Texten bygger på Kerstin Dillmars Predikan 9 e trefaldighet Mariakyrkan, Sigtuna 17 augusti 2025
Den 6 oktober 1942 vigs Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, till präst här i Mariakyrkan. Det har föregåtts av bildandet av Stockholms stift den 1 juli samma år. Följande dag samlas det nya stiftets prästkollegium och vid en omröstning visar det sig att Manfred Björkquist är en av de tre främsta kandidaterna till biskopsämbetet. När denna omröstning läggs samman med Domkapitlets omröstning står det klart att Manfred Björkquist fått exakt samma antal röster som Gustaf Aulén -och man bestämmer sig för att dra lott. Lotten föll på Manfred Björkquist – som ju läst pedagogik, filosofi och teologi, som varit ledade inom ungkyrkorörelsen, som grundat Sigtunastiftelsen mitt under första världskriget och senare Förbundet för Kristen Humanism – men han har ju aldrig verkat som präst och man behöver ordna det nu. Så han prästvigs här för att dryg en månad senare bli Stockholms stifts förste biskop. 58 år gammal.
Jag hade så gärna velat fråga honom om vad han tänkte då – under lottdragningen. Hur det kändes ögonblicket innan det stod klart att det var han – om han blev glad eller orolig – eller om det kändes som om det var meningen?
Precis vid samma tidpunkt – i början av september 1942 i Wien – arresteras Viktor Frankl. Han är 37 år gammal och verksam som läkare. Han och hans fru Tilly – de har då varit gifta ett drygt halvår och hon är gravid nu – Viktors bror Walter och föräldrarna Gabriel och Elsa deporteras till koncentrationsläger. De skiljs åt. Gabriel kommer att svälta ihjäl i Thereienstadt, senare framkommer att Walter och mamma Elsa dör i gaskamrarna i Auschwitz. Tilly avlider till följd av tyfus i Bergen-Belsen. Viktor Frankel transporteras från interneringen i Theresienstadt vidare till Kaufering, Türkheim innan också han 1944 kommer till Auschwitz – slutstationen.
Viktor Frankl har växt upp i Wien. Han är en duktig student och intresserar sig för psykologi och psykiatri. Som 16-åring börjar han brevväxla med Sigmund Freud. Det är inte bara ett utslag av beundran för Freud utan det kommer sig av något djupt inifrån Frankl. Han brottas med en stark känsla av meningslöshet inför livet och tillvaron. Trots att han är så begåvad. Kan formulera sig. Verkar ha en lysande framtid. Det känns ändå helt meningslöst. Frankl finner aldrig det han söker i kontakten med Freud och han letar sig vidare. Freud lär ha blivit besviken och sett Frankl som en påläggskalv och en möjlig arvtagare i sitt eget. Men Frankl söker sig Alfred Adler, inriktad på individualpsykologi och analys, men meningslöshetsupplevelsen kvarstår. Frankl utexamineras som neurolog och psykiater – han har förstås läst mer än dubbla kurser – och tidigt får han en särskild inriktning i arbetet kring självmordsnära patienter. Han skriver på ett större arbete. Hundratals sidor. Som kommer att brännas upp – tillsammans med andra publikationer – så mycket blir till aska i de nazistiska bokbålen från 1933 och framåt.
1945 – vid befrielsen av Auschwitz – är Viktor Frankl – mot alla odds fortfarande vid liv. Han är helt utmärglad och svag – men lever – och det visar sig att han har – under sin tid i koncentrationslägren mitt bland alla umbäranden, mitt bland död och aska och vansinniga arbetsläger – fört anteckningar. Han har systematiskt gömt dem. Skrivit med pytteliten stil med en pytteliten blyertspenna. Han säger senare att han redan från början bestämde sig – att om han, verkligen helt mot alla odds skulle överleva – så behövde han – som nu alltid tvivlat på mening – ändå skapa någon slags mening genom att försöka förstå vad som kan få en människa att överleva det allra svåraste. Skulle det över huvudtaget vara möjligt att på något enda sätt att hitta mening i det till synes helt meningslösa? Eller som han skriver ”trotzdem Ja zum Leben sagen” – att trots allt säga ja till livet.
Han kommer senare att skriva – i översättning – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”. Och: ”Vi som levde i koncentrationsläger kom ihåg de som gick genom barackerna och tröstade andra, gav bort sitt sista stycke bröd. De var kanske få till antalet men de ger tillräckligt bevis för att allt kan tas ifrån en människa utom en sista sak: den sista av människans frihet – att välja sin inställning i vilket läge som helst, att välja sin egen väg”.
Och: ”Livets mening skiljer sig från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Vad som därmed spelar roll är inte livets mening i allmänhet utan snarare den specifika meningen i ett visst ögonblick”.
Så är vi här idag med överskriften ”goda förvaltare”.
Jesus talar till oss och säger:
”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut mat åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall/…/ Och: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.
Frankl som skriver med den pyttelilla blyertspennan: – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”.
Jag undrar om frågan om mening är vår tids viktigaste fråga? Varför- frågan.
Vi vet att det pågår en yttre klimatkris, men jag tänker att det också verkar pågå en slags inre klimatkris – i oss – där frågan om just mening eller kanske bättre formulerat – de frågor som väckt genom upplevelsen av brist på mening. Trots att vi har det så bra.
”Av den som fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.
Jag undrar om vi skulle kunna pröva tanken – här och nu – att mening i första hand inte är något som man bara hittar, plötsligt snubbla över eller något som oväntat räcks en – inget man kan vänta in – inget som någon annan kan ordna åt en – utan att mening i djupaste bemärkelse handlar om att skapa denna mening – göra mening – som ett verb – som en rörelse – som en skapelseakt. Och om det är så – skulle det då också kunna vara så att just förvaltande bär en sådan skapelseakt av mening?
Att förvalta. Och vi vet ju redan det:
Vi har tillsammans byggnader att förvalta – kyrkor och stiftelser. Vi har värden att förvalta. Vi har ett innehåll om gränsöverskridande möten och en tro att förvalta – och vi har med sorg och glädje tillit och tvivel och lycka och tveksamheter och kompromisser och ekonomi och administration så mycket att förvalta. Vi har världen att förvalta – ruinerna som visas i realtid, dödandet, lidandet, flyktinglägren, krigsskådeplatserna och blod – åtskillnader mellan människor. Och vi har att förvalda svar på frågan om vad vi rimligen behöver avstå i förhållande till klimatkrisen – igen – ”av den som fått mycket, skall det krävas mycket”. Vi har att förvalta solidaritet och uppfinningsrikedom och glädje och hopp. Och så har vi, var och en av oss, anförtrotts vårt liv. Vart vi nu än befinner oss i det vi tänker och känner och är. Vi, som fortfarande lever, har vårt liv att förvalta. Och att, som Frankl skriver, välja vår inställning och att välja vår väg.
Och vi vet ju redan allt det här. Ändå behöver vi kanske hjälpas åt och påminna varandra – att möjligen är det så att mening är något man gör – något vi skapar och förvaltar. Tillsammans.
Amen.
Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen med särskilt ansvar för retreatverksamhet och existentiell fördjupning.
Sigtunastiftelsen har sorg. I lördags morse somnade biskop emerita Caroline Krook in efter en tids sjukdom. Hon blev 80 år. Saknaden är stor, också för mig personligen som känt henne sen jag var barn i Lund.
Sigtunastiftelsen var hennes andra hem och som hon har betytt för Sigtunastifelsen! Hon var engagerad i stiftelsens styrelse under tjugo års tid, först som Ärkebiskopens representant och sen mellan 2013 och 2021 som ordförande. Redan som ung kom hon till Sigtunastiftelsen. Hon hade känt prästkallelsen i tonåren men älskade också teatern och ville bli skådespelare. Hon var kluven mellan teatern och kyrkan. Men så mötte hon direktorn Olov Hartman och Sigtunastiftelsens miljö av andlighet, konst, kultur och teologi.
