Sigtunastiftelsen kom till i en orostid med brinnande krig i Europa. 1915 bestämde sig ungkyrkorörelsens Manfred Björkquist och Nathan Söderblom för att skapa platsen för dialog, bildning och humanism, en plats där försvaret för demokratin kunde gro. Genom dialog och öppenhet skulle ett samhälle som höll på att slitas sönder kunna bli helt igen.
Under de första decennierna med 20-talets arbetsfredskonferenser, 30-talets diktarkonferenser och 40-talets flyktinghjälp visadeSigtunastiftelsen på den kristna humanismens praktik.
När andra världskriget bryter ut och de auktoritära rörelserna marscherar fram bygger Manfred Björkquist upp det Nordiska Ekumeniska Institutet som får sitt säte i Sigtuna. Via sina kyrkkontakter runtom i Europa ville Björkquist verka för freden och demokratin.
1940 blir Sigtunastiftelsens direktor kontaktad av en tysk major vid namn Stelzer som var stationerad i det ockuperade Norge. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler. Det Nordiska Ekumeniska Institutet på Drakegården i Sigtuna blir under kriget en sambandscentral för den tyska och norska motståndsrörelsen.
Läs Anders Jonåkers essä om den kända tyska teologen och antinazisten, Dietrich Bonhoeffer, som var här i Sigtuna på ett ytterst hemligt möte 1942. Läs också intervjun med författaren Marie Lok Björk som i höst kommer ut med första delen av sin Sigtunasvit som börjar i detta dramatiska 1940-tal.

Sommaren 1945 när kriget äntligen var slut anlände 600 judiska flyktingar till Sigtuna, ett stort mottagande för en liten stad. Skolor som Humanistiska läroverket blev flyktingförläggningar och Sigtunastiftelsen ställde om och blev sjukhus för främst kvinnor och barn.
”En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”, berättar Anna Berglind. Hennes mor, Susanne Zimmermann Berglind, räddades till livet och blev sen konstnär. En av hennes tavlor hänger i Sällskapsvåningen på Sigtunastiftelsen. Dottern Anna är också konstnär. I höst gör vi en utställning där hon går i dialog med sin mors konst. En av Annas drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser till nya generationer. En viktig mission i vår tid när de överlevande från Förintelsen börjar dö bort. Vi får aldrig glömma. Vi måste ständigt påminna oss om vad som händer om vi upphör att vara Medmänniskor.

Än en gång är det krig i Europa. De auktoritära ledarna vinner makt med Trump i USA och Putin i Ryssland som skräckinjagande frontfigurer. Hotet mot den liberala demokratin är påtagligt. Återigen står Människovärdet på spel. Sigtunastiftelsen vill fortsatt vara platsen där vi får kraft och mod att odla humanismen i en inhuman tid. Här kan du vara dig själv som privatgäst eller konferensgäst, njuta av platsens skönhet och den goda maten och i gemenskap med andra få nya insikter om det väsentliga i livet.

Välkommen till oss och ett fullspäckat kulturprogram i höst!

Helle Klein, direktor

EESÄ AV ANDERS JONÅKER

Våren 1942, mitt under brinnande världskrig, har motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer, Anglikanska kyrkans biskop George Bell, Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkquist och Nordiska Ekumeniska Institutets direktor Harry Johansson ett hemligt möte på Drakegården i Sigtuna. Anders Jonåker, pastor i Equmeniakyrkan, berättar om tillfället som kunde fått historien att ta en helt annan riktning.

Strax före klockan 03.00 på morgonen den 13 maj 1942, landar ett plan på Bromma flygplats i Stockholm med norsk pilot och en enda passagerare. Av kliver biskopen av Chichester i södra England, George Bell. Han kom med underrättelser från det brittiska informationsministeriet, men hade också ärenden som berörde relationen mellan Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan. Ett annat mycket angeläget ärende stod dock överst på agendan.

Samma tid har den tyske teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer ärenden i Schweiz som berör den engelska biskopen. Genom underrättelsearbete i Kyrkornas världsallians, söks stöd för den tyska regimkritiska Bekännelsekyrkan. Med kort varsel meddelardock Bonhoeffer att han mitt i viktiga underrättelsefrågor har ett ännu viktigare ärende i Sverige.

Dåvarande generalsekreterare för Kyrkornas världsallians, den nederländske teologen Willem Visser´t Hooft, hade vid den här tiden en medarbetare vid namn Hans Schönfeldt. Veckan tidigare skrev Schönfeldt till sin assistent, svensken Nils Ehrenström som då var i hemlandet: ”Förmodligen har du hört att du skall få några besökare om 3 veckor… du förstår säkert att jag behöver tala med George Bell.” Från olika håll – börjar trådarna sakta dras samman för ett legendariskt möte i Sigtuna.
Visum ordnades under brådskade förhållanden. Schönfeldt reste i ekumeniska ärenden, men Bonhoeffer skulle komma till Sigtuna av två skäl, ett militärt, och ett inofficiellt. Han hade länge försökt hålla sig undan inkallelseordern från den tyska statsmakten, men till slut rekryterats av den militära underrättelsetjänsten Abwehr, och reste nu undercover i kyrkans tjänst med militära underrättelser. Men detta var inte den huvudsakliga uppgiften. Först och främst var Bonhoeffer inom en mycket begränsad krets, motståndsman och använde den militära möjligheten att resa för att få stöd för motståndet hemma i Tyskland. Han var alltså vad som vanligtvis brukar kallas för en dubbelagent.

I Sigtuna väntade tre teologer och en biskop. Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist, Harry Johansson från Nordiska Ekumeniska Institutet och väl förankrad i stiftelsen, nämnda Nils Ehrenström samt biskop Georg Bell. Då ringer telefonen i Björkquists privata bostad. Två tyskar står på järnvägsstationen i Märsta och behöver taxi.
Biskop Bells minnesanteckningar och rapporter från dagarna i Sigtuna ger blandade bilder av vad man talade om. Det är också oklart vilka som för samtal med vem. Detta är underrättelsernas tid där osäkerhet och risker liksom mod och beslutsamhet var centrala villkor för de få som ägnade sig åt politiskt motstånd i krig.

Vem kunde man lita på? Schönfeldt hade stått nära den regimlojala rikskyrkan men gjort allt fler riskfyllda uppdrag för motståndsrörelsen. Bonhoeffer kom från den regimkritiska Bekännelsekyrkan. Att ta risker ansågs som trovärdigt och när man samlades i Sigtuna var det i djupast förtroende.
Det fanns dock ett huvudsakligt ärende som Bonhoeffer tog med Bell i enrum den 31 maj 1942. På Drakegården inne i Sigtuna bad Bonhoeffer Bell att framföra till den brittiska regeringen hur det tyska motståndet såg på ett förestående krigsslut. Framför allt gällde det vilka som varit med i motståndet och hur de skulle kunna skonas i en krigsuppgörelse. En namnlista överräcktes. På olika vägar framfördes detta till den brittiska ledningen av biskopen som också satt i det brittiska överhuset House of Lords, menutan någon större framgång. Kriget hade sedan länge gått alldeles för långt och några garantier kunde inte ges. Detta var ett av flera steg i Bonhoeffers motståndskamp som senare ledde till hans av- rättning. Knappt tre år senare, hängdes han i koncentrationslägret i Flossenburg 9 april 1945. Men av en annan orsak.

