Kunskap är en överskattad tillgång i vissa lägen. Jag menar inte att okunskap är bättre än kunskap, självklart inte, bara att kunskap inte är det enda som driver oss människor att tänka och handla på ett visst sätt, och därför inte alltid räcker för att få oss att tänka och handla på ett annat.
De som en gång i tiden röstade på Adolf Hitler, och de var många, var inte nödvändigtvis okunniga om vad han sa och tänkte och ville göra, det framgick mycket tidigt och alldeles tydligt. Bland dem som aktivt och rentav entusiastiskt medverkade till utstötningen av judarna ur tyskt samhällsliv fanns många högt utbildade och rentav bildade människor; domare, advokater, professorer, universitetsrektorer, som rimligen inte kan ha varit okunniga om vad de medverkade till.
Jag hör ibland att om människor bara hade kunskap nog så skulle de inte rösta på ett rasistiskt eller nazistiskt parti. Eller på Donald Trump. Eller på antidemokratiska rörelser till höger och vänster. Eller attraheras av ideologisk och religiös fundamentalism. För att inte tala om att låta sig rekryteras till en terroristisk dödskult som ISIS.
Men vi vet ju redan att det inte är så. Att människor också drivs av något annat än kunskap, att vi ibland gör saker mot bättre vetande, eller gör saker som inte har så mycket med vetande att göra som med något annat.
Låt oss kalla det tro.
Tro är inte bara en fråga om religion. Också de som säger sig inte ha någon religion och inte tror på någon Gud, de tror också. Kanske på alla människors lika värde, eller på rättvisan, eller på djurens rätt, eller på demokratin.
Svaret på frågan vad en människa är värd har i alla händelser mindre att göra med vad vi vet om människan, än med vad vi tror om människan, om vad det innebär att vara människa, och då inte människa i största allmänhet, utan den alldeles specifika människa som är var och en av oss.
Också den som säger sig säkert veta vad en människa är, hamnar förr eller senare i en trossats av något slag, eftersom ingen kan komma runt det besvärliga faktum att vad vi är och vad vi gör, inte så lite bestäms av vilka vi tror oss vara. Vilket i sin tur inte så lite bestäms av något vi brukar kalla värderingar.
Vi tar gärna för givet att religiösa värderingar är baserade på tro, men vi har svårare att se och erkänna i hur hög grad allas våra värderingar ytterst bygger på något vi tror och inte på något vi vet. Värderingar kan i själva verket förstås som just ett slags personliga trosföreställningar, socialt och känslomässigt djupt inpräglade i oss, formade och färgade av både arv och miljö.
Föreställningar där ord som rätt och fel, gott och ont, mening och meningslöshet, får sin personliga innebörd för var och en av oss.
Liksom ord som förtröstan och fruktan.
Liksom ordet människovärde.
Ord som alla hör hemma i ett annat språk än vetandets.
Jag vill gärna kalla det trons språk.
Det är kanske ett språk som alla inte riktigt vill kännas vid som deras, eftersom tro så starkt kommit att förknippas med religion, och det religiösa språket idag har blivit så starkt förknippat med intolerans och fundamentalism, och eftersom vi gärna vill tro att vi vet också när vi tror. Men alternativet till trons språk är inte vetandets. De människor som en gång röstade på Hitler, eller för den delen lockades av kommunismen eller fascismen eller nationalismen, led som sagt inte av brist på kunskap, utan av brist på tro.
Eller snarare, av brist på något bättre att tro på.
Jag anar att vi på nytt lever i en tid då bristen på tro, inte bristen på kunskap, kan få folk att börja tro på vadsomhelst.Vilket i så fall är en tid då tron på vadsomhelst måste kunna mötas av tron på något annat och något bättre – vilket i sin tur förutsätter att trons språk ges en legitim plats vid sidan av vetandets.
Inte för att det är ett bättre språk än vetandets, det kan som vi vet uttrycka de mest förfärliga saker, utan för att det är med det språket som vi i bästa fall kan sätta en mera mänsklig tro mot en beprövat omänsklig.
GÖRAN ROSENBERG
Göran Rosenberg är journalist och författare. Hans senaste bok I lögnens tid gavs ut hösten 2025. Lördag 10 maj medverkar han vid Sigtunastiftelsens symposium Vad är sanning?Läs mer
En unik samling av flertusenåriga keramikföremål från Mellanöstern har sedan 1920-talet funnits på Sigtunastiftelsen. I alla fall ända fram till i våras då huvuddelen av den s.k. Palestinasamlingen med 150 föremål donerades till Medelhavsmuseet i Stockholm. ”I svensk kontext är samlingen helt unik. Förvärvet blir således en unik möjlighet att förvärva en historisk samling med högaktuell profil”, skriver museet i sitt beslutsunderlag. Men varför hamnade dessa föremål här på våra nordliga breddgrader?
Först en kort bakgrund. Det är inte alldeles enkelt att definiera vad man historiskt avsett med begreppet Palestina i olika tider. Översiktligt tänker vi på landet mellan Medelhavet och Jordanfloden. Av det Brittiska palestinamandatet (1918 – 1947) uppstod 1946 Jordanien ( också kallat Transjordanien d.v.s området öster om Jordanfloden) och Israel 1948 ( området väster om Jordanfloden). Dagens Libanon och Syrien hamnar under franskt mandat. Dagens Palestina är alltså till stor del något annat än vad det historiska begreppet omfattar.
I alla tider har Palestina legat i korsvägarna mellan stormakter och tre världsreligioner har sitt ursprung och intim koppling till området. Från början av 1500-talet fram till Första världskrigets slut var området del av det ottomanska imperiet. Imperiet upplöses officiellt 1922 och Turkiet bildas ett år senare.
När det imperiets nedgång kunde skönjas blir regionen en alltmer intressant arena för de europeiska stormakterna. Då vill många vara med och från mitten av 1800-talet grundas flera europeiska länders konsulat. Det religiösa intresset ökar samtidigt och efter sultanens nya politik blir det tillåtet att bygga kyrkor och missionera. Även sjukhus och skolor byggs. Svenska Jerusalemföreningen grundas år 1900 och tre år senare utnämns professor Gustaf Dalman, chef för det nybildade tyska arkeologiska institutet, till svensk och norsk konsul. Han blir en av de internationellt mest kända utforskarna av Palestina.
