Dietrich Bonhoeffers hemliga möte i Sigtuna

11 juli 2025 – Artikel – Essä

EESÄ AV ANDERS JONÅKER

Våren 1942, mitt under brinnande världskrig, har motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer, Anglikanska kyrkans biskop George Bell, Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkquist och Nordiska Ekumeniska Institutets direktor Harry Johansson ett hemligt möte på Drakegården i Sigtuna. Anders Jonåker, pastor i Equmeniakyrkan, berättar om tillfället som kunde fått historien att ta en helt annan riktning.

Strax före klockan 03.00 på morgonen den 13 maj 1942, landar ett plan på Bromma flygplats i Stockholm med norsk pilot och en enda passagerare. Av kliver biskopen av Chichester i södra England, George Bell. Han kom med underrättelser från det brittiska informationsministeriet, men hade också ärenden som berörde relationen mellan Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan. Ett annat mycket angeläget ärende stod dock överst på agendan.

Samma tid har den tyske teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer ärenden i Schweiz som berör den engelska biskopen. Genom underrättelsearbete i Kyrkornas världsallians, söks stöd för den tyska regimkritiska Bekännelsekyrkan. Med kort varsel meddelardock Bonhoeffer att han mitt i viktiga underrättelsefrågor har ett ännu viktigare ärende i Sverige.

Dåvarande generalsekreterare för Kyrkornas världsallians, den nederländske teologen Willem Visser´t Hooft, hade vid den här tiden en medarbetare vid namn Hans Schönfeldt. Veckan tidigare skrev Schönfeldt till sin assistent, svensken Nils Ehrenström som då var i hemlandet: ”Förmodligen har du hört att du skall få några besökare om 3 veckor… du förstår säkert att jag behöver tala med George Bell.” Från olika håll – börjar trådarna sakta dras samman för ett legendariskt möte i Sigtuna.
Visum ordnades under brådskade förhållanden. Schönfeldt reste i ekumeniska ärenden, men Bonhoeffer skulle komma till Sigtuna av två skäl, ett militärt, och ett inofficiellt. Han hade länge försökt hålla sig undan inkallelseordern från den tyska statsmakten, men till slut rekryterats av den militära underrättelsetjänsten Abwehr, och reste nu undercover i kyrkans tjänst med militära underrättelser. Men detta var inte den huvudsakliga uppgiften. Först och främst var Bonhoeffer inom en mycket begränsad krets, motståndsman och använde den militära möjligheten att resa för att få stöd för motståndet hemma i Tyskland. Han var alltså vad som vanligtvis brukar kallas för en dubbelagent.

Carl E Lundquist, S.C. Michelfelder, Harry Johansson, Manfred Björkquist – Lutherska Världsförbundet 1947

I Sigtuna väntade tre teologer och en biskop. Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist, Harry Johansson från Nordiska Ekumeniska Institutet och väl förankrad i stiftelsen, nämnda Nils Ehrenström samt biskop Georg Bell. Då ringer telefonen i Björkquists privata bostad. Två tyskar står på järnvägsstationen i Märsta och behöver taxi.
Biskop Bells minnesanteckningar och rapporter från dagarna i Sigtuna ger blandade bilder av vad man talade om. Det är också oklart vilka som för samtal med vem. Detta är underrättelsernas tid där osäkerhet och risker liksom mod och beslutsamhet var centrala villkor för de få som ägnade sig åt politiskt motstånd i krig.

Vem kunde man lita på? Schönfeldt hade stått nära den regimlojala rikskyrkan men gjort allt fler riskfyllda uppdrag för motståndsrörelsen. Bonhoeffer kom från den regimkritiska Bekännelsekyrkan. Att ta risker ansågs som trovärdigt och när man samlades i Sigtuna var det i djupast förtroende.
Det fanns dock ett huvudsakligt ärende som Bonhoeffer tog med Bell i enrum den 31 maj 1942. På Drakegården inne i Sigtuna bad Bonhoeffer Bell att framföra till den brittiska regeringen hur det tyska motståndet såg på ett förestående krigsslut. Framför allt gällde det vilka som varit med i motståndet och hur de skulle kunna skonas i en krigsuppgörelse. En namnlista överräcktes. På olika vägar framfördes detta till den brittiska ledningen av biskopen som också satt i det brittiska överhuset House of Lords, menutan någon större framgång. Kriget hade sedan länge gått alldeles för långt och några garantier kunde inte ges. Detta var ett av flera steg i Bonhoeffers motståndskamp som senare ledde till hans av- rättning. Knappt tre år senare, hängdes han i koncentrationslägret i Flossenburg 9 april 1945. Men av en annan orsak.

Uppväxt och bildning
Tvillingarna Dietrich och Sabine föddes 1906 och var nr 6 och 7 i en syskonskara på 8. Efter ett fåtal år på landet i födelsestaden Breslau, flyttade familjen till Berlin. Fadern Karl Bonhoeffer var psykiater och professor vid Humboldtuniversitetet. Moder Paula som var av kunglig börd och utbildad läkare, skötte bland mycket annat hemundervisning för barnen efter skoldagen. Dietrichs familj var urtypen av samtidens ”bildungsbürgertum”, den borgerliga bildningsklassen som utvecklats så starkt sedan 1800-talets humanistiskt präglade utbildnings- och kulturliv. Kontakter för bildning rådde det ingen brist på. På onsdagskvällar samlades ledande akademiker till samtal och diskussion. Där fanns fysikern Max Planck, historikern Hans Delbrück för att inte tala om den legendariske kyrkohistorikern Adolf von Harnack som bodde tvärs över gatan.
Harnack som var en stark företrädare för den liberala teologin, hade bland annat bidragit till Weimarrepublikens konstitution, han var väl representerad i centrala nationella organ och fanns med i de innersta av rikets och universitetets kretsar. Dietrich skulle senare bli Harnacks favoritstudent, en betygelse som blev ömsesidig och senare offentlig, inte minst genom Dietrichs gripande begravningstalvid kyrkohistorikerns bår. Familjerna stod varandra nära och en av Harnacks söner var senare aktiv i det politiska motståndet och delade Dietrichs fängelseöde.
Dietrich var omgiven av starka personligheter. Mormor Clara von Hase tog pianolektioner av Schubert och Frans Liszt. Morfar Karl Alfred bodde några kvarter bort och var professor i praktisk teologi och den som döpte Dietrich och Sabine. Karl Alfreds far Karl August var i sin tur professor i dogmatik och kyrkohistoria i Jena och Goethes personliga pastor.
Kvinnorna runt Dietrich var färgstarka där bland annat farmor Julie Bonhoeffer, så sent som vid 91 års ålder 1933 skuffade undan en soldat som stod och vaktade utanför hennes judiska favoritbutik. Modern Paulas insatser för barnens lärande gjorde att de tidigt kunde tentera flera årskurser i grundskolan, och att Dietrich behärskade de klassiska språken latin, grekiska och hebreiska när han gick ut gymnasiet vid 16 års ålder.

Innan universitetsstudierna hade Dietrich bekantat sig med de tyska centrala bildningsgestalterna som Hegel, Fichte och Kant och fick litterär bildning genom Goethe, Schiller och Stifter. Goethe var en personlig favorit och den sista han bredvid bibeln lämnade ifrån sig innan han steg upp till galgen den sista levnadsdagen. Nietzsche kan sägas vara jokern i leken som Dietrich med stor behållning läste under lång tid. Att hantera historisk kontinuitet som den tyska idealismen förmedlade, samtidigt och växlande med exempelvis Nietzsches kulturkritik, kännetecknade god bildning.
Doktorsavhandlingen Sanctorum communio, De heligas gemenskap lades fram vid 21 års ålder och var en tvärvetenskaplig text om kyrkans sociologiska och teologiska villkor. Bonhoeffer tvekade inte att kombinera olika vetenskaper och finner stöd bland sin tids klassiker. Snart skrevs habilitationsavhandlingen Akt und Sein, Handling och vara, vilken var en teologisk och filosofisk avhandling utifrån Kant och Heidegger där ett kärnfullt uttryck dröjt sig kvar i Bonhoeffer-receptionen: ”En Gud som finns, finns inte. Gud är ett relations-vara.” Uttrycket sätter på sätt och vis riktningen för Bonhoeffers fortsatta tänkande och handlande.

Uppväxten formade Bonhoeffers livshållning. I familjen var middagssamtalet av största vikt där man förväntades lyssna med integritet och respekt. Detta var något som Bonhoeffer långt senare gör en poäng av i fängelsebreven och hänvisar till Luthers uttryck om ”prästalisten.” I en själavårdssituation skall prästen inte utnyttjasitt övertag och i tid och otid komma med evangeliets förklaring. I första hand skall själavårdaren lyssna. Evangeliets hemligheter skall inte tvingas på en människa där hon är som mest utsatt. Det är vid människans starkaste punkt, mitt i livet som evangeliet skall prövas.
Respekten för den andre, att lyssna in olika perspektiv och oviljan att näst intill inkvisitoriskt propagera för sin egen övertygelse präglade i hög grad Bonhoeffers hållning.
Bonhoeffer ordinerades till pastor 1931 och arbetade dels som studentpastor på en teknisk högskola, men också med konfirmander i en av Berlins fattigare stadsdelar. Konfirmanderna och mötet med deras familjer var erfarenheter av utsatthet han bar med sig senare i en helt annan fråga om utsatta människor, nämligen det som kom att kallas för judefrågan.

Det politiska motståndet
Från 1933 kom kampen mot nazismen att prägla resten av Bonhoeffers liv. De antisemitiskt stereotypa judebilderna var flera. Bonhoeffer reagerade på de religiöst färgade uttrycken. Mot den nazistiska ideologins nedvärdering av judarna som byggde på en hierarkisk skapelseordning, skrev Bonhoeffer en skapelseteologi Schöpfung und Fall, Skapelsen och fallet. Genom teologin såg han hur nazismen omyndigförklarade människan och hur den kristna humanismen han vuxit upp med, vändes till dess motsats. Inte bara judarna utan hela folket infantiliserades och blev till brickor i regimens korrupta maktspel. Redan som 14-åring 1920 hade Bonhoeffer reagerat mot detta ända in i ryggmärgen. När prästen under en konfirmationslektion frågade vad som är arvsynd ropade Bonhoeffer blixtsnabbt – antisemitismen!
Den 30 jan 1933 tar Hitler regeringsmakten efter Hindenburg. ”Detta betyder krig” sa Rüdiger Schleicher, en av Bonhoeffers svågrar. Två dagar senare talar Bonhoeffer i radio över führerbegreppet. Vid den här tiden hade han gjort sig ett namn i de akademiska kretsarna och sändningen ingick i en programserie som var planerad sedan länge. Föreläsningen behandlade det förvrängda ledarskapsbegreppet som i Bonhoeffers relativt sakliga utvärdering, överskridit sina traditionella befogenheter. När ledaren antar idoldyrkan så att folket hellre följer honom än lagen blir de missledda. Plötsligt tystnar alla radioapparater i Tyskland. Någon hade släckt sändningen. Efteråt undrade Bonhoeffer och hans kollegor om Goebbels verkligen redan kunnat få kontroll över de massmediala kanalerna? Troligtvis var regimens maktapparat redan då mycket effektiv.

Den nationalistiska rikskyrkan, eller Deutsche Christen som dess påverkansgrupp kallades, började alltmer styras av de regimlojala. Snart tog de nazistiska strömningarna upp det som kallades för der judenfrage, judefrågan. I ett sista försök att uppmana till motstånd mot rikskyrkans antisemitism, publicerar Bonhoeffer artikeln Die Kirche und der Judenfrage, Kyrkan och judefrågan i juni 1933 i två kyrkliga rikstidningar. Detta handlar inte om att tolerera judar eller inte, skriver han, vilket var en självklarhet och allt för genant att debattera. Det handlar om kyrkan är kyrka eller inte. I texten framhåller Bonhoeffer kyrkans ansvar att stödja de som lider och även göra politiskt motstånd om så krävs. Kristus är till för andra blev det tema som växte fram i avhandlingsarbetet och nu sattes på prov i handling.
Snart bildades grupper av regimkritiker. Krisföreningen Pfarrernotbund, ”pastorsakuten” bildades och hade inte mindre än 6 000 pastorer som medlemmar. Året därpå bildades den regimkritiska Bekennende kirche Bekännelsekyrkan. Bonhoeffer var sedan födseln vaccinerad mot all slags främlingsfientlighet och tudelning. Familjens humanism men inte minst klasskamraterna från ambassadkvarteren i Grünewald hade satt outplånliga spår. Men var det bara att göra motstånd? I kyrkokampen är kristen etik enligt Bonhoeffer innehållslös. Så står det i hans bok Efterföljelse. ”Etik är till att börja med tystnad. I det fullständigt osäkra, det sköra, där finns i själva verket den sanna tilliten och tryggheten att handla.”Något liknande föreläste Bonhoeffer om i en fredskonferens vid Kyrkornas världsallians 1934 i Fanö, Danmark: Fred är motsatsen till säkerhet. Att kräva garantier är att misstro, och misstro leder till krig.