---

Uppväxt och bildning
Tvillingarna Dietrich och Sabine föddes 1906 och var nr 6 och 7 i en syskonskara på 8. Efter ett fåtal år på landet i födelsestaden Breslau, flyttade familjen till Berlin. Fadern Karl Bonhoeffer var psykiater och professor vid Humboldtuniversitetet. Moder Paula som var av kunglig börd och utbildad läkare, skötte bland mycket annat hemundervisning för barnen efter skoldagen. Dietrichs familj var urtypen av samtidens ”bildungsbürgertum”, den borgerliga bildningsklassen som utvecklats så starkt sedan 1800-talets humanistiskt präglade utbildnings- och kulturliv. Kontakter för bildning rådde det ingen brist på. På onsdagskvällar samlades ledande akademiker till samtal och diskussion. Där fanns fysikern Max Planck, historikern Hans Delbrück för att inte tala om den legendariske kyrkohistorikern Adolf von Harnack som bodde tvärs över gatan.
Harnack som var en stark företrädare för den liberala teologin, hade bland annat bidragit till Weimarrepublikens konstitution, han var väl representerad i centrala nationella organ och fanns med i de innersta av rikets och universitetets kretsar. Dietrich skulle senare bli Harnacks favoritstudent, en betygelse som blev ömsesidig och senare offentlig, inte minst genom Dietrichs gripande begravningstalvid kyrkohistorikerns bår. Familjerna stod varandra nära och en av Harnacks söner var senare aktiv i det politiska motståndet och delade Dietrichs fängelseöde.
Dietrich var omgiven av starka personligheter. Mormor Clara von Hase tog pianolektioner av Schubert och Frans Liszt. Morfar Karl Alfred bodde några kvarter bort och var professor i praktisk teologi och den som döpte Dietrich och Sabine. Karl Alfreds far Karl August var i sin tur professor i dogmatik och kyrkohistoria i Jena och Goethes personliga pastor.
Kvinnorna runt Dietrich var färgstarka där bland annat farmor Julie Bonhoeffer, så sent som vid 91 års ålder 1933 skuffade undan en soldat som stod och vaktade utanför hennes judiska favoritbutik. Modern Paulas insatser för barnens lärande gjorde att de tidigt kunde tentera flera årskurser i grundskolan, och att Dietrich behärskade de klassiska språken latin, grekiska och hebreiska när han gick ut gymnasiet vid 16 års ålder.

Innan universitetsstudierna hade Dietrich bekantat sig med de tyska centrala bildningsgestalterna som Hegel, Fichte och Kant och fick litterär bildning genom Goethe, Schiller och Stifter. Goethe var en personlig favorit och den sista han bredvid bibeln lämnade ifrån sig innan han steg upp till galgen den sista levnadsdagen. Nietzsche kan sägas vara jokern i leken som Dietrich med stor behållning läste under lång tid. Att hantera historisk kontinuitet som den tyska idealismen förmedlade, samtidigt och växlande med exempelvis Nietzsches kulturkritik, kännetecknade god bildning.
Doktorsavhandlingen Sanctorum communio, De heligas gemenskap lades fram vid 21 års ålder och var en tvärvetenskaplig text om kyrkans sociologiska och teologiska villkor. Bonhoeffer tvekade inte att kombinera olika vetenskaper och finner stöd bland sin tids klassiker. Snart skrevs habilitationsavhandlingen Akt und Sein, Handling och vara, vilken var en teologisk och filosofisk avhandling utifrån Kant och Heidegger där ett kärnfullt uttryck dröjt sig kvar i Bonhoeffer-receptionen: ”En Gud som finns, finns inte. Gud är ett relations-vara.” Uttrycket sätter på sätt och vis riktningen för Bonhoeffers fortsatta tänkande och handlande.

---

Uppväxten formade Bonhoeffers livshållning. I familjen var middagssamtalet av största vikt där man förväntades lyssna med integritet och respekt. Detta var något som Bonhoeffer långt senare gör en poäng av i fängelsebreven och hänvisar till Luthers uttryck om ”prästalisten.” I en själavårdssituation skall prästen inte utnyttjasitt övertag och i tid och otid komma med evangeliets förklaring. I första hand skall själavårdaren lyssna. Evangeliets hemligheter skall inte tvingas på en människa där hon är som mest utsatt. Det är vid människans starkaste punkt, mitt i livet som evangeliet skall prövas.
Respekten för den andre, att lyssna in olika perspektiv och oviljan att näst intill inkvisitoriskt propagera för sin egen övertygelse präglade i hög grad Bonhoeffers hållning.
Bonhoeffer ordinerades till pastor 1931 och arbetade dels som studentpastor på en teknisk högskola, men också med konfirmander i en av Berlins fattigare stadsdelar. Konfirmanderna och mötet med deras familjer var erfarenheter av utsatthet han bar med sig senare i en helt annan fråga om utsatta människor, nämligen det som kom att kallas för judefrågan.

---

Det politiska motståndet
Från 1933 kom kampen mot nazismen att prägla resten av Bonhoeffers liv. De antisemitiskt stereotypa judebilderna var flera. Bonhoeffer reagerade på de religiöst färgade uttrycken. Mot den nazistiska ideologins nedvärdering av judarna som byggde på en hierarkisk skapelseordning, skrev Bonhoeffer en skapelseteologi Schöpfung und Fall, Skapelsen och fallet. Genom teologin såg han hur nazismen omyndigförklarade människan och hur den kristna humanismen han vuxit upp med, vändes till dess motsats. Inte bara judarna utan hela folket infantiliserades och blev till brickor i regimens korrupta maktspel. Redan som 14-åring 1920 hade Bonhoeffer reagerat mot detta ända in i ryggmärgen. När prästen under en konfirmationslektion frågade vad som är arvsynd ropade Bonhoeffer blixtsnabbt – antisemitismen!
Den 30 jan 1933 tar Hitler regeringsmakten efter Hindenburg. ”Detta betyder krig” sa Rüdiger Schleicher, en av Bonhoeffers svågrar. Två dagar senare talar Bonhoeffer i radio över führerbegreppet. Vid den här tiden hade han gjort sig ett namn i de akademiska kretsarna och sändningen ingick i en programserie som var planerad sedan länge. Föreläsningen behandlade det förvrängda ledarskapsbegreppet som i Bonhoeffers relativt sakliga utvärdering, överskridit sina traditionella befogenheter. När ledaren antar idoldyrkan så att folket hellre följer honom än lagen blir de missledda. Plötsligt tystnar alla radioapparater i Tyskland. Någon hade släckt sändningen. Efteråt undrade Bonhoeffer och hans kollegor om Goebbels verkligen redan kunnat få kontroll över de massmediala kanalerna? Troligtvis var regimens maktapparat redan då mycket effektiv.

---

Den nationalistiska rikskyrkan, eller Deutsche Christen som dess påverkansgrupp kallades, började alltmer styras av de regimlojala. Snart tog de nazistiska strömningarna upp det som kallades för der judenfrage, judefrågan. I ett sista försök att uppmana till motstånd mot rikskyrkans antisemitism, publicerar Bonhoeffer artikeln Die Kirche und der Judenfrage, Kyrkan och judefrågan i juni 1933 i två kyrkliga rikstidningar. Detta handlar inte om att tolerera judar eller inte, skriver han, vilket var en självklarhet och allt för genant att debattera. Det handlar om kyrkan är kyrka eller inte. I texten framhåller Bonhoeffer kyrkans ansvar att stödja de som lider och även göra politiskt motstånd om så krävs. Kristus är till för andra blev det tema som växte fram i avhandlingsarbetet och nu sattes på prov i handling.
Snart bildades grupper av regimkritiker. Krisföreningen Pfarrernotbund, ”pastorsakuten” bildades och hade inte mindre än 6 000 pastorer som medlemmar. Året därpå bildades den regimkritiska Bekennende kirche Bekännelsekyrkan. Bonhoeffer var sedan födseln vaccinerad mot all slags främlingsfientlighet och tudelning. Familjens humanism men inte minst klasskamraterna från ambassadkvarteren i Grünewald hade satt outplånliga spår. Men var det bara att göra motstånd? I kyrkokampen är kristen etik enligt Bonhoeffer innehållslös. Så står det i hans bok Efterföljelse. ”Etik är till att börja med tystnad. I det fullständigt osäkra, det sköra, där finns i själva verket den sanna tilliten och tryggheten att handla.”Något liknande föreläste Bonhoeffer om i en fredskonferens vid Kyrkornas världsallians 1934 i Fanö, Danmark: Fred är motsatsen till säkerhet. Att kräva garantier är att misstro, och misstro leder till krig.