Det arkeologiska intresset för området tar fart. I Egypten upptäcks Tutankhamuns grav 1922. I Palestina söker man arkeologiska svar på de bibliska berättelserna och svenska tidningar rapporterar flitigt om nya fynd med rubriker som: ”Märkliga vetenskapliga undersökningar bekräfta bibeltextens riktighet”.
Bibliskt museum på Sigtunastiftelsen
En av Svenska Jerusalemföreningens förgrundsgestalter var prästen Sven Linder, sedermera professor i Uppsala. Han vistades 1911-1913 i Palestina för att studera Bibelns land under Gustaf Dalmans ledning. Sven Linder föreslår i januari 1918 för Sigtunastiftelsens grundare och rektor Manfred Björkquist, att de ska samla in föremål till ett bibliskt museum, tänkta som åskådningsmaterial i undervisningen vid folkhögskolan.
Han tar åter upp frågan med Björkquist i ett brev i mars 1921. ”…. genom Amerikanska Kolonien skulle vi säkert kunna få hjälp, både med att hopbringa en lämplig samling och att få tillstånd att föra den till Sverige. För ungefär femhundra kronor kunna vi få en god samling av lampor, lerkrus och billigare glassaker. Men för oss i Sverige är det ju viktigast att äga exemplar av de vanligaste föremålen, inte af de sällsynta”, skriver Linder till Björkquist, som blir entusiastisk.
Den Amerikanska kolonin i Jerusalem är den kristna gruppering som väntar på Kristi återkomst och dit 37 bönder från Nås socken i Dalarna ansluter sig. Tack vare Selma Lagerlöf blir de världskända genom boken Jerusalem och senare filmatiseringar. Lagerlöf och Sophie Elkan beger sig på en exotisk resa till Jerusalem år 1899-1900 för att träffa och intervjua svenskarna. Det ger material till boken, som bereder vägen för Nobelpriset 1909.
Flera betydelsefulla personer är inblandade i Palestinasamlingens tillblivelse. Hans Whiting vid Amerikanska kolonin sammanställer samlingen och föreståndaren för det nyligen bildade engelska arkeologiska institutet i Jerusalem, professor John Garstang, utlovar dubbletter ur sin egen samling. Gustaf Dalman har överinseende över projektet och ger sitt gillande. Dalman introducerar etnoarkeologin, vilket inspirerar Sven Linder så att samlingen även b.la. innehåller två miniatyrmodeller av handplogar av trä; Vanliga människors liv och arbete skulle visas upp.
Fraktas med Svenska Orientlinjen
Att få ihop en arkeologisk samling är förstås inte gratis, framför allt frakten kostar. Sven Linder tar emot en check på 1.000 kr av Sigtunastiftelsens särskilda mecenat, godsägare Oscar Ekman. Efter kontakt med den legendariske skeppsredaren Dan Broström i Göteborg fraktar Svenska Orientlinien samlingen i åtta trälårar till Sigtuna under vårvintern 1922.
Något bibliskt museum blir aldrig verklighet. Under perioder är delar av samlingen utställd på Sigtunastiftelsen, men annars nedpackad. 2007 görs en större utställning på Sigtuna museum. Tyvärr finns idag inte heller förutsättningar att på Sigtunastiftelsen förvara och visa en så stor samling på ett ändamålsenligt sätt. Därför donerar Sigtunastiftelsen under våren 2025 samlingen till Medelhavsmuseet i Stockholm, förutom en liten andel som stiftelsen planerar att göra en egen utställning av. Det blir en viktig liten utblick mot världen och andra tidsåldrar.
Sigtunastiftelsens arkivarie Anders Edström packar ner Palestinasamlingen inför flytten till Medelhavsmuseet.
Fyller viktig lucka
Hos Medelhavsmuseet är det efterlängtat att fylla luckor i beståndet då de sedan tidigare inte har så många föremål från den regionen. Föremålen sätts också in i en bredare kontext och dess tillgänglighet för både allmänhet och forskning ökar.
– En så pass stor samling, med ett visst syfte, bibliskt museum, är ovanligt. Det är som ett museum i sig. Ingen enskild turist som har enstaka föremål. Och bakgrunden är känd och hur föremålen kommit hit, säger Sofia Häggman, intendent och egyptolog vid Medelhavsmuseet.
– Museet förbereder nu att visa delar av samlingen i en ny permanent utställning om Medelhavet, som ska börja byggas under 2027, berättar Sofia Häggman.
Många föremål har förekommit i gravkamrar. Annars hade de varit bruksföremål som skulle ha förstörts genom årtusendena. Det gäller bland annat små ”tårformade” kärl, s.k. unguentarium, från både hellenistisk och romersk tid. De kunde innehålla olja, salvor och t.ex. balsam som användes vid begravningsceremonier.
En mindre samling oljelampor ingår även i samlingen. Det går att se utvecklingen från ett fat med uppvikta kanter av en enkel typ som dyker upp före 400-talet f. Kr., till päronformade lampor med handtag. De är yngre och härstammar troligen från senromersk tid, 300-talet e. Kr. och framåt.
Flera föremål kommer från Gaza. Sofia Häggman berättar att det var en viktig hamnstad med utskeppning från viktiga handelsvägar, både under egyptisk och romersk tid. Det ger även koppling till dagens förstörelse där kulturarvet är hotat.
– I dagens Gaza har det mesta förstörts eller försvunnit ovan jord, konstaterar Sofia Häggman.
Palestinasamlingens föremål har bevarats tack vare de driftiga vännerna Sven Linder och Manfred Björkquist, även om deras ursprungliga idé med ett bibliskt museum aldrig förverkligades.
Faktaruta
Föreläsning om arkeologi i det Heliga landet söndag 10 maj
Söndag 10 maj ger Kenneth Silver, intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm, en föreläsning om arkeologi i det Heliga landet utifrån Palestinasamlingen på Sigtunastiftelsen. I samband med detta invigs även en utställning med ett urval av de arkeologiska föremål som fortfarande Sigtunastiftelsen förfogar över.
Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein, författaren Pernilla Glaser och Susanna Alexius, docent i företagsekonomi kommer under hösten 2026 och våren 2027 att leda en helt ny utbildning för högre chefer. Det övergripande temat är ”Hålla i rörelse”, en formulering som fångar utmaningen i att vara chef och ledare i en alltmer splittrad samtid.
-Jag har alltid varit intresserad av ledarskapsfrågor och själv gått en del ledarskapskurser genom åren men ofta saknat den här mixen av konst, kultur, det existentiella och ledarskap. Därför känns det så spännande att nu tillsammans med två så erfarna ledarskapskonsulter som Pernilla Glaser och Susanna Alexius skapa en ny typ av ledarskapsutbildning som passar in i Sigtunastiftelsens miljö och idéarv.
Kursen består av fyra internat på Sigtunastiftelsen som inleds i november 2026 och avslutas i augusti 2027. Under dessa tillfällen får deltagarna utforska hur ledarskap kan utvecklas genom tillämpning av ett mer humanistiskt och konstnärligt perspektiv. Genom både fördjupade kunskapsseminarier, samtal och improvisationsövningar ges möjlighet att pröva nya arbetssätt och tillsammans med andra formulera vad som skapar mening, hopp, tillit och uthållighet.
– Just i vår orostid behöver vi stärka det mänskliga ledarskapet och utveckla förmågan att ”Hålla i rörelse”…., säger Helle Klein.
Helle Klein är direktor för Sigtunastiftelsen, journalist och präst i Svenska kyrkan. Hon har en gedigen bakgrund i mediebranschen som tidigare chefredaktör för Dagens Arbete och politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Pernilla Glaser är terapeut, coach, författare och utbildare. Hon arbetar särskilt med tvärdisciplinär samverka och är ansvarig för Studium Generale på Sveriges Lantbruksuniversitet. Pernilla har en bakgrund inom scenkonsten och har arbetat med många konstnärliga högskolor och använt konstens metoder för att utveckla grupper och individer.
Susanna Alexiusär ofta anlitad föreläsare och docent i företagsekonomi, verksam vid organisationscentret Score och Handelshögskolan i Stockholm. Hennes forskning handlar om moderna styrideal, samverkan, pragmatisk byråkrati och att navigera komplexitet.
Sigtunastiftelsens labyrintiska byggnad påminner både om ett kloster och en borg, en plats där man gång efter annan förirrar sig i trappor och prång precis så som arkitekten John Åkerlund en gång hade tänkt det. Men viktigast av allt var ändå enkelheten och trevnaden, en idé som väcktes redan vid det första mötet med Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist.
Det är en kylig höstdag i Uppsala 1915. Den unge pedagogen Manfred Björkquist står lutad mot kakelugnen i sitt hem, kanske för att värma sig. I en bekväm stol alldeles intill har han placerat John Åkerlund, en jämnårig elektroingenjör som han kom i kontakt med under ett besök vid Sörängens folkhögskola. Det blir ett livligt samtal hemma hos Björkquist som pågår i tre timmar. Åkerlund själv beskriver det som ”sällsynt starkt och fängslande”. Och nog måste det ha varit så; för bara några dagar senare bestämmer de sig för att resa till Sigtuna för att inspektera en möjlig byggplats. De tar tåget från Uppsala till Märsta där häst och släde väntar och efter två timmars dramatisk färd genom djup snö är de äntligen framme i Sigtuna. Det är en ”yrvädersdag ”och Åkerlund minns resan som mer av en ”båttur genom höga vågor på upprört hav än en skön slädtur.” De tar sig högst upp på en kulle och med snö upp till midjan blickar de ut över Mälaren. Två år senare, i oktober 1917, har deras gemensamma idé om Sigtunastiftelsen blivit verklighet; ett hem, en borg, en skola och en helgedom, står färdigt i Sigtuna. Att det ens är möjligt.
– Ja det är två unga män som båda förefaller ha haft gott självförtroende och ägt frejdigheten, säger Karin Hultén Eriksson, som 2005 disputerade med avhandlingen Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk.
Saknade formell utbildning
Att sätta en etikett på Åkerlund som arkitekt bär henne emot. Men om hon ändå ska försöka fånga hans särprägel är det ett slags fri nationalromantik med inslag av såväl klassicism som jugend och folkhemsfunktionalism. Att han fick Sigtunastiftelsen som uppdrag trots att han inte var skolad arkitekt är dock inte så anmärkningsvärt som man skulle kunna tro. Arkitekten som särskild yrkesgrupp uppstod först under sent 1800-tal och byggherren anlitade ofta någon som genom lämplighet kunde visa sig duglig.
– Arbetet som elektroingenjör verkar inte ha gett Åkerlund de utmaningar han sökte och redan 1907 praktiserade han hos den väletablerade arkitekten Torben Grut och hade många uppdrag med både kyrkor och arbetarbostäder. Han var alltså inte oprövad när han påbörjar arbetet med Sigtunastiftelsen, förklarar Karin Hultén Eriksson.
Processionen på väg till grundstensläggningen 16 juni 1916. I spetsen ärkebiskop Nathan Söderblom och biskop J. A. Eklund. Därefter rektor Manfred Björkquist och John Åkerlund med flera.
Ett hem en borg, en skola och en helgedom
Omständigheterna är allt annat än enkla när Björkquist och Åkerlund ska förverkliga sina idéer från det första mötet i Uppsala 1915. Åkerlunds första skisser är storslagna med tinnar och torn, men det är dyrtider på grund av kriget och när grundstenen läggs 1916 har man ännu inte löst frågan om finansiering. Det finns inte heller någon byggmästare som är kontrakterad. Åkerlund går tillbaka till ritbordet och presenterar ett nytt förslag som är både mindre och enklare till sin utformning.
– Åkerlund är en pragmatiker som lyssnar in både beställarens önskemål och platsens själ. Björkquist bars av den kanske något paradoxala idén om att Sigtunastiftelsen skulle vara ett lutherskt kloster, där inspiration från södra Europa skulle paras med nationella associationer.
Det är alltså inte bara ekonomin som sätter gränserna för utformningen utan också Björkquists önskan om att platsen skulle präglas av enkelhet och askes. I de senare ritningarna, de man valde att gå vidare med, smyger sig huskropparna in i terrängen med stor ödmjukhet för de stora furorna. Det finns ett samspel och en respekt för naturen som också stämmer väl in i tidens influenser från Arts and craftsrörelsen. Olaus Petrikapellet, helgedomen, som först hade utformats med en väl tilltagen spira blir i stället ett fyrkantigt torn med valmat tak som för tanken till Sigtunas kyrkoruiner. Tornets tjocka murar leder tanken till borgen – en symbol för kampen om, men också försvaret av, Sigtunastiftelsens andliga värden. Åkerlund studerade särskilt cisterciensernas arkitektur, något som är tydligt i Rosengården med dess arkader och omgivande gästhemslängor. Där skulle gästerna uppleva känslan av ett hem med möjlighet till rekreation, samvaro och samtal kring samtidens viktiga frågor. Folkhögskolan, skolan, som var hjärtat i Sigtunastiftelsens verksamhet fram till början av 1990-talet, fick en betydligt betydligt mindre gård än den som ursprungligen planerades och den som studerar Åkerlunds ritningar noga noterar att en hel länga som var tänkt för folkhögskolans räkning saknas i verkligheten. Den slutna borgen blev aldrig färdigställd.
Enkelhet och öppenhet
Kanske var det ändå så att de ekonomiska begränsningarna skapade en plats som trots allt låg närmare platsens själ? En enkelhet och en öppenhet där lugna, osmyckade väggfält gav en känsla av lugn och en skönhet som ligger i proportioner, perspektiv och ytbehandling i stället för kostbar utsmyckning, menar Karin Hultén Eriksson.
– Enkelheten gör också att Åkerlunds detaljer framträder desto tydligare. Det är ofta brutna tak, medvetet utformade men ofta relativt små tryckta entréer, loggior som både binder samman och delar. Det centrala är trevnaden som uppnås genom träinslag och dov färgsättning – ofta i bruna, grågröna eller blå toner. Möblerna har i regel en arkaisk framtoning. De öppna spisarna var också något av en åkerlundsk specialitet.
Skolor och fjällstationer
Efter det första strapatsfyllda besöket i Sigtuna 1915 återvänder Åkerlund till Sigtuna vid ett flera tillfällen. Nu med betydlig bekvämare färdmedel. Tjugo minuter i uppvärmd buss i stället för två timmars slädfärd som han själv konstaterar i Sigtunastiftelsens jubileumsskrift från 1942. Vid det här laget har han bidragit till att den lilla tysta staden förändrat sin karaktär och alltmer förknippas med skolstaden Sigtuna. Under denna tid har också gjort sig ett namn som Svenska Turistföreningens arkitekt med fjällstationerna Saltoluokta 1918, Kvikkjokk 1928 och Grövelsjön 1937 på meritlistan. Knappt tio år efter Sigtunastiftelsen tillkommer två nya läroverk med Åkerlund bakom ritbordet. Sigtunaskolan 1924, det som idag är Hotell Kristina och Sigtunastiftelsens Humanistiska läroverk 1926, ett Akropolis i miniatyr som skulle framhäva den klassiska kulturens värden. Sigtunaskolan hade en mer funktionalistisk stil som samspelade med uppdraget att fostra den unga generationen för näringslivets utmaningar. Och Åkerlunds gärning i Sigtuna stannar inte där. Han fortsätter att sätta sin prägel på Sigtuna. 1928 påbörjas arbetet med Lekmannaskolan, det som idag är Sigtuna Folkhögskola. Huvudbyggnaden stod klar först 1940 och efter många förslag från Åkerlund fick skolan med sina rödfärgade trähus låna drag från traditionell svensk bondby.
En renässans för Åkerlund
John Åkerlund har satt sin starka prägel i Sigtuna men har aldrig fått någon större plats i arkitekturhistoriska sammanställningar. Troligen för att hans byggnader inte har ansetts vara så renodlade och nyskapande. Kanske en konsekvens av hans filosofi att alltid vara lyhörd för beställarens önskemål som möjligen hade sin grund i att han inte var skolad arkitekt. Men det han saknade i form av utbildning kompenserade han mer än väl med kunskapstörst och nyfikenhet menar Karin Hultén Eriksson. Och bilden av Åkerlund är också på väg att förändras, inte minst för att så många av hans byggnader överlevt tidens tand. Kanske är hans synsätt där ödmjukheten inför uppdraget och lyssnandet efter platsens själ alltid står i centrum på väg mot en ny renässans? Eller som John Åkerlund själv så elegant uttrycker det.
Vad som därvid eftersträvas är att skapa ett trevet hem för Sigtunastiftelsens allvarliga viktiga arbete och att, i den mån så är möjligt, genom gårdar och rum skapa en stämning, en anda, som hör gärningen till och underlättar den. Gärningen är den bärande, rummen och husen äro blott nödvändiga höljen som bli flera och större med gärningens växt. De få dock aldrig överrrösta och bli eget ändamål. De skola blott vara en nödvändig, blygsam, tjänande hjälp. Må de så vara.
Källor: Åkerlund, J; Bro och bygge, Sigtunastiftelsen 25 år
Carlström, B; Sigtunastiftelsen en vandring genom rum och tid,
Hultén Eriksson; Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk
Att koka egen nyponsoppa är inte så krångligt som man kan tro. Torkade nyponskal finns att köpa i välsorterade matbutiker och i de flesta hälsokostaffärer. Om du inte torkar själv förstås. Med en klick vaniljglass och några biskvier till har du en hel dessert.
NYPONSOPPA
4 dl torkade nyponskal 1 l Vatten 2,5 dl Socker 1 vaniljstång
Blanda alla ingredienser i en stor kastrull och koka i ca 30 minuter. Lyft ur vaniljstång och mixa soppan slät. Sila genom finmaskig sil och låt svalna i övertäckt plastburk så den inte får skinnbildning på toppen.
MANDELBISKVIER
Färdiga mandelbiskiver i påse funkar utmärkt om du vill spara tid, men vill du baka egna så tar det inte så lång stund. Särskilt inte om du köper färdig mandelmassa.
