Marie Lok Björk skildrar flyktingmottagandet i första delen av Sigtunasviten

10 juli 2025 – Artikel – Kultur & bildning

TEXT: SOFIA AF GEIJERSTAM FOTO: GABRIEL LILJEVALL

Sommaren 1945 förändras Sigtuna i grunden. 600 kvinnor som överlevt koncentrationslägrens fasor tas om hand på Sigtunastiftelsen och i stadens övriga läroverk. I författaren Marie Lok Björks första del av Sigtunasviten skildras ett dramatiskt kapitel i Sigtunas historia.
– Jag har så svårt att förstå att denna del av vår historia har hamnat i skymundan, min förhoppning är den här berättelsen kan ändra på det.

Maries steg är ivriga när hon tar sig an en av alla trappor på Sigtunastiftelsen. Det är en plats hon känner väl vid det här laget. Det senaste året har hon ägnat åtskilliga timmar i Sigtunastiftelsens klipparkiv och lånat hyllmeter av referenslitteratur i biblioteket. Allt för att försöka förstå vad det var som faktiskt hände i Sigtuna sommaren 1945 – den plats som är utgångspunkt för hennes kommande bok Kunde jag följa dig bort. I romanens form får vi möta Edith, en ung student som går in som volontär på Sigtunastiftelsen, som i andra världskrigets skugga ställt om till sjukförläggning. Vi får också möta Viola, en av de kvinnor som överlevt Förintelsen.

Tanken är att Sigtunasviten ska omfatta tre romaner i den genre som blivit Marie Lok Björks signum. Starka kvinnor som huvudkaraktärer, placerade i en historisk kontext som kastar ljus över vår egen tid. I Att välja ett liv (2021) skildrades kvinnans villkor i Sverige för hundra år sedan där huvudkaraktären Ottilia (Maries morfars mor) blev gravid med ”fel man” vilket raserade hennes status fullständigt. I efterföljaren Jag vill riva upp himmel och jord fick vi möta Elise Ottesen Jensen som grundade RFSU och
banade väg för kvinnans sexuella frihet.
– Starka kvinnor som går sin egen väg är ett återkommande tema i mitt författarskap, det är det. Dels har jag hämtat inspiration i min egen familjehistoria. Men jag har ock- så inspirerats av arbetarförfattare som Moa Martinson och Vilhelm Moberg.
Själv visste hon redan som barn att hon ville ägna sitt liv åt att skriva berättelser, men att gå så långt som att se sig själv som författare tog sin tid. Hon utbildade sig till journalist och jobbade under en period på TV och radio. När hon gav ut sina första böcker hade hon alltid andra uppdrag vid sidan av. Det är först nu i samband med utgivningen av Sigtunasviten som hon på heltid går in i det skönlitterära skrivandet.
– Det är en sådan lyx att gå in i detta helt och fullt. Ägna tid åt att göra research ner på detaljnivå. Helhjärtat, säger Marie och hela ansiktet lyser upp.

Hon har ägnat timmar åt promenader i Sigtuna för att veta exakt hur lång tid det tar att gå mellan Viby by och Rådhuset, hon har spanat ut över staden från Klockbacken för att veta precis vad man ser och hon har spenderat många eftermiddagar i tornrummet på Sigtunastiftelsen för att få fatt i den rätta känslan. Att just Sigtuna är hennes litterära landskap har sin naturliga förklaring. Hon flyttade hit med sin familj för några år sedan och förälskade sig i staden. Och då inte bara i den småstadsidyll som kan vara en tacksam utgångspunkt. Här fanns också en spänning under ytan som är som guld värt för en författare. Som till exempel klasskillnaderna mellan unga som förstärktes av Sigtunas två läroverk, något som fortfarande gör avtryck i stadens atmosfär och självbild menar Marie. Att Sigtuna historiskt sett också är författarnas plats, inte minst genom Sigtunastiftelsen, möjliggör också många litterära blinkningar.
– Gunnar Ekelöf, Karin Boye… många av de författare som jag verkligen beundrar var ju här.
Du är i gott sällskap menar du?
– Ja verkligen, men inga jämförelser i övrigt, säger hon för säkerhets skull och tillägger att titeln till romanen efter många mer eller mindre lyckade förslag till slut landade i en strof av Karin Boye. (Kunde jag följa dig, ur diktsamlingen För trädets skull, 1935, red:s anmärkning.)