---

Tidigare direktor på Sigtunastiftelsen Sven Åstrand menar i en tolkning av Bonhoeffer att ”det är en väg ut ur den relativa säkerheten… in i den fullkomliga osäkerheten, ut ur det man kan överblicka och beräkna, in i det oöverskådliga. I själva verket är det en väg in i en djupare trygghet och in i det nödvändiga, men det blir aldrig verkligt utan uppbrottet från det säkra och kontrollerbara.”
Vad skall vi då göra, frågade man Bonhoeffer, som med tiden blev alltmer ensam i sin kamp mot regimen. Vi skall göra det uppenbara – det som alla kan se. Men som få vågar.
Året efter händelserna i Sigtuna 1942 fängslas Bonhoeffer i Tegelfängelset i Berlin. Exakt vilka uppgifter som den tyska regimen fått tag på om Bonhoeffers medverkan i motståndet mot Hitlerär oklart. Kanske kom uppgifter om vad som sades i Sigtuna på avvägar. Mer troligt är dock att Gestapo lagt ett pussel över flera år vilket till slut fällde avgörandet. Fängelset i Tegel där Bonhoeffer låstes in låg paradoxalt nog inte långt från gräddhyllan i Grünewald. Så nära platsen för allt man kunde tänka sig, till cellen som inte hade något. Där, i tomheten, visade sig ett nytt universitet växa fram, med helt nya tankar om människan och Gud. Långt senare publicerar närmsta vännen Eberhard Bethgede numera välkända breven i Wiederstand und Ergebung, Motstånd och underkastelse, brev och anteckningar från fängelset. Den 30 april 1944 sitter Bonhoeffer med penna och papper vid britsen i fängelsecellen:
Vad betyder Kristus för oss idag? Den tid är förbi, då man kunde säga människor allt med ord – även teologiska eller uppbyggliga ord –likaså det inre livets och samvetets tid, och det betyder helt enkelt religionens tid överhuvud. Vi går en fullkomligt religionslös tid till mötes.
Bonhoeffer såg en ny tid öppna sig. Livet är en helhet. Det gudomliga och det världsliga går inte att skilja. Trons språk och livets tolkning måste följas åt. Detta går som en röd tråd rakt genom Bonhoeffers liv och klargörs inte minst i fängelsebreven, där vi möter fler Bonhoeffertypiska begrepp som Gud mitt i livet, religionslös kristendom och människans myndighet. Ur bönecellens ökentorra atmosfär skriver Bonhoeffer:
”Vi måste leva i världen… Gud låter oss veta, att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.”
Leva utan Gud? Kanske känner vi igen något i det, kanske i vår tids sekularisering? Kan vi ana vad det betyder? Det helt avgörande, menar Sven Åstrand, om det leder till att vår tids erfarenhet av en värld utan Gud, kan föda en fördjupad gudserfarenhet.

---

Slutet närmar sig
Säcken hade på ett märkligt sätt knutits samman. Guds verklighet och världens mänsklighet sammanfogades alltmer i hans tänkande. Kallelsen började på allvar 1931 då han ordinerades till pastor. Året 1935 startades pastorsseminariet i Finkenwalde som egentligen var en plats lika mycket för det politiska motståndet som ett teologiskt seminarium. Två år senare stänger Gestapo Finkenwalde. 27 pastorer blir arresterade. Många, ja de flesta släpps efter ett tag men bara för att rekryteras till armén. Bonhoeffer upprätthåller kontakten med både gamla och nya studenter men mera på resande fot. Han var med i riskfyllda räddningsaktioner för att hjälpa judar att fly där mycket återstår att berätta. Han sammanställde boken Efterföljelse som egentligen är flera års samlade lektionsmanus. Därefter kom Liv i gemenskap som en berättelse om tiden i pastorsseminariet. I slutet av 30-talet och början av 40-talet levde han en tid i kloster för att påbörja nästa bok Ethik, postumt utgiven i dess brottstycken.
Året 1939 fattades ett nytt beslut – det är så Bethge väljer att ut- trycka det. Bonhoeffer bestämde sig för att följa det världsliga öde Gud kallat honom till. Det världsliga blev djupast sett det sant kristna. Från 1933 kom han att röra sig i en relativt liten krets av teologer, pastorer, studenter och församlingsfolk som på ett eller annat sätt försökte att upprätthålla en kristustrogen kyrka. Från 1939 krympte kretsen av vänner högst betydligt. Då var de heller inte självklart kyrkliga vänner, kanske minst det. Han blev alltmer ensam.
Några fåtal återstod. Det var amiral Canaris, en av de stora militära ledarna i tyska armén. Hans von Dohnani, chef i den tyska militära underrättelsetjänsten tillika Bonhoeffers svåger. Och så Bonhoeffer själv. Tillsammans med ytterligare några fler, deltog han till sist i konspirationen mot Hitler som ledde till 20 juliattentatet 1944. Något han som teolog och pastor hade stora samvetskval för, men till slut såg som den absolut sista utvägen.
För detta fick han betala med sitt liv. •

Anders Jonåker är pastor i Equmeniakyrkan. Lördag 18 oktober medverkar han vid Sigtunastiftelsens symposium Vägval i orostid. Läs mer

Ett brev till Dietrich Bonhoeffer

Det var längesen du såg oss. Dietrich.
Ibland saknar jag dig
Men ibland är jag glad för din skull.
Det har kommit nya förtryckare sen sist.
Ondskan hade ett huvud, väl synligt,
Ett centrum att angripa på din tid.
Nu slåss vi mot vilddjur med många huvuden
Och skriken från dom som torteras
Kommer ur källare med den ena våningen
Ovanpå den andra,
Och när en despot försvinner
Sätter sig sju andra med knarrande läderstövlar,
Smäller med piskorna och utropar
Folkets befrielse!
Inte ens oss själva är vi riktigt säkra på.
Det blir så många ekon i hjärtat
Av alla dessa rytanden och skrik.
På nätterna vaknar vi och hör alltihop
INIFRÅN
Och fruktan lägger sig som en iskall kyss
På våra läppar.
Dietrich, vi är utlämnade åt världen,
Åt varandra.
Vi lider och hör hur andra sjunger
Om ett lidande vi inte ens förstår.
Vi är utanför,
Vi är alldeles för mycket inblandade,
Och det finns ingenting att utgå ifrån.

Det var längesen du såg oss
I fängelset innan du dog
Och någonting har fortsatt att dö
Hela tiden sedan dess.

Ur Till en ny jord, 1977, av Ylva Eggehorn

---

Körsbärsträdet i min trädgård rämnar långsamt av ålder och torka, det blommar bara allra längst upp, en motståndshandling så god som någon, att blomma samtidigt som man går itu uppifrån och ner. Snart ska kördbärsblommen falla, papperslappar med meddelanden som kanske aldrig nådde avsändaren Jag sitter under trädet och tänker på Dietrich Bonhoeffer, prästen och motståndsmannen i Berlin under andra världskriget. Han satt i Tegel-fängelset misstänkt för att ha smugglat judiska flyktingar till Schweiz, undan nazisterna. Det var i slutet av kriget, han väntade sig en relativt enkel rättegång, men den sköts upp om och om igen. Tills man upptäckte att han dessutom varit involverad i 20 juli-attentatet,1944, ett av drygt 40 misslyckade konspirationsförsök att störta Hitler. Dietrich flyttades omedelbart till det betydligt hårdare Gestapofängelset i Berlin. Det såg mörkt ut. Enda ljuspunkten var de allierades framgångar efter landstigningen i Normandie. Skulle det räcka för en slutlig seger och befrielse? Ingen kunde vara säker på hur det skulle gå. Vi glömmer lätt att varje tid saknar facit, medan den pågår.

