Sigtunastiftelsens författarstipendiater 2026

Sigtunastiftelsen har delat ut vistelsestipendier till författare sedan 1937. Stipendiet som ger tre veckors vistelse på Sigtunastiftelsen går i år till Amanda Svensson, Marie Lundström, Katarina Bjärvall, Kristina Sigunsdotter och Marie Silkeberg.

Katarina Bjärvall

Katarina Bjärvall (1966-) är journalist och författare och boende i Stockholm. Hon utbildade sig på Journalisthögskolan i slutet på 1980-talet och som frilansjournalist har hon sedan tidigt 1990-tal bevakat ämnen som integration, språk, skola och överkonsumtion för ett brett urval av tidningar; dagspress, magasin, fackföreningspress. Hon har skrivit 9 böcker, 8 sakprosaböcker och 1 roman. I sakprosaböckerna Vill ha mer (2005), Var är du? (2011), Yes! (2015) och Störningen (2019) har hon utforskat hur ett samhälle präglat av konsumtion, prestationer och digital teknik påverkar den psykiska hälsan hos barn, ungdomar och vuxna. Störningen : adhd, pillren och det stressade samhället, belönades med föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden 2020. Bjärvall är också författare till romanen Under tiden (2008). Hennes senaste bok Lutad mot ett spjut : Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (2022) utvidgar hennes facklitterära skrivande. Katarina Bjärvall kommer på Sigtunastiftelsen att avsluta sitt sakprosaprojekt om sin relation till Kurdistan.

Marie Lundström

Marie Lundström (1967-) är författare och radiojournalist, född i Gällivare och boende i Stockholm. Hon började på Sveriges Radio 1995, där hon på Kulturredaktionen startat och lett litteraturrelaterade program som Diktverket med Jan Olov Ullén, Biblioteket med Louise Epstein och sedan 2012 leder hon Nordens största litteraturprogram Lundströms Bokradio i P1. Hon har prisats för sitt follkbildande radioarbete om litteratur: 2008 – Axel Liffner-stipendiet, 2019 – Alf Henrikson-priset, 2022 – Örjan Lindberger-priset för folkbildande och uppmuntrande till läsning och 2025 blev hon Hedersdoktor vid Umeå universitet. Marie Lundström debuterade som romanförfattare 2020 med romanen Sanningens kalas och hennes andra roman Alla måste söderut kom 2023, är en berättelse om kärlek och sorg, och om den identitetskris och hemlängtan som ofta drabbar den som lämnat sin uppväxtort och klasstillhörighet för att påbörja ett nytt liv.. Hon är utbildad på Radioproducentutbildningen på Dramatiska Institutet och läst Skapande svenska på Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer Marie Lundström att skriva på sin tredje roman.

Kristina Sigunsdotter

Malin Kristina Sigunsdotter (1981-) är författare, poet, dramatiker och bildkonstnär från Västerås. Hon har arbetar i olika genrer som poesi, dagboksromaner, barn- och ungdomsböcker och teater. Hon debuterade som dramatiker 2009 med pjäsen Systrarna Stormhatt och det Stora Fågeläventyret på Dramaten och Stockholms stadsteater. Kristina Sigunsdotter författardebuterade 2011 med diktsamlingen Sjöpojken, följt av dagboksromanen Rovfåglar osv. 2017 kom hennes första barnbok Min krokodil tror att den är en racerbil ut. Tillsammans med illustratören Ester Eriksson tilldelades hon Augustpriset 2020 i barn- och ungdomskategorin för Humlan Hanssons hemligheter, en bok om en elvaårig humla med ett komplicerat liv. Berättelsen om Hansson har därefter fortsatt i uppföljarna Hola Humlan Hansson (2021) och Hejdå Humlan Hansson (2022). Hennes texter har blivit tonsatta av bland andra Georg Riedel och Nicolai Dunger. 2019 skapade hon sitt nya projekt att skapa sagor utifrån framstående poeters liv och poesi: Landet som icke är (2020), i samarbete med illustratören Clara Dackenberg, som nominerades till Runebergspriset junior och utsågs av Kulturnyheterna till en av årets bästa böcker. Hösten 2025 kom Trädet under jorden, en saga om Karin Boye, tillsammans med illustratören Jenny Lucander. Boken sätts upp som pjäs på Göteborgs dramatiska teater 2026. Kristina Sigunsdotter är utbildad journalist och etnolog på Södertörns högskola och har studerat dramatik vid Biskop Arnös Folkhögskola samt har en fil.kand.vid Uppsala universitet. På Sigtunastiftelsen kommer hon att skriva en tredje saga.

