Vår kallelse är att stå upp för demokratin

Söndagen den 2 november var Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein inbjuden till Katedralakademin i Karlstad domkyrka som har en serie program på temat: Vår stund på jorden – om livets gåva och demokratins framtid. Hon talade över rubriken ”Vår kallelse att stå upp för Människovärdet i en tid då det står på spel igen.”

Hierarkiernas nygamla lockelse

TEXT: ELISABETH GERLE FILM: LISBETH GUSTAFSSON

I oktober arrangerade Sigtunastiftelsen symposiet ”Vägval i orostid – Om det auktoritära ledarskapet och dess andliga rötter.” Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, delar med sig av sina reflektioner från dagen. Vi har även publicerat Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum som visades under symposiet.

I Sverige har det offentliga samtalet länge präglats av en förenklad gränsdragning mellan sekulärt och religiöst. När allt religiöst beskrevs som förlegat och förtryckande väckte det en motreaktion. Mer religion beskrevs som något gott. Det gick under namn av religionens återkomst eller nya synlighet. Det lät som om religion och tro hade varit borta och plötsligt återkommit i det offentliga rummet. Inte sällan smög sig en lätt triumfatorisk ton in.

Att många som identifierade sig som religiösa välkomnade detta är inte konstigt. Men religionens tvetydighet försvann ur synfältet. Att den kan utlösa det bästa hos människan, likaväl som det sämsta. Men att beskriva världen, samhälle och stat som utan Gud, riskerar att förneka den första trosartikeln som tydligt och trotsigt utropar att Gud skapat himmel och jord. När den kristna trosbekännelsen formulerades tillbakavisades tanken att det materiella var något ont, skapat av en demiurg. Ett närmast gnostiskt synsätt att bara det andliga var värdefullt hade nämligen smugit sig in hos de första århundradenas kristna. Det goda i världen förknippades då inte med skapelsen och en ständigt skapande Gud utan med de kristna och kyrkorna. Kyrkomötet i Nicaea 325 tog kraftfullt avstånd från att Gud bara har med det andliga att göra.

Men genom historien har det varit en frestande tanke att se de kristna eller kyrkan som Guds främsta aktörer i världen eftersom det ger en tydlig kristen identitet. Viktigt inte minst i minoritetssituation och vid förföljelse. Idag är det ofta kyrkorna som är de starkaste kritikerna mot bristen på rättvisa, exempelvis i det s.k. fredsavtalet mellan Israel och Gaza. Hur tro och politik, religion och makt samspelar varierar. Religiösa värderingar har alltid påverkat samhälle och politik. Frågan är vilka värderingar som får genomslag. Och när.

Nyligen hölls ett viktigt symposium på Sigtunastiftelsen som belyste även skuggsidorna i religiösa traditioner. Vägval i orostid – om kristen tro och det auktoritära ledarskapet.

Pekka Mellergård följde i sitt anförande flera av Magarörelsens rötter, långt innan Trump blev återvald 2024 med 80% stöd från de väckelsekristna evangelikalerna. De religiösa och kulturella rötterna går långt tillbaka. Jag tänker på när Nixon och republikanerna mobiliserade vita väljare mot medborgarrättsrörelsen i sin Southern strategy på 1960-talet genom att förorda rasåtskillnad och försvåra för svarta röster. I kombination med konservativ kritik mot skatter, migration och välfärdsprogram. När Reagan kom till makten 1981 kunde han tacka Moral Majority och Jerry Farewell med dess starka motstånd mot aborter för stöd. Deras fiende var den sekulära humanismen, som sågs som världens farligast religion, orsak till drogmissbruk, och till förlusten i Vietnam. Sverige var skräckexempel. Redan i ”A Christian Manifesto” 1984 fanns tankar om att ta över offentliga institutioner, som skolstyrelser och annat. Det återkommer nu i seven mountain rörelsen med ambitionen att ta över familj, religion, utbildning, media, nöjesindustri, marknad och regering. Teologiskt kan den hämta näring i den postliberala kritiken från Yale mot liberalism och modernitet där George Lindbeck, 1923-2018 och senare Stanley Hauerwas, f 1940 ständigt beskrev det liberala samhället som individualistiskt, kallt och närmast gudlöst. Hauerwas inspirererades av Alisdair MacIntyre som nyss gick ur tiden. Hans dygdeetik att lära sig i grupp applicerades på kristna församlingar där etiken skulle utformas och sedan förmedlas till världen. I den politiska debatten framställdes de demokratiska idealen som en rökridå för en liberal elit att sko sig själva. Bakom trumpismen skymtar en palett av fundamentalistisk bibelsyn, framgångsteologi och kristen sionism tillsammans med antifeministisk, maskulin kristendom med USA som den lysande fyren på kullen. Där framträder åter en hierarkisk syn på äktenskap, som gör att Pete Hegseth hävdar att kvinnor inte ska ha rösträtt.

