Ett hem, en borg, en skola, en helgedom, så sammanfattas visionen om Sigtunastiftelsen. Grundarnas idé var att skapa platsen för dialog, bildning och humanism. Visionen tog gestalt i en 7400 kvm byggnad på en tallbeklädd kulle i Sigtuna. Det är en unik plats som andas både spännande historia och nutid som pockar på vår uppmärksamhet.
För arkitekten John Åkerlund var det angeläget att lyssna in platsens själ och låta verksamhetens idé vara bärande i utformandet av det rumsliga. Utsmyckningar fick inte ta över och skymma själen. Rummen och husen skulle vara ”ödmjuka tjänare”. Läs mer om Åkerlund i detta Magasin.
Grundaren Manfred Björkquist och arkitekten Åkerlund reser till Sigtuna en yrvädersdag 1915. Efter två timmars slädfärd från Märsta pulsar de omkring i djup snö på den obebyggda kullen med tallar. De känner in platsen. Här skulle Sigtunastiftelsen ligga. Efteråt slår de sig ned på Stadshotellet för att äta middag med lantmäteriets representant. Det var svinkallt i restaurangen och sällskapet beställde in vantar till efterrätten.
Tiderna var bistra och de hade från början varken pengar eller någon tomt att bygga på. Men visionen bar och de GÖR den. Trots att de var unga och få trodde att de skulle lyckas.
För Åkerlund var trevnaden viktig. Sigtunastiftelsen skulle andas hemtrevnad. För Björkquist var det angeläget att förutom folkhögskola skulle det också finnas ett gästhem. Det vi kallar hotell i dag. Hemmet som metafor var tidstypiskt men det slår an något även hos nutidsmänniskan som längtar sammanhang och trygghet. Här på Sigtunastiftelsen ska gästfrihetens idé råda och hemtrevnadens omsorg kännas.
I dag ser vi ett växande intresse för konsthantverket. Sigtunastiftelsen är ett barn av Arts & Crafts-rörelsen. Vårt symposium i februari har temat ”Handen och anden – vårt behov av skapande” där bland annat glaskonstnären Evelina Dovsten medverkar. Läs intervjun med henne.
Möbeldesignern Carl Malmsten har inrett delar av Sigtunastiftelsen och i vår Sällskapsvåning kan du slå dig ned i hans möbler. Malmsten höll slöjdkurser i Sigtuna på 1930-och 40-talen. Alla har en skaparande, menade Malmsten.
I vår mörka tid vill vi lyfta fram det som ger liv – i mötet med konsten och kulturen lika väl som i dialogen om vår tids angelägna samhällsfrågor. Sigtunastiftelsen är en plats för både återhämtning och engagemang, för både det kontemplativa och det kreativa, här får man bara vara eller börja skapa.
Vid invigningshögtiden i augusti 1918 betonade ärkebiskop Nathan Söderblom att tron på att Gud är Skaparen innebär att världen aldrig kan ses som färdig. Han varnade för att enbart se till traditionen, som om allt är sagt och gjort en gång för alla, utan lyfte fram Sigtunastiftelsens lösenord: Gud verkar alltjämt. Och vi är kallade att vara medskapare. I den andan bygger vi vidare på vår idé. I den andan välkomnar vi dig som gäst oavsett om du är här för att njuta av mat och dryck, bilda dig på en kurs, festa med vänner, gå på konsert eller få din världsbild utmanad i dialog med andra.
Världen är osäker men ett vet vi, snart börjar rosorna slå ut i vår Rosengård. Vårens löfte är just detta, att Skapelse pågår. Livet ger sig inte. Det är hoppfullt.
Anders Frostensson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, en plats som inspirerat många psalmförfattare under åren. Bo Setterlind, Ylva Eggehorn och inte minst Olov Hartman. Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm skriver om psalmens mystik, klangrummet för det ohörbara.
Den som ska säga något om psalmens mystik behöver börja med skönheten. Inte skönhet som den vackraste rösten, den ljuvaste poesin, utan skönhet som urbilden av den klang som all musik härleds ifrån. Vi talar om det ljud som formas i gommen, i rummet, i universum. Ett klangrum som kan börja i det ohörbara och växa till ett ljud, hörbart för det mänskliga örat. Ljud som pågår i ett nu, men försvinner och lämnar plats för klanger som kommer efter dem vi hör i ögonblicket – som är osynlig men sinnlig, immateriell men berörande.
En angelägen fråga är om musiken är skön redan i sitt urtillstånd, innan den når örat. Augustinus, i slutet av 300-talet, föreställer sig musiken så och allra mest den mänskliga rösten. Han gråter när han hör vacker musik och undrar varför detta osynliga berör honom så? Han får en glimt av Guds väsen, men det är inte Gud. Endast speglingar av den som har skapat urtillståndet. Därför är det inte musiken som ska dyrkas utan Skaparen bakom, den som musiken pekar mot. För andra, som för Hjalmar Gullberg, är musik förutsättningen för äkta poetiska uttryck. Den inre tonen vägleder, som att lyssna efter ett samstämmigt ackord med de ord som ska skrivas: ”Jag hör musik och letar efter orden”.
Angelägen poesi är lik musik genom att rytm, vokaler, den stämning som orden formar kan öppna något bortom orden. De kan vittna om sanning eller lögn, men är inte i sig själva sanna eller falska. Ord är medel som för oss djupare in i verkligheten eller längre bort från den. Poesin är besläktad med musiken genom att den hjälper oss i sökandet efter det den symboliserar. I kristen teologi är ordet därtill både skapandets kraft och Gud själv som Människosonen. Men för att inte förväxla specifika ord med Gud själv, att låsa oss vid specifika ord, så bejakar kristen teologi metaforer, paradoxer och bildspråk – för att vi ska påminnas om att orden, liksom musiken, pekar mot mer än den lexikaliska översättningen. Därför behövs även ord som bryggor för öppnandet, till exempel det lilla ordet ”som”. Så litet att vi knappt lägger märke till det, trots att ”som” kan bära det viktigaste i det meningsfulla rummet mellan orden. I Anders Frostenson psalm 289: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, är dessa ”som” avgörande. Om vi istället sjöng ”Guds kärlek är stranden och gräset”, sluter sig bilden genast. Men med ”som” bli liknelsen sinnlig genom att vi vet hur stranden och gräset känns. Därför kan vi ana att Guds kärlek är ”vind och vidd och ett oändligt hem”. Ordbryggans ”som” är borttaget och istället vävs den gudsliknande egenskapen ”oändligt” in, en bild för något rörligt och osynligt.
Anders Frostenson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, efter att ha blivit uppmanad av psalmbokskommittén att bidra med nya texter inför 1937 års psalmbok. Då var han redan en etablerad poet efter Löftets båge (1931) där han beskriver sin kallelse till präst som kom genom en uppenbarelse när han cyklade på den skånska slätten. Hans första psalm i tornrummet blev 39: ”Jesus från Nasaret”, som med en enkel poesi bär det djupaste mysteriet om att Gud går mitt ibland oss. Laddningen är att den sjungs i presens: ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid”. Det händer här och nu. Det förstärks av sista raden i varje vers: ”Himmelriket är nära”. Om den istället hade skrivits i imperfekt: ”Jesus från Nasaret gick där fram”, skulle det vara sant men då förändras budskapet och genast uppstår en distans mellan oss och psalmen.
Låt oss återvända till skönhetens roll för poesi och musik. Anna Greta Wide har kärnfullt formulerat något jag letar efter i dikten ”Bön”, där hon skriver om den oförlösta längtan till det som kan komma, en föreställning om det som inte har hörts, inte har setts – men ändå har känts. Hon ber till den som inte ”ryms i något namn”, om att få ”ligga som en villig violin/och vänta i din kärleksfulla hand”. Wides trosvissa, sinnliga sökande, öppnar för beredskapen att spelas på och bli den musik som den kärleksfulla handen framkallar genom hennes klangrum. Wide är inte psalmförfattare, fast hon söker Någon genom musikens bildspråk. Men vem och varför? Det är något eller någon vi anar men som är fördold bortom orden och musiken.
En annan poet, och även psalmförfattare, är Bo Setterlind, med nära kopplingar till Sigtunastiftelsen. I Psalmer i atomåldern (1960) menar han att psalmer inte bör skrivas för ”pragmatiska behov i den kristna församlingen”, utan istället utifrån ”människans grundläggande existentiella behov av livsorientering”. ”Psalmer”, menar han, ”borde egentligen vara skrivna i himlen”. Avsändaren av skönhetens musik och poesi är alltså inte människan ensam utan det sker i samverkan med Livgivaren, medskaparen.
Att forma musik och poesi som uttryck för skönhet är att ha ett aktivt sikte för ord och ton. Sökandets roll är genomgående i Bibeln och i psalmer. Vem, var och varför är frågor som människan ställer till Gud och som Gud ställer till människan: ”Adam, var är du?” Dessa frågor är vad Setterlind och andra beskriver som ”människans grundläggande existentiella behov”. Två psalmer som står i inofficiell dialog om detta är Johan Olof Wallins 305: ”Var är den Vän, som överallt jag söker?” och Ylva Eggehorns 256: ”Var inte rädd”. Eggehorn har för övrigt också vistats mycket på Sigtunastiftelsen, genom författarstipendier 1981 och 1993 och föreläsningar.
Båda söker de efter Honom. Hos Wallin är det Vännen och hos Eggehorn ”Han som älskar dig” – en ömsesidig längtan mellan jaget och Honom. Båda psalmerna inleds med ”var”, men Eggehorns är ett övergångsord till en trosviss uppmaning: ”Var inte rädd”, medan Wallins ”var” är en desperat fråga från en vars hjärta brinner. Eggehorns poesi för den sökandes längtan är trosviss. Psalmjaget vet att ”han väntar dig ikväll” och att ”han längtar efter dina steg”. Men det är inte en dogmatisk trosvisshet, utan en som fortsätter sökandet efter honom som har ”stämt möte här”. Men hamnen är mörklagd och tecknet är hemligt. Vi uppmanas att förlita oss på tecknet som skyddar, att vi färdas och är på väg mot hamnen. Han längtar lika mycket som du och tycks också vara en sökare – en som söker efter dig.
En annan psalmförfattare med nära anknytning till Sigtunastiftelsen är dess direktor 1948–1970, Olov Hartman. Anders Frostenson och Hartman kände varandra väl. De följdes åt i sitt författarskap. De föddes samma år och arbetade ihop i 1969 års psalmbokskommitté. I ett brev från Frostenson kommenterar han sitt skrivande: ”Man måste börja där folk befinner sig”. Det låter självklart, men kan vara det svåraste av allt för den som vill säga något angeläget. För var befinner vi oss egentligen? Återigen påminns vi om grundfrågan var. Om vi liknar ord vid träd så hittar vi ett närmast oändligt rotsystem som kommunicerar med andra träd och växligheter ovan och framför allt under jord. Därför kanske vi inte endast behöver börja där vi befinner oss, utan även söka efter det som kommer före frågan. Här finns grund för tvivlet som i sin tur är grund för sökandet efter sanning och mening.
Ett exempel på ett sådant sökande är Hartmans psalm 38: ”För att du inte tog det gudomliga”. Det är en bekännelsepsalm och genom det inledande ordet ”för” blir den också ikonisk. Hur? Genom ordet för anar vi att det finns en inledande fråga som inte ställs. För är svaret på varför som inte uttrycks i texten men kommer ur tystnaden, innan musiken och orden tar vid. På liknande sätt kan det vara även med skriven text, att det kan finnas något utöver orden som ger en föraning om det som sedan ska bli till ljudande sång. Det gör budskapet öppet, som ett ikoniskt fönster som texten stiger fram ur. En påminnelse om ett urtillstånd av det första skapade ljudet, ohörbart för människan liksom änglarnas kontinuerliga sång i kosmos. Psalmens för inleder de tre första verserna, därefter är den ohörda frågan fortfarande varför, men svaret är ”därför skall alla” som i vers fem inkluderar ”alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma” – alla dessa och allt detta ska bekänna: ”Jesus är Herre”. Psalmen inleds alltså med en fråga som inte ställs och avslutas med en trosbekännelse till Jesus, Herren som är A och O, den förste och den siste.
Som psalmförfattare och tonsättare behövs både en relation till skapandets tillstånd och till hur orden relateras till psalmen som art. Den behöver ha förankring i den bibliska texten, till den kristna tron och till de sammanhang där den ska sjungas gemensamt i en gudstjänst. Dessa ramar etablerar onekligen utmaningar och möjligheter för psalmförfattaren och tonsättaren. Det gäller att förhålla sig till ramarna och samtidigt skapa nytt. Hartman har en makalös förmåga till nya poetiska bilder och samtidigt till ett bibliskt språk. Mitt avslutande exempel är psalm 62: ”Än finns det en värld” som, liksom den förra, har en ikonisk öppning. Redan med det första ordet ”än” osäkrar Hartman en falsk tilltro till trygghet och hopp. ”Än finns det en värld” – jaha, men alltså inte för alltid. Världen villkoras av: ”trots makter av död och fördärv” och ”redan satt yxan i livsträdets rot”. Därför bör försoningens mysterium sjungas, den försoning som redan har ägt rum, men att vi trots det vet att ”en ångest går fram” – och att vi i vår ”vilsenhets natt” behöver lyfta ”försoningens kalk”.
Psalmens mystik vävs på detta sätt ur poesi och musik, dels genom fenomenet av det som sker när psalmen kommer till: urtillståndet, existensens grundvillkor, inspirationsögonblicket, dels att psalmernas poesi och musik genom dessa medel pekar, inte mot sig själva som mysterium, utan mot det gudomliga mysteriet, mot Honom som är uppenbarad och samtidigt fördold. Även när psalmsång inte låter så vackert som vi skulle vilja, kan vi tänka att den ändå är ett uttryck för ett ikoniskt fönster genom vilket änglarna sjunger i den evigt pågående gudomliga symfonin.
Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm och ordförande i Anders Frostensons stiftelse Psalm och sång
I vår spelas det återigen teater på Sigtunastiftelsen. Biblioteket blir Teaterbar för en kväll och först ut på denna nya scen är Etienne Glaser i en uppsättning av Jon Fosses pjäs Så var det. – Det känns roligt att återuppta Olov Hartmans teatertradition på stiftelsen. Vi har låtit vår publik under senare tid ta del av både nyskrivna och äldre kyrkospel och nu vill vi prova ett koncept vi kallar Teaterbar i biblioteket där vi låter professionella skådespelare framföra angelägen teater. Jag är så glad att Etienne Glaser kommer till vår första Teaterbar i vår, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.
I höstas spelade Etienne Glaser enmansföreställningen Så var det (Slik var det) på Det Norske Teatret internationella Fossefestival. I vår är det dags igen,men denna gång på en betydligt mindre scen – Sigtunastiftelsens bibliotek. Den uppsättning som spelas på Sigtunastiftelsen är Etiennes bearbetning av pjäsen; en berättelse om en gammal konstnär som försöker göra upp med sig själv och sina val och handlingar genom livet. På ålderns höst frågar han sig: Har jag har offrat för mycket för konsten? – Så var det handlar om en mans sista timmar. Den gamle mannen är som en sil som vattnet rinner igenom. Och det vattnet är ju mitt vatten. Det var ju mina egna tankar, säger Etienne Glaser i en intervju för Det Norske Teatret.
Etienne Glaser har hunnit fylla 87 år och har ägnat hela livet åt teatern, som skådespelare, regissör och manus författare. Han föddes i Danmark 1937 och kom tillsammans med familjen som flykting till Sverige 1943. Hans far var kompositör och konsten, litteraturen och musiken fanns i hemmet redan från barnsben. 1962 gick han ut från Dramatens elevskola och när Suzanne Osten startade barn och ungdomsteatern Unga Klara engagerade hon Etienne Glaser som skådespelare. De blev ett par och levde tillsammans under många år. Under 1980-2000-talen spelade han i flera av Suzanne Ostens filmer och skrev även flera manus. Den äldre publiken minns honom kanske mest från filmen Bröderna Mozart där han fick en Guldbagge i kategorin bästa skådespelare. När Så var det spelades på Det Norske Teatret internationella Fossefestival var den sceniska utformningen starkt begränsad till ett rum, en text och en matta. Så blir det också på Sigtunastiftelsen även om Etienne Glaser denna gång får sällskap av pianisten Maria Rostotsky. Hon framför J.S Bachs Goldbergvariationerna, musik konstnären i pjäsen nämner som själva meningen med varat. ”Konsten inom vilken alla kan uppgå och ständigt leva, medan individen återgår till mull.”
Så var det framförs i Sigtunastiftelsens bibliotek onsdag 18 mars. Läs mer
Efter succén med Björnjägarens döttrar är Sigtunaförfattaren Anneli Jordahl tillbaka med en ny historisk roman, Kallet. Denna gång gräver hon i sin egen familjehistoria som tar henne tillbaka till ett litet fjällpensionat vid Stora Blåsjön i Jämtland alldeles intill den norska gränsen. Året är 1940 och när tyskarna ockuperar Norge hjälper pensionatet till med att gömma dem som flyr.
Hur kom den här berättelsen till dig? – Det är en lång historia… Min släkt kommer från Jämtland och för tre år sedan var jag inbjuden till en berättarkväll på Jormliens Fjällgård. Det berättades om andra världskriget, stridsplan som flög över husen och om flyktingar som gick över fjällen. Det blev så uppenbart att det var en tid som ligger så nära den tid vi lever i idag med kriget i Ukraina alldeles inpå. Ett krig som bara pågår år efter år där ingen vet som vad ska hända. Det var så det började.
Historisk a romaner är en genre du återvänt till flera gånger. Vad är det som lockar? – Jag tycker att det är roligt att göra research. Samtidigt får det inte bli för tungt och redogörande. Det här är en berättelse som kretsar kring personer som fanns i verkligheten, min farmor Signe Jordahl som var ödemarkssamarit, en enklare form av sjuksköterska, doktor Hummel som försöker hjälpa dem som flyr och Henry Rinnan, en grym, skoningslös person och en riktigt kappvändare. I Sverige är han helt okänd för de allra flesta. I Norge är han lika välkänd som Quisling. I romanen valde jag Signes andranamn Karolina. Jag ville inte heller att pensionatsfolket skulle heta Jordahl. Eftersom jag inte kände dessa människor blir de romanfigurer för mig och jag tänkte att det också skulle underlätta ett fiktivt läsande.
Hur har du gått till väga? – Jag har suttit mycket i Krigsarkivet, men jag har också tagit del av hembygdsberättelser. Min faster Märta, som idag är 95 år, har också varit en viktig informant. Hon minns ju fortfarande den här tiden och kan berätta. Min förhoppning är att hon kan komma till bokreleasen på Storsjöteatern i Östersund.
Titeln Kallet. Vad står den för? Det finns en dubbelhet som dels handlar om min farmor Signe och hennes arbete som ödesmarkssamarit, ett yrke som var allt annat än välavlönat. Men Kallet står också för något annat, ett kall där du aldrig kan veta vem det är som ropar. Om det är en hjälte eller en bödel. Ibland kan någon till en början framstå som hjälpsam och sedan är man fast, men framför allt är det här en berättelse om att våga göra motstånd.
Vi kallar dig Sigtunaförfattare. Hur tänker du kring det? – Jag har bott i Sigtuna i 11 år nu så det kanske är dags. Jag hamnade här då jag fick ett stipendium som gav mig möjlighet att få en bostad. Innan dess hade jag bara varit här en gång. På Sigtunastiftelsen faktiskt. Jag trivs utmärkt, jag tar mina promenader längs vattnet men annars sitter jag mest hemma och skriver.
Vad skriver du på nu? – Jag blev precis klar med Kallet här i dagarna, men i tanken är jag redan i nästa bok. Det blir inte en historisk roman nästa gång. Det blir något mer urbant.
Lördag 7 mars medverkar Anneli Jordahl i ett författarsamtal under Sigtunastiftelsens kulturhelg. Läs mer
Helle Kleins tal vid Trettondagsaftonsfest på Sigtunastiftelsen den 5 januari 2026
Kära trettondagsaftonsfirare,
Varmt välkomna till Sigtunastiftelsen, denna plats för dialoger, möten, bildning, konst, kultur och andlighet – ja för det djupaste allvaret och den festligaste festen, allt det som gör oss mänskliga. Vad talar man egentligen om på trettondagsafton? Trettonhelgen är en av kristenhetens äldsta högtider – faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Man firade minnet av Frälsarens födelse och högtiden kallades ”den gamla julen”.
I den östliga delen av kristenheten firar med Kristi dopfest. Även Jesu första under – bröllopet i Kanan har brukat firas vid denna högtid. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet – de tre vise männen som följer Betlehemsstjärnans ljus.
Vi brukar tala om tre vise männen trots att det ingenstans i bibeltexterna står antalet utan i Matteusevangeliet nämns bara ”några österländska stjärntydare”. Det är alltså fler än en. I legenden har det blivit tre – tre är ett heligt och herrarna kommer med tre olika gåvor: guld och rökelse och myrra.
Vidare har stjärntydarna i legenden blivit konungar och de bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, och de brukar ställas fram i julkrubban på rad invid stallet där Jesusbarnet har fötts. En är vit, en svart och en brun, och det brukar sägas att en av dem var gammal, en ung och en medelålders.
De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men man kunde inte bättre på medeltiden. Legendberättaren har dock fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk, hela mänskligheten. Julens evangelium om att Gud bli människa gäller hela mänskligheten, oavsett bakgrund. Starkare än så kan knappast människovärdet uttryckas.
Kanske är just trettonhelgens budskap till oss i vår mörka tid, att likt de tre vise männen, inte låta mörkret ta över utan följa ljuset det som är en strimma hopp och hålla fast vid det även om det stundtals känns svårt och hopplöst. Det var i en annan mörk tid, mitt under brinnande krig, 1a världskrig i Europa och det var pandemi med Spanska sjukan som skördade enormt många offer – det var i denna orostid då samhället höll på att brytas sönder av ett allt hårdnande polarisering, social ojämlikhet, rösträtten gällde ännu icke alla och demokratin hade inte genomförts. I denna utmanande orostid drömmer ungkyrkorörelsens Manfred Björkquist, Nathan Söderblom, Einar Billing med flera om att skapa platsen för dialog, för humanism, bildning och människovärde. Visionen om Sigtunastiftelsen tog gestalt.
Manfred Björkquist och den unga arkitekten John Åkerlund åker tåg från Uppsala till Märsta en vinterdag 1915, det snöar ymnigt – ja yrväder råder De får ta släde från Märsta till Sigtuna och slädturen beskrivs av John Åkerlund som en vådlig färd… – det var mycket snö i drivor så att färden utmed den gamla slingrande smala vägen mer liknade en båttur genom höga vågor på ett upprört hav än en skön slädtur”, berättar Åkerlund.
Slädturen från Märsta till Sigtuna tog två timmar. Kommunikationerna var lika dåliga då som nu kan man säga. Staden låg tyst och snön yrde. Här var det bara en eländig kulle med tallar. Sagt o gjort Manfred och John stegar upp var Sigtunastiftelsen skulle kunna ligga. Sen kravlar de sig ned till den enda restaurang som då var öppen, nämligen på Stadshotellet. Där träffade de Lantmäteriets man och åt en middag med honom och tittade på tomtritningar. Vid denna stund hade de ingen tomt, inga pengar och inget bygglov. Men de hade en vision.
Det var krigsvinter och svinkallt så vid efterrätten beställde lantmäteriets man in vantar. Sen blev det slädfärd hem igen. De hade en vision och två år senare, 1917 kör verksamheten i gång. Kapellet var inte riktigt färdigbyggt och några salar återstod men i augusti 1918 hålls en pampig invigningshögtid där präster och biskopar tågar tillsammans med Manfred och John och personal på stiftelsen genom staden. Ärkebiskop Nathan Söderblom håller tal och lyfter fram Sigtunastiftelsens eget lösenord: Gud verkar ännu alltjämt.
Söderblom betonade att tron på att Gud är Skaparen innebär att världen aldrig kan ses som färdig. Han varnade för att enbart se till traditionen, som om allt är sagt och gjort en gång för alla. Han påminde om att Gud verkar alltjämt och att vi alla är kallade att vara medskapare. I den andan har aldrig Sigtunastiftelsen slagit sig till ro och ansett sig färdig utan i varje tid tolkat sin idé till gagn för människors bästa. I den andan har det byggts om och byggts till, renoverats, bytts möbler men också restaurerats, lagats och tagits om hand. I den andan har det vid varje nytt decennium tagits ut en ny riktning alltmedan grunden orubbligt ligger där. Vi är både förvaltare och förnyare. Gud verkar alltjämt.
Vid 25-årsjubileet 1942 tackade kronprins Gustaf Adolf för maten och talade om Sigtunaandans betydelse som ”klimatförändrare och oöverträffad brobyggare i vårt svenska samliv”, en bra sammanfattning av vår kallelse att vända polarisering till dialog och att vara brobyggare mellan olika grupper i samhället och mellan andlighet, kultur, vetenskap och bildning.
Just 1942 när man firade 25 år var det återigen brinnande världskrig i Europa. De auktoritära rörelserna hade växt fram i land efter land. När Hitler tog makten 1933 och nazisterna började bränna böcker i Berlin sa Sigtunastiftelsen: Vi ska vara författarnas plats, den fria litteraturens och kulturens plats. Den första diktarkonferensen samlas här 1935 och vårt fina bibliotek invigdes samma år. Därefter blir Sigtunastiftelsen en mötesplats i all hemlighet för motståndsmän mot nazismen – den mest kända av dem som kom hit en majdag 1942 var Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och antinazist. Det är en spännande historia och Sigtuna blev ett nav för tyska och norska motståndsrörelsen och här bildade Manfred Björkquist en Sigtunagrupp likt den Tisdagsklubb som Amelie Posse bildade bland intellektuella i Stockholm vid samma tid.
När kriget så äntligen tog slut 1945 ställde Sigtunastiftelsen om och blev sjukhus för judiska flyktingar, främst kvinnor och barn. Vaktmästarparet Arvid och Märta Thelander betydde allt för dessa flyktingar som kallade dem för pappi och mammi.
Som en röd tråd från den vintriga yrvädersdagen 1915, genom decennium efter decennium på Sigtunastiftelsen, går försvaret av Människovärdet. I snöstormen här på tallkullen bestämde sig Manfred Björkquist för att förverkliga den kristet humanistiska idén som betonar det vi har gemensamt men inte skyr olikheten, däremot som avskyr murbyggeriet och fromleriets sekterism, som alltid vill öppenheten och aldrig upphör att försvara Människovärdet, Mångfalden och Medmänskligheten.
De kristna texterna och de antika författarna talar om att hoppet är det sista som överger människan och att så länge det finns liv finns det hopp. När folkrörelserna där ungkyrkorörelsen var en bland många bröt fram och demokratiserade Sverige i början av 1900-talet förmådde de vända vanmakten till en längtan – i hopplösheten gror ofta tillbakablickandets saknad medan i hoppet gror längtan efter det nya och tron på att en annan värld är möjlig. Vi behöver odla vår längtansvarelse mer i denna tid av hopplöshet och uppgivenhet.
”Vårt liv – sa den helige Augustinus – är längtans gymnastik” – längtan drev Sigtunastiftelsens grundare och mot alla odds blev visionen verklighet. Det är nu 110 år sedan grundstenen lades i marken 1916 – också då en blåsig dag dock utan snö. När grundstenen lades hade man inte hela finansieringen klar men visionen bar. 1917 samlades de första folkhögskoleeleverna och de första konferenserna hölls här inne i denna sal. Här firades också livets högtider. Sigtunastiftelsen verkar alltid mellan de två polerna – återhämtning och engagemang, det kontemplativa och det kreativa, allvar och skratt, vardag och fest.
I kväll är det fest och vi ska njuta av god mat, trevligt sällskap – och vi ska dansa, ja den som vill förstås. Det blir dans till en förnämlig orkester, nämligen till The Nalen Legacy Octet under ledning av Carl Bagge. Det är ett nybildat band som spelar arrangemang från Nalens 1950-tal. Carl Bagge har fått tillgång till originalkompositioner och arrangemang signerade Bengt Hallberg, Georg Riedel och Lars Gullin. I denna åttamannaorkester kommer vi i kväll möta några av vår tids bästa svenska jazzmusiker.
Dans är ingen verklighetsflykt nej det är att tro på framtiden – att dansa är att bejaka livet, att ställa sig på livets sida mot dödens och destruktionens makter. Och jazzen som en gång i tiden ansågs farlig och syndig men som i själva verket var en motståndshandling – de svartas motstånd till förtrycket och rasismen och som sen blev ungdomens musik, framtidens signum. Jazzen är improvisationens inte dogmatismens musik, en fundamentalist förstår sig inte på jazz – är det något vi behöver i vår mörka tid när de auktoritäras människoföraktande idéer marscherar fram igen är det jazzens förmåga att ändra rytmen, att hitta det där andra groovet och ständigt skapa nytt.
I den underbara filmen Blecktrumman berättas om den lilla pojken i krigets Berlin som är krympling. Han kan skrika så att han krossar glas och han spelar på sin älskade blecktrumma. Vid den stora nazistparaden på stadens idrottsplats gömmer sig pojken under läktaren med sin trumma och på ett fenomenalt sätt följer han marschtrumman i orkestern men så börjar han ändra lite på rytmen och marschen övergår i vals och plötsligt börjar militärerna ta små valssteg och alla dansar och folket börjar le mot varandra – de spända hakorna försvinner. Där förr hårdhetens och hatets taktfasta dunk rådde råder nu kärlekens och ömsesidighetens rytm. Ja våldets och hatets ordning går att rubba.
Trettondagshelgen är ljusets, hoppets och festens högtid. Och vem vet om inte de tre vise männen tog några danssteg av glädje när de kom fram till krubban med Jesusbarnet.
Sigtunastiftelsen har delat ut vistelsestipendier till författare sedan 1937. Stipendiet som ger tre veckors vistelse på Sigtunastiftelsen går i år till Amanda Svensson, Marie Lundström, Katarina Bjärvall, Kristina Sigunsdotter och Marie Silkeberg.
Katarina Bjärvall
Katarina Bjärvall (1966-) är journalist och författare och boende i Stockholm. Hon utbildade sig på Journalisthögskolan i slutet på 1980-talet och som frilansjournalist har hon sedan tidigt 1990-tal bevakat ämnen som integration, språk, skola och överkonsumtion för ett brett urval av tidningar; dagspress, magasin, fackföreningspress. Hon har skrivit 9 böcker, 8 sakprosaböcker och 1 roman. I sakprosaböckerna Vill ha mer (2005), Var är du? (2011), Yes! (2015) och Störningen (2019) har hon utforskat hur ett samhälle präglat av konsumtion, prestationer och digital teknik påverkar den psykiska hälsan hos barn, ungdomar och vuxna. Störningen : adhd, pillren och det stressade samhället, belönades med föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden 2020. Bjärvall är också författare till romanen Under tiden (2008). Hennes senaste bok Lutad mot ett spjut : Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (2022) utvidgar hennes facklitterära skrivande. Katarina Bjärvall kommer på Sigtunastiftelsen att avsluta sitt sakprosaprojekt om sin relation till Kurdistan.
Marie Lundström
Marie Lundström (1967-) är författare och radiojournalist, född i Gällivare och boende i Stockholm. Hon började på Sveriges Radio 1995, där hon på Kulturredaktionen startat och lett litteraturrelaterade program som Diktverket med Jan Olov Ullén, Biblioteket med Louise Epstein och sedan 2012 leder hon Nordens största litteraturprogram Lundströms Bokradio i P1. Hon har prisats för sitt follkbildande radioarbete om litteratur: 2008 – Axel Liffner-stipendiet, 2019 – Alf Henrikson-priset, 2022 – Örjan Lindberger-priset för folkbildande och uppmuntrande till läsning och 2025 blev hon Hedersdoktor vid Umeå universitet. Marie Lundström debuterade som romanförfattare 2020 med romanen Sanningens kalas och hennes andra roman Alla måste söderut kom 2023, är en berättelse om kärlek och sorg, och om den identitetskris och hemlängtan som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv.. Hon är utbildad på Radioproducentutbildningen på Dramatiska Institutet och läst Skapande svenska på Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer Marie Lundström att skriva på sin tredje roman.
Kristina Sigunsdotter
Malin Kristina Sigunsdotter (1981-) är författare, poet, dramatiker och bildkonstnär från Västerås. Hon har arbetar i olika genrer som poesi, dagboksromaner, barn- och ungdomsböcker och teater. Hon debuterade som dramatiker 2009 med pjäsen Systrarna Stormhatt och det Stora Fågeläventyret på Dramaten och Stockholms stadsteater. Kristina Sigunsdotter författardebuterade 2011 med diktsamlingen Sjöpojken, följt av dagboksromanen Rovfåglarosv. 2017 kom hennes första barnbok Min krokodil tror att den är en racerbil ut. Tillsammans med illustratören Ester Eriksson tilldelades hon Augustpriset 2020 i barn- och ungdomskategorin för Humlan Hanssons hemligheter, en bok om en elvaårig humla med ett komplicerat liv. Berättelsen om Hansson har därefter fortsatt i uppföljarna Hola Humlan Hansson (2021) och Hejdå Humlan Hansson (2022). Hennes texter har blivit tonsatta av bland andra Georg Riedel och Nicolai Dunger. 2019 skapade hon sitt nya projekt att skapa sagor utifrån framstående poeters liv och poesi: Landet som icke är (2020), i samarbete med illustratören Clara Dackenberg, som nominerades till Runebergspriset junior och utsågs av Kulturnyheterna till en av årets bästa böcker. Hösten 2025 kom Trädet under jorden, en saga om Karin Boye, tillsammans med illustratören Jenny Lucander. Boken sätts upp som pjäs på Göteborgs dramatiska teater 2026. Kristina Sigunsdotter är utbildad journalist och etnolog på Södertörns högskola och har studerat dramatik vid Biskop Arnös Folkhögskola samt har en fil.kand.vid Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer hon att skriva en tredje saga.
Amanda Svensson
Amanda Svensson (1987-) är författare, kulturskribent och översättare från Malmö och boende i Ystad. Hon skrev skönlitterärt redan som ung och var som 17-åring med i finalomgången av Lilla Augustpriset. Hon utbildade sig på skrivarskola på Fridhems folkhögskola i Svalöv 2006–2008, och studerade från 2011 litteraturvetenskap och franska vid Lunds universitet. Hon flyttade till London 2015, och några år senare till Cornwall. Amanda Svensson debuterade 2008 med romanen Hey Dolly. Hennes andra roman Välkommen till den här världen (2011) nominerades till Augustpriset. Sedan följde romanerna Allt det där jag sa till dig var sant (2014), Ett system så magnifikt att det bländar (2019) som tilldelades Per Olov Enquists pris 2019 samt Svenska Dagbladets litteraturpris. Hennes senaste rom är Själens telegraf (2023), en berättelse om kärlek och ägande, lojalitet och svek. Hon har varit verksam översättare sedan 2015 och översatt bland annat Ali Smith, Salman Rushdie, Angie Thomas och Tessa Hadley. Hon är kulturskribent på Sydsvenska dagbladet. 2012 sommarpratade Svensson i Sommar i P1. På Sigtunastiftelsen kommer Amanda Svensson skriva på en ny roman.
Marie Silkeberg
Marie Silkeberg (1961-) är författare och översättare född i Danmark och boende i Stockholm. Marie Silkeberg är främst poet, men har även skrivit dramatik och essäer. Hon har översatt bland andra Marguerite Duras, de danska poeterna Inger Christensen, Pia Tafdrup och Mette Moestrup, och de amerikanska poeterna Susan Howe, Rosmarie Waldrop, Claudia Rankine (tillsammans med Jenny Tunedal) och Alice Notley och även verkat som antologiredaktör. Som poet debuterade hon 1990 med Komma och gå och har gett ut ett tiotal diktsamlingar, senast Hjärta, jägare (2025), en sorgesång över en vän. Marie Silkeberg belönades med Sveriges Radios Lyrikpris 2004 för diktsamlingen Sockenplan, säger hon och nominerades till samma pris för Revolution House 2022. Hon har även skrivit ett par essäsamlingar och gjort ett antal poesifilmer. Hon är flerfaldigt prisad för sitt författarskap, bl.a. Stig Carlson-priset (1996), Karin Boyes litterära pris (2003), Karl Vennbergs pris (2007), Sorescupriset (2013), Signe Ekblad-Eldhs pris (2017). Hon har varit handledare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, och är sedan 2010 professor där. På Sigtunastiftelsen ska hon skriva ett andra diktverk om sorg och sorgeritualer i en planerad trilogi.
Den 6:e september 2025 hölls den fjärde upplagan av Existentiell litteraturfestival i Uppsala, ett samarbete mellan Uppsala Domkyrka och Sigtunastiftelsen. Författarsamtal hölls i Domkyrkan, i Missionskyrkan och i Mallasalen på Stadsbiblioteket. Dagen avslutades med en livepodd och den efterklang som hörs i inspelningen kommer från valven i Uppsala Domkyrka!
Medverkande: Kerstin Dillmar, Mikael Kurkiala, Camilla von Below.
Söndagen den 2 november var Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein inbjuden till Katedralakademin i Karlstad domkyrka som har en serie program på temat: Vår stund på jorden – om livets gåva och demokratins framtid. Hon talade över rubriken ”Vår kallelse att stå upp för Människovärdet i en tid då det står på spel igen.”
I oktober arrangerade Sigtunastiftelsen symposiet ”Vägval i orostid – Om det auktoritära ledarskapet och dess andliga rötter.” Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, delar med sig av sina reflektioner från dagen. Vi har även publicerat Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum som visades under symposiet.
I Sverige har det offentliga samtalet länge präglats av en förenklad gränsdragning mellan sekulärt och religiöst. När allt religiöst beskrevs som förlegat och förtryckande väckte det en motreaktion. Mer religion beskrevs som något gott. Det gick under namn av religionens återkomst eller nya synlighet. Det lät som om religion och tro hade varit borta och plötsligt återkommit i det offentliga rummet. Inte sällan smög sig en lätt triumfatorisk ton in.
Att många som identifierade sig som religiösa välkomnade detta är inte konstigt. Men religionens tvetydighet försvann ur synfältet. Att den kan utlösa det bästa hos människan, likaväl som det sämsta. Men att beskriva världen, samhälle och stat som utan Gud, riskerar att förneka den första trosartikeln som tydligt och trotsigt utropar att Gud skapat himmel och jord. När den kristna trosbekännelsen formulerades tillbakavisades tanken att det materiella var något ont, skapat av en demiurg. Ett närmast gnostiskt synsätt att bara det andliga var värdefullt hade nämligen smugit sig in hos de första århundradenas kristna. Det goda i världen förknippades då inte med skapelsen och en ständigt skapande Gud utan med de kristna och kyrkorna. Kyrkomötet i Nicaea 325 tog kraftfullt avstånd från att Gud bara har med det andliga att göra.
Men genom historien har det varit en frestande tanke att se de kristna eller kyrkan som Guds främsta aktörer i världen eftersom det ger en tydlig kristen identitet. Viktigt inte minst i minoritetssituation och vid förföljelse. Idag är det ofta kyrkorna som är de starkaste kritikerna mot bristen på rättvisa, exempelvis i det s.k. fredsavtalet mellan Israel och Gaza. Hur tro och politik, religion och makt samspelar varierar. Religiösa värderingar har alltid påverkat samhälle och politik. Frågan är vilka värderingar som får genomslag. Och när.
Nyligen hölls ett viktigt symposium på Sigtunastiftelsen som belyste även skuggsidorna i religiösa traditioner. Vägval i orostid – om kristen tro och det auktoritära ledarskapet.
Pekka Mellergård följde i sitt anförande flera av Magarörelsens rötter, långt innan Trump blev återvald 2024 med 80% stöd från de väckelsekristna evangelikalerna. De religiösa och kulturella rötterna går långt tillbaka. Jag tänker på när Nixon och republikanerna mobiliserade vita väljare mot medborgarrättsrörelsen i sin Southern strategy på 1960-talet genom att förorda rasåtskillnad och försvåra för svarta röster. I kombination med konservativ kritik mot skatter, migration och välfärdsprogram. När Reagan kom till makten 1981 kunde han tacka Moral Majority och Jerry Farewell med dess starka motstånd mot aborter för stöd. Deras fiende var den sekulära humanismen, som sågs som världens farligast religion, orsak till drogmissbruk, och till förlusten i Vietnam. Sverige var skräckexempel. Redan i ”A Christian Manifesto” 1984 fanns tankar om att ta över offentliga institutioner, som skolstyrelser och annat. Det återkommer nu i seven mountain rörelsen med ambitionen att ta över familj, religion, utbildning, media, nöjesindustri, marknad och regering. Teologiskt kan den hämta näring i den postliberala kritiken från Yale mot liberalism och modernitet där George Lindbeck, 1923-2018 och senare Stanley Hauerwas, f 1940 ständigt beskrev det liberala samhället som individualistiskt, kallt och närmast gudlöst. Hauerwas inspirererades av Alisdair MacIntyre som nyss gick ur tiden. Hans dygdeetik att lära sig i grupp applicerades på kristna församlingar där etiken skulle utformas och sedan förmedlas till världen. I den politiska debatten framställdes de demokratiska idealen som en rökridå för en liberal elit att sko sig själva. Bakom trumpismen skymtar en palett av fundamentalistisk bibelsyn, framgångsteologi och kristen sionism tillsammans med antifeministisk, maskulin kristendom med USA som den lysande fyren på kullen. Där framträder åter en hierarkisk syn på äktenskap, som gör att Pete Hegseth hävdar att kvinnor inte ska ha rösträtt.
President Trump jämförs med bibliska gestalter som perserkungen Xerxes, kung David och drottning Ester som alla ritade om kartan och upprättade det hebreiska folket. Det är alltså inte helt nya idéer som lett till dagens kejsarkult. Mer anmärkningsvärt är att dessa värderingar också skymtar i svenska nykonservativa rörelser vilket gör det än viktigare att synliggöra.
Ola Larsmo påminde som han gjort i sin pedagogiska artikel i DN 7 okt 2025 https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-darfor-kan-trumps-tid-vara-borjan-pa-ett-nytt-religionskrig-i-usa/ om att det också fanns och finns progressiva evangelikaler, som är antirasister, och radikala demokratianhängare. Man kan se dem runt om i USA med skyltar utanför sina kyrkor att hat inte har någon plats där. Det ser man också hos evangeliska kyrkor som kommer ur den lutherska traditionen.
Kanske mest omtumlande med dagen var den fascination för manliga hierarkier som återfinns både i USA och i Ryssland där ärkekonservativa ideologer får allt större inflytande för att legitimera det ryska rike som inte avgränsas geografiskt. Vi känner igen namn som Alexander Dugin f 1962 men han är inte ensam om den ideologiska indoktrineringen. Här finns Nicolai Danilevskij och Egor Kholmogorov f 1975 bakom tankar om Ryssland som stat och civilisation, något som märktes i Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007. I den nya säkerhetspolitiska doktrinen från 2023 blir det än tydligare att de gränser vi förknippar med den westfaliska freden är överspelade när det ryska imperiet ser sig som en civilisation, öppen och gränslös, menade Maria Engström, professor i ryska, Uppsala universitet. Civilisationsstaten står mot nationalstaten. Idealet är en hierarki av olika folkgrupper och kulturer med det ryska folket och den ryska kulturen högst.
Kathecon, ordet ur andra brevet till Tessalonikerna om att hålla det onda tillbaka, som jag skrev om i DN 13 november 2024 https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-var-vaksam-nar-religion-och-makt-gar-hand-i-hand/ är en del av den statliga messianismen hämtad från Dugin, men också från Carl Schmitt, som såg Hitler som den som höll undan undergången. Moskva blir då det tredje Rom, försvar mot en yttre fiende, hindret mot Antikrist. Det ryska projektet blir att återskapa framtiden, enligt Kholmogorov 2005. Det eviga kriget har nu fått sin egen armékatedral, byggd 2020 i minnesparken. Det militära sakraliseras. I Sevastopol Krim, 2024, återskapas Bysans Neo-Chersones iscensättning av civilisationer. Bysans förbinds med Moskva som det tredje Rom och ses som ett sätt att återställa ordningen.
Längtan efter hierarkier och efter ordning återfinns också i flera esoteriska rörelser. Lisbeth Gustafsson tog oss med på ett samtal med Benjamin R. Teitelbaum, Boulder, Colorado. Hans bok War for Internity, Return of Traditionalism 2021 visar dessa rörelsers inflytande. Samtidens upplösning av gränser har lett till globalism, jämlikhet mellan kvinnor och män, en materialism som måste hejdas enligt traditionalisterna. Världen måste raseras, den kan inte reformeras. Jämställdhet, demokrati, mångkultur ses inte som något positivt utan som gränsupplösande.
