HELLE KLEINS PREDIKAN PÅ 15E SÖND EFTER TREFALDIGHET I MARIAKYRKAN, SIGTUNA
GT: 5Mos 4:29-31
Epistel: Filipperbrevet 4:10-13
Evangelium: Luk 10:38-42
Den underbara ölandspoeten Anna Rydstedt skrev en gång:
”Svalornas Gud och min,
ge även mig, som svalorna,
frid och ro i rörelsen!”
På väggen i biblioteket på Sigtunastiftelsen hänger ett fotografi på den danska prästen Kaj Munk. Manfred Björkquist kände honom och hade träffat honom på ekumeniska sammanhang på 1920-och 30-talen i Danmark.
När nazisterna hade ockuperat Danmark i april 1940 går Kaj Munk upp i predikstolen i sin församlingskyrka på Jylland och säger:
”Jag ska inte längre predika för er, jag ska inte längre bära min prästdräkt för här inne i kyrkan sitter de som samarbetar med den nazistiska ockupation medan andra ser sina barn bli misshandlade och dödade.”
Och så gick Kaj Munk ut ur sin kyrka tillbaka till sitt hem.
Han kunde bli fängslad och dödad för det han hade sagt.
Under kriget klövs kristenheten i Tyskland, i Danmark och Norge ja i alla länder där nazisterna tog makten – den ena delen gick med Adolf Hitler och nazisterna, den andra delen vägrade och gjorde motstånd.
1933, när Adolf Hitler får makten i Tyskland skriver kristna företrädare i Sverige ett upprop i Dagens Nyheter. Rubriken löd: Den som inte tar avstånd från antisemitismen förnekar sin Mästare.
”Många av oss ha kanske varit benägna att betrakta denna rörelse i vårt land som en ofarlig företeelse, mot vilken det knappast vore mödan värt att reagera. Men saken är nog allvarligare än så. Om icke tillräckligt starka andliga krafter i tid mobiliseras mot detta utslag av fanatisk och kortsynt nationalism, är det icke gott att veta vad det kan åstadkomma”, skriver de kristna ledarna. De som skrivit under är bland annat Alf Ahlberg, Natanael Beskow, Emilia Fogelklou, biskop Einar Billing och även Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkqvist.
De vädjar till den svenska kristenheten av alla olika schatteringar att ”gentemot rashatet hävda Kristi människovärdering och broderskärlek”.
Tiden måste användas. Ännu är icke massuggestionens tvång över oss. Ännu är icke det fria ordet bundet. Ännu kan sanningens och Kärlekens evangelium ljuda, avslutar de sitt upprop i DN.
När prästen Kaj Munk öppet tar avstånd från rashatet och nazismen är hans liv i fara. Vänner till honom vill hjälpa honom att fly till Sverige men Kaj Munk vill inte fly, han vill stanna och kämpa för att hans Danmark ska bevara humanismen.
En dag kommer Gestapo och hämtar Kaj Munk, för ut honom till ett skogsbryn på norra Jylland och skjuter honom. Efter den dagen, när Kaj Munk mördas går tusentals danskar med i motståndsrörelsen. På Sigtunastiftelsen agerar det Nordiska ekumeniska institutet som Manfred Björkquist skapade 1940 och som leds av Harry Johansson som sambandscentral för tyska, norska och danska motståndsrörelsekämpar.
Vår Sigtunahistoria är en stolt historia av modiga män och kvinnor som med sin kristet-humanistiska tro såg vad som stod på spel, när människovärdet hotades. För dessa kyrkoaktiva var det självklart att bön och handling hör ihop.
Och det är om detta evangelisten Lukas skriver i dagens evangelietext – den välkända berättelsen om Marta o Maria. Texten ingår i den sk reseberättelsen där Lukas med olika notiser visar på Jesu vandring upp mot Jerusalem och hans möten med människor i olika situation men där många av texterna handlar om det rätta lärjungaskapet – att följa Jesus och ha hela sin uppmärksamhet mot honom och hans budskap inbegriper också att leva kärleksbudet om att älska sin nästa. Den som avvisar Jesus, avvisar självaste Gud. Och i vår nästa möter vi Jesus Kristus.
I dagens evangelietext besöker Jesus systrarna Marta och Maria – de är vänner till Jesus och Jesus har många gånger umgåtts med dem – det är en familj som Jesus känner väl.
När Jesus kommer på besök i deras hem, sätter sig Maria genast vid hans fötter och lyssnar till honom medan Marta stökar omkring i köket, ordnar med mat och alla vardagliga bestyr. Hon blir irriterad på sin syster som inte hjälper till. Ja inför Jesus visar hon sin irritation. Hon avbryter Jesus och säger:
”Herre bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till, säger Marta irriterat.”
Men Jesus svarar: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.
Detta skulle ju kunna tolkas som att Jesus arrogant lägger sten på börda hos Marta eller att han nedvärderar hennes vardagsslit – så är det verkligen inte och den tolkningen skulle strida mot Jesu natur där bibeltexterna visar på att Jesus ständigt upprättar människor, befriar dem och ger dem livet åt.
I grundtexten kallas Martas bestyr för diakoni, dvs tjänande. På Jesu tid var könsmaktsordningen glasklar i både samhälle och religion – en lärjunge kunde sitta vid en rabbis sida, dvs sin lärares sida och sen i sin tur undervisa vidare andra lärjungar – i den judiska religiösa traditionen på den tiden som Jesus helt ingick i så var denna undervisningskedja helt buren av män – män undervisade män. De tolv lärjungarna är som bekant bara män.
Men i kretsen runt Jesus fanns många kvinnor och Jesus vidgar lärjungaskapet att handla om alla människor, oavsett kön eller etnisk eller religiös bakgrund.
I Lukas berättelse beter sig Maria som en man, dvs hon går inte in i den givna kvinnorollen av att stå i köket och fixa med maten och tjäna sin herre utan hon sätter sig vid Jesus för att lyssna till hans ord. När Marta pekar på detta oerhörda att Maria inte gör det som förväntas av en kvinna får hon inget gehör hos Jesus – tvärtom berömmer Jesus Maria för han hon bryter mot sin tids patriarkala mönster.
Detta kan vara värt att notera även i vår tid då det stundtals blåser konservativa kristna vindar som vill att kvinnan ska vara underordnad mannen och som säger att det andliga livet är förbehållet mannen och det mer jordiska, kroppsliga är förbehållet kvinnan.
Jesu ord och handlingar visar att man inte kan låsa fast kyrkan i en ordning där det förflutna tillåts binda framtiden – tvärtom präglas hela Nya testamentet av uppbrott, en ständig vilja att tolka kärleksbudet och ta ansvar i nya situationer. Därför bryter Jesus och lärjungarna mot sabbatsbudet – för nästans skull. Därför är det kvinnorna som kommer med det viktigaste budskapet om att Kristus har uppstått från de döda.
Gud är den levande, skapande guden och Gud är en barmhärtig gud, som det står i dagens GT-text.
I Jesu hållning finns inte heller uppdelningen andligt-kroppsligt där det andliga skulle ses som finare än det kroppsliga. Nej tillvaron är EN och Gud har skapat man och kvinna till jämlikar, Gud har skapat hela världen och Gud såg att det var gott.
Evangelietextens budskap är inte att Marias val är bättre än Martas utan själva poängen är att vi har både Marta och Maria inom oss – det han säger till Marta, att inte vara orolig och leva i prestationsångesten och det han säger till Maria, att hon är lika välkommen som någon annan att få vara i bönens och teologins gemenskap- detta är befriande evangelium till både Marta och Maria. Och budskapet till oss är må bön och handling bli ett.
”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka”, säger profeten Jesaja i Gamla testamentet. Båda dessa poler – stillheten och styrkan – behövs i vårt liv. För vi har både Marta och Maria inom oss. Det farliga är när den ena tar över på den andras bekostnad – när vi tror att vi måste prestera oss till ett människovärde eller när vi tror att bara vi drar oss undan i bön och stillhet och struntar i världen är vi goda kristna. En stillhet utan styrka blir världsflykt och religiös egoism, en styrka utan stillhet tenderar att bli prestationshets och moralism.
Evangeliet gör upp med kontrastföreställningen – det är inte antingen-eller utan om både ock! Vi är kallade att få vara de vi är och att få förverkliga vår innersta längtan som är Guds mening med oss. Och som vår reformator Martin Luther uttrycker det i skriften En kristen människas frihet – en kristens liv har två riktningar – riktningen mot Gud och mot nästan. Ett är nödvändigt: att älska Gud och nästan.
Vi är kallade att likt Marta göra tjänst hos nästan i vår vardag, i vårt arbetsliv i politik och samhälle och vi är kallade likt Maria att ha vår uppmärksamhet mot Kristus och kan vila i Guds omsorg om oss – ja ”vila i den tillit som skapar världen” för att låna Karin Boyes ord.
Bönens livshållning omfattar hela livet!
Den tyske motståndsmannen och prästen Dietrich Bonhoeffer som var här i Sigtuna på hemligt besök 1942 och som sen sattes i fängelse av nazisterna – han brukade prata om att ”vända sig utåt i bön” – bönens uppgift är att få oss att stanna till och upptäcka livet som pågår runtomkring – bönen och gudstjänsten är för världens skull!
Birger Norman, författare och poet som ofta var på Sigtunastiftelsen men också skrev krönikor i Metallarbetaren föregångarna till tidningen jag en gång var chefredaktör för, Dagens Arbete. Han har skrivit:
Ӏr det politik
att bedja?
Nej, det är inte politik,
det är inte ens moral.
Att bedja är
att bli en hundnos
i världen.”
Alla som är hundägare vet att hunden har en enormt känslig nos som kan registrera tiotusentals nyanser och en hund nosar inte högfärdigt upp i luften utan nära marken. Att vara i bönens livshållning är ett underifrånperspektiv, att öva sin känslighet för det som sker i runtomkring i vårt samhälle och vår värld, att känna vår nästas behov och värna det som förenar oss i vår djupaste mänsklighet. Den som inte tar avstånd från rasismen, förnekar sin Mästare.
Ibland när livet är som svårast och orden inte räcker till finns den ordlösa bönens tystnad som bär genom mörker, sorg och djupaste tvivel. När vi befinner oss i missmodets dal och tillvarons mörker riskerar att släcka vårt hopp då blir stunden av stillhet en läkeprocess – en återställelse av Guds goda skapelse.
Den ordlösa bönen blir så en relation till livet självt och ger oss kraft att orka. Löftet finns där, du är inte ensam, uppståndelsens morgon kommer. Mörkret förvandlas till gryningsljus.
Eller som Sigtunastiftelsens Olov Hartman uttrycker det i en underbar bön:
”Endast detta återstår mig: att lita på ditt löfte tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp. Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop. Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.”
Ja ett är säkert: Du är buren och älskad och kallad att älska – och att vara en hundnos i världen.
Helle Klein