Caroline Krook i samband med Sigtunastiftelsens 100-årsjubileum. Från vänster Birgitta Rubensson, Åke Bonnier, Kristina Bonnier, Gunnar Weman, Caroline Krookoch Jonas Jonson.
– Jag fick då se att man kunde vara både präst och syssla med teater, berättade Caroline när jag pratade med henne i våras om Sigtunastiftelsens betydelse.
Hon blev med tiden vår kyrkas förnämsta uttolkare av Olov Hartmans kulturteologi. Hon skrev om Hartman och hon lärde församlingar och även personalen på Sigtunastiftelsen vem Hartman var. När Farsta församling förra året bestämde sig för att plocka upp Hartmans kyrkospel Profet och timmerman bestämde vi oss för att tillsammans med Sigtuna församling ha en föreställning i Studiokyrkan här i Sigtuna.
Jag bad Caroline att göra en introduktion för publiken i vem Olov Hartman var och vad hans kyrkospel handlar om. Det blev en oförglömlig kväll i studiokyrkan där Caroline, trots att hon redan då var märkt av lungsjukdomen, var i sitt esse.
Caroline ha betytt oändligt mycket som den tydliga röst hon var i både den inomkyrkliga debatten och samhällsdebatten. Jag minns när hon deltog i Påskupproret där flera biskopar agerade för en mer generös flyktingpolitik. Hon diskuterade amnestifrågan i Aktuellt med dåvarande invandrarministern. Ministern försökte med allehanda krumbukter, statistik och ekonomi hävda att politikens inriktning var den rätta.
Då sa biskop Caroline med sin tydliga stämma: Det handlar om Nåd. Och plötsligt blev det alldeles stilla i Aktuellt-studion och varken programledare eller minister kunde säga emot.
Som biskop tog Caroline Krook ofta ställning för de mest utsatta. Tidigt drev hon kampen för de homosexuellas rätt och var en av de kyrkliga ledare som förordade samkönade äktenskap. Självklart blev hon inbjuden att invigningstala på Stockholm Pride 2004. Det var inte ofarligt. Livvaktsskydd måste till. Men kärleken hon fick av publiken och hela HBTQ-världen var enorm.
Utan Caroline hade jag själv aldrig engagerat mig i kyrkan. Uppvuxen i ett icke-religiöst hem fanns inte traditionen att gå i kyrkan men skolavslutningarna i S:t Hans kyrka på Norra Fäladen i Lund var små högtidsstunder som jag för allt i världen inte ville missa. Församlingsprästen Caroline kunde berätta bibelhistorierna så att vi barn drogs in i skeendet och lärde oss den etiska kompassen som har sin grund i kärleken till Gud och nästan.
Tillsammans med min konfirmationspräst Tommy Qvennerberg byggde hon församling i det nya området på norr i Lund där mångfalden nationaliteter var påtaglig. S:t Hans blev för oss en mylla för modet att vara sig själv, att få experimentera med gudstjänst och göra teologi tillsammans in i vår tid, oavsett ålder och bakgrund. Hon såg oss unga och gav oss förtroende.
Många år senare blev hon min vigningsbiskop när jag prästvigdes i Storkyrkan 2008 och den där augustidagen sommaren 2022, då jag hade fått se annonsen att Sigtunastiftelsen sökte direktor, ringde jag Caroline för att fråga om denna tjänst alls var något för mig och hon nästan skrek i telefonen: Sök!
När jag sen i maj 2023 installerades som direktor och hade ett mingel kom Caroline med en liten bokhög med rött band omkring. Jag fick ärva hennes Hartman-böcker där han skriver om kulturen och konstens betydelse.
Så slöts på något sätt cirkeln och jag är oändligt tacksam för allt stöd som hon gett mig alltsedan jag som 13åring blev ordförande i Kyrkans Ungdom i Sankt Hans i Lund.
”Var brinnande i Anden – tjäna Herren” var hennes valspråk som biskop och biskopsvapnet var bilden av kvinnan vid Sykars brunn, en berättelse hon älskade. Hon var själv en kvinna som gick före och blev en förebild för oss andra. Visst kunde hon ibland bli alltför bestämd och hård i sitt sätt. Men som första kvinna som fängelsepräst i Malmö och första kvinna som domprost i Stockholm och bland de första kvinnorna som biskop fick hon nog ibland bepansra sig mot det patriarkala motstånd som hela tiden fanns.
– Ibland tolkas vi kvinnor som är tydliga med vad vi tycker som att vi är arga, så är det ju inte eller hur Helle, sa hon och skrattade när vi sågs hemma hos henne i våras då sjukdomen tagit henne i besittning.
Hon hade mycket svårt med andningen men humorn och tankeskärpan hade hon helt i behåll.
I maj när vi startade vår vänförening blev hon Sigtunastiftelsens första och hittills enda hedersmedlem. I höst kommer vi att låta ett porträtt målas av henne så att hon får hänga i Rådssalen bland Manfred, Nathan och Olov. Detta hade jag berättat för henne och hon gav oss fina fotografier på sig själv som konstnären nu kan använda.
Så sent som för bara några dagar sedan kommenterade hon på min facebook där jag lagt upp en vacker bild på de blommande rosorna i Rosenträdgården på stiftelsen och skrivit att jag har världens bästa arbetsplats:
”Det har du verkligen.”
Hon älskade Sigtunastiftelsen och vi älskade henne. Nu är det upp till oss att fortsätta hålla riktningen, vara brinnande i Anden och stå i tjänst för Gud och nästan.
Vad arbetar du med här på Sigtunastiftelsen? Jag arbetar med ett större prosaverk som kretsar kring frågor om plats, sorg, och historia, de platser jag återkommer till i mitt skrivande är ju Sverige och Kurdistan (samt den tredje platsen som uppstår genom språket och skrivandet.) Allting är som sagt trevande när man skriver på något nytt, men det är vissa frågor som har utkristalliserat sig och det är frågor om människans relation till platsen, och platsens infrastruktur, dvs. hur en plats skapas och upprätthålls, och hur platsens infrastruktur påverkar alla aspekter av mänskligt liv, hur vi älskar och sörjer på den platsen, och hur man kan försonas eller fortsätta leva på en plats som en gång har förstört en. På den platsen finns också poeterna, det är platsens poeter, de är centrala i mitt nya verk, där dialogen med tidigare svenska poeter är viktig, för att ett centralt tema är just att undersöka hur dikt och liv alltid går in i varandra.
Du är i år aktuell med en ny bok, vad kan du berätta om den? Min nya bok är en dokumentär diktberättelse som handlar om massmedialt och rättsligt övergrepp som drabbade mig och min familj. Berättelsen är del av en större berättelse om kurdiska liv och erfarenheter i Sverige, där erfarenheter av rasism och avhumanisering skildras. Jag tänker att den här boken framför allt handlar om språk, och språkets makt och förmåga, hur språk används för att avhumanisera andra, och hur den erfarenheten av avhumanisering faktiskt känns in på bar hud, och hur dikten kan skildra det. Sen är dikt i sig ett stort tema i min bok, och hur dikten ses som en ren källa som kan ge tillbaka människor ord, och språk. Självfallet handlar boken också om gud som ett avgörande vittne, en närvaro och en ständig samtalspartner, samtal som också går via det språkliga och icke-språkliga.
Hur har det varit att vara här?
Det har varit otroligt välgörande att vara omhuldad av en plats på det sättet som man är på Stiftelsen. Det är också ovärderligt att få så mycket sammanhängande skrivtid. Och för någon som inte är så förtjust i att resa så var det skönt att kunna vara bortrest, men ändå befinna sig på ”hemmaplan” för att få skrivtid, Sigtuna är en plats jag redan har en relation till, och som jag brukar besöka, då jag tidigare i mitt liv har bott i Märsta, och jag har kvar familj där.