Dietrich skrev brev från fängelset, en del under strikt censur, andra som smugglades ut därifrån. Till vännerna, till sin älskade Maria, till familjen. En del av dem nådde aldrig fram, blev försenade eller förstörda. Eller utan svar. Utan facit och kontroll skriver han. För att han måste, för att det är rätt, för att han inte kan låta bli. Utan att veta om hans budskap ”kommer fram”.

Det Bonhoeffer säger mig, när jag läser honom, är; fly inte ditt liv. Fortsätt leva det. Du vet inte när nåden hinner ifatt dig. Det mesta rår du inte på, begriper du dig inte på. Men Gud har trätt in i den här världen. Och den kärlek han drivs av leder honom till ett djupt lidande. Välj att gå med honom. Älska med Gud i världen. Lid med Gud i världen. Vad nåd och befrielse är kommer du inte att veta förrän du är DÄR, där du verkligen behöver det. Allt det andra är religiösa utanverk, byggnadsställningar. Varje bild av Gud som talar om politisk, ekonomisk eller religiös makt är falska nyheter. Vi ser en förfalskning rasera världen framför våra ögon, med despoter i alla väderstreck, och deras tecken, säger Jesus, är vad de gör mot barnen.

För att förstå världen måste man kunna föreställa sig den. För att kunna förändra den måste man kunna föreställa sig den annorlunda än den just nu är. Vår föreställningsförmåga kommer att prövas till det yttersta i den berättelse om framtiden som måste skrivas om nu, för människans skull. Att skriva är inte ofarligt. Det visste Dietrich Bonhoeffer.

Ylva Eggehorn

TEXT: VILMA LUOSTARINEN FOTO: ARI LUOSTARINEN
”Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”
Så berättar Anna Berglind om sin mor Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008). I den gamla skolan där Anna bor och arbetar visar hon Susannes fotoalbum från tiden då Sigtunastiftelsen omvandlades till beredskapssjukhus. Bilderna vittnar om skörhet och kamp, men också om den vänskap som växte fram mellan de judiska kvinnorna såväl som med dem som arbetade med mottagandet. På några av fotografierna syns Susanne tillsammans med Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De öppnade med tiden sitt hem för Susanne och kom med åren även att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes syskon. Anna minns barndomens besök hemma hos Märta och Arvid och beskriver dem som humanister med stor passion för folkbildning och kultur. Deras hem var fullt av konst och än idag kan Anna förnimma lukten av vinteräpplen, doftpelargon och Märtas matlagning.

---

Redan i Sigtuna började Susanne teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser, berättar Anna. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva och få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande en 14-årig flickas upplevelser från lägertiden. ”Det finns flera förklaringar till att jag lyckades överleva, kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden”, skriver hon. ”Det fanns ett slags besatthet inom mig att få berätta om vad som försiggått bakom taggtrådsstängslen.”
Fastän viljan fanns där tog det många år innan Susanne orkade berätta och visa för världen vad hon varit med om. I nästan ett halvt sekel omgavs hennes och andra överlevandes historier av tystnad. Berättelser som hade behövt bli lyssnade till fick istället stoppas undan och finna sin tillflykt i kroppens och själens mörkare vrår. Men trots försöken att gömma, glömma och börja på nytt levde erfarenheterna kvar, i de överlevande själva, hos deras närstående och i samhället i stort. Där fanns alltjämt ”en närvarande frånvaro av berättelser vi aldrig förmådde ta del av”, för att använda Annas ord. Skapandet blev ett sätt för Susanne att uttrycka sig och fanns ständigt närvarande under Annas uppväxt. Hon minns hur hon som barn hittade sin mammas skissblock på vinden och blev liksom trollbunden. Senare kom även Anna att studera vid Konstfack. I sitt eget konstnärskap arbetar hon ofta med rumslig gestaltning. Hon har alltid fascinerats av ljus och mörker, och drivs av att skapa rumsliga situationer som kan inspirera människor till ökad närvaro och inlevelse. Att minnas något vi glömt bort och att återuppväcka ett tillstånd av förundran mitt i en ofta mörk värld.

---

En av Annas stora drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser vidare till nya generationer. Med den kommande utställningen på Sigtunastiftelsen vill Anna, med respekt och vördnad, ge röst åt Susanne och andra som överlevde Förintelsen. I sin ateljé visar hon skisser till ett av verken, där hon tillsammans med en traditionell tryckare kommer att trycka upp förnamnen på de kvinnor som välkomnades till Sigtunastiftelsen 1945. De ska presenteras som människor med namn och hjärta, snarare än siffror, vilket ofta är fallet än idag när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden. Anna vill inte bara hjälpa oss att minnas vad som skedde under andra världskriget, utan även se på Europas mörka historia i ljuset av vad som händer i världen idag. Berättelserna är inte bara angelägna för överlevare och deras anhöriga, menar hon, utan berör grundläggande frågor om demokrati, empati och hur vi förhåller oss till varandra.
– Vi måste förmå oss att lyfta de här berättelserna, betonar Anna.
– I vår tid är det extremt viktigt att minnas och väcka motstånd mot den okunskap och oförmåga till empati som sprider sig”, fortsätter hon och nämner begreppet ’agnotologi’ som syftar till medveten spridning av okunnighet i syfte att vilseleda och distrahera från fakta. En fråga hon återkommer till i sitt konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker?
Det handlar emellertid inte bara om att berätta, utan även om hur man berättar. Hur kommunicerar man det ofattbara, med Susannes uttryck ”en omöjlig verklighet”, på ett sätt som kan beröra människor idag och imorgon? Anna tror att det är viktigt att även utveckla andra språk än det verbala. Om det är något konsten kan så är det just att vidröra på djupet, bortom orden.
– Är det ens möjligt att beskriva och förmedla en sådan ondska?
Man står stum inför den och därför är det så viktigt att också hitta andra sorters språk. Jag är skulptör och uttrycker mig genom rum och kropp, min förhoppning är att verken ska beröra betraktaren känslomässigt och fysiskt.

---

Än viktigare blir berättandet när Susanne och andra överlevare inte längre själva har möjlighet att vittna om sina upplevelser. I år det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga första-handsvittnen från Förintelsen kvar i livet. Då kan arkiv, föremål och fotografier fungera som viktiga länkar till det förflutna, menar Anna.
– Genom de vittnesmål min mor lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan oss fortfarande möjligt. Bortom orden som aldrig blev sagda äger trots allt en dialog rum.
I december kommer just en sådan dialog att ta form på Sigtunastiftelsen, då Susannes bilder och Annas verk, som särskilt berör moderns historia och de judiska kvinnor som vårdades här, ska visas sida vid sida.
UTSTÄLLNINGEN ÅMINNELSE med Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind har vernissage den 6 december och pågår fram till den 6 februari.
FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI 2026
Finissage för utställningen Åminnelse där Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein leder ett samtal med Anna Berglind och Johan Perwe, verksam vid Forum för levande historia.

