella relativitetsteorin gav Einstein upp Newtons tankekonstruktion om den absoluta tiden, gemensam för alla. Tiden blev i stället relativ, den gick olika fort på olika platser i rummet och olika för personer som rörde sig med olika hastighet. 1915 kom så Einsteins allmänna relativitetsteori, där ”tidens gång” blev beroende av vilket gravitationsfält man befann sig i. Einsteins allmänna relativitetsteori är en geometrisk teori som postulerar att närvaron av massa och energi liksom ”kröker” rummet, och denna krökning påverkar fria partiklars banor – och även ljusets bana – en effekt vi tolkar som gravitationskraft. Den objektiva tiden, som gick oberoende av allt och alla, visade sig alltså vara en illusion.

---

Den franske filosofen Henri Bergson drev tesen att vår intuitiva upplevelse av tiden är helt väsensskild från den tid som klockor mäter. Han talade om ett ”nuflöde”, och menade att detta ”nuflöde” inte kan delas in i ett antal punkter som kan förbindas med en tidslinje. Att man ändå gör det är en schematisering som kan vara nödvändig i samhället – men som han sa – allvarligt förvränger den upplevelse av den tid som var och en av oss har. Man behöver insiktsfullt förhålla sig till både förfluten tid och framtid som en helhet och att dela upp tiden mekaniskt i en serie ögonblick menade han försvårar ett gott liv. Senare tillade Bergson att även om ”nuflödet” upplevs individuellt kan det ändå vara gemensamt och på sitt sätt definiera en slags universell tid upplevelsemässigt och filosofiskt – men utan att vara mätbar. De möttes den 6 april 1922 hos filosofiska sällskapet i Paris för att samtala om detta och det har efteråt sagt att det är tveksamt om de över huvud taget förstod varandras perspektiv.

---

Kanske är det precis där vi är. Här och nu. I en märklig skärningspunkt mellan den subjektivt upplevda tiden och våra rörelser över gravitationsfältet. Vi är mitt i klocktiden på samma gång i den tidlösa berättelsen där det som varit blandar sig med nuet och det som ska komma. Kanske är det precis som Sigtunastiftelsen, som är mötesplatsen mellan de många olika perspektiven som både lever sina egna liv och som påverkar varandra. Här finns också våra möten med varandra och där oväntade upptäckter bidrar med en emergens bortom det vi hade kunnat tänka ut. Här finns också hela stjärnhimlen som lyser över tallarna.

---

Bengt Gustafsson är född 1943. Han var professor i astronomi vid Stockholms Observatorium 1983–1987, och professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala universitet 1987–2012. Hans forskning har främst omfattat teoretiska modeller för stjärnornas atmosfärer. Gustafsson har också varit en av regeringens vetenskapliga rådgivare och är sedan 1983 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Bengt Gustafsson är också känd för sitt intresse för livsåskådningsfrågor och utsågs till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet 2000. Han var direktor för Sigtunastiftelsen 2000–2001.

Som 50-årspresent fick han en asteroid, Gustafsson 5498, uppkallad efter sig.

Fredag 11 oktober 18.00 pratar Bengt Gustafsson om sin bok i Sigtunastiftelsens bibliotek.

Anmäl dig här

Text: Anders Claesson Foto: Magnus Aronson

---

För 10 år sedan invigdes Ingegerdsleden mellan Storkyrkan i Stockholm och Uppsala domkyrka. I år invigs en helt ny pilgrimsled för Fred – Sankta Annaleden.

Sedan Ingegerdsleden mellan Storkyrkan i Stockholm och Uppsala domkyrka invigdes i Mariakyrkan i Sigtuna den 4 oktober 2014 har intresset för pilgrimsvandringar bara växt.  I Uppland anordnar så många som 75 procent av alla församlingar vandringar och många väljer just Ingegerdsleden.

– För Sigtuna församling är det en glädje att på olika sätt få lyfta Sigtuna som pilgrimsstad. Vi vill på olika sätt välkomna pilgrimer och besökare som söker sig hit till denna plats som är så viktig i tiden för Sveriges kristnande, säger Jakob Tronêt, kyrkoherde i Sigtuna. 

Den mest populära sträckan är etapp 4 mellan Rosersbergs slott och Mariakyrkan. Det är en vandring utmed leende Mälarnatur och vattenvyer, viktig svensk 1700-talshistoria och ett trevligt måltidsstopp halvvägs vid Steninge. Under denna del av leden finns både goda kommunikationer och möjlighet till boende på Rosersbergs slott och Sigtunastiftelsen. Vill man fortsätta sin vandring vidare från Sigtuna kan man välja etapp 5 mot Odensala kyrka med de välbevarade Albertus Pictor-målningarna.

Sigtuna nytt pilgrimscentrum?

Nybildade Paxwalk, en ekumenisk pilgrimsorganisation som syftar till att samordna, stödja och underhålla Nordens pilgrimsleder, valde jämte Skåne Uppland som det första pilgrimslandskapet att stödja, framför allt med anledning av Ingegerdsleden. Och i takt med att intresset för pilgrimsvandringar ökar finns ett allt starkare lokalt engagemang för att utveckla Sigtuna som pilgrimscentrum. Varje år, den 4 oktober – på Ingegerds och sonen Vladimirs högtidsdag, arrangeras en gemensam pilgrimsvandring för att uppmärksamma ”Sigtunas egen prinsessa” som senare i livet fick helgonnamnet Sankta Anna. För några år sedan införskaffade Sigtuna församling en stor ikon för helgonet Ingegerd/av Novgorod. De har också varit delaktiga i utgivandet av boken Sigtuna Pilgrimsstad och uppmärkningen av den del av leden som går genom Sigtuna.

­- För oss har det varit viktigt att samverka med flera aktörer för att stärka Sigtuna som pilgrimsmål, fortsätter Jakob Tronêt.

Prinsessa, helgon och fredssymbol

Att Ingegerd nu får ytterligare en led uppkallad efter sig är ett tydligt tecken på det stora intresset och engagemanget. Kanske finns också en del av förklaringen i den fredstanke som berättelsen om Ingegerd bär med sig? Ingegerd (1000 – 1050) har lyfts fram som en av Europas kvinnliga centralgestalter under tidig medeltid (1000-talet). Hon var dotter till den första svenska kristna kungen Olof Skötkonung, som hade en central kungsgård och vistades mycket i Sigtuna. 1019 reser hon, troligen från Sigtuna, för att gifta sig med Jaroslav I av Kiev efter att först av fredsdiplomatiska skäl ha bortlovats och blivit kär i/fattat tycke för den norska kungen Olav Haraldsen – helgonförklarad 1031 som Olav den Helige. Ingegerd är vårt första kristna helgon – hon blev helgonförklarad under namnet Sankta Anna 1439 i ortodoxa kyrkan – och grundade ett av de första klostren i Kievrusriket. Hon hade en viktig fredsdiplomatisk (hennes slaviska namn Irina betyder fred), religiös och kulturell roll under Kievrusrikets storhetstid och hennes barn giftes in i flera stora europeiska kungahus.

Västerut mot Olav Haraldsen

Sankta Annaleden följer från Sigtuna Ingegerd symboliskt en bit på vägen i hennes freds- och kärleksspår västerut mot Olav Haraldsen i Nidaros och österut mot Jaroslav I i Kiev. Västerut följer vi Ingegerd i spåren till Östanbäcks kloster utanför Sala. I sin sista resa från Kiev, där Olav hade fått bo hos Ingegerd och Jaroslav, reste han för att kristna Norge och stupade i Stiklestad 1030. Enligt Snorre Sturlasson passerade han på vägen Sigtuna och Uppsala och tog den ”inre vägen” upp genom Sverige – i förlängningen av Sankta Annaleden anknyter leden till Romboleden upp till Nidarosdomen i Trondheim, där Olav den Helige är begravd – en av medeltidens viktigaste europeiska pilgrimsplatser. I Sigtuna var troligen S:t Olovskyrkan från 1100-talet en period pilgrimskyrka med sin S:t Olavs-källa eller relikvarium.

Österut mot Jaroslav

Österut följer vi Ingegerd i spåren mot Jaroslav I, till Norrtälje och Kapellskär – i förlängningen över Östersjön till Sophiakatedralen i Kiev, där Ingegerd och Jaroslav är begravda.

Sankta Annaleden har temat fred och har sitt historiska fokus på religion och kultur under Ingegerds tid mellan vikingatid och kristendom, då Uppland i Svealand blev centrum för kristendomen och kungamakten i det nya svenska riket. Pilgrimsleden leder genom Upplands och Västmanlands vackra och delvis glömda mytiska och kristna kultur- och naturbygder. Vi upptäcker spännande kvinnliga fredslinjer tillbaka i historien bortom Heliga Birgitta i Finsta via det kristkeltiska helgonet S:t Brigid ända tillbaka till samernas kvinnliga mytologi och fredliga natursyn. I modern historia upptäcker vi fredslinjer hos kväkarna Emilia Fogelklou och Elin Wägner, katoliken och fredsekumenen Gunnel Vallquist i Rimbo och i de ekumeniska fredsplatserna Sigtunastiftelsen, Kväkargården Svartbäcksgården utanför Rimbo och Östanbäcks kloster med Enhetens kapell. Pilgrimslederna Ingegerdsleden och Sankta Annaleden med Sigtuna som pilgrimscentrum önskar lyfta fram freden Shalomrelationerna – i tid och rum med oss själva, med varandra och med jorden i jämlikhet och enhet.

Pilgrimens sju nycklar

1. Långsamhet – skorna för en lunk i andras fotspår och i Jesu efterföljd

 2. Frihet – staven att pröva mig fram med, att luta mig mot, att lägga min tyngd i Jesu händer

3. Bekymmerslöshet – hatten ett skydd på vägen och i vilan, luffarens och filosofens huvudbonad 4. Delande – ränseln ett förråd som innehåller det nödvändiga för mig, medvandrare och mötande

5. Enkelhet – tältet en symbol för enkel livsstil och ödmjukhet och en påminnelse om Israels folks vandring genom öknen med förbundsarken i tabernaklet

6. Tystnad – kappan som omsluter min kropp och mitt inre rum

7. Andlighet – korset som hänger i en rem runt halsen och med sin form visar relationen mellan Gud och mig och mellan mig och mina medmänniskor

För vidare läsning

Ingegerdsleden för andlighet, kultur och fred, Claes Göran Guinchard och Bo Lundqvist

Sigtuna Pilgrimsstad, Claes Göran Guinchard och Bo Lundqvist

Den 26 – 29 september var Sigtunastiftelsen och hela ”bok-Sverige” på mässan i Göteborg. Några samtal spelades in så att alla som inte hade möjlighet att vara på plats ändå kan se dem i efterhand.
Hoppas att vi ses nästa år igen!

---

Sigtunastiftelsens program under bokmässan

Torsdag 26 september

12.00 – 12.45 Månen tur och retur
De realistiska skildringarna av en rymdfärd i Hergés bok väckte rymdintresset hos många Tintinläsare. Om än i Tintins tappning, där en journalist och en lätt berusad sjökapten ses som ett logiskt val av astronauter. Men berättelsen berör också existentiella frågor som synen på människan genom evighetens perspektiv.

Medverkande: Björn Wahlberg, Tintinöversättare, Johan Marcopoulus, Tintinkännare och kommunikationsansvarig på Rymdstyrelsen, och Maria Küchen, författare med fokus på rymden. Samtalet leds av Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein, tillika Tintinfantast.

Lokal: (F2) Samtalet ingår i bokmässans seminarieprogram.

15.00 – 15.45 Vägmärken
Under den sista flygresan som skulle ta hans liv, arbetade Dag Hammarskjöld med en översättning av Martin Bubers verk Jag och du, från tyska till svenska. Översättningen, som filosofen själv uppmanat Hammarskjöld att göra, är central i KG Hammars roman Den sista resan. Romanen ger inblick i de filosofiska och teologiska grundsatser som influerade Hammarskjölds eget verk Vägmärken. Under ledning av journalistenPer Svensson samtalar ärkebiskop emeritus KG Hammar och Helle Klein, journalist och präst, kring människans existentiella villkor, med utgångspunkt i Dag Hammarskjölds tankevärld.

Lokal: (F2) Samtalet ingår i bokmässans seminarieprogram.

---

Fredag 27 september

12.00 – 12.45 Lokala insatser, globala effekter – att främja yttrandefrihet genom fristadsprogrammet
Forskning visar att demokratin är på tillbakagång i världen, och yttrandefriheten är en av de mest utsatta demokratiska principerna. I Sverige är 25 kommuner och regioner medlemmar i International Cities Of Refuge Network (ICORN), så kallade fristäder. Under två år ger de temporärt skydd åt författare, journalister och kulturskapare. Hur kan städer och regioner genom fristadsarbete motverka globala krafter av ökad auktoritarism, desinformation och begränsad yttrandefrihet? Medverkande: Helge Lunde, Executive Director ICORN, Jasmina Dizdarevic Cordero, enhetschef Malmö Stadsarkiv, Maria Wilenius, Generalsekreterare Svenska UNESCO-rådet, Åsa Steinsvik, fristadskoordinator Stockholm, Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Samtalet modereras av Karin Hansson, nationell samordnare ICORN.

Lokal: Yttrandefrihetsscenen

14.00 – 14.20 Veras resa
Vera Oredsson har varit nationalsocialist i hela sitt liv. Hon kallas den svenska nazidrottningen och dagens nynazister betraktar henne som en inspirationskälla. Hennes bror, Folke Schimanski, har istället vigt sitt liv åt arbetet för demokrati. Nu har han skrivit boken om sin syster. Samtalet leds av Åke Bonnier, biskop emeritus och ordförande för Sigtunastiftelsen.

---

Lördag 28 september

15.00 – 15.45 En oväntad glänta – Till minne av Tomas Tranströmer
Medverkande: Antje Jackelén, ärkebiskop emerita; Anders Rosengren, läkare, professor och ansvarig för Livsstilsverktyget. Samtalet leds av Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.

17.30 – 17.50 Jag måste gå rätt in i elden
Honorine Hermelin var en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är kampen över och hon sitter på äldreboendet och tänker tillbaka på sitt liv. Möt författaren Kerstin Norborg i ett samtal med Sigtunastiftelsens kultur- och bibliotekschef Anders Claesson.