Amanda Svensson

Amanda Svensson (1987-) är författare, kulturskribent och översättare från Malmö och boende i Ystad. Hon skrev skönlitterärt redan som ung och var som 17-åring med i finalomgången av Lilla Augustpriset. Hon utbildade sig på skrivarskola på Fridhems folkhögskola i Svalöv 2006–2008, och studerade från 2011 litteraturvetenskap och franska vid Lunds universitet. Hon flyttade till London 2015, och några år senare till Cornwall. Amanda Svensson debuterade 2008 med romanen Hey Dolly. Hennes andra roman Välkommen till den här världen (2011) nominerades till Augustpriset. Sedan följde romanerna Allt det där jag sa till dig var sant (2014), Ett system så magnifikt att det bländar (2019) som tilldelades Per Olov Enquists pris 2019 samt Svenska Dagbladets litteraturpris. Hennes senaste rom är Själens telegraf (2023), en berättelse om kärlek och ägande, lojalitet och svek. Hon har varit verksam översättare sedan 2015 och översatt bland annat Ali Smith, Salman Rushdie, Angie Thomas och Tessa Hadley. Hon är kulturskribent på Sydsvenska dagbladet. 2012 sommarpratade Svensson i Sommar i P1. På Sigtunastiftelsen kommer Amanda Svensson skriva på en ny roman.

Marie Silkeberg

Marie Silkeberg (1961-) är författare och översättare född i Danmark och boende i Stockholm. Marie Silkeberg är främst poet, men har även skrivit dramatik och essäer. Hon har översatt bland andra Marguerite Duras, de danska poeterna Inger Christensen, Pia Tafdrup och Mette Moestrup, och de amerikanska poeterna Susan Howe, Rosmarie Waldrop, Claudia Rankine (tillsammans med Jenny Tunedal) och Alice Notley och även verkat som antologiredaktör. Som poet debuterade hon 1990 med Komma och gå och har gett ut ett tiotal diktsamlingar, senast Hjärta, jägare (2025), en sorgesång över en vän. Marie Silkeberg belönades med Sveriges Radios Lyrikpris 2004 för diktsamlingen Sockenplan, säger hon och nominerades till samma pris för Revolution House 2022. Hon har även skrivit ett par essäsamlingar och gjort ett antal poesifilmer. Hon är flerfaldigt prisad för sitt författarskap, bl.a. Stig Carlson-priset (1996), Karin Boyes litterära pris (2003), Karl Vennbergs pris (2007), Sorescupriset (2013), Signe Ekblad-Eldhs pris (2017). Hon har varit handledare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, och är sedan 2010 professor där. På Sigtunastiftelsen ska hon skriva ett andra diktverk om sorg och sorgeritualer i en planerad trilogi.

Livepodd – Existentiell Litteraturfestival 2025

Den 6:e september 2025 hölls den fjärde upplagan av Existentiell litteraturfestival i Uppsala, ett samarbete mellan Uppsala Domkyrka och Sigtunastiftelsen. Författarsamtal hölls i Domkyrkan, i Missionskyrkan och i Mallasalen på Stadsbiblioteket. Dagen avslutades med en livepodd och den efterklang som hörs i inspelningen kommer från valven i Uppsala Domkyrka!