TEXT: SOFIA AF GEIJERSTAM FOTO: GABRIEL LILJEVALL

Sommaren 1945 förändras Sigtuna i grunden. 600 kvinnor som överlevt koncentrationslägrens fasor tas om hand på Sigtunastiftelsen och i stadens övriga läroverk. I författaren Marie Lok Björks första del av Sigtunasviten skildras ett dramatiskt kapitel i Sigtunas historia.
– Jag har så svårt att förstå att denna del av vår historia har hamnat i skymundan, min förhoppning är den här berättelsen kan ändra på det.

Maries steg är ivriga när hon tar sig an en av alla trappor på Sigtunastiftelsen. Det är en plats hon känner väl vid det här laget. Det senaste året har hon ägnat åtskilliga timmar i Sigtunastiftelsens klipparkiv och lånat hyllmeter av referenslitteratur i biblioteket. Allt för att försöka förstå vad det var som faktiskt hände i Sigtuna sommaren 1945 – den plats som är utgångspunkt för hennes kommande bok Kunde jag följa dig bort. I romanens form får vi möta Edith, en ung student som går in som volontär på Sigtunastiftelsen, som i andra världskrigets skugga ställt om till sjukförläggning. Vi får också möta Viola, en av de kvinnor som överlevt Förintelsen.

---

Tanken är att Sigtunasviten ska omfatta tre romaner i den genre som blivit Marie Lok Björks signum. Starka kvinnor som huvudkaraktärer, placerade i en historisk kontext som kastar ljus över vår egen tid. I Att välja ett liv (2021) skildrades kvinnans villkor i Sverige för hundra år sedan där huvudkaraktären Ottilia (Maries morfars mor) blev gravid med ”fel man” vilket raserade hennes status fullständigt. I efterföljaren Jag vill riva upp himmel och jord fick vi möta Elise Ottesen Jensen som grundade RFSU och
banade väg för kvinnans sexuella frihet.
– Starka kvinnor som går sin egen väg är ett återkommande tema i mitt författarskap, det är det. Dels har jag hämtat inspiration i min egen familjehistoria. Men jag har ock- så inspirerats av arbetarförfattare som Moa Martinson och Vilhelm Moberg.
Själv visste hon redan som barn att hon ville ägna sitt liv åt att skriva berättelser, men att gå så långt som att se sig själv som författare tog sin tid. Hon utbildade sig till journalist och jobbade under en period på TV och radio. När hon gav ut sina första böcker hade hon alltid andra uppdrag vid sidan av. Det är först nu i samband med utgivningen av Sigtunasviten som hon på heltid går in i det skönlitterära skrivandet.
– Det är en sådan lyx att gå in i detta helt och fullt. Ägna tid åt att göra research ner på detaljnivå. Helhjärtat, säger Marie och hela ansiktet lyser upp.

---

Hon har ägnat timmar åt promenader i Sigtuna för att veta exakt hur lång tid det tar att gå mellan Viby by och Rådhuset, hon har spanat ut över staden från Klockbacken för att veta precis vad man ser och hon har spenderat många eftermiddagar i tornrummet på Sigtunastiftelsen för att få fatt i den rätta känslan. Att just Sigtuna är hennes litterära landskap har sin naturliga förklaring. Hon flyttade hit med sin familj för några år sedan och förälskade sig i staden. Och då inte bara i den småstadsidyll som kan vara en tacksam utgångspunkt. Här fanns också en spänning under ytan som är som guld värt för en författare. Som till exempel klasskillnaderna mellan unga som förstärktes av Sigtunas två läroverk, något som fortfarande gör avtryck i stadens atmosfär och självbild menar Marie. Att Sigtuna historiskt sett också är författarnas plats, inte minst genom Sigtunastiftelsen, möjliggör också många litterära blinkningar.
– Gunnar Ekelöf, Karin Boye… många av de författare som jag verkligen beundrar var ju här.
Du är i gott sällskap menar du?
– Ja verkligen, men inga jämförelser i övrigt, säger hon för säkerhets skull och tillägger att titeln till romanen efter många mer eller mindre lyckade förslag till slut landade i en strof av Karin Boye. (Kunde jag följa dig, ur diktsamlingen För trädets skull, 1935, red:s anmärkning.)

---

När vi möts är manuset inne i sitt slutskede. Huvudkaraktärerna Ediths och Violas livsöden har strålat samman på Sigtunastiftelsen. Edith, en egensinnig student på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk bär på författardrömmar, men hennes föräldrar har andra planer för henne och hon tvivlar över sin egen förmåga. Viola, en ung kvinna som förlorat allt under sin tid i koncentrationslägren. Till och med viljan att överleva. Gestaltningen av Edith kom ganska omedelbart till Marie, en karaktär som i mångt och mycket ligger nära henne själv. Svårare var det med Viola. Hur tar man sig ens rätten att försöka beskriva upplevelsen av Förintelsen när man själv inte har någon personlig relation. Det var den frågan hon brottades med länge.
– Jag var angelägen om att få det så trovärdigt som det bara gick. Jag läste många vittnesmål. För mig har det varit viktigt att också stämma av med anhöriga till de personer som nämns i boken. Den respons jag fick tog mig vidare.
Hon nämner Eva Berglind, dotter till Susanne Zimmermann Berglind som var en av de kvinnor som kom till Sigtunastiftelsen (syster till konstnären Anna Berglind, red:s anmärkning.). Och Mikael Sillén, släkting till kuratorn Wanda Lanzer som såg till att överlevarnas egna berättelser togs om hand och skrevs ner. Frida Johansson Metso som arbetar professionellt med traumabearbetning för Röda Korset har också varit ovärderlig i processen.
– Utan dem hade jag inte kunnat skriva den här boken, så är det. Jag är väldigt tacksam för det fina stöd som jag har fått längs vägen.

---

Slutet, hur det ska gå för Edith och Viola, har Marie ännu inte helt bestämt. I det här skedet finns fortfarande flera möjliga vägar att gå. Men vilken väg hon än väljer hoppas hon att den första delen av Sigtunasviten drar fram ett viktigt kapitel ur historiens glömska. Själv upptäckte hon berättelsen under ett besök på Sigtuna Museum. Det var först då hon förstod att hennes egen hemstad Sigtuna genomgick en fullständig förvandling när 600 kvinnor som överlevt Förintelsen anlände. En stad som under den här tiden hade cirka 1400 invånare.
– För mig är det är helt obegripligt att den här historien gått så många förbi. Det här är verkligen en berättelse som vi ska vara stolta över. Det var så många, som precis som Edith, gick in helhjärtat med en självklarhet i att hjälpa andra. Andra var mer skeptiska. Vår lokaltidning beskrev tillexempel mottagandet som ett ”dråpslag för Sigtuna”. Det är precis den motsättning som vi ser i flyktingdebatten idag. Det perspektivet har inspirerat mig och jag hoppas att den här berättelsen också ska inspirera andra till att våga ta ställning för det man faktiskt tror på.
Vad de kommande romanerna i Sigtunasviten ska handla om vill hon inte avslöja. Inte annat än att hon har några idéer som hon skissar på och att det finns flera starka kvinnor att lyfta fram i ljuset.

---

Utdrag ur boken ”Kunde jag följa dig bort”

Sigtuna, Sverige, juli 1945
Nu är det dags. Mottagandet. Edith känner en förväntan i bröstet. Förvandlingen har nu skett. Sigtunastiftelsen är en sjukhusanläggning. En fullgod sådan. Och skolstaden Sigtuna är numera en sjukhusstad där beredskapssjukhusen sträcker sig från Sigtunaskolan, vidare till Sigtunastiftelsen på en ena kullen och så Humanistiska Läroverket på en kulle bort. Hela stadsbilden är förvandlad. Runt varje sjukhusbyggnad sträcker sig taggtrådsstängsel och de 1 400 människorna som bor i Sigtuna rör sig numera begränsade, stirrar in genom stängsel på marker de inte längre får beträda. Det gör vissa förbannade. Edith har sett män stå och svära intill stängslet. Förbannade flyktingar. Hon har insett att taggtrådarna fyller flera funktioner, det är inte bara smittorna som ska hållas instängda, det är också de arga människorna – männen – som ska hållas borta, och även de nyfikna.