140g mandelmassa 50g socker 30g äggvita
Vispa samman alla ingredienser så smeten blir klumpfri. Spritsa små biskivitoppar på bakplåtspapper och grädda i 180 grader tills de är gyllenbruna, ca 7-8 minuter
TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: LOUISE BAHRTON OCH CAROLINE HARRIUS
I vår visar Sigtunastiftelsen utställningen lungornas oscillerande rörelse, verk av Evelina Dovsten som i första hand arbetar med glas som material.
– Det går ju inte att sudda i glas och många gånger har jag medvetet kvar sådant som inte riktigt blev som jag tänkte mig för att dokumentera den enskilda händelsen, men också för att det ju blir som ett stelnat ögonblick av tiden.
Evelina är åtta år när hon kliver in i glashyttan i Gränna. Familjen är på tältsemester. Värmen, elden, den mjuka glasmassan som formas och samarbetet mellan kollegorna därinne gör ett starkt intryck på Evelina. Hon känner där och då, rakt genom hela kroppen, att det här vill hon också göra. Hennes gymnasieval blir en lärlingsplats på glashyttan hemma i Eskilstuna. Hon lär sig snabbt och får vartefter jobba extra och gesällvandringen leder ut i världen – bland annat till en framstående glashytta i Skottland och glasblåsarstudier i Japan.
-Efter det så kom jag till en brytpunkt, säger hon. Jag var tjugofem år gammal och hade varit verksam som glasblåsare i tio år. Endera fortsätter man att vara anställd eller så startar man eget. Men Evelina, som också alltid varit intresserad av konstvetenskap och arkitektur, valde en tredje väg och sökte till Konstfack.
Evelina berättar att när hon ser glasföremål så känner hon genast i kroppen vilka rörelser glasblåsaren har gjort för att kunna forma glaset. Hon kallar det för att kunna ”läsa” hantverket. Hon kan till och med identifiera glasföremål utifrån hur hon vet hur andra glasblåsarkollegor rör sig. -Formen ekar i mig, säger Evelina.
Men vad händer då när de flesta av oss knappt kan skilja ett munblåst glas från ett maskintillverkat? Evelina nickar lite och svarar.
– Jag tänker att det är jätteviktigt att hantverk värdesätts och att kunskapen förs vidare. Det handlar inte bara om den många gånger tysta kunskapen i sig eller det praktiska utförandet, utan det handlar ju också om hur vi förhåller oss till framtiden där ju föremålen kommer att bli tysta och stumma när vi inte längre kan förstå hur de skapats.
Evelina Dovsten har sin ateljé i Gustavsberg och har en mängd olika utställningar bakom sig. Hon beskriver sin egen arbetsprocess som att hon går i dialog med materialet. Att det finns en vågrörelse, ett slags fram och tillbaka, där hon ofta har en bild av vad det är hon vill göra, men där materialet kan svara på ett sätt som gör att hon kan behöva ändra sina planer.
-Det går ju inte att sudda i glas och många gånger har jag medvetet kvar sådant som inte riktigt blev som jag tänkte mig för att dokumentera den enskilda händelsen, men också för att det ju blir som ett stelnat ögonblick av tiden. Glas som hårdnat går bara att till viss del värma upp och få mjukt igen, så det finns alltid en viss tidspress, säger Evelina.
Under våren 2026 har Evelina Dovsten en utställning på Sigtunastiftelsen som heter I lungornas oscillerande rörelse.
-Man kan beskriva det som en existentiell utställning, nästan med en sakral estetik, berättar Evelina. Den här fram och tillbaka-rörelsen finns ju hos alla levande varelser, förstås när vi andas, men också ända ner på cellnivå i kroppen. Men det handlar ju också om våra inre processer av skapande, reflektion och fördjupning. Kanske kan man beskriva det som en översättning som tar gestalt.
I utställningen finns friblåsta glasskulpturer samt vägghängda assemblage bestående av måleri på pannå med skuret och graverat planglas. Verken befinner sig i dialog med varandra och betraktaren får möjligheten att befinna sig i spänningsfältet mellan dem.
Konstutställningar på Sigtunastiftelsen våren 2026
Åminnelse – Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind, Visas fram till den 13 februari
I lungornas oscillerande rörelse – Evelina Dovsten – 21 februari – 17 april
Världen bortom denna – Lina Selander och Petra Carlsson Redell 25 april – 29 maj
Vadan och varthärn – Hilding Linnqvist 4 juni – 9 okt
Ett hem, en borg, en skola, en helgedom, så sammanfattas visionen om Sigtunastiftelsen. Grundarnas idé var att skapa platsen för dialog, bildning och humanism. Visionen tog gestalt i en 7400 kvm byggnad på en tallbeklädd kulle i Sigtuna. Det är en unik plats som andas både spännande historia och nutid som pockar på vår uppmärksamhet.
För arkitekten John Åkerlund var det angeläget att lyssna in platsens själ och låta verksamhetens idé vara bärande i utformandet av det rumsliga. Utsmyckningar fick inte ta över och skymma själen. Rummen och husen skulle vara ”ödmjuka tjänare”. Läs mer om Åkerlund i detta Magasin.
Grundaren Manfred Björkquist och arkitekten Åkerlund reser till Sigtuna en yrvädersdag 1915. Efter två timmars slädfärd från Märsta pulsar de omkring i djup snö på den obebyggda kullen med tallar. De känner in platsen. Här skulle Sigtunastiftelsen ligga. Efteråt slår de sig ned på Stadshotellet för att äta middag med lantmäteriets representant. Det var svinkallt i restaurangen och sällskapet beställde in vantar till efterrätten.
Tiderna var bistra och de hade från början varken pengar eller någon tomt att bygga på. Men visionen bar och de GÖR den. Trots att de var unga och få trodde att de skulle lyckas.
För Åkerlund var trevnaden viktig. Sigtunastiftelsen skulle andas hemtrevnad. För Björkquist var det angeläget att förutom folkhögskola skulle det också finnas ett gästhem. Det vi kallar hotell i dag. Hemmet som metafor var tidstypiskt men det slår an något även hos nutidsmänniskan som längtar sammanhang och trygghet. Här på Sigtunastiftelsen ska gästfrihetens idé råda och hemtrevnadens omsorg kännas.