Medverkande: Kerstin Dillmar, Mikael Kurkiala, Camilla von Below.

Musik: Niclas Dahl.

Vår kallelse att stå upp för Människovärdet

Söndagen den 2 november var Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein inbjuden till Katedralakademin i Karlstad domkyrka som har en serie program på temat: Vår stund på jorden – om livets gåva och demokratins framtid. Hon talade över rubriken ”Vår kallelse att stå upp för Människovärdet i en tid då det står på spel igen.”

Hierarkiernas nygamla lockelse

TEXT: ELISABETH GERLE FILM: LISBETH GUSTAFSSON

I oktober arrangerade Sigtunastiftelsen symposiet ”Vägval i orostid – Om det auktoritära ledarskapet och dess andliga rötter.” Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, delar med sig av sina reflektioner från dagen. Vi har även publicerat Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum som visades under symposiet.

I Sverige har det offentliga samtalet länge präglats av en förenklad gränsdragning mellan sekulärt och religiöst. När allt religiöst beskrevs som förlegat och förtryckande väckte det en motreaktion. Mer religion beskrevs som något gott. Det gick under namn av religionens återkomst eller nya synlighet. Det lät som om religion och tro hade varit borta och plötsligt återkommit i det offentliga rummet. Inte sällan smög sig en lätt triumfatorisk ton in.

Att många som identifierade sig som religiösa välkomnade detta är inte konstigt. Men religionens tvetydighet försvann ur synfältet. Att den kan utlösa det bästa hos människan, likaväl som det sämsta. Men att beskriva världen, samhälle och stat som utan Gud, riskerar att förneka den första trosartikeln som tydligt och trotsigt utropar att Gud skapat himmel och jord. När den kristna trosbekännelsen formulerades tillbakavisades tanken att det materiella var något ont, skapat av en demiurg. Ett närmast gnostiskt synsätt att bara det andliga var värdefullt hade nämligen smugit sig in hos de första århundradenas kristna. Det goda i världen förknippades då inte med skapelsen och en ständigt skapande Gud utan med de kristna och kyrkorna. Kyrkomötet i Nicaea 325 tog kraftfullt avstånd från att Gud bara har med det andliga att göra.

Men genom historien har det varit en frestande tanke att se de kristna eller kyrkan som Guds främsta aktörer i världen eftersom det ger en tydlig kristen identitet. Viktigt inte minst i minoritetssituation och vid förföljelse. Idag är det ofta kyrkorna som är de starkaste kritikerna mot bristen på rättvisa, exempelvis i det s.k. fredsavtalet mellan Israel och Gaza. Hur tro och politik, religion och makt samspelar varierar. Religiösa värderingar har alltid påverkat samhälle och politik. Frågan är vilka värderingar som får genomslag. Och när.

Nyligen hölls ett viktigt symposium på Sigtunastiftelsen som belyste även skuggsidorna i religiösa traditioner. Vägval i orostid – om kristen tro och det auktoritära ledarskapet.

