Vårvintern 2009 var jag 25 år gammal och tog nattbussen från Berlin till Amsterdam med min nya kärlek. Vi hade just varit på Rijksmuseum och Van Gogh-museet, och där, i de stora hallarna, hade jag sett vår kommande dotter, tyckte jag, ta gestalt i de vita mandelblommorna Van Gogh målade mot blå bakgrund. Överallt klättrade små, knubbiga keruber över grenarna, varje knopp såg ut som en unge. Det var ett tecken, sa vi. Och det var det också, eftersom jag efter den resan var gravid.
Allt verkade hänga i en mycket skör tråd, fast det var så starkt och sant. Efter besöket på museet gick vi, eftersom vi genom vår djupa förening någonstans redan hade förstått hur liv och död hänger ihop, bort över en stor gräsplan och ställde oss framför dörren till huset där den unga judinnan Etty Hillesum hade bott innan hon tog tjänstgöring vid koncentrationslägret Westerbork 1942, för att undkomma deportation.

---

Jag hade läst Etty Hillesum sedan i början av tjugoårsåldern och hon hade gjort ett så starkt intryck på mig att hon hade blivit en av mina favoritförfattare. Som med andra dagboksskrivande författare sökte jag hos dem en sanning om unga intellektuella kvinnors liv som jag inte tyckte återspeglades i den vanliga litteraturen. Men det speciella med Hillesum var att hon ställde sig i relation till Gud, och undersökte sig själv som människa inom den relationen.
Ja, det fanns inte så mycket att läsa. Produktionen var så liten att den rymdes i en grå bok: An Interrupted Life: The Diaries and Letters of Etty Hillesum 1941-43. Det är dagböcker som Hillesum, innan hon deporterades till Auschwitz, gav vidare till den enda vän hon hade som var författare, Klaas Smelik, samt brev, som transkriberades och gavs ut av J. G Gaarland i Nederländerna 1981. Visste Hillesum, med sina skaparvåndor och författarvåndor, att hon skrev på ett betydande historiskt dokument?
Alldeles säkert, och ändå vet hon det inte. Hennes texter bär på en intressant litterär dubbelhet, eftersom hon, helt inflätat i sina knivskarpa vardagliga betraktelser, samtidigt skildrar hur Förintelsens verklighet tog över livet, tänkandet och relationerna för de holländska judarna åren 1941-43. Hon skriver om sina medmänniskors olika reaktioner och svar på det ”urspårade livet”, och om sin väg till att bli den människa hon vill vara alldeles oavsett om hennes människovärde är ifrågasatt i grunden. Det finns en stark, och djupt personlig, motståndshandling i det. ”Man ska inte pråla med sitt människovärde”, skriver Hillesum och fortsätter: ”Jag vill inte vara någonting märkvärdigt, jag vill bara försöka att vara den människa som gömmer sig inom mig och som ännu inte nått sin fulla mognad.”

---

Jag inser nu att jag när jag gick och ställde mig framför Hillesums dörr var ungefär lika gammal som hon var när hon inledde dagboken. En tjugofemårings liv: Så proppfullt av hopp, kärlek, förtvivlan, begär, tvivel och tro, med så starka tankar om framtiden att nuet bara är en oviktig passage på vägen dit.
Själv ville Hillesum inte bli mor, eftersom hon ansåg att livet var ett stort lidande och betraktade alla människor som olyckliga varelser. Hon kunde inte tänka sig att utöka mänskligheten med ”ännu en olycksfödd”. Var det denna föreställning om lidandet som gjorde hennes tanke så ljus, och henne själv så oupphörligt intresserad av det mänskliga? Eller var det insikten om det obönhörliga slutet som ställde hennes tankar om existensen på sin spets?

---

Att läsa Etty Hillesums motstånd mot att hata de nazityskar som sedan ska döda henne är uppfordrande, radikalt, och går att förstå i ljuset av den djupt humanistiska karaktär hon skriver fram, den människa hon genom texten också skapar.
För Hillesum hängde skapandet, livet och Gud ihop. Frågan hon ställer sig när hon i en ljum vårvind år 1942 cyklar hem till sin käresta ekar av hennes mänskliga trots: ”Varför skulle man inte kunna uppleva ett stort och ömt kärleksrus till en vår, och till hela mänskligheten?” Att läsa henne idag känns om möjligt ännu mer angeläget och utmanande än då, när jag lika berusad av kärleken till livet gick och ställde mig framför hennes dörr i Amsterdam. Den 30 november är det 81 år sedan Etty Hillesum dog i Auschwitz.

Elin Cullhed

Elin Cullhed är författare och medarbetare i Sigtunastiftelsens kultur- och biblioteksverksamhet. Onsdag den 27 november medverkar Elin i en litterär salong om Etty Hillesum i Sigtunastiftelsens bibliotek. Då medverkar också Maria Essunger, Anita Goldman, Daniel Pedersen.
Foto: Olof Grind

Läs mer om programmet

”Bibelvetaren, liturgiforskaren och tonsättaren, professor Anders Ekenberg tilldelas 2024 års bibelpris för sin banbrytande gärning att introducera Psaltarens psalmer som församlingssång i svenskt gudstjänstliv och för att ha bidragit till att Psaltaren har blivit en levande bibeltext för många i vårt land.” Så lyder prismotiveringen för Bibelpriset som delas ut av Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen.

NÄR BIBELSÄLLSKAPETS generalsekreterare Anders Göranzon ringer upp Anders Ekenberg för att meddela att han har tilldelats Bibelpriset för sin 60 år långa gärning som inspiratör för psaltarsång blir han väldigt glad och överraskad:

– Jag hade aldrig tänkt tanken att det här arbetet skulle prisbelönas. Jag är glad som ett litet barn. Min dag är räddad!