När vi möts är manuset inne i sitt slutskede. Huvudkaraktärerna Ediths och Violas livsöden har strålat samman på Sigtunastiftelsen. Edith, en egensinnig student på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk bär på författardrömmar, men hennes föräldrar har andra planer för henne och hon tvivlar över sin egen förmåga. Viola, en ung kvinna som förlorat allt under sin tid i koncentrationslägren. Till och med viljan att överleva. Gestaltningen av Edith kom ganska omedelbart till Marie, en karaktär som i mångt och mycket ligger nära henne själv. Svårare var det med Viola. Hur tar man sig ens rätten att försöka beskriva upplevelsen av Förintelsen när man själv inte har någon personlig relation. Det var den frågan hon brottades med länge.
– Jag var angelägen om att få det så trovärdigt som det bara gick. Jag läste många vittnesmål. För mig har det varit viktigt att också stämma av med anhöriga till de personer som nämns i boken. Den respons jag fick tog mig vidare.
Hon nämner Eva Berglind, dotter till Susanne Zimmermann Berglind som var en av de kvinnor som kom till Sigtunastiftelsen (syster till konstnären Anna Berglind, red:s anmärkning.). Och Mikael Sillén, släkting till kuratorn Wanda Lanzer som såg till att överlevarnas egna berättelser togs om hand och skrevs ner. Frida Johansson Metso som arbetar professionellt med traumabearbetning för Röda Korset har också varit ovärderlig i processen.
– Utan dem hade jag inte kunnat skriva den här boken, så är det. Jag är väldigt tacksam för det fina stöd som jag har fått längs vägen.

Slutet, hur det ska gå för Edith och Viola, har Marie ännu inte helt bestämt. I det här skedet finns fortfarande flera möjliga vägar att gå. Men vilken väg hon än väljer hoppas hon att den första delen av Sigtunasviten drar fram ett viktigt kapitel ur historiens glömska. Själv upptäckte hon berättelsen under ett besök på Sigtuna Museum. Det var först då hon förstod att hennes egen hemstad Sigtuna genomgick en fullständig förvandling när 600 kvinnor som överlevt Förintelsen anlände. En stad som under den här tiden hade cirka 1400 invånare.
– För mig är det är helt obegripligt att den här historien gått så många förbi. Det här är verkligen en berättelse som vi ska vara stolta över. Det var så många, som precis som Edith, gick in helhjärtat med en självklarhet i att hjälpa andra. Andra var mer skeptiska. Vår lokaltidning beskrev tillexempel mottagandet som ett ”dråpslag för Sigtuna”. Det är precis den motsättning som vi ser i flyktingdebatten idag. Det perspektivet har inspirerat mig och jag hoppas att den här berättelsen också ska inspirera andra till att våga ta ställning för det man faktiskt tror på.
Vad de kommande romanerna i Sigtunasviten ska handla om vill hon inte avslöja. Inte annat än att hon har några idéer som hon skissar på och att det finns flera starka kvinnor att lyfta fram i ljuset.

Utdrag ur boken ”Kunde jag följa dig bort”

Sigtuna, Sverige, juli 1945
Nu är det dags. Mottagandet. Edith känner en förväntan i bröstet. Förvandlingen har nu skett. Sigtunastiftelsen är en sjukhusanläggning. En fullgod sådan. Och skolstaden Sigtuna är numera en sjukhusstad där beredskapssjukhusen sträcker sig från Sigtunaskolan, vidare till Sigtunastiftelsen på en ena kullen och så Humanistiska Läroverket på en kulle bort. Hela stadsbilden är förvandlad. Runt varje sjukhusbyggnad sträcker sig taggtrådsstängsel och de 1 400 människorna som bor i Sigtuna rör sig numera begränsade, stirrar in genom stängsel på marker de inte längre får beträda. Det gör vissa förbannade. Edith har sett män stå och svära intill stängslet. Förbannade flyktingar. Hon har insett att taggtrådarna fyller flera funktioner, det är inte bara smittorna som ska hållas instängda, det är också de arga människorna – männen – som ska hållas borta, och även de nyfikna.

Snart kommer Sigtuna nästintill ha fördubblat sin folkmängd, nära tusen överlevande har de gjort plats för. I varje rum står bäddade sängar med kuddar som piskats och puffats, manglade lakan stramt sträckta över bäddmadrasserna. Vid varje fotända en pyjamas prydligt vikt. Intill varje säng: ett nattduksbord, på bordet en vas, i varje vas en rosenkvist från trädgården. Snart kommer de. Edith står bredvid Matilda och den övriga personalen, de står tätt hopträngda på stentrappan upp till huvudingången. Kvällssolen lyser starkt och får Sigtunastiftelsens pampiga byggnad att skina som guld. Det här är så nära kriget Edith någonsin har kommit, nu när hon ska ta emot krigets offer.
– Nu kommer de!
Vaktmästarens rop får alla – läkare, sköterskor, hjälpsystrar, städerskor och frälsningssoldater att vända blicken mot vägen, där bussarna ska rulla in.

Bokrelease 3 september 18.00
Sigtunaförfattaren Marie Lok Björk möter Sigtunastiftelsens direktor i ett samtal om första delen i Sigtunasviten, Kunde jag följa dig bort.