Har du fått någon favoritplats att arbeta vid? Jag tycker om att röra mig mellan olika platser/skrivstationer, om det är möjligt. När jag var på Stiftelsen kunde jag inleda på en plats på morgonen, sedan en annan plats efter lunch, bryta av med en promenad, och sedan ytterligare en ny plats. Jag tyckte mycket om att sitta högst upp i rummet Eftertanken och så tycker jag mycket om att sitta vid fönsterplatserna i biblioteket, helt klart en favoritplats eftersom man kan se ut mot träden.
Har du mött någon kul kollega? När jag var på stiftelsen var det inga andra författarkollegor där. Däremot träffade jag två forskare, en från litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet och en från kriminologin på Stockholms universitet. Vi hade väldigt intressanta samtal, och det var trevligt och givande att få prata med dem om deras forskning och en massa andra saker.
De senaste åren har Sigtunastiftelsen arrangerat två konferenser om narrativ medicin. Våren 2026 väntar en tredje och vi bad en av intiativtagarna, överläkaren Valdemar Erling, att dela med sig av sina erfarenheter från konferensen, men också förklara vad narrativ medicin faktiskt betyder.
Valdemar Erling har tillbringat förmiddagen med fyra läkarstudenter. Han är överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och specialist på hematologi där han framför allt möter patienter som drabbats av blodcancern myelom, en cancersjukdom som uppstår i benmärgen där blodet bildas. Förra veckan frågade en av studenterna – Valle, har du hört talas om det här med narrativ medicin? Valdemar Erling skrattar vänligt och roat när han berättar.
– Det började i Kungälv med ´luciatåget´, säger han och fortsätter – ”Man går rond bland patienter som ligger sin säng. Det kommer en skara vitklädda personer på rad som ställer sig i en halvcirkel och tittar ner på den som är sjuk. Det är ingen bra miljö för den som är patient. Det bryter dessutom mot sekretesslagen eftersom alla i rummet kan höra vad som sägs”. Som ung försökte han efterlikna de mera erfarna läkarna genom att ronda så snabbt som möjligt med målet att vara klar före förmiddagsfikat. En dag när han påtalade att det gått extra snabbt kommenterade en av sjuksköterskorna.
– Men du vet väl att jag får gå runt sedan och förklara för patienterna vad det var du sa?” Det här dröjde sig kvar i Valdemar Erling. Skulle det kunna vara möjligt att skapa ett annat sätt att återkoppla provresultat, medicinering och riktning framåt? Skulle man kunna omvandla ´luciatåget´ till ett riktigt möte mellan patient och vårdpersonal?
I stället för att gå runt och ronda så skapades på Kungälvs sjukhus ett rum dit patienten fick komma. Där fanns stolar för vårdpersonalen och patienten att sitta på, där gick det att stänga dörren till korridoren utanför och därinne kunde också patientens egen berättelse om sin situation få utrymme. Efteråt kunde man konstatera att patienterna berättade helt andra historier. Detta ledde till att man nådde större samförstånd och ökad förståelse för den enskilda patientens situation och nödvändiga åtgärder.
Att drabbas av exempelvis leukemi är ju att plötsligt befinna sig i existensen ytterlighet”, säger Valdemar Erling. Man kan säga att det handlar om anamnes, att få en berättelse för att kunna ställa diagnos och veta vilka insatser som behöver vidtas, men det är ju så mycket större än så. Att lyssna till patientens egen berättelse ger också ökade möjligheter att hjälpa patienten att hantera sin sjukdom. Vi vet ju att när man blir sjuk så påverkar det hela livet. Det är ju egentligen inget nytt med narrativ medicin, ändå behöver det återerövras och synliggöras.
Valdemar Erling skrattar lite igen och säger att han blivit långsammare i mötet med patienterna, att han lärt sig lyssna bättre och att han är uppmärksam på hur stolarna står så att han kan vara vänd mot den patient han möter. Han är mån om att få ögonkontakt och tittar inte i datorn under samtalet. Han menar att denna långsamhet gör att tiden i mötet kan användas optimalt. Att det till och med skulle kunna sägas vara ett sätt att spara tid.
Med övning kan man bli jättebra på att göra benmärgsbiopsier, men det är ju egentligen på samma sätt med lyssnandet. Man behöver öva sig på att höra det som berättas”. 2016 bildade Valdemar Erling Svensk förening för narrativ medicin som vill främja ett annat förhållningssätt till patientmöten genom koppling till kultur, reflektion och kunskap. Ett möte med Rita Charon, professor i just narrativ medicin vid Columbia University, i hennes helt överbelamrade arbetsrum, har varit en av inspirationskällorna. -Det handlar om att arbeta med värdefrågorna i vården”, säger Valdemar Erling –”att se personen bakom sjukdomen och att få tänka över vad som är läkekonst i ordets verkliga innebörd, och det behövs platser och arenor för det”.
En gång i tiden spelade Valdemar Erling i bandet Ideell Rebell. På senare år har han främst spelat med gruppen Valdemar, så kopplingen till musik och konst ligger nära. Att ha den nationella konferensen i narrativ medicin med titeln ”Berättelsens kraft” på Sigtunastiftelsen i mars 2025 kändes som en självklarhet. – Det är den perfekta platsen för gränsöverskridande möten vetenskap, konst och litteratur med berättelsen i centrum”.
Sigtunastiftelsen kom till i en orostid med brinnande krig i Europa. 1915 bestämde sig ungkyrkorörelsens Manfred Björkquist och Nathan Söderblom för att skapa platsen för dialog, bildning och humanism, en plats där försvaret för demokratin kunde gro. Genom dialog och öppenhet skulle ett samhälle som höll på att slitas sönder kunna bli helt igen. Under de första decennierna med 20-talets arbetsfredskonferenser, 30-talets diktarkonferenser och 40-talets flyktinghjälp visadeSigtunastiftelsen på den kristna humanismens praktik. När andra världskriget bryter ut och de auktoritära rörelserna marscherar fram bygger Manfred Björkquist upp det Nordiska Ekumeniska Institutet som får sitt säte i Sigtuna. Via sina kyrkkontakter runtom i Europa ville Björkquist verka för freden och demokratin. 1940 blir Sigtunastiftelsens direktor kontaktad av en tysk major vid namn Stelzer som var stationerad i det ockuperade Norge. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler. Det Nordiska Ekumeniska Institutet på Drakegården i Sigtuna blir under kriget en sambandscentral för den tyska och norska motståndsrörelsen. Läs Anders Jonåkers essä om den kända tyska teologen och antinazisten, Dietrich Bonhoeffer, som var här i Sigtuna på ett ytterst hemligt möte 1942. Läs också intervjun med författaren Marie Lok Björk som i höst kommer ut med första delen av sin Sigtunasvit som börjar i detta dramatiska 1940-tal.
Sommaren 1945 när kriget äntligen var slut anlände 600 judiska flyktingar till Sigtuna, ett stort mottagande för en liten stad. Skolor som Humanistiska läroverket blev flyktingförläggningar och Sigtunastiftelsen ställde om och blev sjukhus för främst kvinnor och barn. ”En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”, berättar Anna Berglind. Hennes mor, Susanne Zimmermann Berglind, räddades till livet och blev sen konstnär. En av hennes tavlor hänger i Sällskapsvåningen på Sigtunastiftelsen. Dottern Anna är också konstnär. I höst gör vi en utställning där hon går i dialog med sin mors konst. En av Annas drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser till nya generationer. En viktig mission i vår tid när de överlevande från Förintelsen börjar dö bort. Vi får aldrig glömma. Vi måste ständigt påminna oss om vad som händer om vi upphör att vara Medmänniskor.
Än en gång är det krig i Europa. De auktoritära ledarna vinner makt med Trump i USA och Putin i Ryssland som skräckinjagande frontfigurer. Hotet mot den liberala demokratin är påtagligt. Återigen står Människovärdet på spel. Sigtunastiftelsen vill fortsatt vara platsen där vi får kraft och mod att odla humanismen i en inhuman tid. Här kan du vara dig själv som privatgäst eller konferensgäst, njuta av platsens skönhet och den goda maten och i gemenskap med andra få nya insikter om det väsentliga i livet.
Välkommen till oss och ett fullspäckat kulturprogram i höst!
Våren 1942, mitt under brinnande världskrig, har motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer, Anglikanska kyrkans biskop George Bell, Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkquist och Nordiska Ekumeniska Institutets direktor Harry Johansson ett hemligt möte på Drakegården i Sigtuna. Anders Jonåker, pastor i Equmeniakyrkan, berättar om tillfället som kunde fått historien att ta en helt annan riktning.
Strax före klockan 03.00 på morgonen den 13 maj 1942, landar ett plan på Bromma flygplats i Stockholm med norsk pilot och en enda passagerare. Av kliver biskopen av Chichester i södra England, George Bell. Han kom med underrättelser från det brittiska informationsministeriet, men hade också ärenden som berörde relationen mellan Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan. Ett annat mycket angeläget ärende stod dock överst på agendan.
Samma tid har den tyske teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer ärenden i Schweiz som berör den engelska biskopen. Genom underrättelsearbete i Kyrkornas världsallians, söks stöd för den tyska regimkritiska Bekännelsekyrkan. Med kort varsel meddelardock Bonhoeffer att han mitt i viktiga underrättelsefrågor har ett ännu viktigare ärende i Sverige.
Dåvarande generalsekreterare för Kyrkornas världsallians, den nederländske teologen Willem Visser´t Hooft, hade vid den här tiden en medarbetare vid namn Hans Schönfeldt. Veckan tidigare skrev Schönfeldt till sin assistent, svensken Nils Ehrenström som då var i hemlandet: ”Förmodligen har du hört att du skall få några besökare om 3 veckor… du förstår säkert att jag behöver tala med George Bell.” Från olika håll – börjar trådarna sakta dras samman för ett legendariskt möte i Sigtuna. Visum ordnades under brådskade förhållanden. Schönfeldt reste i ekumeniska ärenden, men Bonhoeffer skulle komma till Sigtuna av två skäl, ett militärt, och ett inofficiellt. Han hade länge försökt hålla sig undan inkallelseordern från den tyska statsmakten, men till slut rekryterats av den militära underrättelsetjänsten Abwehr, och reste nu undercover i kyrkans tjänst med militära underrättelser. Men detta var inte den huvudsakliga uppgiften. Först och främst var Bonhoeffer inom en mycket begränsad krets, motståndsman och använde den militära möjligheten att resa för att få stöd för motståndet hemma i Tyskland. Han var alltså vad som vanligtvis brukar kallas för en dubbelagent.
Carl E Lundquist, S.C. Michelfelder, Harry Johansson, Manfred Björkquist – Lutherska Världsförbundet 1947
I Sigtuna väntade tre teologer och en biskop. Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist, Harry Johansson från Nordiska Ekumeniska Institutet och väl förankrad i stiftelsen, nämnda Nils Ehrenström samt biskop Georg Bell. Då ringer telefonen i Björkquists privata bostad. Två tyskar står på järnvägsstationen i Märsta och behöver taxi. Biskop Bells minnesanteckningar och rapporter från dagarna i Sigtuna ger blandade bilder av vad man talade om. Det är också oklart vilka som för samtal med vem. Detta är underrättelsernas tid där osäkerhet och risker liksom mod och beslutsamhet var centrala villkor för de få som ägnade sig åt politiskt motstånd i krig.
Vem kunde man lita på? Schönfeldt hade stått nära den regimlojala rikskyrkan men gjort allt fler riskfyllda uppdrag för motståndsrörelsen. Bonhoeffer kom från den regimkritiska Bekännelsekyrkan. Att ta risker ansågs som trovärdigt och när man samlades i Sigtuna var det i djupast förtroende. Det fanns dock ett huvudsakligt ärende som Bonhoeffer tog med Bell i enrum den 31 maj 1942. På Drakegården inne i Sigtuna bad Bonhoeffer Bell att framföra till den brittiska regeringen hur det tyska motståndet såg på ett förestående krigsslut. Framför allt gällde det vilka som varit med i motståndet och hur de skulle kunna skonas i en krigsuppgörelse. En namnlista överräcktes. På olika vägar framfördes detta till den brittiska ledningen av biskopen som också satt i det brittiska överhuset House of Lords, menutan någon större framgång. Kriget hade sedan länge gått alldeles för långt och några garantier kunde inte ges. Detta var ett av flera steg i Bonhoeffers motståndskamp som senare ledde till hans av- rättning. Knappt tre år senare, hängdes han i koncentrationslägret i Flossenburg 9 april 1945. Men av en annan orsak.
Uppväxt och bildning Tvillingarna Dietrich och Sabine föddes 1906 och var nr 6 och 7 i en syskonskara på 8. Efter ett fåtal år på landet i födelsestaden Breslau, flyttade familjen till Berlin. Fadern Karl Bonhoeffer var psykiater och professor vid Humboldtuniversitetet. Moder Paula som var av kunglig börd och utbildad läkare, skötte bland mycket annat hemundervisning för barnen efter skoldagen. Dietrichs familj var urtypen av samtidens ”bildungsbürgertum”, den borgerliga bildningsklassen som utvecklats så starkt sedan 1800-talets humanistiskt präglade utbildnings- och kulturliv. Kontakter för bildning rådde det ingen brist på. På onsdagskvällar samlades ledande akademiker till samtal och diskussion. Där fanns fysikern Max Planck, historikern Hans Delbrück för att inte tala om den legendariske kyrkohistorikern Adolf von Harnack som bodde tvärs över gatan. Harnack som var en stark företrädare för den liberala teologin, hade bland annat bidragit till Weimarrepublikens konstitution, han var väl representerad i centrala nationella organ och fanns med i de innersta av rikets och universitetets kretsar. Dietrich skulle senare bli Harnacks favoritstudent, en betygelse som blev ömsesidig och senare offentlig, inte minst genom Dietrichs gripande begravningstalvid kyrkohistorikerns bår. Familjerna stod varandra nära och en av Harnacks söner var senare aktiv i det politiska motståndet och delade Dietrichs fängelseöde. Dietrich var omgiven av starka personligheter. Mormor Clara von Hase tog pianolektioner av Schubert och Frans Liszt. Morfar Karl Alfred bodde några kvarter bort och var professor i praktisk teologi och den som döpte Dietrich och Sabine. Karl Alfreds far Karl August var i sin tur professor i dogmatik och kyrkohistoria i Jena och Goethes personliga pastor. Kvinnorna runt Dietrich var färgstarka där bland annat farmor Julie Bonhoeffer, så sent som vid 91 års ålder 1933 skuffade undan en soldat som stod och vaktade utanför hennes judiska favoritbutik. Modern Paulas insatser för barnens lärande gjorde att de tidigt kunde tentera flera årskurser i grundskolan, och att Dietrich behärskade de klassiska språken latin, grekiska och hebreiska när han gick ut gymnasiet vid 16 års ålder.
Innan universitetsstudierna hade Dietrich bekantat sig med de tyska centrala bildningsgestalterna som Hegel, Fichte och Kant och fick litterär bildning genom Goethe, Schiller och Stifter. Goethe var en personlig favorit och den sista han bredvid bibeln lämnade ifrån sig innan han steg upp till galgen den sista levnadsdagen. Nietzsche kan sägas vara jokern i leken som Dietrich med stor behållning läste under lång tid. Att hantera historisk kontinuitet som den tyska idealismen förmedlade, samtidigt och växlande med exempelvis Nietzsches kulturkritik, kännetecknade god bildning. Doktorsavhandlingen Sanctorum communio, De heligas gemenskap lades fram vid 21 års ålder och var en tvärvetenskaplig text om kyrkans sociologiska och teologiska villkor. Bonhoeffer tvekade inte att kombinera olika vetenskaper och finner stöd bland sin tids klassiker. Snart skrevs habilitationsavhandlingen Akt und Sein, Handling och vara, vilken var en teologisk och filosofisk avhandling utifrån Kant och Heidegger där ett kärnfullt uttryck dröjt sig kvar i Bonhoeffer-receptionen: ”En Gud som finns, finns inte. Gud är ett relations-vara.” Uttrycket sätter på sätt och vis riktningen för Bonhoeffers fortsatta tänkande och handlande.
Uppväxten formade Bonhoeffers livshållning. I familjen var middagssamtalet av största vikt där man förväntades lyssna med integritet och respekt. Detta var något som Bonhoeffer långt senare gör en poäng av i fängelsebreven och hänvisar till Luthers uttryck om ”prästalisten.” I en själavårdssituation skall prästen inte utnyttjasitt övertag och i tid och otid komma med evangeliets förklaring. I första hand skall själavårdaren lyssna. Evangeliets hemligheter skall inte tvingas på en människa där hon är som mest utsatt. Det är vid människans starkaste punkt, mitt i livet som evangeliet skall prövas. Respekten för den andre, att lyssna in olika perspektiv och oviljan att näst intill inkvisitoriskt propagera för sin egen övertygelse präglade i hög grad Bonhoeffers hållning. Bonhoeffer ordinerades till pastor 1931 och arbetade dels som studentpastor på en teknisk högskola, men också med konfirmander i en av Berlins fattigare stadsdelar. Konfirmanderna och mötet med deras familjer var erfarenheter av utsatthet han bar med sig senare i en helt annan fråga om utsatta människor, nämligen det som kom att kallas för judefrågan.
Det politiska motståndet Från 1933 kom kampen mot nazismen att prägla resten av Bonhoeffers liv. De antisemitiskt stereotypa judebilderna var flera. Bonhoeffer reagerade på de religiöst färgade uttrycken. Mot den nazistiska ideologins nedvärdering av judarna som byggde på en hierarkisk skapelseordning, skrev Bonhoeffer en skapelseteologi Schöpfung und Fall, Skapelsen och fallet. Genom teologin såg han hur nazismen omyndigförklarade människan och hur den kristna humanismen han vuxit upp med, vändes till dess motsats. Inte bara judarna utan hela folket infantiliserades och blev till brickor i regimens korrupta maktspel. Redan som 14-åring 1920 hade Bonhoeffer reagerat mot detta ända in i ryggmärgen. När prästen under en konfirmationslektion frågade vad som är arvsynd ropade Bonhoeffer blixtsnabbt – antisemitismen! Den 30 jan 1933 tar Hitler regeringsmakten efter Hindenburg. ”Detta betyder krig” sa Rüdiger Schleicher, en av Bonhoeffers svågrar. Två dagar senare talar Bonhoeffer i radio över führerbegreppet. Vid den här tiden hade han gjort sig ett namn i de akademiska kretsarna och sändningen ingick i en programserie som var planerad sedan länge. Föreläsningen behandlade det förvrängda ledarskapsbegreppet som i Bonhoeffers relativt sakliga utvärdering, överskridit sina traditionella befogenheter. När ledaren antar idoldyrkan så att folket hellre följer honom än lagen blir de missledda. Plötsligt tystnar alla radioapparater i Tyskland. Någon hade släckt sändningen. Efteråt undrade Bonhoeffer och hans kollegor om Goebbels verkligen redan kunnat få kontroll över de massmediala kanalerna? Troligtvis var regimens maktapparat redan då mycket effektiv.
Den nationalistiska rikskyrkan, eller Deutsche Christen som dess påverkansgrupp kallades, började alltmer styras av de regimlojala. Snart tog de nazistiska strömningarna upp det som kallades för der judenfrage, judefrågan. I ett sista försök att uppmana till motstånd mot rikskyrkans antisemitism, publicerar Bonhoeffer artikeln Die Kirche und der Judenfrage, Kyrkan och judefrågan i juni 1933 i två kyrkliga rikstidningar. Detta handlar inte om att tolerera judar eller inte, skriver han, vilket var en självklarhet och allt för genant att debattera. Det handlar om kyrkan är kyrka eller inte. I texten framhåller Bonhoeffer kyrkans ansvar att stödja de som lider och även göra politiskt motstånd om så krävs. Kristus är till för andra blev det tema som växte fram i avhandlingsarbetet och nu sattes på prov i handling. Snart bildades grupper av regimkritiker. Krisföreningen Pfarrernotbund, ”pastorsakuten” bildades och hade inte mindre än 6 000 pastorer som medlemmar. Året därpå bildades den regimkritiska Bekennende kirche Bekännelsekyrkan. Bonhoeffer var sedan födseln vaccinerad mot all slags främlingsfientlighet och tudelning. Familjens humanism men inte minst klasskamraterna från ambassadkvarteren i Grünewald hade satt outplånliga spår. Men var det bara att göra motstånd? I kyrkokampen är kristen etik enligt Bonhoeffer innehållslös. Så står det i hans bok Efterföljelse. ”Etik är till att börja med tystnad. I det fullständigt osäkra, det sköra, där finns i själva verket den sanna tilliten och tryggheten att handla.”Något liknande föreläste Bonhoeffer om i en fredskonferens vid Kyrkornas världsallians 1934 i Fanö, Danmark: Fred är motsatsen till säkerhet. Att kräva garantier är att misstro, och misstro leder till krig.
Tidigare direktor på Sigtunastiftelsen Sven Åstrand menar i en tolkning av Bonhoeffer att ”det är en väg ut ur den relativa säkerheten… in i den fullkomliga osäkerheten, ut ur det man kan överblicka och beräkna, in i det oöverskådliga. I själva verket är det en väg in i en djupare trygghet och in i det nödvändiga, men det blir aldrig verkligt utan uppbrottet från det säkra och kontrollerbara.” Vad skall vi då göra, frågade man Bonhoeffer, som med tiden blev alltmer ensam i sin kamp mot regimen. Vi skall göra det uppenbara – det som alla kan se. Men som få vågar. Året efter händelserna i Sigtuna 1942 fängslas Bonhoeffer i Tegelfängelset i Berlin. Exakt vilka uppgifter som den tyska regimen fått tag på om Bonhoeffers medverkan i motståndet mot Hitlerär oklart. Kanske kom uppgifter om vad som sades i Sigtuna på avvägar. Mer troligt är dock att Gestapo lagt ett pussel över flera år vilket till slut fällde avgörandet. Fängelset i Tegel där Bonhoeffer låstes in låg paradoxalt nog inte långt från gräddhyllan i Grünewald. Så nära platsen för allt man kunde tänka sig, till cellen som inte hade något. Där, i tomheten, visade sig ett nytt universitet växa fram, med helt nya tankar om människan och Gud. Långt senare publicerar närmsta vännen Eberhard Bethgede numera välkända breven i Wiederstand und Ergebung, Motstånd och underkastelse, brev och anteckningar från fängelset. Den 30 april 1944 sitter Bonhoeffer med penna och papper vid britsen i fängelsecellen: Vad betyder Kristus för oss idag? Den tid är förbi, då man kunde säga människor allt med ord – även teologiska eller uppbyggliga ord –likaså det inre livets och samvetets tid, och det betyder helt enkelt religionens tid överhuvud. Vi går en fullkomligt religionslös tid till mötes. Bonhoeffer såg en ny tid öppna sig. Livet är en helhet. Det gudomliga och det världsliga går inte att skilja. Trons språk och livets tolkning måste följas åt. Detta går som en röd tråd rakt genom Bonhoeffers liv och klargörs inte minst i fängelsebreven, där vi möter fler Bonhoeffertypiska begrepp som Gud mitt i livet, religionslös kristendom och människans myndighet. Ur bönecellens ökentorra atmosfär skriver Bonhoeffer: ”Vi måste leva i världen… Gud låter oss veta, att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.” Leva utan Gud? Kanske känner vi igen något i det, kanske i vår tids sekularisering? Kan vi ana vad det betyder? Det helt avgörande, menar Sven Åstrand, om det leder till att vår tids erfarenhet av en värld utan Gud, kan föda en fördjupad gudserfarenhet.
Slutet närmar sig Säcken hade på ett märkligt sätt knutits samman. Guds verklighet och världens mänsklighet sammanfogades alltmer i hans tänkande. Kallelsen började på allvar 1931 då han ordinerades till pastor. Året 1935 startades pastorsseminariet i Finkenwalde som egentligen var en plats lika mycket för det politiska motståndet som ett teologiskt seminarium. Två år senare stänger Gestapo Finkenwalde. 27 pastorer blir arresterade. Många, ja de flesta släpps efter ett tag men bara för att rekryteras till armén. Bonhoeffer upprätthåller kontakten med både gamla och nya studenter men mera på resande fot. Han var med i riskfyllda räddningsaktioner för att hjälpa judar att fly där mycket återstår att berätta. Han sammanställde boken Efterföljelse som egentligen är flera års samlade lektionsmanus. Därefter kom Liv i gemenskap som en berättelse om tiden i pastorsseminariet. I slutet av 30-talet och början av 40-talet levde han en tid i kloster för att påbörja nästa bok Ethik, postumt utgiven i dess brottstycken. Året 1939 fattades ett nytt beslut – det är så Bethge väljer att ut- trycka det. Bonhoeffer bestämde sig för att följa det världsliga öde Gud kallat honom till. Det världsliga blev djupast sett det sant kristna. Från 1933 kom han att röra sig i en relativt liten krets av teologer, pastorer, studenter och församlingsfolk som på ett eller annat sätt försökte att upprätthålla en kristustrogen kyrka. Från 1939 krympte kretsen av vänner högst betydligt. Då var de heller inte självklart kyrkliga vänner, kanske minst det. Han blev alltmer ensam. Några fåtal återstod. Det var amiral Canaris, en av de stora militära ledarna i tyska armén. Hans von Dohnani, chef i den tyska militära underrättelsetjänsten tillika Bonhoeffers svåger. Och så Bonhoeffer själv. Tillsammans med ytterligare några fler, deltog han till sist i konspirationen mot Hitler som ledde till 20 juliattentatet 1944. Något han som teolog och pastor hade stora samvetskval för, men till slut såg som den absolut sista utvägen. För detta fick han betala med sitt liv. •
Anders Jonåker är pastor i Equmeniakyrkan. Lördag 18 oktober medverkar han vid Sigtunastiftelsens symposium Vägval i orostid. Läs mer
Det var längesen du såg oss. Dietrich. Ibland saknar jag dig Men ibland är jag glad för din skull. Det har kommit nya förtryckare sen sist. Ondskan hade ett huvud, väl synligt, Ett centrum att angripa på din tid. Nu slåss vi mot vilddjur med många huvuden Och skriken från dom som torteras Kommer ur källare med den ena våningen Ovanpå den andra, Och när en despot försvinner Sätter sig sju andra med knarrande läderstövlar, Smäller med piskorna och utropar Folkets befrielse! Inte ens oss själva är vi riktigt säkra på. Det blir så många ekon i hjärtat Av alla dessa rytanden och skrik. På nätterna vaknar vi och hör alltihop INIFRÅN Och fruktan lägger sig som en iskall kyss På våra läppar. Dietrich, vi är utlämnade åt världen, Åt varandra. Vi lider och hör hur andra sjunger Om ett lidande vi inte ens förstår. Vi är utanför, Vi är alldeles för mycket inblandade, Och det finns ingenting att utgå ifrån.
Det var längesen du såg oss I fängelset innan du dog Och någonting har fortsatt att dö Hela tiden sedan dess.
Ur Till en ny jord, 1977, av Ylva Eggehorn
Körsbärsträdet i min trädgård rämnar långsamt av ålder och torka, det blommar bara allra längst upp, en motståndshandling så god som någon, att blomma samtidigt som man går itu uppifrån och ner. Snart ska kördbärsblommen falla, papperslappar med meddelanden som kanske aldrig nådde avsändaren Jag sitter under trädet och tänker på Dietrich Bonhoeffer, prästen och motståndsmannen i Berlin under andra världskriget. Han satt i Tegel-fängelset misstänkt för att ha smugglat judiska flyktingar till Schweiz, undan nazisterna. Det var i slutet av kriget, han väntade sig en relativt enkel rättegång, men den sköts upp om och om igen. Tills man upptäckte att han dessutom varit involverad i 20 juli-attentatet,1944, ett av drygt 40 misslyckade konspirationsförsök att störta Hitler. Dietrich flyttades omedelbart till det betydligt hårdare Gestapofängelset i Berlin. Det såg mörkt ut. Enda ljuspunkten var de allierades framgångar efter landstigningen i Normandie. Skulle det räcka för en slutlig seger och befrielse? Ingen kunde vara säker på hur det skulle gå. Vi glömmer lätt att varje tid saknar facit, medan den pågår.
Dietrich skrev brev från fängelset, en del under strikt censur, andra som smugglades ut därifrån. Till vännerna, till sin älskade Maria, till familjen. En del av dem nådde aldrig fram, blev försenade eller förstörda. Eller utan svar. Utan facit och kontroll skriver han. För att han måste, för att det är rätt, för att han inte kan låta bli. Utan att veta om hans budskap ”kommer fram”.
Det Bonhoeffer säger mig, när jag läser honom, är; fly inte ditt liv. Fortsätt leva det. Du vet inte när nåden hinner ifatt dig. Det mesta rår du inte på, begriper du dig inte på. Men Gud har trätt in i den här världen. Och den kärlek han drivs av leder honom till ett djupt lidande. Välj att gå med honom. Älska med Gud i världen. Lid med Gud i världen. Vad nåd och befrielse är kommer du inte att veta förrän du är DÄR, där du verkligen behöver det. Allt det andra är religiösa utanverk, byggnadsställningar. Varje bild av Gud som talar om politisk, ekonomisk eller religiös makt är falska nyheter. Vi ser en förfalskning rasera världen framför våra ögon, med despoter i alla väderstreck, och deras tecken, säger Jesus, är vad de gör mot barnen.
För att förstå världen måste man kunna föreställa sig den. För att kunna förändra den måste man kunna föreställa sig den annorlunda än den just nu är. Vår föreställningsförmåga kommer att prövas till det yttersta i den berättelse om framtiden som måste skrivas om nu, för människans skull. Att skriva är inte ofarligt. Det visste Dietrich Bonhoeffer.
Ylva Eggehorn
Ylva Eggehorn kom till Sigtunastiftelsen redan som 17-åring. Sedan dess har hon givit ut ett 40-tal böcker i olika genrer, lyrik, romaner, noveller och fackböcker. I september medverkar hon i ett författarsamtal om sin nya bok Sången underifrån. Läs mer
TEXT: VILMA LUOSTARINEN FOTO: ARI LUOSTARINEN ”Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.” Så berättar Anna Berglind om sin mor Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008). I den gamla skolan där Anna bor och arbetar visar hon Susannes fotoalbum från tiden då Sigtunastiftelsen omvandlades till beredskapssjukhus. Bilderna vittnar om skörhet och kamp, men också om den vänskap som växte fram mellan de judiska kvinnorna såväl som med dem som arbetade med mottagandet. På några av fotografierna syns Susanne tillsammans med Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De öppnade med tiden sitt hem för Susanne och kom med åren även att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes syskon. Anna minns barndomens besök hemma hos Märta och Arvid och beskriver dem som humanister med stor passion för folkbildning och kultur. Deras hem var fullt av konst och än idag kan Anna förnimma lukten av vinteräpplen, doftpelargon och Märtas matlagning.