Anders Ekenberg är katolsk präst, pensionerad professor i teologi samt kyrkomusiker. Han växte upp inom Svenska kyrkan och började där tidigt att engagera sig som körledare och organist.

Som ung student och kyrkomusiker i S:t Ansgars kyrka i Uppsala tog han redan 1964 initiativet till att församlingen under högmässan började sjunga psaltarpsalmer med försångare och omkväde. Han ville att Psaltaren skulle bli en levande sångbok och komponerade enkla omkväden som lät församlingen vara aktiv och på så sätt ta till sig bibelordet.

– Idén om att skriva melodier till psalmerna med omkväden för församlingen fick jag någon månad efter studentexamen genom vänner som varit i Frankrike och upplevt just den formen. Jag fastnade direkt för idén: ”Vilket bra och enkelt sätt att göra psalmerna närvarande i alldeles vanliga gudstjänster!”

I föredrag och artiklar fortsatte Anders Ekenberg att dela sina idéer. År 1971 gav han ut psaltarsångsamlingen Ge mig svar, med egna, liturgiskt fungerande enkla melodier. Den gav det folkliga psaltarsjungandet en vidare spridning över landet. Ekenbergs sångsamling togs också mycket positivt emot bland kyrkomusikerna. Han knöts till 1975 års psalmkommitté, där han tillsammans med Harald Göransson medverkade till att 21 psaltartexter i denna sångtradition togs med i Den svenska psalmboken 1986. Inte bara i kyrkolivets olika traditioner, utan också i ett bredare perspektiv har Psaltaren förts vidare ut i kulturlivet.

Sedan 1979, när Anders Ekenberg och familjen konverterade till katolicism, är han aktiv i arbetet med att gestalta den katolska kyrkans gudstjänst på svenska – inklusive musiken.

– I Katolska kyrkan är psaltarsång av den här typen – och andra typer – en central del av vårt regelbundna gudstjänstliv. Jag märker i min egen församling att flera verkligen tillägnar sig psalmerna och omkvädena, och jag ser också att den här sedvänjan har spritts i Sverige.

Om någon som aldrig läst Psaltaren tidigare skulle försöka ta sig an den, har du något råd att ge på vägen?

– Det finns psalmer av så många olika slag i Psaltaren, psalmer som motsvarar snart sagt alla tänkbara situationer i livet. De måste läsas som poesi, inte som faktatexter. Mycket ska inte alls tolkas bokstavligt, till exempel alla de utsagor om fiender vilka det finns gott om i psalmerna. En god idé kan vara att inte förvänta sig att psalmerna alltid ska motsvara min egen sinnesstämning för stunden; jag kan i stället läsa en psalm i solidaritet med de människor som just nu har det så som psalmen beskriver, säger Anders Ekenberg.

– Det lönar sig att läsa en psalm i taget och verkligen stanna upp inför den, upprepa den, låta den börja rotera och leva inom en. Stanna upp inför de ord som talar till dig – eller kanske irriterar och utmanar! Psalmerna är Guds ord till människor i poetisk form. De riktar sig inte bara till intellektet utan kan på andra sätt hjälpa en att formas och fungera så som Gud vill. Och tänk på att Jesus bad med hjälp av de här texterna, kanske varje dag!

– En annan möjlighet är att ta fasta på de psalmer som anges för respektive söndag i kyrkoåret i till exempel både Svenska kyrkan och i Katolska kyrkan: Läsa dem, återvända till dem under veckans lopp, och låta dem bli ”veckans psalm”, tipsar Anders Ekenberg

Att tilldelas Bibelpriset, och att som en del av priset få tillbringa en skaparvecka på Sigtunastiftelsen, motiverar Anders Ekenberg att fortsätta hjälpa människor att använda Psaltaren.

– Men just nu ser jag fram emot att få sitta i lugn och ro en vecka på Sigtunastiftelsen och skriva på en liten bok om kyrkans sång. Där ingår just psaltarsången som en viktig del, säger Anders Ekenberg.

Prisutdelning

Prisutdelningen äger rum i Uppsala måndagen den 11 november kl 14 i samband med att Bibelsällskapets huvudmannaråd sammanträder. Anders Ekenberg kommer att hålla ett anförande om Psaltaren i den vanliga gudstjänsten. Lokal är Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, 753 32 Uppsala.

Bibelpriset instiftades 2004 med anledning av den världsvida bibelsällskapsrörelsens 200-årsjubileum. Priset utdelas årligen till en person ”verksam inom kultur, forskning, samhällsdebatt eller andaktsliv som i sin gärning bidragit till att göra Bibeln känd och använd”. Priset delas ut i samverkan mellan Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Stipendiet är avsett för skapande verksamhet med anknytning till Bibeln.

Priset består av ett originalkonstverk med anknytning till en bibeltext samt en bibel. Pristagaren får också ett stipendium i form av en veckas helpension vid Sigtunastiftelsen i den miljö som är Sigtunastiftelsens signum. Tanken är att det får vara en skaparvecka med anknytning till Bibeln.

Tidigare pristagare är Kerstin Ekman (2004), Anders Piltz (2005), Ylva Eggehorn (2006), Christer Åsberg (2007), Mikael Hansson (2008), Sven-David Sandström (2010), Michel Östlund (2011), Åsa Larsson (2012), Kristian Lundberg (2013), Niklas Rådström (2014), Ylva Q Arkvik (2015), Tomas Sjödin (2016), Bengt Johansson (2017) Maria Küchen (2018), Linda Alexandersson (2019), LarsOlov Eriksson (2020), Joel Halldorf (2021) och Charlotte Frycklund (2022).