Birgitta Ohlsson – Jag är härdad men inte förhärdad

TEXT: LISBETH GUSTAFSSON FOTO: MAGNUS ARONSON   

– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang, säger Birgitta Ohlsson. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte så illa vid mig längre av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad. I höst kommer hon till Sigtunastiftelsen för att berätta om sin nya bok Hon jag en gång var.


Birgitta Ohlsson har en särskild närhet till Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Den skulle bli hennes begravningskyrka om hon inte hade överlevt den aggressiva bröstcancern som drabbade henne 2021. Allt var planerat i detalj inklusive gravplatsen ute på kyrkogården. Nu kommer hon i flygande fart från ett valmöte i Uppsala och vi möts framför altarringen i kyrkan. Vem är hon idag och vilka livslärdomar bär hon med sig?

Det har inte varit enkelt för Birgitta Ohlsson att skriva boken om sin kamp mot två dödliga cancerformer inom loppet av tre år. Hon jag en gång var (Bokförlaget Forum) är en sårbar och ärlig skildring om att leva med skalligt huvud, likblek hud, ett ansikte utan ögonfransar och avklippta flätor. Hon ville skriva en bok, säger hon, för att ”jag saknar henne så mycket, hon jag en gång var.”

Vi har fått låna två stolar och sitter i eftermiddagssolen under de höga fönstren i kyrkans kor.

– Allt började med att jag missade en mammografitid i januari 2021. Jag hade fått tjänst vid National Democratic Institute i Washington våren 2020 men flytten blev försenad på grund av pandemin. Jag satt i videomöten dagarna i ända om det som hände i USA. Kongressen hade stormats, den amerikanska demokratin var attackerad inifrån och jag var intensivt upptagen av jobbet.

– Efter några månader upptäckte jag att något var fel. En sommarkväll när jag skulle natta mina döttrar kände jag en ovanlig stelhet i ena bröstet och armhålan. Dagen efter ringde jag min husläkare och blev akut remitterad till Karolinska sjukhuset för mammografi och ultraljud. Diagnosen var bröstcancer, spridd med metastaser till lymfkörtlarna i armhålan.

Under de kommande två åren fick Birgitta Ohlsson trettiofyra omgångar med cellgifter. Ena bröstet opererades bort liksom ett stort antal lymfkörtlar. Familjen var nu bosatt i Washington och själv arbetade hon heltid med demokratifrågor under hela behandlingsperioden. Efter bröstcancern hoppades hon att livet skulle återgå till det normala. Men i januari 2024 slog en ny cancer till – snabbt och utan förvarning.

– Vi hade haft en helt vanlig helg med barnen, sportat och shoppat när jag plötsligt började kräkas efter middagen. Nästa dag åkte vi till akuten och där konstaterades först att jag hade lunginflammation och svår blodförgiftning, sepsis. Jag hade dessutom fått terapirelaterad akut leukemi, orsakad av cellgifterna som skulle rädda mig från bröstcancern. Det drabbar bara en halv procent av alla bröstcancerpatienter och utan behandling riskerar man att dö inom ett par veckor.

Problemet var att hon hade nått sin livstidsdos av cellgifter. Läkarna prövade sig ändå fram med nya moderna cellgifter. Kroppen blödde men klarade inte mer och blodvärdena var kritiska. Efter femtio dagar på sjukhus var det enda som återstod en stamcellstransplantation men läkarna tvekade. Hon fick veta att femton procent dör av själva transplantationen och att tjugo procent riskerar att få tillbaka bröstcancern i en aggressiv form. Det är nu läkarna börjar tala om palliativ vård, att hennes kropp inte klarar en tyngre behandling – men Birgitta kunde inte ta in det. Kanske ett utslag av förnekelse, tänker hon, men också en järnvilja att inte ge upp.

– Jag talade mycket med min man, mina föräldrar och mina barn och fick – inte en uppenbarelse – men jag blev väldigt övertygad om att jag skulle göra en stamcellstransplantation. Det var mitt livs svåraste beslut, men allt gick bra och efter tre veckor skrevs jag ut från sjukhuset om än med vissa restriktioner.