Tidigare direktor på Sigtunastiftelsen Sven Åstrand menar i en tolkning av Bonhoeffer att ”det är en väg ut ur den relativa säkerheten… in i den fullkomliga osäkerheten, ut ur det man kan överblicka och beräkna, in i det oöverskådliga. I själva verket är det en väg in i en djupare trygghet och in i det nödvändiga, men det blir aldrig verkligt utan uppbrottet från det säkra och kontrollerbara.”
Vad skall vi då göra, frågade man Bonhoeffer, som med tiden blev alltmer ensam i sin kamp mot regimen. Vi skall göra det uppenbara – det som alla kan se. Men som få vågar.
Året efter händelserna i Sigtuna 1942 fängslas Bonhoeffer i Tegelfängelset i Berlin. Exakt vilka uppgifter som den tyska regimen fått tag på om Bonhoeffers medverkan i motståndet mot Hitlerär oklart. Kanske kom uppgifter om vad som sades i Sigtuna på avvägar. Mer troligt är dock att Gestapo lagt ett pussel över flera år vilket till slut fällde avgörandet. Fängelset i Tegel där Bonhoeffer låstes in låg paradoxalt nog inte långt från gräddhyllan i Grünewald. Så nära platsen för allt man kunde tänka sig, till cellen som inte hade något. Där, i tomheten, visade sig ett nytt universitet växa fram, med helt nya tankar om människan och Gud. Långt senare publicerar närmsta vännen Eberhard Bethgede numera välkända breven i Wiederstand und Ergebung, Motstånd och underkastelse, brev och anteckningar från fängelset. Den 30 april 1944 sitter Bonhoeffer med penna och papper vid britsen i fängelsecellen:
Vad betyder Kristus för oss idag? Den tid är förbi, då man kunde säga människor allt med ord – även teologiska eller uppbyggliga ord –likaså det inre livets och samvetets tid, och det betyder helt enkelt religionens tid överhuvud. Vi går en fullkomligt religionslös tid till mötes.
Bonhoeffer såg en ny tid öppna sig. Livet är en helhet. Det gudomliga och det världsliga går inte att skilja. Trons språk och livets tolkning måste följas åt. Detta går som en röd tråd rakt genom Bonhoeffers liv och klargörs inte minst i fängelsebreven, där vi möter fler Bonhoeffertypiska begrepp som Gud mitt i livet, religionslös kristendom och människans myndighet. Ur bönecellens ökentorra atmosfär skriver Bonhoeffer:
”Vi måste leva i världen… Gud låter oss veta, att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.”
Leva utan Gud? Kanske känner vi igen något i det, kanske i vår tids sekularisering? Kan vi ana vad det betyder? Det helt avgörande, menar Sven Åstrand, om det leder till att vår tids erfarenhet av en värld utan Gud, kan föda en fördjupad gudserfarenhet.

Slutet närmar sig
Säcken hade på ett märkligt sätt knutits samman. Guds verklighet och världens mänsklighet sammanfogades alltmer i hans tänkande. Kallelsen började på allvar 1931 då han ordinerades till pastor. Året 1935 startades pastorsseminariet i Finkenwalde som egentligen var en plats lika mycket för det politiska motståndet som ett teologiskt seminarium. Två år senare stänger Gestapo Finkenwalde. 27 pastorer blir arresterade. Många, ja de flesta släpps efter ett tag men bara för att rekryteras till armén. Bonhoeffer upprätthåller kontakten med både gamla och nya studenter men mera på resande fot. Han var med i riskfyllda räddningsaktioner för att hjälpa judar att fly där mycket återstår att berätta. Han sammanställde boken Efterföljelse som egentligen är flera års samlade lektionsmanus. Därefter kom Liv i gemenskap som en berättelse om tiden i pastorsseminariet. I slutet av 30-talet och början av 40-talet levde han en tid i kloster för att påbörja nästa bok Ethik, postumt utgiven i dess brottstycken.
Året 1939 fattades ett nytt beslut – det är så Bethge väljer att ut- trycka det. Bonhoeffer bestämde sig för att följa det världsliga öde Gud kallat honom till. Det världsliga blev djupast sett det sant kristna. Från 1933 kom han att röra sig i en relativt liten krets av teologer, pastorer, studenter och församlingsfolk som på ett eller annat sätt försökte att upprätthålla en kristustrogen kyrka. Från 1939 krympte kretsen av vänner högst betydligt. Då var de heller inte självklart kyrkliga vänner, kanske minst det. Han blev alltmer ensam.
Några fåtal återstod. Det var amiral Canaris, en av de stora militära ledarna i tyska armén. Hans von Dohnani, chef i den tyska militära underrättelsetjänsten tillika Bonhoeffers svåger. Och så Bonhoeffer själv. Tillsammans med ytterligare några fler, deltog han till sist i konspirationen mot Hitler som ledde till 20 juliattentatet 1944. Något han som teolog och pastor hade stora samvetskval för, men till slut såg som den absolut sista utvägen.
För detta fick han betala med sitt liv. •