Snart kommer Sigtuna nästintill ha fördubblat sin folkmängd, nära tusen överlevande har de gjort plats för. I varje rum står bäddade sängar med kuddar som piskats och puffats, manglade lakan stramt sträckta över bäddmadrasserna. Vid varje fotända en pyjamas prydligt vikt. Intill varje säng: ett nattduksbord, på bordet en vas, i varje vas en rosenkvist från trädgården. Snart kommer de. Edith står bredvid Matilda och den övriga personalen, de står tätt hopträngda på stentrappan upp till huvudingången. Kvällssolen lyser starkt och får Sigtunastiftelsens pampiga byggnad att skina som guld. Det här är så nära kriget Edith någonsin har kommit, nu när hon ska ta emot krigets offer.
– Nu kommer de!
Vaktmästarens rop får alla – läkare, sköterskor, hjälpsystrar, städerskor och frälsningssoldater att vända blicken mot vägen, där bussarna ska rulla in.

---

Bokrelease 3 september 18.00
Sigtunaförfattaren Marie Lok Björk möter Sigtunastiftelsens direktor i ett samtal om första delen i Sigtunasviten, Kunde jag följa dig bort.

Text: Cecilia Nahnfeldt Foto: Magnus Aronson

Jag har nyss varit på en dag på Sigtunastiftelsen med temat ”Hem för vem”. Ett fyrtiotal personer som kom från många olika håll och reflekterade över skillnaden mellan att ha en bostad och ha ett hem. Vad behövs det för att det ska bli mer än tak över huvudet och någonstans att bo? Hur skapas ett hem?

Det var en tankeväckande dag. Alla har inte en plats att kalla sitt hem. I delar av världen har hem skapats för att på bara några sekunder förvandlas till grus. Det finns de som visserligen har tak över huvudet men fick inget med sig. Samtidigt även ett enkelt rum kan bli ett hem.

Flyktigheten i livet fångas i bibeln som påminnelser: kom ihåg att du själv varit främling. I ett hem känner man sig inte främmande. När man kommer hem känner man att man kan släppa det man har för händer. Bara vara. En bostad kanske kräver mer, ger mindre. Men hur skapas ett hem?

---

Flera forskare som ägnat tid åt detta med hemkänsla, platsgemenskap, nostalgi och hemlängtan gav olika perspektiv. Jag kom på mig själv med att tänka på vilka bilder jag har av ”det goda hemmet”.

Jag slogs av att det var enstaka saker som jag haft med mig i alla flyttar som en slags markeringar av ett hem för mig. En bild, en duk, en filt. Något i skafferiet som jag helst inte vill ska vara slut. I mitt kylskåp äppelmarmeladen med kanelsmak som jag upptäckt här i Finland. Påminnelser och sådant som får mig att må gott.

Det som också gör ett hem till ett hem är att ha en plats att ta emot en vän. Gäster gör att hemkänslan växer sig starkare. De kommer, vi äter, vi pratar och de säger adjö.

Och jag blir kvar med upplevelsen av att ha bjudit på något annat än tak över huvudet. Jag har visat en plats där jag och andra kan komma hem, somna på soffan en stund och bara vara.

Relationer skapar hem. Relationer till människor och ting. Minnen kan bäras av det materiella, av smaker, dofter och välkända kanske välanvända vardagssaker. Människor som kommer, stannar, går och kommer tillbaka. Musik som spelar, samtal som förs eller helt enkelt genom andningen strax före sömnens ankomst. Hem.

---

Kanske vände jag hela temadagens ord till mig själv för att djupna i mina egna hem. Förstå lite mer av vad ett hem är, inte bara för mig utan också för andra. Profeten Mika skriver om fredens plats att var och en ska sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd och inget ska förskräcka honom eller henne.

Hemmet är en fredad plats, men inte i skydd från faror, utan en fredad plats där man kan bjuda in och säga ”kom och sätt dig”. Ett hem blir till i allt detta. Det skapas av oss.

---

Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Texten är tidigare publicerad i Åbo underrättelser den 11 maj.

Vår direktor Helle Klein höll årets vårtal under Sigtuna stads valborgsfirande. För alla er som inte hade möjlighet att komma och lyssna publicerar vi det här i Sigtunastiftelsen Magasin.

---

Kära Sigtunabor och gäster i staden, ”Nu är den väldiga väntans tid” skrev en gång poeten Karin Boye.

Valborgsmässotid är väntan, väntan på vårens vackra grönska och solens värme men samtidigt en oro: tänk om våren inte kommer i år? Var är du kära våren? Inte tänker du väl överge oss?

Våren är den väldiga väntans tid.

Jag älskar våren för just dess tvekan, dess känslighet för nyanser, dess sökande hållning gentemot alla tvärsäkra. Så långt från fundamentalismens blinda trosvisshet, så långt från vapenmaktens ordergivning. Vårens skälvande försiktighet hämtar sin styrka ur löftet om sommar inte ur hotet om vinter. Våren vill liv, växande och framtid. Och ur den mest fattiga och karga lilla jordplätt kan en vacker blomma skjuta upp och Sigtuna trädgårdsförening kommer till Sigtunastiftelsen och sjunger en hymn till Magnolian när den blommar – det är en lovsång till livet!

Ja, våren är den väldiga väntans tid. Men det handlar inte om någon uppgivenhetens väntan, utan om nyfikenhetens och förhoppningens. Våren är längtan, men inte saknad. Längtan blickar framåt, mot framtiden – den hoppas. Saknaden blickar däremot bakåt, och blir lätt bitter över att allt inte är som det en gång varit. Våren står i allians med framtidsutopin, inte nostalgin.

---

Vi lever idag snarare i saknadens tid – i någon sorts evig vinter känns det som. Det är lätt att hemfalla åt uppgivenhet. Framtiden ser väldigt mörk ut. Sällan har väl världen känts så osäker och så obegriplig. I lögnens tid grumlas sikten och vi vet inte riktigt vartåt världen är på väg. Putinism och trumpism marscherar hand i hand och kränker dagligen både människovärdets och demokratins idé. Det auktoritäras lakejer tar för sig och friheten blir alltmer en bristvara. Döden tycks starkare än livet.

Men då säger våren: Nej, skapande pågår trots allt, livet vägrar ge sig. Våren är optimismens tid!

Och jag tänker på vårt Sigtuna som optimismens stad med dess uråldriga historia – tänk här på denna plats när man för tio år sedan, 2015, gjorde utgrävningar och fann bland annat ett Uppståndelseägg från Kiev eller en stämnyckel till någon som spelat harpa eller pincetter för kirurgiska ingrepp och skönhetsvård och till och med ett runben, vikingatidens messengermeddelande och mycket mycket mer– för mycket längesedan ja för över tusen år sedan. Detta ger oss sammanhang, att Sigtuna är en del av något större, en del av Sverige och världen.

---

Historien ger oss trygghet och säger att skapande har pågått och pågår ständigt. Livet ger sig inte.

En som kan lära oss vikten av att välja optimismen är teologen Dietrich Bonhoeffer som dödades av nazisterna under andra världskriget. Inifrån nazifängelset skrev Bonhoeffer:

”Optimism är inte till sitt väsen en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet”.

Han som skrev detta visste att han skulle dödas för sin obändiga tro på människovärdet .