President Trump jämförs med bibliska gestalter som perserkungen Xerxes, kung David och drottning Ester som alla ritade om kartan och upprättade det hebreiska folket. Det är alltså inte helt nya idéer som lett till dagens kejsarkult. Mer anmärkningsvärt är att dessa värderingar också skymtar i svenska nykonservativa rörelser vilket gör det än viktigare att synliggöra.

Ola Larsmo påminde som han gjort i sin pedagogiska artikel i DN 7 okt 2025 https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-darfor-kan-trumps-tid-vara-borjan-pa-ett-nytt-religionskrig-i-usa/ om att det också fanns och finns progressiva evangelikaler, som är antirasister, och radikala demokratianhängare. Man kan se dem runt om i USA med skyltar utanför sina kyrkor att hat inte har någon plats där. Det ser man också hos evangeliska kyrkor som kommer ur den lutherska traditionen.  

Kanske mest omtumlande med dagen var den fascination för manliga hierarkier som återfinns både i USA och i Ryssland där ärkekonservativa ideologer får allt större inflytande för att legitimera det ryska rike som inte avgränsas geografiskt. Vi känner igen namn som Alexander Dugin f 1962 men han är inte ensam om den ideologiska indoktrineringen. Här finns Nicolai Danilevskij och Egor Kholmogorov f 1975 bakom tankar om Ryssland som stat och civilisation, något som märktes i Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007. I den nya säkerhetspolitiska doktrinen från 2023 blir det än tydligare att de gränser vi förknippar med den westfaliska freden är överspelade när det ryska imperiet ser sig som en civilisation, öppen och gränslös, menade Maria Engström, professor i ryska, Uppsala universitet. Civilisationsstaten står mot nationalstaten. Idealet är en hierarki av olika folkgrupper och kulturer med det ryska folket och den ryska kulturen högst.

Kathecon, ordet ur andra brevet till Tessalonikerna om att hålla det onda tillbaka, som jag skrev om i DN 13 november 2024 https://www.dn.se/kultur/elisabeth-gerle-var-vaksam-nar-religion-och-makt-gar-hand-i-hand/ är en del av den statliga messianismen hämtad från Dugin, men också från Carl Schmitt, som såg Hitler som den som höll undan undergången. Moskva blir då det tredje Rom, försvar mot en yttre fiende, hindret mot Antikrist. Det ryska projektet blir att återskapa framtiden, enligt Kholmogorov 2005. Det eviga kriget har nu fått sin egen armékatedral, byggd 2020 i minnesparken. Det militära sakraliseras. I Sevastopol Krim, 2024, återskapas Bysans Neo-Chersones iscensättning av civilisationer. Bysans förbinds med Moskva som det tredje Rom och ses som ett sätt att återställa ordningen.

Längtan efter hierarkier och efter ordning återfinns också i flera esoteriska rörelser. Lisbeth Gustafsson tog oss med på ett samtal med Benjamin R. Teitelbaum, Boulder, Colorado. Hans bok War for Internity, Return of Traditionalism 2021 visar dessa rörelsers inflytande. Samtidens upplösning av gränser har lett till globalism, jämlikhet mellan kvinnor och män, en materialism som måste hejdas enligt traditionalisterna. Världen måste raseras, den kan inte reformeras. Jämställdhet, demokrati, mångkultur ses inte som något positivt utan som gränsupplösande.

Se Lisbeth Gustafssons intervju med Benjamin Teitelbaum

Ledare ur de här nätverken blir ofta rådgivare åt politiska makthavare. Steve Bannon är ett exempel. Han har i intervjuer hävdat att han är leninist, i betydelsen att krossa staten. Uppvuxen i en katolsk familj och aktiv som altarpojke, sökte han sig i 20-års åldern först till buddhismen på 70-talet, sen till new age. Ideologisk inspiratör blev sedan Rene Geunon (1886-1951) som konverterat till Islam och blivit sufist. Han var antidemokrat med mål att riva ner liberala institutioner och modernismen. Mystiker kunde nå en inre, djupare sanning, förmedlad via högre mästare om man tillhörde någon av de autentiska religionerna med gemensam källa.

Här blandas konspirationsteorier, med mängder av upprörande, ibland falska nyheter, för att förvirra, nedgradera samtalet. Ständiga dramatiska utspel gör att människor till slut har svårt att skilja sant från falskt. Hannah Arendt, menade redan i sin bok om totalitarianism att det ideala subjektet för fascismen är människor där skillnaden mellan sant och falsk inte längre existerar. I samma anda hävdar Timothy Snyder att post sanning är prefascism.

Det mänskliga blir då allt viktigare att påminna om, menade Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen, som hela tiden varit en mötesplats för sökandet efter sanning. Hit kom motståndsmannen den tyske lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer för hemliga möten mitt under brinnande krig. När den reformerte teologen Karl Barth menade att man måste motsätta sig judehatet eftersom Jesus var jude hävdade Bonhoeffer att man måste stå upp mot judehatet eftersom judar är människor.

Att kristen tro kan politiseras för att legitimera imperiers intressen fick konkreta och tydliga beskrivningar under symposiet på Sigtunastiftelsen. I en tid när kvinnans naturliga underordning åter predikas är det underbart att återupptäcka Lydia Wahlström (1869 -1954) som aldrig fick bli präst men som blev en stor folkbildare och andlig ledare med otaliga resor runt landet. Alltid med cykel och skrivmaskin på tåget, berättade Ewa Lindqvist Hotz, som i sin avhandling skrivit om henne som teologi. I en tid av nykonservatism som idealiserar kvinnans underkastelse under mannen, som förväntas både ta beslut och försörja, känns det befriande att möta en obändig kvinna som cyklade sig fram genom livet och gick sin egen väg. I sin kyrkokritik bars hon av ett djupt kristet engagemang för medmänniskan och världen, för varje människas okränkbarhet och för det som då kallades ”främmande trosbekännare”. Hon väcker frågor om hur kristnas lekmannaengagemang i vardagen kan återupprättas, utan att betona den kristna identiteten som särskiljande, men där verkliga, mänskliga kroppar blir synliga, människor vars liv vi bär i våra händer. Det är välgörande att få belagt Løgstrups tydliga och tidiga avståndstagande från Heidegger, som han menade saknade en moralisk aspekt. Redan 1936 beskrev han Heidegger som nazismens filosof i Dagens Nyheter.

Att mot slutet av dagen påminnas om att den kristna tron också kan inspirera till kvinnors frigörelse och för att hävda människans värde var fint, i en tid där det blir tydligt att religion liksom allt annat i livet är tvetydigt.

Elisabeth Gerle, forskare och docent i etik vid Lunds universitet, senast verksam som professor, aktuell med boken Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati, Korpen.