---

Söndag 29 september

13.00 – 13.20 Utge sig
Med filosofiska texter och populärkulturella exempel ges perspektiv på samtidens äkthetsfixering. En skildring av en värld där kommersialiseringen av våra känsloliv har gjort att det vi mest begär alltid ligger bortom räckhåll. Möt Saga Cavallin i ett samtal med Sigtunastiftelsens kaplan Kerstin Dillmar. 

Text: Vilma Luostarinen Foto: Katarina Johansson, David Eng, Sanna Lindholm

Höstens två utställningar på Sigtunastiftelsen har en gemensam nämnare: båda konstnärerna arbetar i gränslandet mellan konst och hantverk. Sanna Lindholm, uppväxt i Gävle och bosatt i Göteborg, skulpterar i trä med svarven som främsta verktyg. Ostwald Au-Yeung, ursprungligen från Toronto, Kanada, hittade till Dalarna och dess textila hantverkstraditioner via en karriär som modedesigner i London. Sigtunastiftelsen mötte de två konstnärerna i ett samtal om hantverkets roll i samtiden och om gränsöverskridande skapandeprocesser.

---

Hantverk, så som vävning och keramik, blomstrar i vår tid. Men vad är det som får oss att vilja skapa något med våra egna händer? Sanna Lindholm, som själv håller i täljkurser, tror att det finns en längtan efter det långsamma, att stanna upp och vara nära sig själv och materialet. ”Livet har blivit så abstrakt med alla skärmar, det finns knappt något utrymme för det taktila längre”, kommenterar hon. Ostwald Au-Yeung menar att människor har hållit på med hantverk i alla tider. Intresset är inte unikt för vår tid och kan inte helt förklaras med digitalisering och ett uppskruvat tempo. ”Det kanske snarare har något med agens att göra”, reflekterar han. ”Vi är så vana vid att köpa allting färdigtillverkat. Det är inte självklart att man skapar något med sina egna händer längre. Det är inte ens alla som lagar mat hemma.”

Ostwald har länge arbetat med textil. Han drogs till materialets mjukhet och följsamhet, att få ornamentera och dekorera. Till en början ledde vägen till modevärlden. Efter studier i Kanada flyttade han till London men efter några år insåg han att den hårda och ofta orättvisa branschen inte var för honom. Han sökte sig mot något annat, något mer mänskligt. Kärleken förde honom så småningom till Leksand. Där började Ostwald fråga sig hur han kunde lära känna och rota sig i en kultur som var långt bort ifrån hans egen. Svaret fann han genom textilhantverket. Den snabba modevärlden byttes ut mot folkdräkter och textilkonst. I Ostwalds vävnader möts två lokala traditioner, textil och psalmer. Genom att ”krusa”, eller ”remixa”, utvalda psalmer i vävstolen blir noter till geometriska mönster och vävnaderna till en ny folklig koral i glänsande linnetrådar. ”Det är lätt att tro att ’traditionen’ bara är det som kom före en själv. Men det kan bli ganska dött om man bara reproducerar något som redan finns. Att bevara en tradition är mer än så. Som hantverkare är man också ett redskap. Även om jag lär mig en traditionell metod så kommer det jag skapar oundvikligen att få ett personligt uttryck”, berättar han.

Trä som material har fascinerat Sanna ända sedan barndomen. Men det var också av tillgänglighetsskäl som valet föll på just trä. Hon hittade träbitar både ute i naturen, i stadsmiljön samt i skolans återvinningsbingar. Med svarvens hjälp kunde grenen upphittad på Avenyn och restbitarna som någon annan kastat bli till något nytt. Med tiden har hennes intresset för materialet växt och fördjupats. Dels utifrån sina fysiska egenskaper, dels utifrån att det med sina årsringar bär på berättelsen om tid lagrat i sig. I kontrast till svarvens direkthet har Sanna alltmer börjat använda sig av handverktyg, så som kniv, yxa och bildhuggarjärn. Hon söker efter ett långsammare och strävsammare sätt att skapa, efter känslan av att röra sig i allt större cirklar och längre cykler.

---

Att dra ner på tempot har varit viktigt även i Ostwalds arbete. ”Något jag alltid gillat med textilhantverk är att det tar så mycket tid. Det är jätteonödigt men samtidigt jätteviktigt. Jag tror att vi människor har ett behov av att lägga ner tid på saker och att skapa skönhet. Något jag hade svårt för i modeindustrin var just den snabba takten med ständigt nya kollektioner.” På frågan om vad som motiverar dem personligen att syssla med hantverk svarar han: ”För mig har det handlat om frågor som: Hur vill jag använda min tid? Vilka spår ska jag lämna efter mig? Man kan sitta framför datorn i två timmar och jämföra den tiden med att ha jobbat med händerna. Man kanske inte har hunnit åstadkomma särskilt mycket, men man har gjort någonting som lämnar ett fysiskt spår. Det är en fråga om vad man väljer att lägga sin tid på, att den inte bara ska försvinna bort i något Tiktok-flöde…”

---

Början av 1900-talet då Sigtunastiftelsen öppnade var en tid som präglades av snabb förändring. Årtiondena innan hade Arts & Crafts-rörelsen växt fram som en motkraft till industrialismen. Idag lever vi i en minst lika omvälvande tid, samtidigt som hantverket åter är högaktuellt bland yngre generationer. Ser konstnärerna några likheter mellan tiden då och nu? Svaret är både ja och nej. Det finns idag ett stort intresse för hantverk, hållbarhet och äkthet, samtidigt som vi har vant oss vid att de saker vi behöver och vill ha ständigt finns lättillgängliga och till nästan ingen kostnad alls. ”Det krävs många omvärderingar”, tror Sanna. Sitt politiska budskap och sin tilltalande estetik till trots så har Arts & Crafts-rörelsen en baksida, påpekar Ostwald: ”Rörelsens medlemmar kom själva ofta från välbärgade familjer. Jag hoppas att vi är på väg mot något mindre elitistiskt.”

Konstnärerna efterfrågar mer offentliga medel för exempelvis kommuner att köpa in och tillgänggöra konst och hantverk. Sanna funderar mycket på konst och folkbildning. ”När jag som barn hängde med min mormor och morfar var det helt naturligt att gå på museum och andra utställningar på helgerna. Det kan vara något vi har kommit bort från lite. Möjligen har de rummen blivit kyligare. Inte ens jag som utövare känner mig alltid bekväm i gallerirummen.”

Men kanske är något på väg att förändras. Den skiljelinje som tidigare funnits mellan den så kallade ’fria konsten’ och det mer folkliga hantverket, där konsten ofta ansetts ha högre status, verkar vara på väg att luckras upp. Hybridformer uppstår och hantverket har hittat in till de domäner som tidigare var reserverade för konsten. Rollerna är mer flytande än förr. ”Många konstnärer rör sig mer mot hantverket”, berättar Sanna. ”Jag brukar kalla mig konstnär men det är mest för att ge mig själv svängrum och möjliggöra att verka i olika sammanhang och kunna diskutera många olika frågor. Det känns härligt att det börjar luckras upp lite och att man kan intressera sig för olika fält från olika håll.”

---

Om konstnärerna

Ostwald Au-Yeung

• Född: 1992 i Toronto, Kanada.
• Utbildning: Ryerson University, Toronto, Hong Kong Polytechnic University och Central Saint Martins College of Art and Design, London.
• Aktuell med: Utställningen Vävens stämmor på Sigtunastiftelsen 5 oktober – 29 november 2024.