Se Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum
Ledare ur de här nätverken blir ofta rådgivare åt politiska makthavare. Steve Bannon är ett exempel. Han har i intervjuer hävdat att han är leninist, i betydelsen att krossa staten. Uppvuxen i en katolsk familj och aktiv som altarpojke, sökte han sig i 20-års åldern först till buddhismen på 70-talet, sen till new age. Ideologisk inspiratör blev sedan Rene Geunon (1886-1951) som konverterat till Islam och blivit sufist. Han var antidemokrat med mål att riva ner liberala institutioner och modernismen. Mystiker kunde nå en inre, djupare sanning, förmedlad via högre mästare om man tillhörde någon av de autentiska religionerna med gemensam källa.
Här blandas konspirationsteorier, med mängder av upprörande, ibland falska nyheter, för att förvirra, nedgradera samtalet. Ständiga dramatiska utspel gör att människor till slut har svårt att skilja sant från falskt. Hannah Arendt, menade redan i sin bok om totalitarianism att det ideala subjektet för fascismen är människor där skillnaden mellan sant och falsk inte längre existerar. I samma anda hävdar Timothy Snyder att post sanning är prefascism.
Det mänskliga blir då allt viktigare att påminna om, menade Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen, som hela tiden varit en mötesplats för sökandet efter sanning. Hit kom motståndsmannen den tyske lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer för hemliga möten mitt under brinnande krig. När den reformerte teologen Karl Barth menade att man måste motsätta sig judehatet eftersom Jesus var jude hävdade Bonhoeffer att man måste stå upp mot judehatet eftersom judar är människor.
Att kristen tro kan politiseras för att legitimera imperiers intressen fick konkreta och tydliga beskrivningar under symposiet på Sigtunastiftelsen. I en tid när kvinnans naturliga underordning åter predikas är det underbart att återupptäcka Lydia Wahlström (1869 -1954) som aldrig fick bli präst men som blev en stor folkbildare och andlig ledare med otaliga resor runt landet. Alltid med cykel och skrivmaskin på tåget, berättade Ewa Lindqvist Hotz, som i sin avhandling skrivit om henne som teologi. I en tid av nykonservatism som idealiserar kvinnans underkastelse under mannen, som förväntas både ta beslut och försörja, känns det befriande att möta en obändig kvinna som cyklade sig fram genom livet och gick sin egen väg. I sin kyrkokritik bars hon av ett djupt kristet engagemang för medmänniskan och världen, för varje människas okränkbarhet och för det som då kallades ”främmande trosbekännare”. Hon väcker frågor om hur kristnas lekmannaengagemang i vardagen kan återupprättas, utan att betona den kristna identiteten som särskiljande, men där verkliga, mänskliga kroppar blir synliga, människor vars liv vi bär i våra händer. Det är välgörande att få belagt Løgstrups tydliga och tidiga avståndstagande från Heidegger, som han menade saknade en moralisk aspekt. Redan 1936 beskrev han Heidegger som nazismens filosof i Dagens Nyheter.
Att mot slutet av dagen påminnas om att den kristna tron också kan inspirera till kvinnors frigörelse och för att hävda människans värde var fint, i en tid där det blir tydligt att religion liksom allt annat i livet är tvetydigt.
Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, senast verksam som professor, aktuell med boken Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, Korpen.
Sigtunastiftelsen medverkade med flera författarsamtal och seminarier under årets bokmässa i Göteborg. Vi delar med oss av några återblickar från scenen Se Människan.
Att vara öppen utan att vara offentlig – platsens betydelse för mötet Antisemitismen i samhället ökar och många judar väljer att inte längre vara öppna offentligt. Privat är det en annan sak. Trygga platser i det offentliga rummet är avgörande för att fullt ut kunna leva ut sin identitet. Hur skapar vi platser i offentligheten där också det dolda judiska livet får utrymme? Med ärkebiskop Martin Modéus, serieskapare Joanna Rubin Dranger, aktuell med Dolda judiska liv, entreprenör Ester Nafstad, medgrundare av det nordiskjudiska nätverket Kos & Kaos, och Anna Nachman, journalist och debattör. Moderator Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Arrangörer: Svenska kyrkan Se människan, Voksenåsen kultursenter och Sigtunastiftelsen.
Allt har en smak av aska Ett chockerande brutalt och avhumaniserande krig har förändrat Mellanöstern, Bashar al-Assad har störtats i Syrien och Hizbollah, Iran och den fruktade motståndsaxeln har försvagats. Om människorna, Israelhatet och den palestinska vardagen. Cecilia Uddén i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag
Världens mest protestantiska land Sverige lyfts fram som världens mest sekulariserade land, men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. I det extrema landet lagom genomsyras samhället av kristendomen i politik, samhällsdebatt och ideologi. Katarina Barrling i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus
Mikael Wiehes amerikanska sångbok Låttexter som poesi, med översättningar som tolkar amerikanska fenomen på svenska. Här samlas egna tolkningar, beställda översättningar och berättelsen om kärleken till de amerikanska artisterna och deras ord som präglat karriären. Mikael Wiehe i samtal med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Ordfront och Sigtunastiftelsen
Prisutdelning Se människan-priset 2025 Journalisten och författaren Per Svensson tilldelas postumt det nyinstiftade Se människan-priset, vilket tas emot av hans hustru, litteraturvetaren Ann-Sofi Ljung Svensson. Prisutdelare är biskop Susanne Rappmann. Därefter samtalar Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter, och Daniel Sandström, litterär chef Albert Bonniers Förlag, med Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen, om pristagaren. Medarrangörer: Bokmässan, Albert Bonniers Förlag,
Bruno Liljefors – Fredrik Sjöberg Bruno Liljefors ville bli bäst och lyckades. Samtidigt var han en rastlös nomad som mötte triumfer, katastrofer, enorma rikedomar och djup nöd. Han fick 13 barn och lämnade efter sig en stor målarskatt. Fredrik Sjöberg i samtal med Anders Claesson, kultur- och bibliotekschef Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Albert Bonniers Förlag och Sigtunastiftelsen.
Ett år av apokalyptiskt tänkade Pappa får diagnosen ALS och bestämmer sig för att ta sitt liv. Men när och hur ska det ske? Författaren är med honom varje dag under hans sista år och skildrar dö-städning, krav och absurda situationer i serieromanens form. Linda Spåman i samtal med Kerstin Dillmar, präst Sigtunastiftelsen. Medarrangörer: Galago och Sigtunastiftelsen
