TEXT: ELIN CULLHED FOTO: SEBASTIAN LÖNNLÖV

Vad arbetar du med här på Sigtunastiftelsen?
Jag arbetar med ett större prosaverk som kretsar kring frågor om plats, sorg, och historia, de platser jag återkommer till i mitt skrivande är ju Sverige och Kurdistan (samt den tredje platsen som uppstår genom språket och skrivandet.) Allting är som sagt trevande när man skriver på något nytt, men det är vissa frågor som har utkristalliserat sig och det är frågor om människans relation till platsen, och platsens infrastruktur, dvs. hur en plats skapas och upprätthålls, och hur platsens infrastruktur påverkar alla aspekter av mänskligt liv, hur vi älskar och sörjer på den platsen, och hur man kan försonas eller fortsätta leva på en plats som en gång har förstört en. På den platsen finns också poeterna, det är platsens poeter, de är centrala i mitt nya verk, där dialogen med tidigare svenska poeter är viktig, för att ett centralt tema är just att undersöka hur dikt och liv alltid går in i varandra.

Du är i år aktuell med en ny bok, vad kan du berätta om den?
Min nya bok är en dokumentär diktberättelse som handlar om massmedialt och rättsligt övergrepp som drabbade mig och min familj. Berättelsen är del av en större berättelse om kurdiska liv och erfarenheter i Sverige, där erfarenheter av rasism och avhumanisering skildras. Jag tänker att den här boken framför allt handlar om språk, och språkets makt och förmåga, hur språk används för att avhumanisera andra, och hur den erfarenheten av avhumanisering faktiskt känns in på bar hud, och hur dikten kan skildra det. Sen är dikt i sig ett stort tema i min bok, och hur dikten ses som en ren källa som kan ge tillbaka människor ord, och språk. Självfallet handlar boken också om gud som ett avgörande vittne, en närvaro och en ständig samtalspartner, samtal som också går via det språkliga och icke-språkliga.

Hur har det varit att vara här?

Det har varit otroligt välgörande att vara omhuldad av en plats på det sättet som man är på Stiftelsen. Det är också ovärderligt att få så mycket sammanhängande skrivtid. Och för någon som inte är så förtjust i att resa så var det skönt att kunna vara bortrest, men ändå befinna sig på ”hemmaplan” för att få skrivtid, Sigtuna är en plats jag redan har en relation till, och som jag brukar besöka, då jag tidigare i mitt liv har bott i Märsta, och jag har kvar familj där.

Har du fått någon favoritplats att arbeta vid?
Jag tycker om att röra mig mellan olika platser/skrivstationer, om det är möjligt. När jag var på Stiftelsen kunde jag inleda på en plats på morgonen, sedan en annan plats efter lunch, bryta av med en promenad, och sedan ytterligare en ny plats. Jag tyckte mycket om att sitta högst upp i rummet Eftertanken och så tycker jag mycket om att sitta vid fönsterplatserna i biblioteket, helt klart en favoritplats eftersom man kan se ut mot träden.

Har du mött någon kul kollega?
När jag var på stiftelsen var det inga andra författarkollegor där. Däremot träffade jag två forskare, en från litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet och en från kriminologin på Stockholms universitet. Vi hade väldigt intressanta samtal, och det var trevligt och givande att få prata med dem om deras forskning och en massa andra saker.

Läs mer om Sigtunastiftelsens författarstipendier