Sanna Lindholm

• Född: 1987 i Gävle.
• Utbildning: MFA Crafts vid HDK Valand – Högskolan för konst och design, Göteborg.
• Aktuell med: Utställningen Utsträckta händer på Sigtunastiftelsen 7 december 2024 – 7 februari 2025.

Kaplan Kerstin Dillmars predikan från Sigtunastiftelsens friluftsgudstjänst 18 augusti 2024

---

På vårvintern 1915 sitter John Åkerlund framför kakelugnen hos Manfred Björkquist i Uppsala. Åkerlund, som var utbildad elektroingenjör, hade 1909 startat en arkitektbyrå hemma i sin lägenhet i Stockholm. De är lika gamla, Manfred och John. De har träffats tidigare i ett annat sammanhang kring Åkerlunds första egna projekt, Sörängens folkhögskola i Småland. Den är klar 1912. Nu sitter de framför kakelugnen och talar om Sigtunastiftelsen – som ännu inte finns – John Åkerlund skissar lite slarvigt på prov där och då medan de samtalar. Manfred Björkquist säger att han vill att byggnaderna ska signalera något ärligt, något enkelt och robust – en slags kombination av italiensk klostermiljö och svensk borg. Eller kanske som en kombination av ett hem, en borg, en skola och en kyrka.

1916 tas det första spadtaget. Nathan Söderblom talar. Att bygget påbörjas och genomförs mitt under det brinnande första världskriget påverkar förstås. Man måste – av flera skäl – tänka ekonomiskt. Åkerlund får flera gånger justera sina ritningar för att få till mera kostnadseffektiva lösningar. Det som blir sprängsten användes till grunden, det blir grovhuggen granit i pelare och avtäckningar och tegel som putsas i fasaderna och till och med enkupigt tegel till alla tak för att göra det billigare.

Det blev också en hel del anpassningar till terrängen här och Åkerlund liknade senare Sigtunastiftelsen med själva livet – ”Här finnes inga räta vinklar” skriver han, för att senare tillägga ”Också i livet går man ibland vilse”.

---

När jag för någon vecka sedan kliver in på Grövelsjöns fjällstation så är John Åkerlund den första människa jag ser där. Inte livs levande förstås – men som porträtt. Han har en liten mustasch, bakåtkammat hår och ser ut som en grosshandlare. Efter Sigtunastiftelsen blev han känd som ”hovarkitekt” till STF, Sveriges Turistförening ända från Helagsstugan 1916 fram till Sitasjaurestugan 1950.

Det känns som om vi nickar igenkännande till varandra innan jag ordnar min biljett till båtfärden över Grövelsjön nästa dag. Jag och hunden ska åka båt till Sylen och sedan gå tillbaka. 15 kilometer förhållandevis lätt terräng.

På den vänstra sidan av Grövelsjön, efter den norska gränsen, precis vid strandlinjen någon kilometer innan Sylen så ligger vraket av ett flygplan, en Heinkel 111, som den 2 juni 1940 kraschlandade där. Brittiskt jaktflyg besköt planet efter ett uppdrag i Narvik. Planet blev så pass skadat att man var tvungen att gå ner. Det berättas att hakkorset på flygplanet syntes på långt håll. Besättningen klarade sig mirakulöst. De går i klädda sina uniformer i samlad tropp gick till det enda huset i Sylen. Bultar på ytterdörren. Edmund Ryvang som då är 18 år måste tillsist öppna dörren. Besättningen frågar om verktyg. Edmund låtsas inte förstå. Så lyfts en pistol och Edmund tvingas ta fram alla verktyg. Allt av värde skruvas bort. Nästa dag kommer ett sjöflygplan och hämtar besättningen. Men allt från flygplanet kommer inte med. Några vapen blir kvar. Det följer några dagar av stillhet och tystnad. Sedan överlämnas vapnen till motståndsmännen i Hjemmefronten. Man tappar bensinen ur tankarna. Plexiglashuven monteras så småningom som vindruta på gårdens båt och av de stora hjulen på landningsstället gör man en hästkärra. Det lilla sporrhjulet sätts på skottkärran. Och Edmunds mamma tar tyget i fallskärmarna och syr en varsin skjorta till Edmund och hans far, en blus till sig själv och fallskärmstyget räcker också till pyjamasar till alla.

---

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet.

Han tar med sig mannen som är döv och som knappt kan tala. De går avsides. Jesus lägger sin hand på honom. Ser upp mot himlen, andas djupt och säger ”Effata!” Öppna dig!

Plötsligt kan mannen höra och tala. Kanske är undret förbehållet honom – han som går från död till liv. Eller så är det något som skulle kunna sägas till var och en av oss – ”Effata!”, ”Öppna dig”.

-Här finnes inga raka vinklar, säger John Åkerlund. Jag tänker att vi inifrån oss själva vet att det är sant. Livet har inga raka vinklar. Inte ens på Sigtunastiftelsen. Eller Edmunds mamma – när verkligheten kraschlandar rakt in i ens liv – att hon gör något annat av det, förvandlar det, omformar det till något som går att använda. Fallskärmar till skjortor, en blus och flera pyjamasar. De tar till vara på omständigheterna. De skapar av det som finns.

Om det sas till oss – till dig och till mig ”Effata!”, ”Öppna dig!”

Vad är det då i oss som skulle kunna öppnas? Vad är det som skulle kunna förvandlas, förverkligas, bli och ta form? Vad är det som vi redan har och som skulle kunna träda fram på ett nytt sätt. Bli något annat. Mitt i våra liv. Mitt in i våra tankar, våra upplevelser, vår tro och vår oro. Mitt in i det vi gör och inte gör. Det vi vill och inte vill. Det som blev och inte blev. John Åkerlund skriver: Här finnes inga raka vinklar. Också i livet kan man gå vilse. Och Jesus säger: ”Effata!” ”Öppna dig!”.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen och domkyrkokomminister med ansvar för existentiell fördjupning i Uppsala Domkyrkoförsamling.

Joachim Berner donerar Maria Fribergs fotografiska verk Ärvda Drömmar/JB till Sigtunastiftelsen. Verket som överlämnas till Sigtunastiftelsen den 28 augusti är en del av en pågående fotosvit där konstnären utforskar manlighet och maskulinitet, men också individens identitet i förhållande till omgivningens förväntningar.

Ärvda drömmar (2024–) är titeln på en pågående fotosvit av konstnären Maria Friberg. Som så ofta i hennes verk kretsar serien kring manlighet och maskulinitet, men också kring individens identitet i förhållande till omgivningens förväntningar, något som brukar blir tydligt vid generationsskiften inom familjeföretag. Med öppet sinne fördjupar hon bilden av mannen, hon gör den mer komplex och mångfacetterad. Vankelmodiga, sårbara och spörjande män släpps på ett självklart sätt in i hennes värld.

I Ärvda drömmar har män och pojkar hejdats mitt i steget. Plötsligt överraskas de med oceaner av tid för reflektion och introspektion, en typ av aktiviteter som när det gäller män ibland förväxlas med passivitet. Det gäller också fotot med den medelålders JB där den stora och lilla världen – inne och ute – möts i en och samma bild.

Skådeplatsen är ett kalhygge med glest planterade björkar med påfallande gängliga trädstammar. Dit har JB flyttat sitt vardagsrum, som representeras av Mats Theselius ikoniska stålrörsfåtölj Bruno klädd med konjaksfärgat skinn, och den minimalistiska golvlampan Gala, signerad Jonas Bohlin. Möblerna, idag moderna designklassiker, skapade en hype under designboomen åren kring millennieskiftet – vid samma tid som JB inledde sin kometkarriär i yrkeslivet. Möblerna blev ett uttryck för hans generations smak, för utvaldhet och social status.

JB, vardagsklädd och en smula örnlik, avbildas i profil inte olikt den italienska renässansens magnifika fursteporträtt. Med skärpt blick registrerar han vad som händer i landskapet. Kroppen framstår som märkligt vriden i den skinnklädda stålrörsfåtöljen. Det är något som skaver och han ser inte helt avslappnad ut. Vem har gett grönt ljus till denna massiva skogsavverkning? Är det han själv, eller har han att förlika sig med tidigare generationers rovdrift på naturen? Kanske gör han sig redo för en gir, för att dra i spaken? Kalhygget, som mest påminner om ett slagfält, blir också en påminnelse om egna tillkortakommanden.

Snett bakom honom har Maria Friberg placerat en havsörn, på en gång en maktsymbol och en själslig följeslagare. Rovfågeln representerar något okontrollerbart och blir en förstärkning av JB:s frihetslängtan. I landskapet finns villebråd och örnens närvaro för tankarna till falkenering, en sysselsättning som samhällets absoluta toppskikt ägnade sig åt i äldre tid.

Maria Friberg arbetar med antydningar och associationer som drar åt olika håll. I bilden finns en underliggande kritik mot det kortsiktiga tänkandet i vår samtid.

Sophie Allgårdh
Konstkritiker och intendent vid Thielska Galleriet

Maria Friberg (f. 1966 i Malmö), utbildad på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, bor och verkar i Stockholm och Örbyhus. Hon arbetar med fotografi och video och är en av våra mest hyllade konstnärer med soloutställningar både i Sverige och internationellt, på Thielska Galleriet, Moderna Museet, Fotografiska, Santa Barbara Contemporary Arts Forum, Kalifornien, Conner Contemporary Art, Washington DC och Pi Artworks, London. Maria Fribergs verk ingår i samlingarna på Moderna Museet i Stockholm, Kiasma i Helsingfors, Museum of Fine Arts Boston och Denver Art Museum. Hon representeras av Galleri Flach i Stockholm. Maria Friberg visar delar ur serien på LMNO Gallery, Brussel 12/9 – 16/11 2024.

Av Joachim Berner

”Oh, no”, sa jag till mig själv när jag såg en gammal antagonist kliva på det tidiga morgonflyget till Göteborg. Ulf Kihlander och jag hade hängt i samma gäng runt den legendariska rockklubben Errols i vår relativa ungdom. Han var några år äldre än mig och de flesta var mer imponerad av honom än av mig. Svårsmält – inte minst i den åldern.

Ulf hade sätet bredvid mig och sjönk ner och sa hej till mig som stirrade stint ner i morgontidningen och hade hoppats på att inte bli igenkänd. Vi hade såklart ett fint samtal. Ett samtal om konst. Ulf Kihlander med en gedigen konstutbildning arbetar i dag främst som curator och med konstnärlig utsmyckning på företaget Kiwi.

Synkroniciteten var magnifik. Jag på var på väg på ett byggmöte för firmans nya fastighet i Mölnlycke. För att kunna locka unga medarbetare och försöka modernisera det i dag 127 år gamla familjeföretaget, ville vi skapa en modern fastighet för såväl kontor som lager och viss konfektion. Och för att verkligen driva på kulturförändringen bestämde vi oss för en omfattande konstnärlig utsmyckning.

Ulf Kihlander gjorde tillsammans med sin kollega Martin Wickström på Kiwi ett strålande arbete. Ledordet var västsvenska och nu verksamma konstnärer.

”Konsten är en möjlighet för betraktaren att kanalisera sina känslor”, sa Ulf Kihlander.

Och så blev det. Med besked.  Reaktionerna blev omfattande. Några medarbetare blev så provocerade att de sjukskrev sig. Främst var det ett verk med en stirrande bilkörande kvinna av Ola Åstrand som väckte starka känslor, men även en nonfigurativ olja av Jukka Mäkeläe och Anders Virgil Dejarvs ölparty rörde upp sinnesstämningen på kontoret. Ulfs förmåga att tala om konsten på ett antal konstvandringar med personalen, lugnade ner situationen.

Konstens effekter överträffade med råge mina förväntningar. Företaget fick en helt ny identitet i den nya fastigheten jämfört med hur det var tidigare i den nedkörda och nu rivna industrifastigheten i Partille. Konsten är förutom en katalysator för känslor även en forskningsverksamhet. Bolaget förflyttades från att vara i dåtid till allt oftare tala om framtiden. Ett helt avgörande steg för ett företags överlevnad.

”Vi har inget intresse av konsten. Vi säljer den”, sa den lokala ledningen i samband med värderingen av bolaget inför en börsintroduktion. Ett felskär. Reaktionerna blev minst lika starka inför risken att skiljas från konsten som när den några år tidigare hade introducerades. Efter några turer hänger alla verken kvar – till en inte oväsentlig grad av stolthet bland de anställda.

I verksamheter vi förvärvat och skaffat nya lokaler åt, har jag anammat samma filosofi. Till exempel i en större fastighet i Arninge utanför Stockholm där Zander&Ingeström huserar, har Johan Nobell skapat en större muralmålning. I dag en viktig identitet för företaget. Och företagets nya huvudkontor i centrala Stockholm har ett stort oljeverk av Kristina Jansson blivit ett centralt riktmärke.

Bland den samtida konsten i Mölnlycke hänger två äldre porträtt av min farmor Isolde och farfar Christian målade av den norska konstnären Emanuel Vigeland, bror till den mer kända Gustav som har en alldeles egen och enastående skulpturpark i Oslo. Emanuel har eget lite mindre museum i ena änden av parken.

När jag hamnade på en rundvandring på den behagliga Sigtunastiftelsen för några år sedan, får jag syn på en närapå replika av porträttet av Christian. Men det är en annan farbror som är porträtterad – Oscar Ekman.  Oscar Ekman gjorde den stora grunddonationen när Manfred Björkquist tillsammans med Nathan Söderblom skapade Sigtunastiftelsen. Oscar Ekman var en ledande finansman och grosshandlare verksam i Göteborg och skapande av bland annat Skandinaviska banken. Familjen Ekman var sin tids svar på Wallenberg i Västsverige.

Emanuel Vigeland porträtterade uppenbarligen affärsmän, som min farfar, i Göteborgstrakten i början av förra seklet.  Christian och Oscar bodde en tid grannar i Örgryte.

Jag blev väldigt berörd av porträttet och kopplingen. Sigtunastiftelsen är en plats där existentiella frågor, andlighet, kan möta näringsliv och kultur. Platsen, byggnaden och stämning är fantastisk i Sigtuna. Stiftelsen är plats jag länge letat efter och återkommer i dag ofta till för retreater, kulturupplevelser och samtal.

Tidigt våras bjöd den nya dynamiske direktorn för stiftelsen Helle Klein in till en kulturhelg med temat Mannen.  Tillsammans med Johan Norberg som jag skrivet boken Alla dessa dagar som kom och gick, tankar om livet i den tredje åldern (Mondial) med, som handlar om att åldras som man, blev jag inbjuden till ett samtal. Johan som dessutom är en framstående jazzgitarrist spelade på kvällen med trombonisten och sångaren Nisse Landgren. Och efter vårt samtal samtalade konstnären Maria Friberg och författaren Gunnar Ardelius om män i konsten. Maria har gjort ett flertal verk utifrån män. Bland annat visade Thielska Galleriet en stor kritikerrosad separatutställning i vintras.

Fina och fördjupade samtal, som ofta på stiftelsen.

”Kan du tänka dig att vara modell?”

Frågan kom helt oväntat från Maria några veckor efter konsthelgen: ”Och är det okej att det framgår att det är du i verket?”

Gulp.

Jag tackade ja. Omgående. Kände direkt en stor tillit till Maria och hennes konstnärskap. Och, ska jag något ovilligt erkänna, frågan kittlade också mitt ego. Ett ego som såklart ofta spelat mig spratt.  Egot har stått i vägen för nåden. Men ärlighet i konstnärens uppsåt fällde avgörandet.

Bilden är tagen. Så mycket mer vill jag inte säga implicit om verket nu.

Och fotoprocessen har hjälp mig att släppa min farfar. Min far har jag sedan länge gjort upp med, men min farfar, grundaren av firman har jag haft ett komplexfyllt förhållande till.

Nu har vi dock precis släppt hans namn för firman – sedan en 22 maj heter det börsnoterade företaget Berner Industrier och moderbolaget har släppt namnet Christian Berner Tech Trade. Dags att släppa taget och låta farfar få vila. En stor sak för mig.

När väl Marias verk är klart, överväger jag att donera ett exemplar till Sigtunastiftelsen.  Men kan man verkligen göra så? Donera ett verk där jag själv är modell?

”Jag skulle aldrig göra det, men du ska självklart göra det. Det rimmar med din personlighet och sätt att vara”, säger min vän och för detta bokhandlaren Mathias Engdahl.

Och ja, det må vara självupptaget, men jag har bestämt mig för att följa mitt hjärta och erbjuda en donation. Någon vägg är förhoppningsvis ledig i ett undanskymt konferensrum och värsta fall får de arkivera verket i förrådet.

Men förhoppningsvis har stiftelsen sedan länge insett att konsten driver utvecklingen och utgör en katalysator för känslor och nya tankar. Jag är tämligen övertygad om det.

Varsågoda.

Joachim Berner är företagare, författare och tidigare chefredaktör för DN och Expressen

Det är så små och udda saker jag minns. Som ögonblicket i slutet av oktober 1999. Det är en torsdagskväll i Sigtunastiftelsens teverum, bara jag och en mycket gammal dam som sitter i en stol och stickar. Får jag titta på Sportnytt, frågar jag. Hon nickar vänligt. Sportnytts huvudnyhet den kvällen är att fotbollsstjärnan Henke Larsson brutit benet i en match med sitt Celtic. Filmsekvensen är brutal, efter kollisionen med motståndaren sticker Larssons vadben ut under hans strumpa i en onaturlig vinkel. Damen med stickningen tittar upp när hon hör reporterns uppjagade röst och frågar vänligt: Nå, vad har det hänt i världen idag då? Henke Larsson har brutit benet, säger jag. Jaha, säger damen tankspritt och återgår till sin stickning.

Jag var vistelsestipendiat i Sigtuna från mitten av oktober till mitten av november det året. Det var dimmigt och tyst, det regnade mycket. Jag var trettioåtta år gammal, gift, hade två söner som var sju och elva år gamla. Jag saknade min familj och ibland ringde jag hem från en mynttelefon. Jag tog långa promenader varje dag men gick upp flera kilo, det var mycket grädde i Stiftelsens dåtida husmanskost. Vin fick man inte på den tiden, så några gånger gick jag till Amandas Lilla Krog och söp mig full på vodkashots. På dagarna skrev jag flitigt, centrala avsnitt i den roman som kom att heta Vådan av att vara Skrake och utkom följande höst.

---

Det var ett år då Boris Jeltsin styrde ett Ryssland som vi trodde att närmade sig väst. Men på våren hade relationerna blivit ansträngda då Nato fällde bomber över Serbien: jag hade flugit hem från Rom en kväll i maj, och Finnair hade inte fått använda den vanliga flygkorridoren över Belgrad eftersom det gjordes en bombräd den kvällen. Nu befann vi oss i slutet av året, och det jag inte visste var att om ett par månader, den 31 december 1999, skulle Boris Jeltsin avgå som Rysslands president och efterträdas av premiärministern och den före detta KGB-agenten Vladimir Putin. Jag var mer intresserad av ett fenomen som kallades Y2K – rädslan för att världens logistiska system skulle falla samman vid det förestående millennieskiftet – och av IT-boomen som gjort några av mina bekanta sagolikt rika utan att de till synes behövt lyfta ett finger.

---

Den kyliga och tröga våren 2024 är jag tillbaka – stipendiat igen efter tjugofem år! Middagarna i Stiftelsens restaurang är inte längre tunga och gräddiga, utan kontinentala och alldeles utsökta, och jag kan beställa ett vinpaket till maten om jag vill. Världen har upplevt två börskrascher och en pandemi, klimatkrisen har accelererat, både Sverige och Finland har blivit medlemmar i Nato och vad det blev av Vladimir Putins Ryssland vet vi vid det här laget alla.

      Själv ringer jag och sms-ar och skickar e-post och ser på filmer inne på mitt rum, och på kvällarna springer jag längs Mälarens strand och nere på sportplanen, för när man är över sextio är det viktigt att sköta sin hälsa. Jag har sett mina söner förvandlas från småpojkar till män som närmar sig medelåldern, jag har följt min mor till graven och jag har gått igenom flera skilsmässor, en officiell och några informella men precis lika sorgliga. Jag är kanske – som en irländsk äldre författarkollega en gång beskrev sig själv – battered and bruised, men jag skriver fortfarande. Min inre eld är inte svagare än för ett kvartssekel sedan, snarare tvärtom, den är bara annorlunda. Och jag behöver ron och tystnaden Sigtunastiftelsen erbjuder ännu mycket mer än jag behövde dem hösten 1999.

Kjell Westö, författare och stipendiat på Sigtunastiftelsen 2024

RECEPT: MORGAN FREDRIKSSON FOTO: MAGNUS ARONSON

Sigtunastiftelsens kökschef Morgan Fredriksson lagar gärna måltider med italienska influenser. Här bjuder han på en örtkryddad porchetta med öppen lasagne, en perfekt bjudrätt eftersom köttet kan förberedas dagen före. Lasagnen fungerar också bra som ensamrätt. Grönsaker anpassas efter säsong.

---

---

Örtkryddad Porchetta 4 personer

1 kg rimmat sidfläsk i bit utan svål
4 klyftor vitlök
1 msk grovmalen svartpeppar
2 dl hackade färska örter i säsong ( Rosmarin, ramslök, timjan, persilja

Gör så här

Skär upp sidfläsket i mitten, men inte hela vägen igenom.
Stryk med riven vitlök och strössla med färska kryddor och svartpeppar.
Rulla ihop som en rulltårta och bind hårt med bindgarn.
Stek i ugnen på 120 grader tills innertemperaturen är 72 grader.
Låt vila i cirka en timme innan garnet klipps och köttet skärs i tunna skivor.
Om porchettan görs en dag i förväg kan skivorna värmas på grillen eller i stekpanna.

---

Öppen lasagne

600 g färska lasagneplattor
1 zucchini
1 aubergine
1 paprika
200 g coctailmozarella
200 g ruccola
2 krukor färsk basilika
salt och peppar efter smak
olivolja av god kvalitet

Gör så här
Skiva grönsakerna i 1 cm tjocka skivor. Grilla på båda sidor. Pensla med olivolja, salt och peppar.
Koka lasagneplattorna i saltat vatten. Lyft upp och arrangera på ett stort fat. Varva lasagne, basilika och grillade grönsaker.
Toppa allt med coctailmozareööa och ruccola och servera med tomatsås i en kanna vid sidan av.

Tomatsås

En gul lök
1 morot
1 vitlöksklyfta
2 stjälkar blekselleri
1 msk oregano
1 burk tomater (hela) + lika mycket vatten
salt och peppar efter smak
olivolja

Skär grönsakerna i lika stora bitar. Fräs i olivolja utan att de tar färg. Tillsätt tomater och vatten. Koka på låg värme 30 – 40 minuter. Mixa såsen helt slät.

---

TEXT: ANDERS CLAESSON

Carl Malmsten är en av Sveriges främsta möbelformgivare. Här i Sigtuna sätter han sin prägel redan 1918, då han tillsammans med arkitekten John Åkerlund skapar Sigtunastiftelsens unika Arts & Crafts-miljö. Samtidigt som hans internationella genombrott 1925 undervisar han också på Sigtunaskolans sommarkurser i slöjd! Hur kommer det sig då att han hamnade i Sigtuna? Sigtunastiftelsens kultur och bibliotekschef Anders Claesson följer spåren av kulturpersonligheten, pedagogen och formgivaren Carl Malmsten.  

---

Den världsberömda möbelformgivaren, pedagogen och kulturpersonligheten Carl Malmsten får en tidig konstnärlig och pedagogisk relation till Sigtuna. Genom sommarkurser i slöjd på Sigtunaskolan 1926-34, inköp av möbler till Sigtunaskolan, Humanistiska Läroverket och framförallt genom ett par möbelinteriörer på Sigtunastiftelsen 1918 och 1935, manifesterar han i Sigtuna tidigt sina nytänkande slöjdpedagogiska idéer och förstärker arkitekt John Åkerlunds unika Arts & Crafts-miljö på Sigtunastiftelsen.

Vänskapsband med Åkerlund
Anledningen till att Carl Malmsten bidrog med möbelinredningar på Sigtunastiftelsen, var framför allt vänskapen med John Åkerlund och anknytningen till Åkerlunds Arts & Crafts-inspirerade arkitektur. Malmsten inspirerade i sin tur Åkerlund vad gäller anknytningen till nationell hantverkstradition. Carl Malmsten var främst 20-talsklassicist – Swedish Grace – med inspiration från nationell tradition, både allmogetradition och svenskt Gustavianskt 1700-tal, med inspiration även från Arts & Crafts idéer förmedlade via Carl Larsson och Ellen Key.

---

Slog igenom 1916
Carl Malmsten slog igenom som möbelarkitekt 1916 med inredningen av Rådssalen i Stockholms stadshus som invigdes 1923 i en nationalromantisk stildräkt inspirerad av Arts & Crafts – en symbol för den nya representativa svenska demokratin. Malmsten får också flera priser på Hemutställningen på Liljevalchs, som var ett genombrott för den moderna svenska konstindustrin – “vackrare vardagsvara” – och bestod av bostadsinteriörer för arbetare för massproduktion.
Redan 1918 får Malmsten i uppdrag av John Åkerlund att skapa möbelinteriören till gästhemmets sällskapsrum på Sigtunastiftelsen. Åkerlund ritade självmöbler till övriga lokalinteriörer. Matsalens allmogesoffa med höga gavlar och utan rygg, där hemvävda bonader skulle hänga, var originella och inspirerade av de interiörer Malmsten sett på Skansen. Stolarna med organiskt rundade ryggar, som kan ses på fotografier från 1918, har också en tydlig allmogekaraktär. Idag finns dessa Malmstensmöbler inte kvar, men däremot en högst trolig interiör av Malmsten i den bortre rumsdelen i fil – ett sällskapsrum med piano. Denna interiör, som delvis kan ses på ett fotografi från 1918, har väggfasta enkla soffor och ett finare väggfast skåp utmed de snedställda takväggarna samt två fristående bord och stolar samt två hyllsektioner, karmstolar, ett runt bord och två väggarmaturer i trä. Karmstolarna har likheter med Malmstens prisvinnande karmstolar i Stadshusets rådsal som byggs vid denna tid 1916–23 och alla möbler har lätt utsvängda ben, som utmärker Malmstens möbler vid denna tid. Detta är en mycket värdefull tidig möbelinteriör av Carl Malmsten i linje med Björkquists och Åkerlunds ideal av en allmogemiljö för ”hemtrefnad” och gästfrihet.

---

Slår igenom internationellt – och håller slöjdkurser i Sigtuna!
1925 slog Malmsten igenom internationellt på Parisutställningen tillsammans med flera vinnande svenska designers och arkitekter, bland annat Uno Åhrén och Marie-Louise Idestam-Blomberg, som också kom till Sigtuna vid denna tid. De skapade sensation och Swedish Grace blev ett internationellt begrepp. Efter 1925 kom Malmsten att delta i flera prestigefyllda svenska och internationella utställningar och uppdrag. 1925–26 skapade han möbler till Konserthuset och Grand Hotel i Stockholm. 1930 inredde han med den internationella inredningseliten Waldorf-Astoria Hotel i New York och 1934 Rådspresidentens rum i NF-huset i Genéve.  Under samma tid, 1926 – 1934, bjuds Carl Malmsten in till Sigtunaskolan av rektorn och teologen Harry Cullberg för att ha sommarkurser i slöjd och inredning. Syftet är att skapa en föregångsskola i slöjd, vilket aldrig kom att fullföljas.  Sommarkurserna i slöjd och inredning kom dock att utgöra en viktig pionjärtid för Malmstens nytänkande pedagogiska idéer. Om en av de sista sommarkurserna 12 juni – 29 juli 1932 står det skrivet att lokalerna voro upplåtna för ”’Sigtunaskolans Slöjdkurser’ under Arkitekt C. Malmstens ledning. Ungefär 60 deltagare från Sverige och utlandet hade anmält sig till dessa.” Malmsten lockade nu en internationell elevgrupp. Sommarkurserna genomsyras av en nytänkande pedagogik, där elevens inneboende skaparlust och skönhetssinne – i enlighet med Arts & Crafts och Ellen Keys idéer – ska tillvaratas och kultiveras.

Pedagogisk pionjärstid
Kurserna i Sigtuna börjar alltså innan de mer bekanta Malmstensskolorna i Stockholm och Malmstens lokala slöjdkurser i andra delar av Sverige och Norge etableras. Sina pedagogiska idéer presenterar han för första gången i skrift 1921 och de utgör då ett nytänkande gentemot den internationellt uppmärksammade slöjdpedagogik med imiterande modellserier som etablerades av Otto Salomon på Nääs 1874. Malmsten kommer först att prova sin nytänkande slöjdpedagogik på just Nääs slöjdskola 1922-25, där motståndet mot hans nya slöjdpedagogik var starkt och där han i sina kurser förenar tekniskt kunnande, som utmärkte Nääs pedagogik, med utvecklandet av skönhetssinnet. Därefter fortsätter alltså Malmsten att mer fritt utveckla sin slöjdpedagogik på Sigtunaskolan. Motståndet till Malmsten fortsätter på Nääs till efter andra världskriget, då Malmsten ser behovet att utveckla sin pedagogik ytterligare på de uppmärksammade Malmstensskolorna Nyckelviksskolan på Lidingö 1945/55 och Capellagården på Öland 1960.

Rådsalen i Stockholm och på Sigtunastiftelsen
Den 29 juli 1935 beställer Sigtunastiftelsen en exklusiv inredning för Rådsalen, tidigare plats för bibliotek och arkiv, som fått en ny byggnad – 19 år efter Malmstens genombrott med Rådsalen på Stadshuset. Sigtunastiftelsen köpte därefter in ytterligare Malmstensmöbler; bland annat 45 stolar 1932-33, bordslampor för biblioteket 1935, fyra ”dyschor” beställdes 1942 och fyra gula “Farmors”-fåtöljer, som står i gästhemmets tidigare matsal. De köps antagligen köps in efter 1956, då de började serieproduceras i begränsat sortiment och Malmstens möbler blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Malmstensmöblerna i gästhemmets matsal och sällskapsrum står i en Arts & Crafts-inspirerad hemmiljö i allmogestil som skapats för hemtrevnad och gästfrihet. Möbelinteriören för Rådssalen har en mer högtidlig stil och representativ funktion. Malmsten behärskade båda dessa stilar väl.

---

Carl Malmsten och Arts & Crafts
Carl Malmsten var starkt inspirerad av både Carl Larsson och hans skrift Ett hem (1899) och Ellen Key och hennes skrift Skönhet för alla (1899), som i sin tur båda var inspirerade av idéer från den engelska rörelsen Arts & Crafts. Arts & Crafts var en kristen färgad estetisk och social rörelse och utopi från England inom hantverk, inredning, arkitektur, stadsplanering och trädgårdskonst i reaktion mot industrialisering, mekanisering och urbanisering och historiserande stilar. John Ruskin var filosofen och William Morris formgivaren av Arts & Crafts, där den egna traditionen – inte minst den gotiska medeltiden – utgjorde inspiration för en nutida funktion. De trodde på konstens sociala betydelse och önskade lyfta hantverkets och naturens betydelse för att skapa människovänliga och konstnärligt utformade miljöer. Arts & Crafts skiljde sig från de snarlika konstriktningarna Jugend, Art Noveau och Nationalromantik genom att det också var en livsstil och en politisk, social rörelse. 

Kristen humanistisk gemenskapsvision
Sigtunastiftelsens Arts & Crafts-inspirerade arkitektur av John Åkerlund i nära relation till naturen, med sin dialogiska vision och gästfria gästhem med Malmstensmöbler, kom i sin hemmiljö att gestalta en kristen humanistisk gemenkapsvision för möte och dialog, där kyrkan, folkrörelserna och samhället i övrigt idealt skulle mötas. I denna vision byggd på kristen humanistisk bildning, dialog och kontemplation var inte enighet målet, utan fördjupningen av den egna ståndpunkten – att tänka själv och kritiskt – i samförstånd. Ett exempel på denna social-etiska dialog i Sigtunastiftelsens hemmiljö, var möten mellan arbetsgivare, akademiker och arbetstagare på Sigtunastiftelsen från 1922, som startat redan 1912 i Johannisdal, och som med flera goda krafters hjälp resulterade i Saltsjöbadavtalet 1938 och den Svenska samförståndsandan. Då hade den modernistiska funktionalismen med Stockholmsutställningen 1930 – som Carl Malmsten kritiserade – och det socialdemokratiska svenska folkhemmet från 1932, börjat etableras i Sverige – en ny social och arkitektonisk nationell framtidsutopi som bröt med traditionen för att skapa ett nytt jämlikt samhälle och en ny jämlik människa. Men det är en annan historia. 

Profet i utlandet
Carl Malmsten var mycket kritisk till den modernistiska funktionalismens estetiska ideal och brott mot tradition, hantverk och skönhetsvärden. Malmstens traditionella möbelformgivning kom ändå att kallas en ”acceptabel modernism” på utställningen Swedish Exhibition of Industrial Arts & Crafts i det konservativa London 1931, där Malmsten ska ha nekat sitt direkta beroende av Arts & Crafts i dess eget hemland – vilket kanske främst gällde dess politiska sida. Carl Malmsten kom, tillsammans med Estrid Ericsson och Josef Frank på Svenskt Tenn, vilka mer bejakade den internationella modernismen, paradoxalt nog att bli en av det modernistiska svenska folkhemmets främsta möbelformgivare. Carl Malmsten kom dock aldrig att passa in i den modernistiska svenska folkhemmets självbild, där Bruno Mattsons moderna möbelformgivning passade bättre – “spagettimöbler” som Malmsten skämtsamt kallade dem, samtidigt som Malmsten blev en profet i utlandet.

---

Mångfasetterad och motsägelsefull
Den nationalromantiska övergångstid, då Sigtunastiftelsen gestaltas av John Åkerlund och Carl Malmsten, utifrån Manfred Björkquists och ungkyrkorörelsens kristna humanistiska vision om bildning och dialog, är mångfasetterad och motsägelsefull. Det är en tid där gamla idéer går i stöpet i första världskriget och samtidigt nya idéer under motstånd bryter fram i demokrati-, kvinno- och folkrörelser, liksom i nationalromantikens estetiska och kulturella motrörelse. Sigtunastiftelsens Arts & Crafts-inspirerade arkitektoniska miljö, i John Åkerlunds modererade form med viss förstärkning av Carl Malmsten, både understödjer och berikar Manfred Björkqvists och ungkyrkorörelsens byggnadsinnehåll och idéprogram, som bestämmer den arkitektoniska utformningen och dess symboliska innehåll. Arts & Crafts estetiska, etiska och sociala utopi om ett bättre och mer demokratiskt samhälle och en mer harmonisk och hemmahörande människa i samklang med kultur och natur samt en ändamålsenlig och kultiverad skönhet, bidrar i gestaltningen av Sigtunastiftelsens arkitektur och miljö, och kan i vår splittrade och polariserade tid av kriser fortfarande skönjas, upplevas och inspirera.

---

Onsdag den 4 september Carl Malmsten och Arts & Crafts

Vi bjuder in till en kväll med föredrag och samtal. Medverkande: Lena Blomquist, redaktör och medförfattare till Carl Malmsten – känd och okänd och Carl Johan Olsson, intendent på Nationalmuseum.

Boka föredragskväll