Psalmen – Ett klangrum för det ohörbara

20 januari 2026 – Artikel – Essä

TEXT: SUSANNE WIGORTS YNGVESSON

Anders Frostensson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, en plats som inspirerat många psalmförfattare under åren. Bo Setterlind, Ylva Eggehorn och inte minst Olov Hartman. Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm skriver om psalmens mystik, klangrummet för det ohörbara.

Den som ska säga något om psalmens mystik behöver börja med skönheten. Inte skönhet som den vackraste rösten, den ljuvaste poesin, utan skönhet som urbilden av den klang som all musik härleds ifrån. Vi talar om det ljud som formas i gommen, i rummet, i universum. Ett klangrum som kan börja i det ohörbara och växa till ett ljud, hörbart för det mänskliga örat. Ljud som pågår i ett nu, men försvinner och lämnar plats för klanger som kommer efter dem vi hör i ögonblicket – som är osynlig men sinnlig, immateriell men berörande.

En angelägen fråga är om musiken är skön redan i sitt urtillstånd, innan den når örat. Augustinus, i slutet av 300-talet, föreställer sig musiken så och allra mest den mänskliga rösten. Han gråter när han hör vacker musik och undrar varför detta osynliga berör honom så? Han får en glimt av Guds väsen, men det är inte Gud. Endast speglingar av den som har skapat urtillståndet. Därför är det inte musiken som ska dyrkas utan Skaparen bakom, den som musiken pekar mot. För andra, som för Hjalmar Gullberg, är musik förutsättningen för äkta poetiska uttryck. Den inre tonen vägleder, som att lyssna efter ett samstämmigt ackord med de ord som ska skrivas: ”Jag hör musik och letar efter orden”.

Angelägen poesi är lik musik genom att rytm, vokaler, den stämning som orden formar kan öppna något bortom orden. De kan vittna om sanning eller lögn, men är inte i sig själva sanna eller falska. Ord är medel som för oss djupare in i verkligheten eller längre bort från den. Poesin är besläktad med musiken genom att den hjälper oss i sökandet efter det den symboliserar. I kristen teologi är ordet därtill både skapandets kraft och Gud själv som Människosonen. Men för att inte förväxla specifika ord med Gud själv, att låsa oss vid specifika ord, så bejakar kristen teologi metaforer, paradoxer och bildspråk – för att vi ska påminnas om att orden, liksom musiken, pekar mot mer än den lexikaliska översättningen. Därför behövs även ord som bryggor för öppnandet, till exempel det lilla ordet ”som”. Så litet att vi knappt lägger märke till det, trots att ”som” kan bära det viktigaste i det meningsfulla rummet mellan orden. I Anders Frostenson psalm 289: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, är dessa ”som” avgörande. Om vi istället sjöng ”Guds kärlek är stranden och gräset”, sluter sig bilden genast. Men med ”som” bli liknelsen sinnlig genom att vi vet hur stranden och gräset känns. Därför kan vi ana att Guds kärlek är ”vind och vidd och ett oändligt hem”. Ordbryggans ”som” är borttaget och istället vävs den gudsliknande egenskapen ”oändligt” in, en bild för något rörligt och osynligt.

Anders Frostenson skrev sin första psalm nyåret 1935 i tornrummet på Sigtunastiftelsen, efter att ha blivit uppmanad av psalmbokskommittén att bidra med nya texter inför 1937 års psalmbok. Då var han redan en etablerad poet efter Löftets båge (1931) där han beskriver sin kallelse till präst som kom genom en uppenbarelse när han cyklade på den skånska slätten. Hans första psalm i tornrummet blev 39: ”Jesus från Nasaret”, som med en enkel poesi bär det djupaste mysteriet om att Gud går mitt ibland oss. Laddningen är att den sjungs i presens: ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid”. Det händer här och nu. Det förstärks av sista raden i varje vers: ”Himmelriket är nära”. Om den istället hade skrivits i imperfekt: ”Jesus från Nasaret gick där fram”, skulle det vara sant men då förändras budskapet och genast uppstår en distans mellan oss och psalmen.

Låt oss återvända till skönhetens roll för poesi och musik. Anna Greta Wide har kärnfullt formulerat något jag letar efter i dikten ”Bön”, där hon skriver om den oförlösta längtan till det som kan komma, en föreställning om det som inte har hörts, inte har setts – men ändå har känts. Hon ber till den som inte ”ryms i något namn”, om att få ”ligga som en villig violin/och vänta i din kärleksfulla hand”. Wides trosvissa, sinnliga sökande, öppnar för beredskapen att spelas på och bli den musik som den kärleksfulla handen framkallar genom hennes klangrum. Wide är inte psalmförfattare, fast hon söker Någon genom musikens bildspråk. Men vem och varför? Det är något eller någon vi anar men som är fördold bortom orden och musiken.

En annan poet, och även psalmförfattare, är Bo Setterlind, med nära kopplingar till Sigtunastiftelsen. I Psalmer i atomåldern (1960) menar han att psalmer inte bör skrivas för ”pragmatiska behov i den kristna församlingen”, utan istället utifrån ”människans grundläggande existentiella behov av livsorientering”. ”Psalmer”, menar han, ”borde egentligen vara skrivna i himlen”. Avsändaren av skönhetens musik och poesi är alltså inte människan ensam utan det sker i samverkan med Livgivaren, medskaparen.