– Mediciner kommer jag att behöva äta under resten av mitt liv för att hålla bröstcancern och leukemin i schack. Mitt immunförsvar är inte det bästa och det tar tid att komma i kapp med alla vaccinationer. Efter en stamcellstransplantation är man som en nyfödd bebis med noll vaccinationer i kroppen. Men det går framåt!

Birgitta Ohlsson kommer till Sigtunastiftelsens kulturhelg i oktober för att prata om sin nya bok ”Hon jag en gång var”.

Det är en hoppfull Birgitta som möter oss i Adolf Fredriks kyrka. Nu planerar hon inte längre för sin begravning utan för att leva och göra världen bättre. Hon har valt att vara öppen om sin sjukdom för att det kan hjälpa andra. Hon berättar också om trons betydelse genom livet, liksom tvivlets i mörka stunder.

– Jag har alltid haft lätt att finna andlighet och ro i kyrkan. Som liten gick jag i Örebromissions söndagsskola hemma i Tokarp utanför Linköping. Det gjorde alla eftersom det bara var Filadelfia som hade söndagsskola. Mina föräldrar har alltid varit aktiva i Svenska kyrkan och mina morföräldrar i Västerbotten var religiösa. Min man och våra döttrar tillhör den judiska församlingen och vår yngsta dotter blir snart bat mitzva.

– Men när jag fick bröstcancer fick jag problem med min tro. Jag blev jag nästintill gudsförnekare. Och när leukemin slog till blev det Bye, bye God!

I Washington vårdades Birgitta på ett jesuitiskt katolskt sjukhus i nästan femtio dagar. Där kom ständigt pastorer och erbjöd henne samtal men hon tackade länge nej. En askonsdag när allt kändes väldigt mörkt bjöd hon ändå in en svart kvinnlig baptistpastor som tecknade korset på hennes panna.  ”Kom ihåg, o människa, att du är jord, omvänd dig och tro evangelium”. På nattygsbordet stod en ikon som hon fått av vännen och prästen Cecilia Wikström och runt armen hängde en Frälsarkrans. Hon minns hur hon stirrade på Nattens pärla och tänkte på orden: ”För att uppleva dagen måste man utstå natten”

– Jag känner igen mig i bibliska karaktärer som Job som upplevde sig utsatt för orättvist lidande. Varför händer detta mig, var också min fråga. Jag har försökt att göra gott i mitt liv och stöttat andra. Och ändå …

Birgitta har alltid stått nära sina föräldrar och de har gett henne mycket stöd. Pappan reste flera gånger till USA för att sitta vid hennes sida på sjukhuset. Mamman skrev långa innerliga brev med fina dikter, psalmer och intervjuer med människor som överlevt cancerdiagnoser. Hon minns dikten av Karin Boye:

Men det kommer nätter, de kommer och de kommer igen, då man måste se om sina gränser och flytta sina märken, då man måste finna sig till rätta med nya och förödmjukande upptäckter. 


Det har gått några år sedan Birgitta Ohlsson skrev boken Duktiga flickors revansch. Det var samma år, 2017, som hon utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna.  Problemet är inte att kvinnor satsar för högt, utan att de satsar under sin förmåga, var hennes budskap. Hon ville visa att hon stod för en annan typ av liberalism som inte samarbetar med högerkonservativa och auktoritära partier. När kritikerna försökte få bort henne tappade hon till slut lusten och lämnade politiken. Som alltid med ett visdomsord, den här gången citerade hon Ingrid Bergman: ”Framgång är att få det du vill ha. Lycka är att vilja ha det du får.”

Vem är då Birgitta Ohlsson idag efter otaliga sjukhusvistelser, operationer och biopsier? Är hon fortfarande den duktiga flickan?

– Ja, men den duktiga flickan har lärt sig att ta emot. När jag blev sjuk överraskades vi av den stora generositeten från arbetskamrater som kom med stora lasagnebrickor och erbjöd sin hjälp. USA kan verka hårt och kallt på många sätt – 27 miljoner människor har inga sjukförsäkringar – men det finns en fantastisk generositet hos amerikanerna. Som svenskar blev vi först förvånade och jag minns att maken sa: ’Tror de inte att jag kan laga mat till mina barn?’