Dietrich Bonhoeffer kom hit till Sigtuna mitt under brinnande andra världskriget – det var i maj 1942. Mötet var oerhört hemligt och organiserat av Sigtunastiftelsens Manfred Björkquist och det Nordiska Ekumeniska Institutet som han hade grundat 1940. Manfred ville via ekumeniken, via sina kyrkkontakter runtom i Norden och i Europa, verka för fred och värna Människovärdet. Han satte sin gode vän Harry Johansson, som varit engagerad i Kristna studentrörelsen, som chef för Nordiska Ekumeniska Institutet. Det låg här på Drakegården och Harry Johansson och hans fru Alice bodde på övervåningen.

När Hitler tog makten 1933 i Tyskland klövs den tyska kyrkan i två delar – den som följde Hitler och de som gjorde motstånd. Bonhoeffer hörde till dessa präster som vägrade svära trohetsed till führern och de bildade den sk Bekännelsekyrkan. Likadant blev det i exempelvis Norge när tyskarna ockuperade vårt grannland. Oslos biskop Berggrav vägrade svära trohetseden till Hitler och sattes i fängelse. Bonhoeffer och det nordiska ekumeniska institutet verkade för att få ut Berggrav ur fängelset. De räddade hans liv.

1940 kontaktar en tysk major vid namn Stelzer Manfred Björkquist och vill träffa honom. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler.

Det är en spännande Sigtunahistoria – det nordiska ekumeniska institutet blev ett nav i organiserandet av den tyska och norska motståndsrörelsen. Hit till Sigtuna kom olika motståndsmän i all hemlighet.

Då den där majdagen 1942 kom så Dietrich Bonhoeffer till Sigtunastiftelsen. Han träffade Manfred Björkquist och även ärkebiskopen Erling Eidem. De vandrade här längs stranden för att uppe på Sigtunastiftelsen var det för mycket folk som kunde känna igen dem. Det sägs att Manfred då och då fick sätta sig i gräset och bara pusta. Han visste att mötet med den tyska motståndsmannen var farligt. Han hade själv just utsetts till biskop i Stockholm och som sådan var han statstjänsteman i den neutrala staten Sverige.

Här inne på Drakegården befann sig Harry Johansson med den engelska biskopen, bishop Bell. Bonhoeffer ville få fram ett budskap till Churchill-regeringen i England om att det fanns ett annat Tyskland, det fanns ett demokratiskt Tyskland – vi är några som planerar attentatet mot Hitler. Både major Stelzer och prästen Bonhoeffer tillhörde kretsarna kring det sk.20 juli-attentatet.

Här i vår stad organiserades motståndskampen och det bildades en Sigtunagrupp, där Harry Johansson blir spindeln i nätet men där också bruksdisponenten Göransson och hans syster Sigrid Göransson från Sandvikens Jernverk liksom biskopen Cullberg i Västerås och Manfred Björkquist ingick. Vilket mod de visade i en ytterligt farlig och svår tid.

Så förenades alla goda krafter, företagare, skolfolk, präster, författare och många andra i kampen mot människoföraktet. Och 1945 när de vita bussarna och båtarna kom tog lilla Sigtuna emot 600 judiska flyktingar. Många här i staden ställde upp.

---

Nu är det våren 2025 och det rasar ännu ett krig i vårt Europa och vi bevittnar hur demokratin i det stora landet i väst monteras ned i rasande fart och än en gång står just Människovärdet på spel. I vårt eget land får vi som i går kväll i Uppsala uppleva våldets vansinne i de meningslösa gängskjutningarnas dödande. Det är skymningstid. Men natten är dagens mor.

Vår egen Sigtunahistoria blir så en maning till oss alla att alltid ha fokus på det mänskliga, på det som ger liv, inte tar liv och alltid låta medmänsklighetens ethos råda. Kunde Manfred så kan väl vi?

Och just en stad som Sigtuna med sina stolta institutioner för bildning och humanism kan bli ett vårtecken i vintertid. SSHL firar 100 år i år. På Sigtunaskolan, i dag hotell Kristina, höll möbeldesignern Carl Malmsten slöjdkurser 1930- och 40-talen utifrån idén att alla har en skaparande och Ellen Keys mantra Skönhet för alla var ideal när Malmsten inredde Sigtunastiftelsen.

Humanistiska läroverkets första rektor, Arvid Bruno höll tal till studenterna:

– Att vara humanist betyder att ha öppen blick för allt stort i människans värld, men det betyder också att känna sitt ansvar som människa, vartill även hör att i varje människa se Människan.

Ja kära Sigtunabor och Sigtunagäster, så står vi här tätt tätt på Valborgsmässoafton som en manifestation av humanismens idé. Vi hör samman. Vi är bara människor. Det djupast mänskliga förenar över alla olikheter. Oavsett bakgrund är vi här för varandra. Och vi tänder vår eld som en fyrbåk i mörkret som visar riktningen mot framtiden.

Och Karin Boye som jag började med att citera var också här 1935. När nazisterna började bränna böcker i Berlin sa Sigtunastiftelsen: Vi ska vara författarnas plats, det fria ordets plats. Och 1935 samlades den första diktarkonferensen där uppe på kullen. Karin Boye var här och läste sina dikter som hon sedan gav ut samma år i diktsamlingen ”För trädets skull” där hennes mest kända dikt finns, den som börjar ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”.

Och dikten slutar:

”Då när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen”

Låt oss utbringa ett leve för den lite veliga, väntande, väldiga våren som kallar oss att ställa oss på Livets sida.

Leve våren: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen Valborgsmässoafton 2025

Ruth Björkquist var bara 23 år gammal när hon kom till Sigtunastiftelsen 1917. Som rektor Manfreds hustru var hon den självklara värdinnan vid alla tillställningar och en av hennes många uppgifter var att planera middagar vid större bjudningar och högtider. Inspirerade av Ruts noggranna anteckningar i dagboken ”Dagens möda” har Sigtunastiftelsen kök lagat Ruths vårmeny. Delar av den bjöd vi på vid SSHLS 100-års jubileum. Vi bjuder självklart på recepten.

---

Sparrissoppa 4 personer

---

Lättgravad bakad röding med Sandefjordssås, pressad potatis och ångad grönkål

Text: Kerstin Dillmar Foto: Jean-Baptiste Béranger

Kan vi med vårt gemensamma minne återskapa det som inte längre finns kvar? Den frågan ställde sig konstnären Mikaela Steby Stenfalk när hon såg takspiran på Notre-Dame falla. Nu i vår visas hennes utställning Utsnitt på Sigtunastiftelsen.

---

Vi möts i en digital ruta och jag befinner mig på samma gång i mitt arbetsrum på Sigtunastiftelsen och i Mikaela Steby Stenfalks ateljé. Vi talar om det kollektiva minnet, branden i Notre-Dame, hur konst kan få växter att leva och hur hennes morfar var med och räddade templen i Abu Simbel.

Strax före klockan åtta på kvällen den 15 april 2019 faller takspiran på Notre-Dame rakt ner i eldhavet. Människor över hela världen ser det hända. När spiran en gång byggdes så var den ett tekniskt vågat byggprojekt som invigdes 1859.

Tio år tidigare, 1849, lyckas Aimé Laussedat, medlem av franska vetenskapsakademin, skapa en modell av Hôtel des Invalides i Paris genom sin nya uppfinning fotogrammetri, konsten att göra mätningar av tredimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska eller digitala bilder.

Mikaela Steby Stenfalk såg också spiran falla. Hon har länge varit fascinerad av hur den fysiska och den digitala världen påverkar varandra i en slags parallell verklighet. Hon är utbildad arkitekt och har också en bakgrund i visuell kommunikation och har arbetat som intendent på ArcDes. I samband med olika utställningar började hon intressera sig för besökarnas blick – vad det är vi egentligen ser av de utställningar vi besöker och vad det är vi själva fotograferar och delar vidare.