Att forma musik och poesi som uttryck för skönhet är att ha ett aktivt sikte för ord och ton. Sökandets roll är genomgående i Bibeln och i psalmer. Vem, var och varför är frågor som människan ställer till Gud och som Gud ställer till människan: ”Adam, var är du?” Dessa frågor är vad Setterlind och andra beskriver som ”människans grundläggande existentiella behov”. Två psalmer som står i inofficiell dialog om detta är Johan Olof Wallins 305: ”Var är den Vän, som överallt jag söker?” och Ylva Eggehorns 256: ”Var inte rädd”. Eggehorn har för övrigt också vistats mycket på Sigtunastiftelsen, genom författarstipendier 1981 och 1993 och föreläsningar.

Båda söker de efter Honom. Hos Wallin är det Vännen och hos Eggehorn ”Han som älskar dig” – en ömsesidig längtan mellan jaget och Honom. Båda psalmerna inleds med ”var”, men Eggehorns är ett övergångsord till en trosviss uppmaning: ”Var inte rädd”, medan Wallins ”var” är en desperat fråga från en vars hjärta brinner. Eggehorns poesi för den sökandes längtan är trosviss. Psalmjaget vet att ”han väntar dig ikväll” och att ”han längtar efter dina steg”. Men det är inte en dogmatisk trosvisshet, utan en som fortsätter sökandet efter honom som har ”stämt möte här”. Men hamnen är mörklagd och tecknet är hemligt. Vi uppmanas att förlita oss på tecknet som skyddar, att vi färdas och är på väg mot hamnen. Han längtar lika mycket som du och tycks också vara en sökare – en som söker efter dig.

En annan psalmförfattare med nära anknytning till Sigtunastiftelsen är dess direktor 1948–1970, Olov Hartman. Anders Frostenson och Hartman kände varandra väl. De följdes åt i sitt författarskap. De föddes samma år och arbetade ihop i 1969 års psalmbokskommitté. I ett brev från Frostenson kommenterar han sitt skrivande: ”Man måste börja där folk befinner sig”. Det låter självklart, men kan vara det svåraste av allt för den som vill säga något angeläget. För var befinner vi oss egentligen? Återigen påminns vi om grundfrågan var. Om vi liknar ord vid träd så hittar vi ett närmast oändligt rotsystem som kommunicerar med andra träd och växligheter ovan och framför allt under jord. Därför kanske vi inte endast behöver börja där vi befinner oss, utan även söka efter det som kommer före frågan. Här finns grund för tvivlet som i sin tur är grund för sökandet efter sanning och mening.

Ett exempel på ett sådant sökande är Hartmans psalm 38: ”För att du inte tog det gudomliga”. Det är en bekännelsepsalm och genom det inledande ordet ”för” blir den också ikonisk. Hur? Genom ordet för anar vi att det finns en inledande fråga som inte ställs. För är svaret på varför som inte uttrycks i texten men kommer ur tystnaden, innan musiken och orden tar vid. På liknande sätt kan det vara även med skriven text, att det kan finnas något utöver orden som ger en föraning om det som sedan ska bli till ljudande sång. Det gör budskapet öppet, som ett ikoniskt fönster som texten stiger fram ur. En påminnelse om ett urtillstånd av det första skapade ljudet, ohörbart för människan liksom änglarnas kontinuerliga sång i kosmos. Psalmens för inleder de tre första verserna, därefter är den ohörda frågan fortfarande varför, men svaret är ”därför skall alla” som i vers fem inkluderar ”alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma” – alla dessa och allt detta ska bekänna: ”Jesus är Herre”. Psalmen inleds alltså med en fråga som inte ställs och avslutas med en trosbekännelse till Jesus, Herren som är A och O, den förste och den siste.

Som psalmförfattare och tonsättare behövs både en relation till skapandets tillstånd och till hur orden relateras till psalmen som art. Den behöver ha förankring i den bibliska texten, till den kristna tron och till de sammanhang där den ska sjungas gemensamt i en gudstjänst. Dessa ramar etablerar onekligen utmaningar och möjligheter för psalmförfattaren och tonsättaren. Det gäller att förhålla sig till ramarna och samtidigt skapa nytt. Hartman har en makalös förmåga till nya poetiska bilder och samtidigt till ett bibliskt språk. Mitt avslutande exempel är psalm 62: ”Än finns det en värld” som, liksom den förra, har en ikonisk öppning. Redan med det första ordet ”än” osäkrar Hartman en falsk tilltro till trygghet och hopp. ”Än finns det en värld” – jaha, men alltså inte för alltid. Världen villkoras av: ”trots makter av död och fördärv” och ”redan satt yxan i livsträdets rot”. Därför bör försoningens mysterium sjungas, den försoning som redan har ägt rum, men att vi trots det vet att ”en ångest går fram” – och att vi i vår ”vilsenhets natt” behöver lyfta ”försoningens kalk”.

Psalmens mystik vävs på detta sätt ur poesi och musik, dels genom fenomenet av det som sker när psalmen kommer till: urtillståndet, existensens grundvillkor, inspirationsögonblicket, dels att psalmernas poesi och musik genom dessa medel pekar, inte mot sig själva som mysterium, utan mot det gudomliga mysteriet, mot Honom som är uppenbarad och samtidigt fördold. Även när psalmsång inte låter så vackert som vi skulle vilja, kan vi tänka att den ändå är ett uttryck för ett ikoniskt fönster genom vilket änglarna sjunger i den evigt pågående gudomliga symfonin.