Pekka Mellergård följde i sitt anförande flera av Magarörelsens rötter, långt innan Trump blev återvald 2024 med 80% stöd från de väckelsekristna evangelikalerna. De religiösa och kulturella rötterna går långt tillbaka. Jag tänker på när Nixon och republikanerna mobiliserade vita väljare mot medborgarrättsrörelsen i sin Southern strategy på 1960-talet genom att förorda rasåtskillnad och försvåra för svarta röster. I kombination med konservativ kritik mot skatter, migration och välfärdsprogram. När Reagan kom till makten 1981 kunde han tacka Moral Majority och Jerry Farewell med dess starka motstånd mot aborter för stöd. Deras fiende var den sekulära humanismen, som sågs som världens farligast religion, orsak till drogmissbruk, och till förlusten i Vietnam. Sverige var skräckexempel. Redan i ”A Christian Manifesto” 1984 fanns tankar om att ta över offentliga institutioner, som skolstyrelser och annat. Det återkommer nu i seven mountain rörelsen med ambitionen att ta över familj, religion, utbildning, media, nöjesindustri, marknad och regering. Teologiskt kan den hämta näring i den postliberala kritiken från Yale mot liberalism och modernitet där George Lindbeck, 1923-2018 och senare Stanley Hauerwas, f 1940 ständigt beskrev det liberala samhället som individualistiskt, kallt och närmast gudlöst. Hauerwas inspirererades av Alisdair MacIntyre som nyss gick ur tiden. Hans dygdeetik att lära sig i grupp applicerades på kristna församlingar där etiken skulle utformas och sedan förmedlas till världen. I den politiska debatten framställdes de demokratiska idealen som en rökridå för en liberal elit att sko sig själva. Bakom trumpismen skymtar en palett av fundamentalistisk bibelsyn, framgångsteologi och kristen sionism tillsammans med antifeministisk, maskulin kristendom med USA som den lysande fyren på kullen. Där framträder åter en hierarkisk syn på äktenskap, som gör att Pete Hegseth hävdar att kvinnor inte ska ha rösträtt.

President Trump jämförs med bibliska gestalter som perserkungen Xerxes, kung David och drottning Ester som alla ritade om kartan och upprättade det hebreiska folket. Det är alltså inte helt nya idéer som lett till dagens kejsarkult. Mer anmärkningsvärt är att dessa värderingar också skymtar i svenska nykonservativa rörelser vilket gör det än viktigare att synliggöra.

Ola Larsmo påminde som han gjort i sin pedagogiska artikel i DN 7 okt 2025 https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-darfor-kan-trumps-tid-vara-borjan-pa-ett-nytt-religionskrig-i-usa/ om att det också fanns och finns progressiva evangelikaler, som är antirasister, och radikala demokratianhängare. Man kan se dem runt om i USA med skyltar utanför sina kyrkor att hat inte har någon plats där. Det ser man också hos evangeliska kyrkor som kommer ur den lutherska traditionen.  

Kanske mest omtumlande med dagen var den fascination för manliga hierarkier som återfinns både i USA och i Ryssland där ärkekonservativa ideologer får allt större inflytande för att legitimera det ryska rike som inte avgränsas geografiskt. Vi känner igen namn som Alexander Dugin f 1962 men han är inte ensam om den ideologiska indoktrineringen. Här finns Nicolai Danilevskij och Egor Kholmogorov f 1975 bakom tankar om Ryssland som stat och civilisation, något som märktes i Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007. I den nya säkerhetspolitiska doktrinen från 2023 blir det än tydligare att de gränser vi förknippar med den westfaliska freden är överspelade när det ryska imperiet ser sig som en civilisation, öppen och gränslös, menade Maria Engström, professor i ryska, Uppsala universitet. Civilisationsstaten står mot nationalstaten. Idealet är en hierarki av olika folkgrupper och kulturer med det ryska folket och den ryska kulturen högst.

Kathecon, ordet ur andra brevet till Tessalonikerna om att hålla det onda tillbaka, som jag skrev om i DN 13 november 2024 https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-var-vaksam-nar-religion-och-makt-gar-hand-i-hand/ är en del av den statliga messianismen hämtad från Dugin, men också från Carl Schmitt, som såg Hitler som den som höll undan undergången. Moskva blir då det tredje Rom, försvar mot en yttre fiende, hindret mot Antikrist. Det ryska projektet blir att återskapa framtiden, enligt Kholmogorov 2005. Det eviga kriget har nu fått sin egen armékatedral, byggd 2020 i minnesparken. Det militära sakraliseras. I Sevastopol Krim, 2024, återskapas Bysans Neo-Chersones iscensättning av civilisationer. Bysans förbinds med Moskva som det tredje Rom och ses som ett sätt att återställa ordningen.