Mikaela Steby Stenfalk bestämde sig för att börja samla in foton som lagts upp i sociala medier under brandkvällen. Det blev till sist 38 000 bilder som hon gått igenom, läst bildtexterna till och som sedan genom digital fotogrammetri använts till att skapa en tredimensionell utskrift av spiran.

– Genom att arbeta med bilderna som läggs samman så har jag skapat en mindre kopia av spiran, som ett kollektivt minne”, säger Mikaela Steby Stenfalk och fortsätter.

– Man kan beskriva det som en digital estetik där resultatet av scanningen också bär berättelser av specifika situationer, känslor och upplevelser”.
Det som varit i fokus på bilderna blir alltid tydligast återgivet i den tredimensionella versionen och det som är i utkanten framträder lite mera suddigt. Mikaela Steby Stenfalk menar att det liknar vårt minne – somligt minns vi helt tydligt medan annat är mera diffust.

Nu arbetar Mikaela Steby Stenfalk i ett samarbete med Göteborgs botaniska trädgård kring rödlistade växter. Det pågår ett omfattande projekt att föröka och återplantera för att hålla dessa arter vid liv. Mikaela har scannat en av växterna och gjort den tio gånger större. Hon håller upp den så att jag kan se. Den ser ut som ett fossil eller ett blommande skelett – vit, vacker och med blad som ser ut att vara på väg att rinna neråt.

Ett annat projekt kommer i bokform. Mikaela Steby Stenfalk besökte för något år sedan de tempel i Abu Simbel som hennes morfar, Birger Steby, arbetade med för att rädda undan vattenmassorna i följden av bygget av Assuandammen i Egypten. Mellan 1963 och 1968 fanns en stor arbetsstyrka med ett internationellt team av ingenjörer och forskare på plats för att gräva bort överdelen av den stora klippan och de båda templen sågades i bitar för att kunna flyttas till en högre belägen plats.

– Jag växte upp med berättelserna kring morfars arbete och när jag själv kom dit så blev det tydligt för mig att platsen fanns på riktigt och jag ville jag fokusera på vad jag såg i förhållande till det minne som kan växa fram genom generationer”. Förutom boken så kommer också projektet att landa i en skulptural gestaltning.

Det är intressant och spännande hur flödet av bilder kan ta konkret form. Kanske är det också en central fråga för vår tid när historiska föremål, konst och arkitektur förstörs och demoleras av krig och invasioner. Hur kan vi tillsammans bevara det som inte längre finns kvar? Och kan vi med vårt gemensamma minne återskapa målningar, statyer och sönderbombade byggnader?

Mikaela Steby Stenfalks utställning visas på Sigtunastiftelsen mellan 12 april och 23 maj.

Läs mer om utställningen

Krönika av Joachim Berner

”Nu kan du dö! Nu när du till sist har gjort något meningsfullt genom att vara med om att starta mansretreater på Sigtunastiftelsen och Mansakademin i Hedvig Eleonora-församling, kan du känna dig nöjd med ditt liv”, sa den litterära kvinnan vid bordet när det serverades sopplunch efter högmässan.

Ord och inga visor. Även om det är hårt att inse att hon uppenbarligen tyckte det mesta jag har gjort dessförinnan i 62 år inte var så mycket att fästa någon större uppmärksamhet vid, så var det sagt med värme. Grupper för män där vi kan reflektera över existentiella frågor, fyller uppenbarligen ett väsentligt behov. Mansakademin är ett fora för detta. Den tysta retreaten för enbart män på Sigtunastiftelsen ett annat.

---

Men det finns kritik – såklart. Vi välbeställda vita medåldersmän är ju prioriterade på de flesta sätt. Räcker inte det?

Nej. Världen blir en bättre plats om män ges möjlighet att hantera sina livsfrågor, relationer och kanske ensamhet. Och den processen går enklare i grupper med enbart män. Prestigen och kråmandet för kvinnor försvinner.

Av den anledningen är det också lätt att avspisa propåerna från kvinnor som bara vill få komma med och titta och lyssna. Påverkan på grupperna blir betydande. Det är lite som att gå och titta på alkoholisterna på ett aa-möte.

Mansgrupper går på djupet. Fort. Gruppens betydelse för en varaktig förändring är svår att överskatta.

Mansgrupperna lockar också en svårattraherad grupp. 80/20-regeln gäller även vad gäller kyrkans aktiviteter. 80 procent av deltagarna är kvinnor. I mansgrupperna är det, hör och häpna, 100-procent män. Grupperna för enbart män lockar en grupp som sällan hittar vägen till vare sig kyrkan, retreater eller samtalsgrupper.

Har själv varit på ett flertal retreater på Sigtunastiftelsen som deltagare. Vi har alltid varit ett fåtal män. En gång var jag den enda mannen. Ämnet för just den tysta retreaten var dans. Jag tyckte det var en svår situation. Tack och lov kastrerade kvinnorna mig. Det kände i varje fall som om de helt negligerade mitt genus. De orkade inte med en tupp i hönsgården. Inte jag heller.

Mot den bakgrunden och med de goda erfarenheterna från Manskademin var det naturligt att föreslå en tyst retreat för enbart män på Sigtunastiftelsen. Direktorn Helle Klein nappade på idén och sammanförde den tidigare kaplanen på stiftelsen och prästen Lars Björklund med mig. En välsignelse.  Lars vågade pröva att leda en retreat tillsammans med mig. Och Lars formulerade den geniala rubriken för retreaten – Vem är man?

---

Nu i slutet av februari var det dags.  Uppslutningen blev god, även om det fanns några platser kvar. Närvaron, intensiteten, fördjupningen och samhörigheten, blev påtaglig. Kombinationen med ett inrutade schema med bland annat samlingar i kryptan, meditation, morgonbön, mässa, gemensamma måltider och möjlighet till enskilda samtal – vågar jag påstå, skapade en samhörighet och möjlighet till fördjupning.

”Att vi enbart är män spelar roll. Fokuset och närvaron känns stort”, sa Lars Björklund. Hans erfarenhet av att leda retreater är stor. Min är liten. 

Upplevelsen var stark för mig. I bilen på väg hem från Sigtuna ser jag tydligt mitt behov av att acceptera det jag inte kan förändra i mitt liv.  Detta var ett tema som kom till mig under de tre dagarna, mer eller mindre omedvetet. Behovet att acceptera oförrätter som jag bett om förlåtelse för, även om försoning inte är möjlig. Jag måste släppa taget om relationer med svåra avslut, vännen som alltid bokar av när vi ska ses och systern som föraktat mig sedan länge.

”Du är en person jag skulle vilja ha som vän”, sa mannen som sökte mig för ett enskilt samtal där i Refugiet.  Jag blev så klart glad och inser att när jag släpper taget och stänger en dörr så öppnar ett nytt fönster.

Retreaten påverkade mig på många plan, trots att jag ofta var sysselsatt med att leda den. Mäktigt.

---

När jag väl kommer hem och berättar om mina insikter för min älskade blir hon glad. Det känns som vi når en fördjupning i vår relation och hon säger åt mig att skriva.

Så jag skriver att det är meningsfullt att ge, med väsentliga grupper och med en identitet som är äkta förankrad i mig. Jag skriver för att mansgrupper öppnar upp för insikter och varma relationer.

Och jag skriver att jag inte vill dö ännu på ett tag. Jag skriver att jag vill leva ett meningsfullt liv som åldrande man och kanske får vara med att anordna fler tysta retreater för män i Sigtuna.

Joachim Berner, företagare och författare