I dag ser vi ett växande intresse för konsthantverket. Sigtunastiftelsen är ett barn av Arts & Crafts-rörelsen. Vårt symposium i februari har temat ”Handen och anden – vårt behov av skapande” där bland annat glaskonstnären Evelina Dovsten medverkar. Läs intervjun med henne.
Möbeldesignern Carl Malmsten har inrett delar av Sigtunastiftelsen och i vår Sällskapsvåning kan du slå dig ned i hans möbler. Malmsten höll slöjdkurser i Sigtuna på 1930-och 40-talen. Alla har en skaparande, menade Malmsten.
I vår mörka tid vill vi lyfta fram det som ger liv – i mötet med konsten och kulturen lika väl som i dialogen om vår tids angelägna samhällsfrågor. Sigtunastiftelsen är en plats för både återhämtning och engagemang, för både det kontemplativa och det kreativa, här får man bara vara eller börja skapa.
Vid invigningshögtiden i augusti 1918 betonade ärkebiskop Nathan Söderblom att tron på att Gud är Skaparen innebär att världen aldrig kan ses som färdig. Han varnade för att enbart se till traditionen, som om allt är sagt och gjort en gång för alla, utan lyfte fram Sigtunastiftelsens lösenord: Gud verkar alltjämt. Och vi är kallade att vara medskapare. I den andan bygger vi vidare på vår idé. I den andan välkomnar vi dig som gäst oavsett om du är här för att njuta av mat och dryck, bilda dig på en kurs, festa med vänner, gå på konsert eller få din världsbild utmanad i dialog med andra.
Världen är osäker men ett vet vi, snart börjar rosorna slå ut i vår Rosengård. Vårens löfte är just detta, att Skapelse pågår. Livet ger sig inte. Det är hoppfullt.
Anders Frostensson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, en plats som inspirerat många psalmförfattare under åren. Bo Setterlind, Ylva Eggehorn och inte minst Olov Hartman. Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm skriver om psalmens mystik, klangrummet för det ohörbara.
Den som ska säga något om psalmens mystik behöver börja med skönheten. Inte skönhet som den vackraste rösten, den ljuvaste poesin, utan skönhet som urbilden av den klang som all musik härleds ifrån. Vi talar om det ljud som formas i gommen, i rummet, i universum. Ett klangrum som kan börja i det ohörbara och växa till ett ljud, hörbart för det mänskliga örat. Ljud som pågår i ett nu, men försvinner och lämnar plats för klanger som kommer efter dem vi hör i ögonblicket – som är osynlig men sinnlig, immateriell men berörande.
En angelägen fråga är om musiken är skön redan i sitt urtillstånd, innan den når örat. Augustinus, i slutet av 300-talet, föreställer sig musiken så och allra mest den mänskliga rösten. Han gråter när han hör vacker musik och undrar varför detta osynliga berör honom så? Han får en glimt av Guds väsen, men det är inte Gud. Endast speglingar av den som har skapat urtillståndet. Därför är det inte musiken som ska dyrkas utan Skaparen bakom, den som musiken pekar mot. För andra, som för Hjalmar Gullberg, är musik förutsättningen för äkta poetiska uttryck. Den inre tonen vägleder, som att lyssna efter ett samstämmigt ackord med de ord som ska skrivas: ”Jag hör musik och letar efter orden”.
Angelägen poesi är lik musik genom att rytm, vokaler, den stämning som orden formar kan öppna något bortom orden. De kan vittna om sanning eller lögn, men är inte i sig själva sanna eller falska. Ord är medel som för oss djupare in i verkligheten eller längre bort från den. Poesin är besläktad med musiken genom att den hjälper oss i sökandet efter det den symboliserar. I kristen teologi är ordet därtill både skapandets kraft och Gud själv som Människosonen. Men för att inte förväxla specifika ord med Gud själv, att låsa oss vid specifika ord, så bejakar kristen teologi metaforer, paradoxer och bildspråk – för att vi ska påminnas om att orden, liksom musiken, pekar mot mer än den lexikaliska översättningen. Därför behövs även ord som bryggor för öppnandet, till exempel det lilla ordet ”som”. Så litet att vi knappt lägger märke till det, trots att ”som” kan bära det viktigaste i det meningsfulla rummet mellan orden. I Anders Frostenson psalm 289: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, är dessa ”som” avgörande. Om vi istället sjöng ”Guds kärlek är stranden och gräset”, sluter sig bilden genast. Men med ”som” bli liknelsen sinnlig genom att vi vet hur stranden och gräset känns. Därför kan vi ana att Guds kärlek är ”vind och vidd och ett oändligt hem”. Ordbryggans ”som” är borttaget och istället vävs den gudsliknande egenskapen ”oändligt” in, en bild för något rörligt och osynligt.
Anders Frostenson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, efter att ha blivit uppmanad av psalmbokskommittén att bidra med nya texter inför 1937 års psalmbok. Då var han redan en etablerad poet efter Löftets båge (1931) där han beskriver sin kallelse till präst som kom genom en uppenbarelse när han cyklade på den skånska slätten. Hans första psalm i tornrummet blev 39: ”Jesus från Nasaret”, som med en enkel poesi bär det djupaste mysteriet om att Gud går mitt ibland oss. Laddningen är att den sjungs i presens: ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid”. Det händer här och nu. Det förstärks av sista raden i varje vers: ”Himmelriket är nära”. Om den istället hade skrivits i imperfekt: ”Jesus från Nasaret gick där fram”, skulle det vara sant men då förändras budskapet och genast uppstår en distans mellan oss och psalmen.
Låt oss återvända till skönhetens roll för poesi och musik. Anna Greta Wide har kärnfullt formulerat något jag letar efter i dikten ”Bön”, där hon skriver om den oförlösta längtan till det som kan komma, en föreställning om det som inte har hörts, inte har setts – men ändå har känts. Hon ber till den som inte ”ryms i något namn”, om att få ”ligga som en villig violin/och vänta i din kärleksfulla hand”. Wides trosvissa, sinnliga sökande, öppnar för beredskapen att spelas på och bli den musik som den kärleksfulla handen framkallar genom hennes klangrum. Wide är inte psalmförfattare, fast hon söker Någon genom musikens bildspråk. Men vem och varför? Det är något eller någon vi anar men som är fördold bortom orden och musiken.
En annan poet, och även psalmförfattare, är Bo Setterlind, med nära kopplingar till Sigtunastiftelsen. I Psalmer i atomåldern (1960) menar han att psalmer inte bör skrivas för ”pragmatiska behov i den kristna församlingen”, utan istället utifrån ”människans grundläggande existentiella behov av livsorientering”. ”Psalmer”, menar han, ”borde egentligen vara skrivna i himlen”. Avsändaren av skönhetens musik och poesi är alltså inte människan ensam utan det sker i samverkan med Livgivaren, medskaparen.
Att forma musik och poesi som uttryck för skönhet är att ha ett aktivt sikte för ord och ton. Sökandets roll är genomgående i Bibeln och i psalmer. Vem, var och varför är frågor som människan ställer till Gud och som Gud ställer till människan: ”Adam, var är du?” Dessa frågor är vad Setterlind och andra beskriver som ”människans grundläggande existentiella behov”. Två psalmer som står i inofficiell dialog om detta är Johan Olof Wallins 305: ”Var är den Vän, som överallt jag söker?” och Ylva Eggehorns 256: ”Var inte rädd”. Eggehorn har för övrigt också vistats mycket på Sigtunastiftelsen, genom författarstipendier 1981 och 1993 och föreläsningar.
Båda söker de efter Honom. Hos Wallin är det Vännen och hos Eggehorn ”Han som älskar dig” – en ömsesidig längtan mellan jaget och Honom. Båda psalmerna inleds med ”var”, men Eggehorns är ett övergångsord till en trosviss uppmaning: ”Var inte rädd”, medan Wallins ”var” är en desperat fråga från en vars hjärta brinner. Eggehorns poesi för den sökandes längtan är trosviss. Psalmjaget vet att ”han väntar dig ikväll” och att ”han längtar efter dina steg”. Men det är inte en dogmatisk trosvisshet, utan en som fortsätter sökandet efter honom som har ”stämt möte här”. Men hamnen är mörklagd och tecknet är hemligt. Vi uppmanas att förlita oss på tecknet som skyddar, att vi färdas och är på väg mot hamnen. Han längtar lika mycket som du och tycks också vara en sökare – en som söker efter dig.
En annan psalmförfattare med nära anknytning till Sigtunastiftelsen är dess direktor 1948–1970, Olov Hartman. Anders Frostenson och Hartman kände varandra väl. De följdes åt i sitt författarskap. De föddes samma år och arbetade ihop i 1969 års psalmbokskommitté. I ett brev från Frostenson kommenterar han sitt skrivande: ”Man måste börja där folk befinner sig”. Det låter självklart, men kan vara det svåraste av allt för den som vill säga något angeläget. För var befinner vi oss egentligen? Återigen påminns vi om grundfrågan var. Om vi liknar ord vid träd så hittar vi ett närmast oändligt rotsystem som kommunicerar med andra träd och växligheter ovan och framför allt under jord. Därför kanske vi inte endast behöver börja där vi befinner oss, utan även söka efter det som kommer före frågan. Här finns grund för tvivlet som i sin tur är grund för sökandet efter sanning och mening.
Ett exempel på ett sådant sökande är Hartmans psalm 38: ”För att du inte tog det gudomliga”. Det är en bekännelsepsalm och genom det inledande ordet ”för” blir den också ikonisk. Hur? Genom ordet för anar vi att det finns en inledande fråga som inte ställs. För är svaret på varför som inte uttrycks i texten men kommer ur tystnaden, innan musiken och orden tar vid. På liknande sätt kan det vara även med skriven text, att det kan finnas något utöver orden som ger en föraning om det som sedan ska bli till ljudande sång. Det gör budskapet öppet, som ett ikoniskt fönster som texten stiger fram ur. En påminnelse om ett urtillstånd av det första skapade ljudet, ohörbart för människan liksom änglarnas kontinuerliga sång i kosmos. Psalmens för inleder de tre första verserna, därefter är den ohörda frågan fortfarande varför, men svaret är ”därför skall alla” som i vers fem inkluderar ”alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma” – alla dessa och allt detta ska bekänna: ”Jesus är Herre”. Psalmen inleds alltså med en fråga som inte ställs och avslutas med en trosbekännelse till Jesus, Herren som är A och O, den förste och den siste.
Som psalmförfattare och tonsättare behövs både en relation till skapandets tillstånd och till hur orden relateras till psalmen som art. Den behöver ha förankring i den bibliska texten, till den kristna tron och till de sammanhang där den ska sjungas gemensamt i en gudstjänst. Dessa ramar etablerar onekligen utmaningar och möjligheter för psalmförfattaren och tonsättaren. Det gäller att förhålla sig till ramarna och samtidigt skapa nytt. Hartman har en makalös förmåga till nya poetiska bilder och samtidigt till ett bibliskt språk. Mitt avslutande exempel är psalm 62: ”Än finns det en värld” som, liksom den förra, har en ikonisk öppning. Redan med det första ordet ”än” osäkrar Hartman en falsk tilltro till trygghet och hopp. ”Än finns det en värld” – jaha, men alltså inte för alltid. Världen villkoras av: ”trots makter av död och fördärv” och ”redan satt yxan i livsträdets rot”. Därför bör försoningens mysterium sjungas, den försoning som redan har ägt rum, men att vi trots det vet att ”en ångest går fram” – och att vi i vår ”vilsenhets natt” behöver lyfta ”försoningens kalk”.
Psalmens mystik vävs på detta sätt ur poesi och musik, dels genom fenomenet av det som sker när psalmen kommer till: urtillståndet, existensens grundvillkor, inspirationsögonblicket, dels att psalmernas poesi och musik genom dessa medel pekar, inte mot sig själva som mysterium, utan mot det gudomliga mysteriet, mot Honom som är uppenbarad och samtidigt fördold. Även när psalmsång inte låter så vackert som vi skulle vilja, kan vi tänka att den ändå är ett uttryck för ett ikoniskt fönster genom vilket änglarna sjunger i den evigt pågående gudomliga symfonin.
Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm och ordförande i Anders Frostensons stiftelse Psalm och sång
I vår spelas det återigen teater på Sigtunastiftelsen. Biblioteket blir Teaterbar för en kväll och först ut på denna nya scen är Etienne Glaser i en uppsättning av Jon Fosses pjäs Så var det. – Det känns roligt att återuppta Olov Hartmans teatertradition på stiftelsen. Vi har låtit vår publik under senare tid ta del av både nyskrivna och äldre kyrkospel och nu vill vi prova ett koncept vi kallar Teaterbar i biblioteket där vi låter professionella skådespelare framföra angelägen teater. Jag är så glad att Etienne Glaser kommer till vår första Teaterbar i vår, säger Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein.
I höstas spelade Etienne Glaser enmansföreställningen Så var det (Slik var det) på Det Norske Teatret internationella Fossefestival. I vår är det dags igen,men denna gång på en betydligt mindre scen – Sigtunastiftelsens bibliotek. Den uppsättning som spelas på Sigtunastiftelsen är Etiennes bearbetning av pjäsen; en berättelse om en gammal konstnär som försöker göra upp med sig själv och sina val och handlingar genom livet. På ålderns höst frågar han sig: Har jag har offrat för mycket för konsten? – Så var det handlar om en mans sista timmar. Den gamle mannen är som en sil som vattnet rinner igenom. Och det vattnet är ju mitt vatten. Det var ju mina egna tankar, säger Etienne Glaser i en intervju för Det Norske Teatret.
Etienne Glaser har hunnit fylla 87 år och har ägnat hela livet åt teatern, som skådespelare, regissör och manus författare. Han föddes i Danmark 1937 och kom tillsammans med familjen som flykting till Sverige 1943. Hans far var kompositör och konsten, litteraturen och musiken fanns i hemmet redan från barnsben. 1962 gick han ut från Dramatens elevskola och när Suzanne Osten startade barn och ungdomsteatern Unga Klara engagerade hon Etienne Glaser som skådespelare. De blev ett par och levde tillsammans under många år. Under 1980-2000-talen spelade han i flera av Suzanne Ostens filmer och skrev även flera manus. Den äldre publiken minns honom kanske mest från filmen Bröderna Mozart där han fick en Guldbagge i kategorin bästa skådespelare. När Så var det spelades på Det Norske Teatret internationella Fossefestival var den sceniska utformningen starkt begränsad till ett rum, en text och en matta. Så blir det också på Sigtunastiftelsen även om Etienne Glaser denna gång får sällskap av pianisten Maria Rostotsky. Hon framför J.S Bachs Goldbergvariationerna, musik konstnären i pjäsen nämner som själva meningen med varat. ”Konsten inom vilken alla kan uppgå och ständigt leva, medan individen återgår till mull.”
Så var det framförs i Sigtunastiftelsens bibliotek onsdag 18 mars. Läs mer
Efter succén med Björnjägarens döttrar är Sigtunaförfattaren Anneli Jordahl tillbaka med en ny historisk roman, Kallet. Denna gång gräver hon i sin egen familjehistoria som tar henne tillbaka till ett litet fjällpensionat vid Stora Blåsjön i Jämtland alldeles intill den norska gränsen. Året är 1940 och när tyskarna ockuperar Norge hjälper pensionatet till med att gömma dem som flyr.
Hur kom den här berättelsen till dig? – Det är en lång historia… Min släkt kommer från Jämtland och för tre år sedan var jag inbjuden till en berättarkväll på Jormliens Fjällgård. Det berättades om andra världskriget, stridsplan som flög över husen och om flyktingar som gick över fjällen. Det blev så uppenbart att det var en tid som ligger så nära den tid vi lever i idag med kriget i Ukraina alldeles inpå. Ett krig som bara pågår år efter år där ingen vet som vad ska hända. Det var så det började.
Historisk a romaner är en genre du återvänt till flera gånger. Vad är det som lockar? – Jag tycker att det är roligt att göra research. Samtidigt får det inte bli för tungt och redogörande. Det här är en berättelse som kretsar kring personer som fanns i verkligheten, min farmor Signe Jordahl som var ödemarkssamarit, en enklare form av sjuksköterska, doktor Hummel som försöker hjälpa dem som flyr och Henry Rinnan, en grym, skoningslös person och en riktigt kappvändare. I Sverige är han helt okänd för de allra flesta. I Norge är han lika välkänd som Quisling. I romanen valde jag Signes andranamn Karolina. Jag ville inte heller att pensionatsfolket skulle heta Jordahl. Eftersom jag inte kände dessa människor blir de romanfigurer för mig och jag tänkte att det också skulle underlätta ett fiktivt läsande.
Hur har du gått till väga? – Jag har suttit mycket i Krigsarkivet, men jag har också tagit del av hembygdsberättelser. Min faster Märta, som idag är 95 år, har också varit en viktig informant. Hon minns ju fortfarande den här tiden och kan berätta. Min förhoppning är att hon kan komma till bokreleasen på Storsjöteatern i Östersund.
Titeln Kallet. Vad står den för? Det finns en dubbelhet som dels handlar om min farmor Signe och hennes arbete som ödesmarkssamarit, ett yrke som var allt annat än välavlönat. Men Kallet står också för något annat, ett kall där du aldrig kan veta vem det är som ropar. Om det är en hjälte eller en bödel. Ibland kan någon till en början framstå som hjälpsam och sedan är man fast, men framför allt är det här en berättelse om att våga göra motstånd.
Vi kallar dig Sigtunaförfattare. Hur tänker du kring det? – Jag har bott i Sigtuna i 11 år nu så det kanske är dags. Jag hamnade här då jag fick ett stipendium som gav mig möjlighet att få en bostad. Innan dess hade jag bara varit här en gång. På Sigtunastiftelsen faktiskt. Jag trivs utmärkt, jag tar mina promenader längs vattnet men annars sitter jag mest hemma och skriver.
Vad skriver du på nu? – Jag blev precis klar med Kallet här i dagarna, men i tanken är jag redan i nästa bok. Det blir inte en historisk roman nästa gång. Det blir något mer urbant.
Lördag 7 mars medverkar Anneli Jordahl i ett författarsamtal under Sigtunastiftelsens kulturhelg. Läs mer