Längtan efter hierarkier och efter ordning återfinns också i flera esoteriska rörelser. Lisbeth Gustafsson tog oss med på ett samtal med Benjamin R. Teitelbaum, Boulder, Colorado. Hans bok War for Internity, Return of Traditionalism 2021 visar dessa rörelsers inflytande. Samtidens upplösning av gränser har lett till globalism, jämlikhet mellan kvinnor och män, en materialism som måste hejdas enligt traditionalisterna. Världen måste raseras, den kan inte reformeras. Jämställdhet, demokrati, mångkultur ses inte som något positivt utan som gränsupplösande.

Se Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum

Ledare ur de här nätverken blir ofta rådgivare åt politiska makthavare. Steve Bannon är ett exempel. Han har i intervjuer hävdat att han är leninist, i betydelsen att krossa staten. Uppvuxen i en katolsk familj och aktiv som altarpojke, sökte han sig i 20-års åldern först till buddhismen på 70-talet, sen till new age. Ideologisk inspiratör blev sedan Rene Geunon (1886-1951) som konverterat till Islam och blivit sufist. Han var antidemokrat med mål att riva ner liberala institutioner och modernismen. Mystiker kunde nå en inre, djupare sanning, förmedlad via högre mästare om man tillhörde någon av de autentiska religionerna med gemensam källa.

Här blandas konspirationsteorier, med mängder av upprörande, ibland falska nyheter, för att förvirra, nedgradera samtalet. Ständiga dramatiska utspel gör att människor till slut har svårt att skilja sant från falskt. Hannah Arendt, menade redan i sin bok om totalitarianism att det ideala subjektet för fascismen är människor där skillnaden mellan sant och falsk inte längre existerar. I samma anda hävdar Timothy Snyder att post sanning är prefascism.

Det mänskliga blir då allt viktigare att påminna om, menade Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen, som hela tiden varit en mötesplats för sökandet efter sanning. Hit kom motståndsmannen den tyske lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer för hemliga möten mitt under brinnande krig. När den reformerte teologen Karl Barth menade att man måste motsätta sig judehatet eftersom Jesus var jude hävdade Bonhoeffer att man måste stå upp mot judehatet eftersom judar är människor.

Att kristen tro kan politiseras för att legitimera imperiers intressen fick konkreta och tydliga beskrivningar under symposiet på Sigtunastiftelsen. I en tid när kvinnans naturliga underordning åter predikas är det underbart att återupptäcka Lydia Wahlström (1869 -1954) som aldrig fick bli präst men som blev en stor folkbildare och andlig ledare med otaliga resor runt landet. Alltid med cykel och skrivmaskin på tåget, berättade Ewa Lindqvist Hotz, som i sin avhandling skrivit om henne som teologi. I en tid av nykonservatism som idealiserar kvinnans underkastelse under mannen, som förväntas både ta beslut och försörja, känns det befriande att möta en obändig kvinna som cyklade sig fram genom livet och gick sin egen väg. I sin kyrkokritik bars hon av ett djupt kristet engagemang för medmänniskan och världen, för varje människas okränkbarhet och för det som då kallades ”främmande trosbekännare”. Hon väcker frågor om hur kristnas lekmannaengagemang i vardagen kan återupprättas, utan att betona den kristna identiteten som särskiljande, men där verkliga, mänskliga kroppar blir synliga, människor vars liv vi bär i våra händer. Det är välgörande att få belagt Løgstrups tydliga och tidiga avståndstagande från Heidegger, som han menade saknade en moralisk aspekt. Redan 1936 beskrev han Heidegger som nazismens filosof i Dagens Nyheter.

Att mot slutet av dagen påminnas om att den kristna tron också kan inspirera till kvinnors frigörelse och för att hävda människans värde var fint, i en tid där det blir tydligt att religion liksom allt annat i livet är tvetydigt.

Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, senast verksam som professor, aktuell med boken Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, Korpen.