202505§5 Konstnär Anna Berglind. Foto: Ari Luostarinen
Redan i Sigtuna började Susanne teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser, berättar Anna. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva och få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande en 14-årig flickas upplevelser från lägertiden. ”Det finns flera förklaringar till att jag lyckades överleva, kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden”, skriver hon. ”Det fanns ett slags besatthet inom mig att få berätta om vad som försiggått bakom taggtrådsstängslen.” Fastän viljan fanns där tog det många år innan Susanne orkade berätta och visa för världen vad hon varit med om. I nästan ett halvt sekel omgavs hennes och andra överlevandes historier av tystnad. Berättelser som hade behövt bli lyssnade till fick istället stoppas undan och finna sin tillflykt i kroppens och själens mörkare vrår. Men trots försöken att gömma, glömma och börja på nytt levde erfarenheterna kvar, i de överlevande själva, hos deras närstående och i samhället i stort. Där fanns alltjämt ”en närvarande frånvaro av berättelser vi aldrig förmådde ta del av”, för att använda Annas ord. Skapandet blev ett sätt för Susanne att uttrycka sig och fanns ständigt närvarande under Annas uppväxt. Hon minns hur hon som barn hittade sin mammas skissblock på vinden och blev liksom trollbunden. Senare kom även Anna att studera vid Konstfack. I sitt eget konstnärskap arbetar hon ofta med rumslig gestaltning. Hon har alltid fascinerats av ljus och mörker, och drivs av att skapa rumsliga situationer som kan inspirera människor till ökad närvaro och inlevelse. Att minnas något vi glömt bort och att återuppväcka ett tillstånd av förundran mitt i en ofta mörk värld.
202505§5 Konstnär Anna Berglind. Foto: Ari Luostarinen
En av Annas stora drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser vidare till nya generationer. Med den kommande utställningen på Sigtunastiftelsen vill Anna, med respekt och vördnad, ge röst åt Susanne och andra som överlevde Förintelsen. I sin ateljé visar hon skisser till ett av verken, där hon tillsammans med en traditionell tryckare kommer att trycka upp förnamnen på de kvinnor som välkomnades till Sigtunastiftelsen 1945. De ska presenteras som människor med namn och hjärta, snarare än siffror, vilket ofta är fallet än idag när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden. Anna vill inte bara hjälpa oss att minnas vad som skedde under andra världskriget, utan även se på Europas mörka historia i ljuset av vad som händer i världen idag. Berättelserna är inte bara angelägna för överlevare och deras anhöriga, menar hon, utan berör grundläggande frågor om demokrati, empati och hur vi förhåller oss till varandra. – Vi måste förmå oss att lyfta de här berättelserna, betonar Anna. – I vår tid är det extremt viktigt att minnas och väcka motstånd mot den okunskap och oförmåga till empati som sprider sig”, fortsätter hon och nämner begreppet ’agnotologi’ som syftar till medveten spridning av okunnighet i syfte att vilseleda och distrahera från fakta. En fråga hon återkommer till i sitt konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker? Det handlar emellertid inte bara om att berätta, utan även om hur man berättar. Hur kommunicerar man det ofattbara, med Susannes uttryck ”en omöjlig verklighet”, på ett sätt som kan beröra människor idag och imorgon? Anna tror att det är viktigt att även utveckla andra språk än det verbala. Om det är något konsten kan så är det just att vidröra på djupet, bortom orden. – Är det ens möjligt att beskriva och förmedla en sådan ondska? Man står stum inför den och därför är det så viktigt att också hitta andra sorters språk. Jag är skulptör och uttrycker mig genom rum och kropp, min förhoppning är att verken ska beröra betraktaren känslomässigt och fysiskt.
Än viktigare blir berättandet när Susanne och andra överlevare inte längre själva har möjlighet att vittna om sina upplevelser. I år det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga första-handsvittnen från Förintelsen kvar i livet. Då kan arkiv, föremål och fotografier fungera som viktiga länkar till det förflutna, menar Anna. – Genom de vittnesmål min mor lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan oss fortfarande möjligt. Bortom orden som aldrig blev sagda äger trots allt en dialog rum. I december kommer just en sådan dialog att ta form på Sigtunastiftelsen, då Susannes bilder och Annas verk, som särskilt berör moderns historia och de judiska kvinnor som vårdades här, ska visas sida vid sida. UTSTÄLLNINGEN ÅMINNELSE med Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind har vernissage den 6 december och pågår fram till den 6 februari. FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI 2026 Finissage för utställningen Åminnelse där Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein leder ett samtal med Anna Berglind och Johan Perwe, verksam vid Forum för levande historia.
Sommaren 1945 förändras Sigtuna i grunden. 600 kvinnor som överlevt koncentrationslägrens fasor tas om hand på Sigtunastiftelsen och i stadens övriga läroverk. I författaren Marie Lok Björks första del av Sigtunasviten skildras ett dramatiskt kapitel i Sigtunas historia. – Jag har så svårt att förstå att denna del av vår historia har hamnat i skymundan, min förhoppning är den här berättelsen kan ändra på det.
Maries steg är ivriga när hon tar sig an en av alla trappor på Sigtunastiftelsen. Det är en plats hon känner väl vid det här laget. Det senaste året har hon ägnat åtskilliga timmar i Sigtunastiftelsens klipparkiv och lånat hyllmeter av referenslitteratur i biblioteket. Allt för att försöka förstå vad det var som faktiskt hände i Sigtuna sommaren 1945 – den plats som är utgångspunkt för hennes kommande bok Kunde jag följa dig bort. I romanens form får vi möta Edith, en ung student som går in som volontär på Sigtunastiftelsen, som i andra världskrigets skugga ställt om till sjukförläggning. Vi får också möta Viola, en av de kvinnor som överlevt Förintelsen.
Tanken är att Sigtunasviten ska omfatta tre romaner i den genre som blivit Marie Lok Björks signum. Starka kvinnor som huvudkaraktärer, placerade i en historisk kontext som kastar ljus över vår egen tid. I Att välja ett liv (2021) skildrades kvinnans villkor i Sverige för hundra år sedan där huvudkaraktären Ottilia (Maries morfars mor) blev gravid med ”fel man” vilket raserade hennes status fullständigt. I efterföljaren Jag vill riva upp himmel och jord fick vi möta Elise Ottesen Jensen som grundade RFSU och banade väg för kvinnans sexuella frihet. – Starka kvinnor som går sin egen väg är ett återkommande tema i mitt författarskap, det är det. Dels har jag hämtat inspiration i min egen familjehistoria. Men jag har ock- så inspirerats av arbetarförfattare som Moa Martinson och Vilhelm Moberg. Själv visste hon redan som barn att hon ville ägna sitt liv åt att skriva berättelser, men att gå så långt som att se sig själv som författare tog sin tid. Hon utbildade sig till journalist och jobbade under en period på TV och radio. När hon gav ut sina första böcker hade hon alltid andra uppdrag vid sidan av. Det är först nu i samband med utgivningen av Sigtunasviten som hon på heltid går in i det skönlitterära skrivandet. – Det är en sådan lyx att gå in i detta helt och fullt. Ägna tid åt att göra research ner på detaljnivå. Helhjärtat, säger Marie och hela ansiktet lyser upp.
Hon har ägnat timmar åt promenader i Sigtuna för att veta exakt hur lång tid det tar att gå mellan Viby by och Rådhuset, hon har spanat ut över staden från Klockbacken för att veta precis vad man ser och hon har spenderat många eftermiddagar i tornrummet på Sigtunastiftelsen för att få fatt i den rätta känslan. Att just Sigtuna är hennes litterära landskap har sin naturliga förklaring. Hon flyttade hit med sin familj för några år sedan och förälskade sig i staden. Och då inte bara i den småstadsidyll som kan vara en tacksam utgångspunkt. Här fanns också en spänning under ytan som är som guld värt för en författare. Som till exempel klasskillnaderna mellan unga som förstärktes av Sigtunas två läroverk, något som fortfarande gör avtryck i stadens atmosfär och självbild menar Marie. Att Sigtuna historiskt sett också är författarnas plats, inte minst genom Sigtunastiftelsen, möjliggör också många litterära blinkningar. – Gunnar Ekelöf, Karin Boye… många av de författare som jag verkligen beundrar var ju här. Du är i gott sällskap menar du? – Ja verkligen, men inga jämförelser i övrigt, säger hon för säkerhets skull och tillägger att titeln till romanen efter många mer eller mindre lyckade förslag till slut landade i en strof av Karin Boye. (Kunde jag följa dig, ur diktsamlingen För trädets skull, 1935, red:s anmärkning.)
När vi möts är manuset inne i sitt slutskede. Huvudkaraktärerna Ediths och Violas livsöden har strålat samman på Sigtunastiftelsen. Edith, en egensinnig student på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk bär på författardrömmar, men hennes föräldrar har andra planer för henne och hon tvivlar över sin egen förmåga. Viola, en ung kvinna som förlorat allt under sin tid i koncentrationslägren. Till och med viljan att överleva. Gestaltningen av Edith kom ganska omedelbart till Marie, en karaktär som i mångt och mycket ligger nära henne själv. Svårare var det med Viola. Hur tar man sig ens rätten att försöka beskriva upplevelsen av Förintelsen när man själv inte har någon personlig relation. Det var den frågan hon brottades med länge. – Jag var angelägen om att få det så trovärdigt som det bara gick. Jag läste många vittnesmål. För mig har det varit viktigt att också stämma av med anhöriga till de personer som nämns i boken. Den respons jag fick tog mig vidare. Hon nämner Eva Berglind, dotter till Susanne Zimmermann Berglind som var en av de kvinnor som kom till Sigtunastiftelsen (syster till konstnären Anna Berglind, red:s anmärkning.). Och Mikael Sillén, släkting till kuratorn Wanda Lanzer som såg till att överlevarnas egna berättelser togs om hand och skrevs ner. Frida Johansson Metso som arbetar professionellt med traumabearbetning för Röda Korset har också varit ovärderlig i processen. – Utan dem hade jag inte kunnat skriva den här boken, så är det. Jag är väldigt tacksam för det fina stöd som jag har fått längs vägen.
Slutet, hur det ska gå för Edith och Viola, har Marie ännu inte helt bestämt. I det här skedet finns fortfarande flera möjliga vägar att gå. Men vilken väg hon än väljer hoppas hon att den första delen av Sigtunasviten drar fram ett viktigt kapitel ur historiens glömska. Själv upptäckte hon berättelsen under ett besök på Sigtuna Museum. Det var först då hon förstod att hennes egen hemstad Sigtuna genomgick en fullständig förvandling när 600 kvinnor som överlevt Förintelsen anlände. En stad som under den här tiden hade cirka 1400 invånare. – För mig är det är helt obegripligt att den här historien gått så många förbi. Det här är verkligen en berättelse som vi ska vara stolta över. Det var så många, som precis som Edith, gick in helhjärtat med en självklarhet i att hjälpa andra. Andra var mer skeptiska. Vår lokaltidning beskrev tillexempel mottagandet som ett ”dråpslag för Sigtuna”. Det är precis den motsättning som vi ser i flyktingdebatten idag. Det perspektivet har inspirerat mig och jag hoppas att den här berättelsen också ska inspirera andra till att våga ta ställning för det man faktiskt tror på. Vad de kommande romanerna i Sigtunasviten ska handla om vill hon inte avslöja. Inte annat än att hon har några idéer som hon skissar på och att det finns flera starka kvinnor att lyfta fram i ljuset.
Utdrag ur boken ”Kunde jag följa dig bort”
Sigtuna, Sverige, juli 1945 Nu är det dags. Mottagandet. Edith känner en förväntan i bröstet. Förvandlingen har nu skett. Sigtunastiftelsen är en sjukhusanläggning. En fullgod sådan. Och skolstaden Sigtuna är numera en sjukhusstad där beredskapssjukhusen sträcker sig från Sigtunaskolan, vidare till Sigtunastiftelsen på en ena kullen och så Humanistiska Läroverket på en kulle bort. Hela stadsbilden är förvandlad. Runt varje sjukhusbyggnad sträcker sig taggtrådsstängsel och de 1 400 människorna som bor i Sigtuna rör sig numera begränsade, stirrar in genom stängsel på marker de inte längre får beträda. Det gör vissa förbannade. Edith har sett män stå och svära intill stängslet. Förbannade flyktingar. Hon har insett att taggtrådarna fyller flera funktioner, det är inte bara smittorna som ska hållas instängda, det är också de arga människorna – männen – som ska hållas borta, och även de nyfikna.
Snart kommer Sigtuna nästintill ha fördubblat sin folkmängd, nära tusen överlevande har de gjort plats för. I varje rum står bäddade sängar med kuddar som piskats och puffats, manglade lakan stramt sträckta över bäddmadrasserna. Vid varje fotända en pyjamas prydligt vikt. Intill varje säng: ett nattduksbord, på bordet en vas, i varje vas en rosenkvist från trädgården. Snart kommer de. Edith står bredvid Matilda och den övriga personalen, de står tätt hopträngda på stentrappan upp till huvudingången. Kvällssolen lyser starkt och får Sigtunastiftelsens pampiga byggnad att skina som guld. Det här är så nära kriget Edith någonsin har kommit, nu när hon ska ta emot krigets offer. – Nu kommer de! Vaktmästarens rop får alla – läkare, sköterskor, hjälpsystrar, städerskor och frälsningssoldater att vända blicken mot vägen, där bussarna ska rulla in.
Bokrelease 3 september 18.00 Sigtunaförfattaren Marie Lok Björk möter Sigtunastiftelsens direktor i ett samtal om första delen i Sigtunasviten, Kunde jag följa dig bort.
Jag har nyss varit på en dag på Sigtunastiftelsen med temat ”Hem för vem”. Ett fyrtiotal personer som kom från många olika håll och reflekterade över skillnaden mellan att ha en bostad och ha ett hem. Vad behövs det för att det ska bli mer än tak över huvudet och någonstans att bo? Hur skapas ett hem?
Det var en tankeväckande dag. Alla har inte en plats att kalla sitt hem. I delar av världen har hem skapats för att på bara några sekunder förvandlas till grus. Det finns de som visserligen har tak över huvudet men fick inget med sig. Samtidigt även ett enkelt rum kan bli ett hem.
Flyktigheten i livet fångas i bibeln som påminnelser: kom ihåg att du själv varit främling. I ett hem känner man sig inte främmande. När man kommer hem känner man att man kan släppa det man har för händer. Bara vara. En bostad kanske kräver mer, ger mindre. Men hur skapas ett hem?
Flera forskare som ägnat tid åt detta med hemkänsla, platsgemenskap, nostalgi och hemlängtan gav olika perspektiv. Jag kom på mig själv med att tänka på vilka bilder jag har av ”det goda hemmet”.
Jag slogs av att det var enstaka saker som jag haft med mig i alla flyttar som en slags markeringar av ett hem för mig. En bild, en duk, en filt. Något i skafferiet som jag helst inte vill ska vara slut. I mitt kylskåp äppelmarmeladen med kanelsmak som jag upptäckt här i Finland. Påminnelser och sådant som får mig att må gott.
Det som också gör ett hem till ett hem är att ha en plats att ta emot en vän. Gäster gör att hemkänslan växer sig starkare. De kommer, vi äter, vi pratar och de säger adjö.
Och jag blir kvar med upplevelsen av att ha bjudit på något annat än tak över huvudet. Jag har visat en plats där jag och andra kan komma hem, somna på soffan en stund och bara vara.
Relationer skapar hem. Relationer till människor och ting. Minnen kan bäras av det materiella, av smaker, dofter och välkända kanske välanvända vardagssaker. Människor som kommer, stannar, går och kommer tillbaka. Musik som spelar, samtal som förs eller helt enkelt genom andningen strax före sömnens ankomst. Hem.
Kanske vände jag hela temadagens ord till mig själv för att djupna i mina egna hem. Förstå lite mer av vad ett hem är, inte bara för mig utan också för andra. Profeten Mika skriver om fredens plats att var och en ska sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd och inget ska förskräcka honom eller henne.
Hemmet är en fredad plats, men inte i skydd från faror, utan en fredad plats där man kan bjuda in och säga ”kom och sätt dig”. Ett hem blir till i allt detta. Det skapas av oss.
Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Texten är tidigare publicerad i Åbo underrättelser den 11 maj.