I sitt Sommarprogram i P1 2024 delade hon ett visdomsord av Martin Luther King:

Vi måste acceptera begränsade besvikelser men aldrig förlora vårt obegränsade hopp. Så är det också för Birgitta Ohlsson, hon har inte förlorat hoppet. Visst kan hon sakna den hon en gång var, men kärnan är intakt.

– Jag har fått behålla min idealism och mitt engagemang. Jag har fått en större mental styrka efter femtio cellgiftsbehandlingar och tar inte längre så illa vid mig av alla påhopp och nålstick i politiken. Jag är mer härdad – men inte förhärdad.


Birgitta Ohlsson kommer till Sigtunastiftelsens kulturhelg den 16 – 17 oktober för att prata om sin nya bok hon jag en gång var. Du möter henne i ett samtal med Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Läs mer

Välkommen till humanismens högborg!

TEXT: HELLE KLEIN FOTO: MAGNUS ARONSON

I vintras visade vi filmen ”Den svenska länken” på Gröna Ladan. Humoreliten med Henrik Dorsin i spetsen gestaltar berättelsen om den grå eminensen på utrikesdepartementet, Gösta Engzell. Med sin administrativa förmåga och starka etiska kompass kom han att rädda tusentals judiska flyktingar till Sverige.

Sigtunastiftelsens egen Gösta Engzell hette Harry Johansson. Han rekryterades från kristna studentrörelsen i Lund till att bli Manfred Björkquists assistent. Senare blir han chef för det Nordiska Ekumeniska Institutet som Björkquist grundar 1940 på Sigtunastiftelsen. Under kriget och nazisternas härjningar i Europa blir institutet i all hemlighet en sambandscentral för tyska motståndsmän.

En av de mest kända motståndsmännen hette Dietrich Bonhoeffer vars berättelse vi har berättat tidigare. Men det visar sig att det var betydligt fler antinazistiska motståndsmän som kom till Sigtunastiftelsen och utbytte information. Spindeln i nätet var Harry Johansson. Läs vår kultur- och bibliotekschef Anders Claessons spännande essä ”Den kristna länken”.

Förra året kom boken ”Tisdagsklubben – Amelie Posses antinazistiska motståndsrörelse” av Johan Erséus ut. En hemlig antinazistisk förening skapades av intellektuella i Stockholm under kriget. Manfred Björkquist och Harry Johansson samlade en liknande grupp som kom att kallas Sigtunagruppen. De sågs regelbundet under hela kriget och resonerade om hur de bäst kunde stötta den spirande demokratirörelsen som trots allt fanns i Tyskland och som offrade livet i kampen mot Hitler.

Som en röd tråd i Sigtunastiftelsens historia går alltsedan starten 1917 försvaret av människovärdet, bildningen och demokratin. Det kan handla om att värna det fria ordet genom diktarkonferenser på 1930- och 40-talen och att vi varje år ger generösa vistelsestipendier åt författare som behöver en rofylld plats för sitt skapande. Det kan också handla om vårt Abrahamsbarnarbete. Läs om de speciella julkrubbevisningarna som vi har i december. Kolla också in vårt symposium 5 september på temat Motståndskraft där vi lär av historien och tar ut riktningen för framtiden. Alla tre ordföranden för LO, TCO och SACO medverkar.

Till vår värdegrund hör även hållbarheten, den sociala och ekologiska. I samarbete med Eva Backen och Sigtuna Slottshonung har vi nu två bikupor där drottning Astrid regerar i den ena och prinsessan Ingegerd i den andra. Biodling och egen honungsproduktion hjälper oss att värna den biologiska mångfalden liksom kulturhistorien och hantverket. Låt dig inspireras av vår köksmästare Morgan Fredrikssons recept på en god skördesallad med honungsvinägrett.

Till Sigtunastiftelsen kan du komma som konferensgäst eller privatgäst. Här kan du i dialog med andra dryfta vår tids angelägna frågor eller bara njuta av underbar mat och musik eller leva en helg i retreatens förunderliga tystnad. Här får du bara vara dig själv.

Välkommen till humanismens högborg där gästfrihetens idé råder och försvaret av människovärdet aldrig upphör.

Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen