TEXT: CRISTINA GRENHOLM

Det verkar vara omöjligt att klara sig utan avgränsningar mellan ”oss själva” och ”de andra”. Men avgränsningarna kan ske på olika sätt. Ibland är det neutrala beskrivningar: ”När vi kom fram var de andra redan där.” Gruppen återförenades, uppdelningen var temporär. I andra fall är det mer som står på spel och avgränsningen är skarpare mellan ”oss som har rätt” och ”de andra som har fel”. Det kan handla om ideal eller politik – eller om religion.

Denna höst kommer en ny översättning av Nya testamentet, NT 2026. Den är gjord av Svenska Bibelsällskapet. Ur ett kristet perspektiv finns en avgränsning redan i benämningen av textsamlingen: Vårt nya testamente är av tradition avgränsat från de andras gamla testamente. Samtidigt är det ett faktum att den kristna Bibeln innehåller båda testamentena. När den kristna rörelsen föddes fanns de andra redan med sin heliga Skrift. I forskningssammanhang benämns den äldre samlingen ”den hebreiska Bibeln”. De texter som ingår i den var Jesus Bibel och det är dessa han tolkar. Jesus kritiserar och kontrasterar, men han bygger också vidare på den tradition han tagit emot och ger perspektiv på den – precis som andra judiska lärde. Jesus eget liv och verk görs begripligt med hjälp av den judiska lagen, berättelserna och profettexterna. Gamla och Nya testamentets folk är inte varandras motsatser. De har mycket gemensamt – också att de i sin tur avgränsar sig från ”de andra”.

Det finns ett sätt att benämna ”de andra” som förekommer både i judiska och kristna texter som vi är vana att läsa dem i svensk översättning – de andra är ”hedningar”. När det sägs i en judisk kontext handlar det om dem som inte är judar och när det sägs i kristna sammanhang avses ibland icke-judar och ibland icke-kristna. ”Hedningar” signalerar också något mer, ordet pekar mot att de andra har fel.

Men i NT 2026 finns ”hedningarna” inte längre kvar! Det beror på att grundtextens grekiska ordinte har en negativ laddning. En mer korrekt översättning är ”de andra folken”. I en redan publicerad provöversättning av Bergspredikan syns denna skillnad i Matteusevangeliet 6:7. I den översättning som finns i Bibel 2000 står det: ” Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.” Den andra texten lyder: ”Och när ni ber, rabbla då inte tomma ord som de andra folken. De tror att de ska bli bönhörda för de många ordens skull.”

Översättningen ”de andra folken” gör distansen mellan oss och dem mindre. Tanken att vi själva också skulle kunna vara som ”de andra” ligger närmare till hands än om vi hör om hur ”hedningarna” gör. Vem riskerar inte att rabbla tomma ord? Avgränsningen mellan oss själva och de andra blir inte lika värdeladdad eller skarp.

Det är inte bara när Nya testamentet översätts som vi bör vara varsamma med hur vi uttrycker oss. Detsamma gäller i många sammanhang. När människor förminskas och nedvärderas genom att beskrivas entydigt som några som skiljer sig från ”oss” – eliter, migranter, klimataktivister eller konfliktdrivande – så ökas avståndet mellan människor på ett farligt sätt.

Att vi får en ny översättning av Nya testamentet på svenska är en stor kulturell händelse. Sedan den första publicerades 1526 har vi endast haft fyra ytterligare officiella översättningar. Detta är alltså sjätte gången det händer på femhundra år. Vi kommer att stöta på NT 2026 i olika sammanhang. För många framstår förändringarna som detaljer, men vi har att göra med en text som påverkat och påverkar oss, vare sig vi är troende eller inte. Vi kan alla lära oss något nytt av den.

Det är min förhoppning att NT 2026 kan bidra till att vi blir försiktigare med hur vi beskriver ”de andra” i fler sammanhang än vid bibelläsningen. Vi behöver öka vår känslighet för vilka ord vi använder i debatter och i sociala medier. Det är nödvändigt att vi reflekterar över att gränsen mellan ”de andra” och ”oss själva” sällan är skarp eller definitiv. Det finns alltid också sådant som förenar oss som medmänniskor.

Orden vi använder för dem vi uppfattar som nära och dem vi placerar på avstånd gör skillnad för hur vi ser på möjligheten att nå gemensamma mål. Därför spelar översättningen att ”hedningar” mer korrekt bör benämnas ”de andra folken” en viktig roll. Med en minskad distans till de människor vi beskriver som annorlunda än vi själva blir vi bättre rustade att försvara det vi alla behöver: respekt för människovärdet, klimaträttvisa, demokrati och fred.

Cristina Grenholm är präst, teolog och författare och har varit ledamot i Svenska Bibelsällskapets översättningsråd. Torsdag 24 september medverkar hon på Bokmässan i Göteborg i samtalet ”Tolkningens pris”. Scen: Teo i Tiden G02:02 klockan 12.0.0

HELLE KLEINS PREDIKAN PÅ 15E SÖND EFTER TREFALDIGHET I MARIAKYRKAN, SIGTUNA

GT: 5Mos 4:29-31
Epistel: Filipperbrevet 4:10-13
Evangelium: Luk 10:38-42

---

Den underbara ölandspoeten Anna Rydstedt skrev en gång:

”Svalornas Gud och min,
ge även mig, som svalorna,
frid och ro i rörelsen!”

På väggen i biblioteket på Sigtunastiftelsen hänger ett fotografi på den danska prästen Kaj Munk. Manfred Björkquist kände honom och hade träffat honom på ekumeniska sammanhang på 1920-och 30-talen i Danmark.
När nazisterna hade ockuperat Danmark i april 1940 går Kaj Munk upp i predikstolen i sin församlingskyrka på Jylland och säger:

”Jag ska inte längre predika för er, jag ska inte längre bära min prästdräkt för här inne i kyrkan sitter de som samarbetar med den nazistiska ockupation medan andra ser sina barn bli misshandlade och dödade.”
Och så gick Kaj Munk ut ur sin kyrka tillbaka till sitt hem.

Han kunde bli fängslad och dödad för det han hade sagt.
Under kriget klövs kristenheten i Tyskland, i Danmark och Norge ja i alla länder där nazisterna tog makten – den ena delen gick med Adolf Hitler och nazisterna, den andra delen vägrade och gjorde motstånd.

1933, när Adolf Hitler får makten i Tyskland skriver kristna företrädare i Sverige ett upprop i Dagens Nyheter. Rubriken löd: Den som inte tar avstånd från antisemitismen förnekar sin Mästare.

”Många av oss ha kanske varit benägna att betrakta denna rörelse i vårt land som en ofarlig företeelse, mot vilken det knappast vore mödan värt att reagera. Men saken är nog allvarligare än så. Om icke tillräckligt starka andliga krafter i tid mobiliseras mot detta utslag av fanatisk och kortsynt nationalism, är det icke gott att veta vad det kan åstadkomma”, skriver de kristna ledarna. De som skrivit under är bland annat Alf Ahlberg, Natanael Beskow, Emilia Fogelklou, biskop Einar Billing och även Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkqvist.

De vädjar till den svenska kristenheten av alla olika schatteringar att ”gentemot rashatet hävda Kristi människovärdering och broderskärlek”.

Tiden måste användas. Ännu är icke massuggestionens tvång över oss. Ännu är icke det fria ordet bundet. Ännu kan sanningens och Kärlekens evangelium ljuda, avslutar de sitt upprop i DN.

När prästen Kaj Munk öppet tar avstånd från rashatet och nazismen är hans liv i fara. Vänner till honom vill hjälpa honom att fly till Sverige men Kaj Munk vill inte fly, han vill stanna och kämpa för att hans Danmark ska bevara humanismen.

En dag kommer Gestapo och hämtar Kaj Munk, för ut honom till ett skogsbryn på norra  Jylland och skjuter honom. Efter den dagen, när Kaj Munk mördas går tusentals danskar med i motståndsrörelsen. På Sigtunastiftelsen agerar det Nordiska ekumeniska institutet som Manfred Björkquist skapade 1940 och som leds av Harry Johansson som sambandscentral för tyska, norska och danska motståndsrörelsekämpar.

Vår Sigtunahistoria är en stolt historia av modiga män och kvinnor som med sin kristet-humanistiska tro såg vad som stod på spel, när människovärdet hotades. För dessa kyrkoaktiva var det självklart att bön och handling hör ihop.

Och det är om detta evangelisten Lukas skriver i dagens evangelietext – den välkända berättelsen om Marta o Maria. Texten ingår i den sk reseberättelsen där Lukas med olika notiser visar på Jesu vandring upp mot Jerusalem och hans möten med människor i olika situation men där många av texterna handlar om det rätta lärjungaskapet – att följa Jesus och ha hela sin uppmärksamhet mot honom och hans budskap inbegriper också att leva kärleksbudet om att älska sin nästa. Den som avvisar Jesus, avvisar självaste Gud. Och i vår nästa möter vi Jesus Kristus.

---

I dagens evangelietext besöker Jesus systrarna Marta och Maria – de är vänner till Jesus och Jesus har många gånger umgåtts med dem – det är en familj som Jesus känner väl.

När Jesus kommer på besök i deras hem, sätter sig Maria genast vid hans fötter och lyssnar till honom medan Marta stökar omkring i köket, ordnar med mat och alla vardagliga bestyr. Hon blir irriterad på sin syster som inte hjälper till. Ja inför Jesus visar hon sin irritation. Hon avbryter Jesus och säger:

”Herre bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till, säger Marta irriterat.”

Men Jesus svarar: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

Detta skulle ju kunna tolkas som att Jesus arrogant lägger sten på börda hos Marta eller att han nedvärderar hennes vardagsslit – så är det verkligen inte och den tolkningen skulle strida mot Jesu natur där bibeltexterna visar på att  Jesus ständigt upprättar människor, befriar dem och ger dem livet åt.

 I grundtexten kallas Martas bestyr för diakoni, dvs tjänande. På Jesu tid var könsmaktsordningen glasklar i både samhälle och religion – en lärjunge kunde sitta vid en rabbis sida, dvs sin lärares sida och sen i sin tur undervisa vidare andra lärjungar – i den judiska religiösa traditionen på den tiden som Jesus helt ingick i så var denna undervisningskedja helt buren av män – män undervisade män. De tolv lärjungarna är som bekant bara män.

Men i kretsen runt Jesus fanns många kvinnor och Jesus vidgar lärjungaskapet att handla om alla människor, oavsett kön eller etnisk eller religiös bakgrund.

I Lukas berättelse beter sig Maria som en man, dvs hon går inte in i den givna kvinnorollen av att stå i köket och fixa med maten och tjäna sin herre utan hon sätter sig vid Jesus för att lyssna till hans ord. När Marta pekar på detta oerhörda att Maria inte gör det som förväntas av en kvinna får hon inget gehör hos Jesus – tvärtom berömmer Jesus Maria för han hon bryter mot sin tids patriarkala mönster.

Detta kan vara värt att notera även i vår tid då det stundtals blåser konservativa kristna vindar som vill att kvinnan ska vara underordnad mannen och som säger att det andliga livet är förbehållet mannen och det mer jordiska, kroppsliga är förbehållet kvinnan.

Jesu ord och handlingar visar att man inte kan låsa fast kyrkan i en ordning där det förflutna tillåts binda framtiden – tvärtom präglas hela Nya testamentet av uppbrott, en ständig vilja att tolka kärleksbudet och ta ansvar i nya situationer. Därför bryter Jesus och lärjungarna mot sabbatsbudet – för nästans skull. Därför är det kvinnorna som kommer med det viktigaste budskapet om att Kristus har uppstått från de döda.
Gud är den levande, skapande guden och Gud är en barmhärtig gud, som det står i dagens GT-text.

I Jesu hållning finns inte heller uppdelningen andligt-kroppsligt där det andliga skulle ses som finare än det kroppsliga. Nej tillvaron är EN och Gud har skapat man och kvinna till jämlikar, Gud har skapat hela världen och Gud såg att det var gott.

---

Evangelietextens budskap är inte att Marias val är bättre än Martas utan själva poängen är att vi har både Marta och Maria inom oss – det han säger till Marta, att inte vara orolig och leva i prestationsångesten och det han säger till Maria, att hon är lika välkommen som någon annan att få vara i bönens och teologins gemenskap- detta är befriande evangelium till både Marta och Maria. Och budskapet till oss är må bön och handling bli ett.

”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”, säger profeten Jesaja i Gamla testamentet. Båda dessa poler – stillheten  och styrkan – behövs i vårt liv. För vi har både Marta och Maria inom oss. Det farliga är när den ena tar över på den andras bekostnad – när vi tror att vi måste prestera oss till ett människovärde eller när vi tror att bara vi drar oss undan i bön och stillhet och struntar i världen är vi goda kristna. En stillhet utan styrka blir världsflykt och religiös egoism, en styrka utan stillhet tenderar att bli prestationshets och moralism.

Evangeliet gör upp med kontrastföreställningen – det är inte antingen-eller utan om både ock!  Vi är kallade att få vara de vi är och att få förverkliga vår innersta längtan som är Guds mening med oss. Och som vår reformator Martin Luther uttrycker det i skriften En kristen människas frihet – en kristens liv har två riktningar – riktningen mot Gud och mot nästan. Ett är nödvändigt: att älska Gud och nästan.

Vi är kallade att likt Marta göra tjänst hos nästan i vår vardag, i vårt arbetsliv i politik och samhälle och vi är kallade likt Maria att ha vår uppmärksamhet mot Kristus och kan vila i Guds omsorg om oss – ja ”vila i  den tillit som skapar världen” för att låna Karin Boyes ord.

Bönens livshållning omfattar hela livet!

Den tyske motståndsmannen och prästen Dietrich Bonhoeffer som var här i Sigtuna på hemligt besök 1942 och som sen sattes i fängelse av nazisterna – han brukade prata om att ”vända sig utåt i bön” – bönens uppgift är att få oss att stanna till och upptäcka livet som pågår runtomkring – bönen och gudstjänsten är för världens skull!

Birger Norman, författare och poet som ofta var på Sigtunastiftelsen men också skrev krönikor i Metallarbetaren föregångarna till tidningen jag en gång var chefredaktör för, Dagens Arbete. Han har skrivit:

Ӏr det politik
att bedja?
Nej, det är inte politik,
det är inte ens moral.

Att bedja är
att bli en hundnos
i världen.”

Alla som är hundägare vet att hunden har en enormt känslig nos som kan registrera tiotusentals nyanser och en hund nosar inte högfärdigt upp i luften utan nära marken. Att vara i bönens livshållning är ett underifrånperspektiv,  att öva sin känslighet för det som sker i runtomkring i vårt samhälle och vår värld, att känna vår nästas behov och värna det som förenar oss i vår djupaste mänsklighet. Den som inte tar avstånd från rasismen, förnekar sin Mästare.

 Ibland när livet är som svårast och orden inte räcker till finns den ordlösa bönens tystnad som bär genom mörker, sorg och djupaste tvivel. När vi befinner oss i missmodets dal och tillvarons mörker riskerar att släcka vårt hopp då blir stunden av stillhet en läkeprocess – en återställelse av Guds goda skapelse.

Den ordlösa bönen blir så en relation till livet självt och ger oss kraft att orka. Löftet finns där, du är inte ensam, uppståndelsens morgon kommer. Mörkret förvandlas till gryningsljus.

Eller som Sigtunastiftelsens Olov Hartman uttrycker det i en underbar bön:

”Endast detta återstår mig: att lita på ditt löfte tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp. Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop. Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.”

Ja ett är säkert: Du är buren och älskad och kallad att älska – och att vara en hundnos i världen.

Helle Klein

Essä av Anders Claesson kultur och bibliotekschef på Sigtunastiftelsen

                                                                  
I det gamla 1700-talshuset Drakegården på Stora gatan i Sigtuna bodde Harry Johansson, direktor för Nordiska Ekumeniska Institutet som bildades mitt under brinnande världskrig. Institutet blev en viktig mötesplats för tyska motståndsmän under andra världskriget, en kristen länk i Sigtuna som stöttade motståndsrörelsen i deras planer om att skapa ett fredligt Tyskland efter kriget.

Jag ser den tragiska och gripande filmen Sophie Scholl de sista dagarna på SVT. Filmen gestaltar den välkända historien om den 21-åriga studenten Sophie Scholl, som tillsammans med sin bror Hans och flera andra studenter och lärare på Ludwig-Maximilians universitetet i München, skapar motståndsrörelsen Vita rosen. Vita rosen är en motståndsrörelse som mellan juni 1942 och februari 1943 sprider sig från München till flera andra städer i Tyskland och Österrike. De skriver och sprider utifrån en kristen humanism sex regimfientliga flygblad för att vädja till Tysklands intellektuella. Sophie och Hans delar ut Vita rosens sjätte flygblad i universitets ljusgård den 18 februari 1943 och döms till döden för högförräderi. Det sista Sophie Scholl säger innan hon dödas genom giljotinering är: ”Die Sonne scheint noch.”  I filmens slutscen ses The Royal Air Force sprida flygbladen över tyska städer med en uppmaning till de tyska soldaterna att lägga ner sina vapen. I undertexterna står det att den tyske motståndsmannen Helmuth von Moltke förde flygbladen till de allierade i England. Men det som inte framgår är att flygbladen faktiskt tog vägen via Sigtuna. Von Moltke fick hjälp av Harry Johansson, den nya direktorn på Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI), som via kurirpost förde flygbladen vidare till Oslos biskop Eivind Berggrav, som satt i husarrest för sin norska kyrkokamp, och vidare till de allierade i London. Genom att förmedla Vita rosens flygblad ville Von Moltke övertyga NEI och de allierade om att det fanns fler motståndsgrupper i Tyskland än den han själv representerade – Kreisaukretsen.

---

Nordiska Ekumeniska Institutet – den kristna länken i Sigtuna                                                                
Nordiska Ekumeniska Institutet skapades 1940 på initiativ av Manfred Björkquist. Bakgrunden var att det ekumeniska centret i Genève önskade en säkrare plats om det skulle hamna i ett nödläge under kriget. NEI låg först på Sigtunastiftelsen och senare på Stora gatan i Sigtuna; en slags nordisk motsvarighet till de ekumeniska centrum som redan fanns i Genève, London och New York. Nils Ehrenström blev NEI:s första direktor och efterträddes av Harry Johansson 1943. Harry kom till Sigtunastiftelsen redan 1937 för att arbeta som Manfred Björkquists sekreterare och hade då rekryterats från Lund där hade han varit aktiv i den kristna studentrörelsen och ordförande i Sveriges kristna studentförbund. Ett av hans första uppdrag inom NEI blir en tjänsteresa till Köpenhamn med Ehrenström i april 1940. När de vaknar på morgonen den 9 april möts de av nazityska trupper som ockuperat Danmark. De stannar i 14 dagar i Köpenhamn och får på så sätt en handgriplig möjlighet att planlägga hur kontakter kunde vidmakthållas under ockupationen och tjänsteresan slutade i förvissningen om att NEI hade bildats vid rätt tidpunkt. De kom konkret att få gestalta biskop Arvid Runestams ord från invigningen av NEI några veckor tidigare:

”den ekumeniska rörelsen som en fredsrörelse på kristen basis, där sanning om människovärde måste xxx efter en tid av våld och lögn – en kyrkans folkförsonande gärning som krävde samarbete med alla goda krafter.”

---

Kontakterna tätnar                                                                                                                                                  
I samband med att NEI bildas tätnar kontakterna mellan Sigtuna och den tyska motståndsrörelsen. Redan på senhösten 1940 reser Sigtunastiftelsens ledare Manfred Björkquist på uppmaning av den norska konstnären och motståndsmannen Henrik Sörensen till Stockholm för att träffa Theodor Steltzer, kommunikationsofficer för Wermacht i Norge, men också i största hemlighet del av den tyska motståndsgruppen Kreisaukretsen. Kreisaukretsen var ledande i en särskild form av intellektuella motståndsgrupper och skapades 1940 runt två jurister och aristokratiska protestanter; socialdemokraten Helmuth von Moltke och den konservative socialisten Peter York von Wartenburg. Kretsen bestod av drygt 20 personer; både män och kvinnor, socialdemokrater och konservativa, protestanter och katoliker, fackföreningsfolk och militärer. Deras gemensamma intresse var motståndet mot Hitlers regim utifrån legala, moraliska och religiösa grunder inspirerade av Paul Tillichs religiösa socialism och den tyska ungdomsrörelsen, och de förordade inte ett våldsamt störtande av Nazi-regimen. I denna krets ingår alltså Steltzer; och precis som Manfred Björkquist är han kyrklig lekman, pedagog och grundare av en folkhögskola, något som säkert bidrog till hans nära relation med Manfreds och Harry. Steltzer hade aldrig tidigare varit i Stockholm, men i rollen som officer för Wermacht kunde han röra sig fritt i Europa. Kanske ses de på ett Hospits på Vasagatan 10, som skulle bli en viktig hemlig mötesplats för motståndsrörelsen i deras kontakter med de allierade.

---

Harry Johansson – Sigtunas Gösta Engzell                                                                                                    
Det ligger nära till hands att likna Harry Johanssons ekumeniska motståndsarbete vid en kyrklig motsvarighet till diplomaten och tjänstemannen Gösta Engzells motståndsarbete på UD, vars insatser gestaltas i den aktuella filmen Den svenska länken. Precis som Gösta är Harry tjänsteman och organisatören som håller ihop alla trådarna i NEI och all hemligstämplad information går via honom. De tyska motståndsmännen Steltzer och von Moltke, bidrar jämte Göstas arbete på UD, via de nordiska kontakter Harry och NEI upprättar, till de norska och danska judarnas flykt och mottagande i Sverige 1942-43. Som tjänsteman åt de högt uppsatta personligheter som möter upp i Sigtuna är han oklanderlig, alltid saklig, kunnig och välinformerad, propert klädd, byråkratisk med hög arbetskapacitet, oftast i skuggan av Manfred. Efter ett besök på Sigtunastiftelsen midsommaren 1944 skriver den tyska motståndsmannen Adam von Trott.

”Igår övernattade jag i Sigtuna och fick ett gott samtal med Er vän Manfred. Han rör sig verkligen ovan sakernas tillstånd och skapar utifrån sin djupa religiösa livskraft. Jag får särskilt starka intryck av Harry även denna gång. Hans omdöme är moget och ansvarsfullt…”. 

Det hemliga Sigtunamötet 1942
Under krigsåren är Harry Johansson på NEI ärkebiskop Erling Eidems närmaste man i ekumeniska frågor och Harry agerar i den rollen som den ansvarsfulle och mogna tjänstemannen. Det mest välkända exemplet är förmodligen det hemliga Sigtunamötet söndagen den 31 maj 1942, som intar en särställning i kontakterna mellan den tyska motståndsrörelsen och de allierade under kriget. Den engelska biskopen och kongressledamoten George K. A. Bell – pionjär inom den ekumeniska rörelsen, har firat mässa med ärkebiskop Eidem i Mikaelskyrkan i Uppsala. Bell är i Sverige på ett månadslångt besök för att officiellt övertyga den svenska opinionen om att England, USA och Sovjetunionen tillsammans skulle besegra Hitlertyskland militärt. Bell har med Eidem planerat hur ett sannings- och försoningsmöte mellan kyrkoledare skulle kunna ske efter kriget med Sverige som värd. Bell tar efter mässan i Uppsala tåget till Märsta för vidare färd till Sigtuna för ett planerat officiellt möte med Manfred Björkquist på Sigtunastiftelsen. På eftermiddagen blir Bell överraskande inbjuden till Drakegården i centrala Sigtuna, där Harry Johansson och hans fru Alice bor. Där möter två tyska motståndsmän upp från varsitt håll, den välkända tyska teologen Dietrich Bonhoeffer och Hans Schönfeld, chef på den ekumeniska studieavdelningen i Genève och också han en del av motståndsgruppen Kreisaukretsen.  

Planer på att störta Hitler
Det är ett riskfullt möte som äger rum hemma hos Harry och Alice på Drakegården. I största hemlighet informerar Schönfeld och Bonhoeffer biskop Bell om den tyska motståndsrörelsen och dess demokratiska planer efter kriget, präglade av Kreisaukretsens idéer. De förmedlar också information om vilka motståndsmän som är inblandade i det planerade mordattentatet av Hitler – det som kom att bli det misslyckade 20 juli-attentatet 1944. Schönfeld och Bonhoeffer ville under mötet övertyga Bell och de allierade om att det fanns en tydlig plan och de efterfrågade en försäkran från brittiska regeringen om att den skulle vara beredd att förhandla på nya fredsvillkor med en ny demokratisk övergångsregim om Hitler störtades eller Tyskland kapitulerade. Bell lovade att ta ärendet till den brittiska regeringen med premiärminister Churchill och utrikesminister Eden, men att USA och Sovjetunionen skulle behöva informeras. Ärendet togs av Bell personligen med Eden i London men Eden svarar nej till en försäkran, vilket hade varit den brittiska hållningen till den tyska motståndsrörelsen redan från krigets början. De allierade krävde total kapitulation av Tyskland och var inte intresserade av en tysk demokratisk övergångsregering, men Harry och den ekumeniska rörelsen fortsatte att stötta motståndsrörelsens planer om ett demokratiskt och fredligt Tyskland och Europa efter kriget.

Sigtunagruppen och Kreisaukretsen
Omkring tiden för mötet i Sigtuna i maj 1942 skapas den hemliga Sigtunagruppen runt NEI på initiativ av Manfred Björkquist och med Harry Johansson som viktig spindel i nätet inspirerade av den norska motståndsrörelsen. I Sigtunagruppen ingår också Nils Quensel, jurist och statsråd, Hardy Göransson, politiker för Folkpartiet och överdirektör för Fångvårdsstyrelsen, Ivar Andersson, huvudredaktör för Svenska Dagbladet och politiker i Högerpartiet, John Cullberg, teol. dr. i teologi och filosofi och biskop i Västerås, K. F. Göransson, VD på Sandvikens Jernverk AB, Ingvar Svennilson, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan och chef på Industriens Utredningsinstitut och Nils Ehrenström, första direktor för NEI och sedan sakkunnig på det ekumeniska centret i Genéve.

Sigtunagruppen kom 1942-44 att bli av en de viktigaste utländska kontaktorganen för den tyska motståndsrörelsen. Deras arbete, som 1943 utökades av en större ekumenisk studiegrupp inför ett planerat, men inställt internationellt ekumeniskt toppmöte i Sigtuna, handlade förutom om det hemliga kontaktarbetet om att skriva ekumeniska studiearbeten om ett fredligt och demokratiskt efterkrigs-Europa. Kontakterna med motståndsrörelsen stred mot den nya spionerilagstiftningen och kunde potentiellt innebära en utrikespolitisk risk, men genom direktkontakter med samlingsregeringen kom det att inofficiellt sanktioneras av utrikesminister Christian Günter.

Efter Sigtunamötet 1942 finns det belagt att fem tyska motståndsmän från Kreisaukretsen hade hemliga möten i Sigtuna. De tog höga risker i kampen mot nazismen och för flera av dem kostade det livet. Dietrich Bonhoeffers livsöde är välkänt. I april 1943, ett knappt år efter mötet i Sigtuna fängslas han för att senare avrättas för högförräderi tidigt på morgonen den 9 april 1945. Theodor Steltzer, som möter Manfred i Stockholm 1940 och har de flesta kontakterna med Sigtuna, får också en dödsdom utfärdad efter att ha varit involverad i 20 juli attentatet, men släpps i sista stund. I efterhand visar det sig att Manfred och Harry genom kontakt med Heinrich Himmlers massör lyckats få honom fri. Efter kriget är Steltzer med och startar CDU (Christlilich Demokratische Union Deutschlands). Helmut Von Moltke som var ledare för Kreisaukretsen och såg till att Vita Rosens flygblad hamnade hos de allierade via Sigtuna, och som tillsammans med tillsammans med Steltzer bidrog till att 1 000 norska judar och 7 500 danska judar varnades och kunde komma till Sverige grips i januari 1944 och avrättas senare i januari 1945 för högförräderi. Adam von Trott ingick i den inre kretsen kring det planerade 20 juli attentatet 1944 arresteras redan den 25 juli och döms till döden den 15 augusti – bara några veckor efter att ha firat midsommar i Sigtuna med Harry och Manfred. Eugen Gerstenmaier, teolog och filosof, stödde 20-juli-attentatet men kom för det endast att dömas till fängelse. Efter kriget blev han en nyckelperson i det kyrkliga hjälparbetet med Tysklands återuppbyggnad och mångårig CDU-politiker. Han fortsatte att ha starka band till Sverige. Hans Schönfeld, som deltog i det hemliga Sigtunamötet 1942, fortsatte att hålla kontakterna med den tyska motståndsrörelsen via det ekumeniska centret i Genéve och kom efter kriget att arbeta inom det nybildade Kyrkornas världsråd.

Den ekumeniska rörelsens bidrag till en fredligare värld efter kriget
De ekumeniska frågorna efter kriget; freden, människovärdet, demokratin, återuppbyggnadsarbetet, kyrklig försoning och enhet, bärs vidare av NEI i Sigtuna, Svenska ekumeniska nämnden och biskopsmötet och Harry Johansson är under Eidems tid central i dessa sammanhang och i kontakterna med de nordiska kyrkorna och de nybildade Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Harry Johansson är NEI:s direktor fram till 1965, då han efterträds av Lars Thunberg. 1968 hålls Kyrkornas världsråds fjärde generalförsamling i Uppsala och en ny världsordning formuleras. Grunden för en bättre världsordning med de mänskliga rättigheterna, en europeisk och internationell gemenskap med FN, Kyrkornas världsråd, EU, gentemot nationalism, totalitarism och militarism, liksom avkolonisering, hade lagts av den ekumeniska alliansen med New York, London, Genéve och Sigtuna som viktiga centra under andra världskriget. 

---

Referenser:

Arnstad, Henrik, Spelaren Christian Günther – Sverige under andra världskriget. Arx Förlag, 2006

Carlsson, Erik, Sverige och tysk motståndsrörelse under andra världskriget. Lund UP, 1998.

Johansson, Harry, Internationell och ekumeniskt. I Johansson, Harry (red.) Sigtunastiftelsen 25 år. SKS bokförlag, s. 220-228.

Perwe, Johan, Bombprästen : Erik Perwe på uppdrag i Berlin. Carlssons, 2006.

Ryman, Björn, Brobyggarkyrka : Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor. Artos, 2010.

Sophie Scholl – de sista dagarna (tyska: Sophie Scholl – Die letzten Tage), tysk biografisk dramafilm från 2005 i regi av Marc Rothemun.

Den svenska länken, svensk biografisk dramafilm från 2026 i regi av Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson.

Valkyria, amerikansk thrillerfilm från 2008 i regi av Bryan Singer.

White Rose Foundation e.V. https://www.weisse-rose-stiftung.de/white-rose-foundation (2025-05-05)

RECEPT AV KÖKSCHEF MORGAN FREDRIKSSON FOTO: MAGNUS ARONSON

Honung, varm getost, päron och nyskördade betor är en oslagbar kombination. Ge dig ut i trädgårdslandet och se vad som finns att skörda. Kanske hittar du någon ätbar blomma som gör tallriken extra vacker? Med ett nybakat bröd till har du en härlig sensommarlunch.

Montera salladen

Lägg salladsbladen som bas. Fördela rödbetor, rödkål, svartkål, päron, rädisor och bondbönor. Placera den varma getosten i mitten och skeda över honungsvinägrett. Toppa med persilja och eventuella blommor. Servera direkt, gärna med ett gott surdegsbröd vid sidan av.

TEXT: SOFIA AF GEIJERSTAM FOTO: MAGNUS ARONSON

Det surras ordentligt bland Sigtunastiftelsens nya gäster. 200 000 bin har nyligen flyttat in bakom kryddträdgården och till hösten väntar resultatet av deras flitiga arbete. 30 kilo nyslungad honung med smak av Sigtunastiftelsen.

-De verkar trivas jättebra. Här finns en fantastisk mångfald av blommor och växtlighet, säger Eva Backen, certifierad honungssommelier och grundare av Sigtuna Slottshonung.

---

För Eva Backen vaknade intresset för biodling under pandemin. Som utbildad civilekonom hade hon under många år arbetat inom näringslivet, men när företaget hon arbetade på gick i konkurs började hon på allvar fundera över att byta riktning. Eva och hennes man hade nyligen skaffat egna bikupor och ju mer hon lärde sig desto mer fascinerades hon av binas förunderliga värld. Till slut tog hon steget att satsa på allvar och utbildade sig i honungssensorik och honungsbedömning i Bologna i Italien.

– Känner du? Den här gula är en typisk rapshonung. Den här lite mörkare har smak av bovete. Och den här…en typisk sommarhonung, säger Eva, rör om i glasen och drar in doften som handlade det om ett tjusigt årgångsvin.

Och jämförelsen är inte långt borta. Honung, precis som vin, påverkas av jordmån, växtlighet och klimatförhållanden.

 –  Sigtunastiftelsens honung kommer få sin alldeles egen smak med prägel av rosorna, äppelträdgården och den närliggande växtlighet som finns i skogen runt omkring, förklarar Eva.

Ett sensoriskt universum
Iklädd täckande skyddsdräkt, handskar och gummistövlar väcker hon onekligen viss uppmärksamhet bland Sigtunastiftelsens gäster när hon styr stegen genom rosengården bort mot bikuporna. När locket lyfts av sprider sig en sötaktig doft, en tydlig värme och ett lågfrekvent sövande ljud. Själv brukar hon ofta slå sig ner en stund vid kupan hemma i trädgården.

– Att bara sitta där en stund och iaktta är nästan meditativt, säger hon.

 Just den här dagen som av en händelse råkar vara internationella världsbidagen, är luften varm av vårsolen och det råder en febril verksamhet med täta inflygningar vid ingången. Ett tränat öga kan se att en del bin utför en slags vippdans, ett sätt att kommunicera till de andra bina om var de har varit och var de kan hitta de bästa blommorna för dagen, förklarar Eva.

– För mig och min man började intresset som en fascination för naturen och samspelet mellan bin, växter och människor. Men ganska snabbt växte det till något mycket större. Jag upptäckte att honung inte bara är något sött som man har på frukostbordet, utan ett helt sensoriskt universum med terroir, biologisk mångfald, kulturhistoria och hantverk. 

Hon puffar lite rökt lavendel över bisvärmen för att lugna ner stämningen innan hon visar kupans olika skikt. I mitten finns barnkammaren där ägg, larver och puppor utvecklas. Lite högre upp ligger matförrådet där bina fyller celler med nektar som torkas till honung och sedan täcks med ett vaxlock när cellen är fylld. Och någonstans därinne i myllret av 100 000 bin finns drottningen.

Tydliga ansvarsområden och uppgifter

Det är att fascinerade att höra Eva berätta om bikupans tydliga organisation med olika ansvarsområden och uppgifter. Man börjar som ”städarbi” och hjälper till att hålla snyggt och rent för att sedan avancera till ”barnskötare” som matar larver. Därefter blir man ”byggare” som producerar vax och bygger kakor, för att sedan ta nästa karriärsteg och blir ”dörrvakt” som skyddar ingången mot inkräktare. Slutligen har man kvalificerat sig för att flyga ut i den stora världen och samla in nektar, pollen och vatten. Alla arbetande bin är honor. Han-bina, eller drönarna som de också kallas, har bara ett enda uppdrag. Att para sig med drottningen. När vintern sedan kommer kastas de oftast ut ur kupan eftersom de inte längre fyller någon uppgift.

Drottning Astrid och prinsessan Ingegerd

Eva vänder varsamt på bikupans spärrgaller i jakt på kupans drottning som fått namnet Ingegerd, en medveten blinkning till Sigtunas egen prinsessa Ingegerd, hon som var dotter till Olof Skötkonung och senare helgonförklarades. I den andra bikupan regerar drottning Astrid, mor till prinsessan Ingegerd både historiskt och i Sigtunastiftelsens två bikupor. Varken Astrid eller Ingegerd vill visa sig denna dag. Och kanske är det förståeligt att de inte har tid att ta emot pressbesök. Under högsäsong lägger en drottning närmare 2000 ägg om dagen.

Under de senaste åren har Eva ägnat större delen av sin vakna tid åt honung. Tillsammans med sin man har hon ordnat bisafaris och honungsprovningar här i Sigtuna och hon har representerat Sverige och svensk honung på den internationella världskongressen Apimondia (Apis betyder b på latin.). Hon har också startat Sigtuna Pollination Partner Program där företag kan vara med och bidra till att skapa fler och starkare bisamhällen. Rent konkret innebär det att man upplåter plats för bikupor och samtidigt är del av ett pedagogiskt arbete där man ökar kunskapen om pollinatörernas betydelse för biologisk mångfald och livsmedelsförsörjning.

– För mig handlar det här arbetet med om något större än honung. Det handlar om att vara en del av något som betyder något på riktigt. När människor får möta bin på nära håll så händer det något. Honung blir inte längre bara en produkt, utan en berättelse om natur, landskap, samarbete och ansvar för kommande generationer.

Honungsprovning på Sigtunastiftelsen

Följ med på en smakresa in i binas fascinerande värld!
Tillsammans med Eva Backen certifierad honungssommelier, får ni upptäcka honung som ni aldrig smakat den förut. Provningen kan kombineras med inslag från köket – där smakerna möts i oväntade kombinationer – och ger en upplevelse som är både lärorik, njutbar och hållbar.
En aktivitet som passar lika bra för konferensgruppen som vill ha något annorlunda och minnesvärt, som för sällskapet som vill fördjupa sig i lokal smak och tradition.

Aktiviteten tar 60-90 minuter.

 08 592 589 00
bokningen@sigtunastiftelsen.se

Författaren och professorn Simon Sorgenfrei tilldelas 2026 års Se människan-pris i Per Svenssons anda. Priset delas ut till en ”person som med lätt buren bildning navigerar i skilda existentiella, kulturella och samhälleliga farvatten – och därmed fördjupar och vidgar vyerna för andra”.

– Jag blev verkligen tagen och lite rörd, det här var helt oväntat. Per Svensson var på många sätt en förebild för mig och motiveringen uppmärksammar precis det jag vill uttrycka med mina böcker, vilket var otroligt fint, säger Simon Sorgenfrei.

Juryns motivering lyder: ”Med forskarens klarhet och reporterns nyfikenhet ger han sig ut i det moderna Sverige och låter oss förstå hur det formats i mötet mellan ny invandring och gammal nationalism. Hans berättelse är en bekräftelse på vårt lands ofrånkomliga förändringar samtidigt som den erbjuder ett nytt, konstruktivt sätt att se människan – med en blick som kan förena ett Sverige som alltför många försöker splittra.”.

– I flera av mina böcker har jag velat berätta om Sverige, fast från periferin. Jag har exempelvis skildrat 1900-talet från muslimska migranters horisont och svensk politisk historia med perspektiv från Bjuv eller Kiruna, snarare än från Stockholm.

Priset delas ut på Se människan-scenen fredag kl 14.00 och är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Bokmässan, Albert Bonniers Förlag, Dagens Nyheter och Sigtunastiftelsen.

Simon Sorgenfrei medverkar på Sigtunastiftelsens scen Teo i Tiden söndag 27 september 12.00 i samtalet Öppna era hjärtan, om Sverige, muslimerna och SD. Samtalet leds av Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Läs mer

När Bokmässan i Göteborg öppnar dörrarna den 24 september är Sigtunastiftelsen åter på plats med författarmöten och samtal om tro, teologi, kultur, demokrati och människans plats i en föränderlig samtid. I år är Sigtunastiftelsen dessutom medarrangör till en helt ny scen, Teo i Tiden.

Sigtunastiftelsen har under många år varit en tydlig röst på Bokmässan, inte minst genom sin medverkan på scenen Se Människan där samtalen rört sig i gränslandet mellan litteratur, religion, samhälle och existentiella frågor. Nytt för i år är den helt nya scen Teo i tiden som är en samverkan mellan Sigtunastiftelsen, Teo Talks, Lunds Missionssällskap och Joacim Berner. Scenen är närmaste granne med Se Människan blir ett välkommet tillskott där det teologiska perspektivet på samtidsfrågor präglar programmet. Och det spänner brett; med allt från samtal med arkitekten Gert Wingård om hur vi kan skapa andrum i våra städer till seminarier med Pekka Mellergård, Joel Halldorf och Marie Demker om högerextremistiska strömningar inom kristendomen.

– Vi vill ge ett teologiskt perspektiv på vår tids aktuella frågor och förhoppningsvis också skapa lite oväntade möten mellan, forskare, kyrka, kultur och näringsliv säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.

---

SIGTUNASTIFTELSENS PROGRAM UNDER BOKMÄSSAN

TORSDAG 24 SEPTEMBER

09.20 – 9.50 Folkkyrkan och nationalismen
Medverkande: Arne Rasmussen, professor systematisk teologi vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion; Martin Modéus, ärkebiskop.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

10.00 – 10.20 Kvinnors kallelse – radikala missionärer
Medverkande: Karin Sarja, teologie doktor i missionsvetenskap och docent i kyrkohistoria.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

14.00 – 14.20 Julkrubban, en mötesplats i mångfaldssamhället
Medverkande: Elisabet Mattizon Armgard, programsekreterare Abrahams Barn
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

14.30 – 14.50 Lewi Pethrus och radikalnationalismen
Medverkande: Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria samt forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR); Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet och doktor I ekonomisk historia. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

---

FREDAG 25 SEPTEMBER

9.30 – 9.50 Därför ska kyrkan syssla med kultur
Samtal med Sven Milltoft och Kristin Windolf.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

10.00 – 10.20 Folkkyrkoteologi
Medverkande: Bengt Kristensson Uggla, professor och författare.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

12.00 – 12.20 Manligheten och andligheten
Medverkande: Joachim Berner, företagare och författare; Olle Lilljefors, präst.
Moderator: Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

13.10 – 13.55 Högerextrem kristendom på frammarsch
Medverkande: Pekka Mellergård, läkare och författare; Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och författare; Marie Demker, professor i statsvetenskap. Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

16.30 Hur bygger vi andrum i städerna?
Medverkande: Gert Wingårdh, arkitekt; Marta Bohlmark, arkitekt; Lena Sjöstrand, teol dr.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

---

LÖRDAG 26 SEPTEMBER

11.00 – 11.45 Att bygga demokrati med bildning. Arvet efter Ellen Key
Samtal med Anneli Jordahl, Ulrika Knutson, Lisbeth Håkansson Petré och Ronny Ambjörnsson.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: F1. Seminariekort krävs.

12.00 – 12.20 Speakers Corner: Till folkbildningens försvar!
Vad betyder folkbildningen – för demokratin, samhället och för oss själva? Nu blir det personligt! Röster från Folkbildningsscenen bjuder på berättelser, bekännelser och brandtal om människorna, mötena och miljöerna som förändrat liv, öppnat världar och format dem själva. Om kunskapens och kulturens kraft, om rätten att tänka fritt och tillsammans – och om varför folkbildningen behövs just nu. Kärlek, övertygelse och kampvilja: Länge leve folkbildningen! Medverkande: Jila Mossaed, poet, ledamot Svenska Akademien, Victor Estby, Bokdagar i Dalsland, Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen, och Pa Modou, folkbildare

Folkbildningsscenen
Biljett: Ingår i entrébiljetten.

13.00 – 13.20 Boksamtal med Birgitta Ohlsson på Se Människan
En personlig berättelse om cancer och världspolitik: från bröstcancer till akut leukemi, mitt i ett skakigt globalt läge. Om kampen för att leva när allt faller sönder, trots att hoppet och friheten känns allt avlägsnare. Birgitta Ohlsson i samtal med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen Se Människan G02:10
Biljett: Ingår i entrébiljetten.

11.30 – 11.50 De aningslösa
Tre berättelser om barnlängtan och kontroll över reproduktion, från nazismens mödrahem till dagens fertilitetsindustri. En bok om begär, makt, aningslöshet och människovärde. Vad är vi beredda att göra för att nå våra mål? Lotta Lundberg i samtal med Kerstin Dillmar, präst Sigtunastiftelsen.
Scen Se Människan G02:10
Biljett: Ingår i entrébiljetten

15.10 – 15.50 Från Bibeln till Tredje riket
Medverkande: Martin Aasbø Ringdal, pedagog och förmedlare i Voksenåsens hågkomstprojekt samt forskare vid Jødisk museum i Oslo.; Jesper Svartvik, teolog och präst; Hanna Liljefors, forskare Centrum för teologi och religionsvetenskap.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

16.00 – 16.20 Demokrati, mod och motstånd – Teo Talks
Medverkande: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten.

16.30 – 17.15 Teologisk kulturkanon
Samtal med Maria Küchen, Niklas Rådström, Maria Södling och Werner Jeanrond.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

Lördag 17.30 Sverigefamiljen
Via Finland, Sverige till det globala syd. Ett sekel av kvinnors erfarenheter knyts samman och synliggör hur klass, arbete och tillhörighet formas och omformas över tid. Om bildning och att försöka förstå sig själv genom historien om andra människors liv. Susanna Alakoski i samtal med Anders Claesson, kultur- och bibliotekschef Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten.

---

SÖNDAG 27 SEPTEMBER

10.00 – 10.20 Lidandet i vår tid – Meningslöshet och motstånd
Medverkande: Miriam Sünder, doktorand vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion; Werner Jeanrond, professor i systematisk teologi.
Moderator: Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen.
Scen Se Människan G02:10
Biljett: Ingår i entrébiljetten

12.30 – 13.15 Biografi som teologi – Om Ester Lutteman, Lydia Wahlström och Gustaf Wingren
Samtal med Maria Södling, Ewa Lindqvist Hotz och Bengt K Uggla.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten

13.30 – 13.50 Kulturarvet och sanningen – om bibelns Junia
Medverkande: Mats Malm, litteraturvetare och översättare, tidigare ständig sekreterare av Svenska Akademien.
Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen.
Scen: Teo i Tiden G02:02
Biljett: Ingår i entrébiljetten.

TEXT: LISBETH GUSTAFSSON FOTO: MAGNUS ARONSON   

– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang, säger Birgitta Ohlsson. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte så illa vid mig längre av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad. I höst kommer hon till Sigtunastiftelsen för att berätta om sin nya bok Hon jag en gång var.

---

Birgitta Ohlsson har en särskild närhet till Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Den skulle bli hennes begravningskyrka om hon inte hade överlevt den aggressiva bröstcancern som drabbade henne 2021. Allt var planerat i detalj inklusive gravplatsen ute på kyrkogården. Nu kommer hon i flygande fart från ett valmöte i Uppsala och vi möts framför altarringen i kyrkan. Vem är hon idag och vilka livslärdomar bär hon med sig?

Det har inte varit enkelt för Birgitta Ohlsson att skriva boken om sin kamp mot två dödliga cancerformer inom loppet av tre år. Hon jag en gång var (Bokförlaget Forum) är en sårbar och ärlig skildring om att leva med skalligt huvud, likblek hud, ett ansikte utan ögonfransar och avklippta flätor. Hon ville skriva en bok, säger hon, för att ”jag saknar henne så mycket, hon jag en gång var.”

Vi har fått låna två stolar och sitter i eftermiddagssolen under de höga fönstren i kyrkans kor.

– Allt började med att jag missade en mammografitid i januari 2021. Jag hade fått tjänst vid National Democratic Institute i Washington våren 2020 men flytten blev försenad på grund av pandemin. Jag satt i videomöten dagarna i ända om det som hände i USA. Kongressen hade stormats, den amerikanska demokratin var attackerad inifrån och jag var intensivt upptagen av jobbet.

– Efter några månader upptäckte jag att något var fel. En sommarkväll när jag skulle natta mina döttrar kände jag en ovanlig stelhet i ena bröstet och armhålan. Dagen efter ringde jag min husläkare och blev akut remitterad till Karolinska sjukhuset för mammografi och ultraljud. Diagnosen var bröstcancer, spridd med metastaser till lymfkörtlarna i armhålan.

Under de kommande två åren fick Birgitta Ohlsson trettiofyra omgångar med cellgifter. Ena bröstet opererades bort liksom ett stort antal lymfkörtlar. Familjen var nu bosatt i Washington och själv arbetade hon heltid med demokratifrågor under hela behandlingsperioden. Efter bröstcancern hoppades hon att livet skulle återgå till det normala. Men i januari 2024 slog en ny cancer till – snabbt och utan förvarning.

– Vi hade haft en helt vanlig helg med barnen, sportat och shoppat när jag plötsligt började kräkas efter middagen. Nästa dag åkte vi till akuten och där konstaterades först att jag hade lunginflammation och svår blodförgiftning, sepsis. Jag hade dessutom fått terapirelaterad akut leukemi, orsakad av cellgifterna som skulle rädda mig från bröstcancern. Det drabbar bara en halv procent av alla bröstcancerpatienter och utan behandling riskerar man att dö inom ett par veckor.

Problemet var att hon hade nått sin livstidsdos av cellgifter. Läkarna prövade sig ändå fram med nya moderna cellgifter. Kroppen blödde men klarade inte mer och blodvärdena var kritiska. Efter femtio dagar på sjukhus var det enda som återstod en stamcellstransplantation men läkarna tvekade. Hon fick veta att femton procent dör av själva transplantationen och att tjugo procent riskerar att få tillbaka bröstcancern i en aggressiv form. Det är nu läkarna börjar tala om palliativ vård, att hennes kropp inte klarar en tyngre behandling – men Birgitta kunde inte ta in det. Kanske ett utslag av förnekelse, tänker hon, men också en järnvilja att inte ge upp.

– Jag talade mycket med min man, mina föräldrar och mina barn och fick – inte en uppenbarelse – men jag blev väldigt övertygad om att jag skulle göra en stamcellstransplantation. Det var mitt livs svåraste beslut, men allt gick bra och efter tre veckor skrevs jag ut från sjukhuset om än med vissa restriktioner.

– Mediciner kommer jag att behöva äta under resten av mitt liv för att hålla bröstcancern och leukemin i schack. Mitt immunförsvar är inte det bästa och det tar tid att komma i kapp med alla vaccinationer. Efter en stamcellstransplantation är man som en nyfödd bebis med noll vaccinationer i kroppen. Men det går framåt!

---

Det är en hoppfull Birgitta som möter oss i Adolf Fredriks kyrka. Nu planerar hon inte längre för sin begravning utan för att leva och göra världen bättre. Hon har valt att vara öppen om sin sjukdom för att det kan hjälpa andra. Hon berättar också om trons betydelse genom livet, liksom tvivlets i mörka stunder.

– Jag har alltid haft lätt att finna andlighet och ro i kyrkan. Som liten gick jag i Örebromissions söndagsskola hemma i Tokarp utanför Linköping. Det gjorde alla eftersom det bara var Filadelfia som hade söndagsskola. Mina föräldrar har alltid varit aktiva i Svenska kyrkan och mina morföräldrar i Västerbotten var religiösa. Min man och våra döttrar tillhör den judiska församlingen och vår yngsta dotter blir snart bat mitzva.

– Men när jag fick bröstcancer fick jag problem med min tro. Jag blev jag nästintill gudsförnekare. Och när leukemin slog till blev det Bye, bye God!

I Washington vårdades Birgitta på ett jesuitiskt katolskt sjukhus i nästan femtio dagar. Där kom ständigt pastorer och erbjöd henne samtal men hon tackade länge nej. En askonsdag när allt kändes väldigt mörkt bjöd hon ändå in en svart kvinnlig baptistpastor som tecknade korset på hennes panna.  ”Kom ihåg, o människa, att du är jord, omvänd dig och tro evangelium”. På nattygsbordet stod en ikon som hon fått av vännen och prästen Cecilia Wikström och runt armen hängde en Frälsarkrans. Hon minns hur hon stirrade på Nattens pärla och tänkte på orden: ”För att uppleva dagen måste man utstå natten”

– Jag känner igen mig i bibliska karaktärer som Job som upplevde sig utsatt för orättvist lidande. Varför händer detta mig, var också min fråga. Jag har försökt att göra gott i mitt liv och stöttat andra. Och ändå …

Birgitta har alltid stått nära sina föräldrar och de har gett henne mycket stöd. Pappan reste flera gånger till USA för att sitta vid hennes sida på sjukhuset. Mamman skrev långa innerliga brev med fina dikter, psalmer och intervjuer med människor som överlevt cancerdiagnoser. Hon minns dikten av Karin Boye:

Men det kommer nätter, de kommer och de kommer igen, då man måste se om sina gränser och flytta sina märken, då man måste finna sig till rätta med nya och förödmjukande upptäckter. 

---

Det har gått några år sedan Birgitta Ohlsson skrev boken Duktiga flickors revansch. Det var samma år, 2017, som hon utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna.  Problemet är inte att kvinnor satsar för högt, utan att de satsar under sin förmåga, var hennes budskap. Hon ville visa att hon stod för en annan typ av liberalism som inte samarbetar med högerkonservativa och auktoritära partier. När kritikerna försökte få bort henne tappade hon till slut lusten och lämnade politiken. Som alltid med ett visdomsord, den här gången citerade hon Ingrid Bergman: ”Framgång är att få det du vill ha. Lycka är att vilja ha det du får.”

Vem är då Birgitta Ohlsson idag efter otaliga sjukhusvistelser, operationer och biopsier? Är hon fortfarande den duktiga flickan?

– Ja, men den duktiga flickan har lärt sig att ta emot. När jag blev sjuk överraskades vi av den stora generositeten från arbetskamrater som kom med stora lasagnebrickor och erbjöd sin hjälp. USA kan verka hårt och kallt på många sätt – 27 miljoner människor har inga sjukförsäkringar – men det finns en fantastisk generositet hos amerikanerna. Som svenskar blev vi först förvånade och jag minns att maken sa: ’Tror de inte att jag kan laga mat till mina barn?’

I sitt Sommarprogram i P1 2024 delade hon ett visdomsord av Martin Luther King:

Vi måste acceptera begränsade besvikelser men aldrig förlora vårt obegränsade hopp. Så är det också för Birgitta Ohlsson, hon har inte förlorat hoppet. Visst kan hon sakna den hon en gång var, men kärnan är intakt.

– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte längre så illa vid mig av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad.

---

Birgitta Ohlsson kommer till Sigtunastiftelsens kulturhelg den 16 – 17 oktober för att prata om sin nya bok hon jag en gång var. Du möter henne i ett samtal med Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Läs mer

TEXT: HELLE KLEIN FOTO: MAGNUS ARONSON

I vintras visade vi filmen ”Den svenska länken” på Gröna Ladan. Humoreliten med Henrik Dorsin i spetsen gestaltar berättelsen om den grå eminensen på utrikesdepartementet, Gösta Engzell. Med sin administrativa förmåga och starka etiska kompass kom han att rädda tusentals judiska flyktingar till Sverige.

Sigtunastiftelsens egen Gösta Engzell hette Harry Johansson. Han rekryterades från kristna studentrörelsen i Lund till att bli Manfred Björkquists assistent. Senare blir han chef för det Nordiska Ekumeniska Institutet som Björkquist grundar 1940 på Sigtunastiftelsen. Under kriget och nazisternas härjningar i Europa blir institutet i all hemlighet en sambandscentral för tyska motståndsmän.

En av de mest kända motståndsmännen hette Dietrich Bonhoeffer vars berättelse vi har berättat tidigare. Men det visar sig att det var betydligt fler antinazistiska motståndsmän som kom till Sigtunastiftelsen och utbytte information. Spindeln i nätet var Harry Johansson. Läs vår kultur- och bibliotekschef Anders Claessons spännande essä ”Den kristna länken”.

Förra året kom boken ”Tisdagsklubben – Amelie Posses antinazistiska motståndsrörelse” av Johan Erséus ut. En hemlig antinazistisk förening skapades av intellektuella i Stockholm under kriget. Manfred Björkquist och Harry Johansson samlade en liknande grupp som kom att kallas Sigtunagruppen. De sågs regelbundet under hela kriget och resonerade om hur de bäst kunde stötta den spirande demokratirörelsen som trots allt fanns i Tyskland och som offrade livet i kampen mot Hitler.

Som en röd tråd i Sigtunastiftelsens historia går alltsedan starten 1917 försvaret av människovärdet, bildningen och demokratin. Det kan handla om att värna det fria ordet genom diktarkonferenser på 1930- och 40-talen och att vi varje år ger generösa vistelsestipendier åt författare som behöver en rofylld plats för sitt skapande. Det kan också handla om vårt Abrahamsbarnarbete. Läs om de speciella julkrubbevisningarna som vi har i december. Kolla också in vårt symposium 5 september på temat Motståndskraft där vi lär av historien och tar ut riktningen för framtiden. Alla tre ordföranden för LO, TCO och SACO medverkar.

Till vår värdegrund hör även hållbarheten, den sociala och ekologiska. I samarbete med Eva Backen och Sigtuna Slottshonung har vi nu två bikupor där drottning Astrid regerar i den ena och prinsessan Ingegerd i den andra. Biodling och egen honungsproduktion hjälper oss att värna den biologiska mångfalden liksom kulturhistorien och hantverket. Låt dig inspireras av vår köksmästare Morgan Fredrikssons recept på en god skördesallad med honungsvinägrett.

Till Sigtunastiftelsen kan du komma som konferensgäst eller privatgäst. Här kan du i dialog med andra dryfta vår tids angelägna frågor eller bara njuta av underbar mat och musik eller leva en helg i retreatens förunderliga tystnad. Här får du bara vara dig själv.

Välkommen till humanismens högborg där gästfrihetens idé råder och försvaret av människovärdet aldrig upphör.

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen

Årets bokmässa i Göteborg får en helt ny scen, Teo i tiden, med fokus på teologi och nutidsfrågor. Arkitekten Gert Wingårdh samtalar om hur vi skapar andrum i städerna och ett gäng direktörer från näringslivet reflekterar kring tro och ledarskap. Den nya översättningen av NT 26 präglar också flera programinslag om översättningens utmaningar. Dessutom samtalar Elisabeth Hjort, teolog och författare med teologen Hanna Liljefors om Oheliga läsningar av heliga texter. Författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson och journalisten Maria Schottenius funderar kring vad som händer med litteraturen om allt färre läser bibeln.

– Vi vill ge ett teologiskt perspektiv på vår tids aktuella frågor och förhoppningsvis också skapa lite oväntade möten mellan forskare, kyrka, kultur och näringsliv, säger Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen och en av initiativtagarna till Teo i Tiden.

Temat för kommande bokmässa är folkbildning, något som också präglar programmet för Teo i tiden, som är en samverkan mellan Sigtunastiftelsen, Teo Talks, Joachim Berner och Lunds Missionssällskap. Men framför allt vill scenen hitta nya vinklar och perspektiv. Teo i tiden kommer bland annat att lyfta frågor om mystik, försoning och konsten att bekämpa auktoritära ledare.

Scenen har också ett starkt internationellt inslag, med bland annat FN:s rådgivare Azza Karam och biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten.

Den gästas också av ärkebiskop Martin Modéus som medverkar i ett samtal om Folkkyrkan och nationalismen tillsammans med Arne Rasmussen, professor i systematisk teologi.

– Vi tycker det är viktigt att problematisera vår egen kristna historia och våga ta upp också det som skaver. Det hör till bildningen att reflektera över både det som är bra och det som är mindre bra, säger Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen

Tar fram en teologisk kultur kanon

Med glimten i ögat ger sig Teo i Tiden även på att tillsammans med författarna Maria Küchen, Niklas Rådström och teologerna Maria Södling och Werner Jeanrond ta fram en Teologisk kulturkanon.

– Gensvaret har varit fantastiskt när vi frågat folk om att medverka på denna vår nya scen. Det finns uppenbart ett behov av att samtala om vår tids angelägna frågor ur existentiella och teologiska vinklar. Nu hoppas vi att publiken hittar till Teo i tiden på bokmässan i höst, avslutar Helle Klein.

Se programmet för Teo i Tiden