Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein, författaren Pernilla Glaser och Susanna Alexius, docent i företagsekonomi kommer under hösten 2026 och våren 2027 att leda en helt ny utbildning för högre chefer. Det övergripande temat är ”Hålla i rörelse”, en formulering som fångar utmaningen i att vara chef och ledare i en alltmer splittrad samtid.
-Jag har alltid varit intresserad av ledarskapsfrågor och själv gått en del ledarskapskurser genom åren men ofta saknat den här mixen av konst, kultur, det existentiella och ledarskap. Därför känns det så spännande att nu tillsammans med två så erfarna ledarskapskonsulter som Pernilla Glaser och Susanna Alexius skapa en ny typ av ledarskapsutbildning som passar in i Sigtunastiftelsens miljö och idéarv.
Kursen består av fyra internat på Sigtunastiftelsen som inleds i november 2026 och avslutas i augusti 2027. Under dessa tillfällen får deltagarna utforska hur ledarskap kan utvecklas genom tillämpning av ett mer humanistiskt och konstnärligt perspektiv. Genom både fördjupade kunskapsseminarier, samtal och improvisationsövningar ges möjlighet att pröva nya arbetssätt och tillsammans med andra formulera vad som skapar mening, hopp, tillit och uthållighet.
– Just i vår orostid behöver vi stärka det mänskliga ledarskapet och utveckla förmågan att ”Hålla i rörelse”…., säger Helle Klein.
Helle Klein är direktor för Sigtunastiftelsen, journalist och präst i Svenska kyrkan. Hon har en gedigen bakgrund i mediebranschen som tidigare chefredaktör för Dagens Arbete och politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Pernilla Glaser är terapeut, coach, författare och utbildare. Hon arbetar särskilt med tvärdisciplinär samverka och är ansvarig för Studium Generale på Sveriges Lantbruksuniversitet. Pernilla har en bakgrund inom scenkonsten och har arbetat med många konstnärliga högskolor och använt konstens metoder för att utveckla grupper och individer.
Susanna Alexiusär ofta anlitad föreläsare och docent i företagsekonomi, verksam vid organisationscentret Score och Handelshögskolan i Stockholm. Hennes forskning handlar om moderna styrideal, samverkan, pragmatisk byråkrati och att navigera komplexitet.
Sigtunastiftelsens labyrintiska byggnad påminner både om ett kloster och en borg, en plats där man gång efter annan förirrar sig i trappor och prång precis så som arkitekten John Åkerlund en gång hade tänkt det. Men viktigast av allt var ändå enkelheten och trevnaden, en idé som väcktes redan vid det första mötet med Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist.
Det är en kylig höstdag i Uppsala 1915. Den unge pedagogen Manfred Björkquist står lutad mot kakelugnen i sitt hem, kanske för att värma sig. I en bekväm stol alldeles intill har han placerat John Åkerlund, en jämnårig elektroingenjör som han kom i kontakt med under ett besök vid Sörängens folkhögskola. Det blir ett livligt samtal hemma hos Björkquist som pågår i tre timmar. Åkerlund själv beskriver det som ”sällsynt starkt och fängslande”. Och nog måste det ha varit så; för bara några dagar senare bestämmer de sig för att resa till Sigtuna för att inspektera en möjlig byggplats. De tar tåget från Uppsala till Märsta där häst och släde väntar och efter två timmars dramatisk färd genom djup snö är de äntligen framme i Sigtuna. Det är en ”yrvädersdag ”och Åkerlund minns resan som mer av en ”båttur genom höga vågor på upprört hav än en skön slädtur.” De tar sig högst upp på en kulle och med snö upp till midjan blickar de ut över Mälaren. Två år senare, i oktober 1917, har deras gemensamma idé om Sigtunastiftelsen blivit verklighet; ett hem, en borg, en skola och en helgedom, står färdigt i Sigtuna. Att det ens är möjligt.
– Ja det är två unga män som båda förefaller ha haft gott självförtroende och ägt frejdigheten, säger Karin Hultén Eriksson, som 2005 disputerade med avhandlingen Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk.
Saknade formell utbildning
Att sätta en etikett på Åkerlund som arkitekt bär henne emot. Men om hon ändå ska försöka fånga hans särprägel är det ett slags fri nationalromantik med inslag av såväl klassicism som jugend och folkhemsfunktionalism. Att han fick Sigtunastiftelsen som uppdrag trots att han inte var skolad arkitekt är dock inte så anmärkningsvärt som man skulle kunna tro. Arkitekten som särskild yrkesgrupp uppstod först under sent 1800-tal och byggherren anlitade ofta någon som genom lämplighet kunde visa sig duglig.
– Arbetet som elektroingenjör verkar inte ha gett Åkerlund de utmaningar han sökte och redan 1907 praktiserade han hos den väletablerade arkitekten Torben Grut och hade många uppdrag med både kyrkor och arbetarbostäder. Han var alltså inte oprövad när han påbörjar arbetet med Sigtunastiftelsen, förklarar Karin Hultén Eriksson.
Processionen på väg till grundstensläggningen 16 juni 1916. I spetsen ärkebiskop Nathan Söderblom och biskop J. A. Eklund. Därefter rektor Manfred Björkquist och John Åkerlund med flera.
Ett hem en borg, en skola och en helgedom
Omständigheterna är allt annat än enkla när Björkquist och Åkerlund ska förverkliga sina idéer från det första mötet i Uppsala 1915. Åkerlunds första skisser är storslagna med tinnar och torn, men det är dyrtider på grund av kriget och när grundstenen läggs 1916 har man ännu inte löst frågan om finansiering. Det finns inte heller någon byggmästare som är kontrakterad. Åkerlund går tillbaka till ritbordet och presenterar ett nytt förslag som är både mindre och enklare till sin utformning.
– Åkerlund är en pragmatiker som lyssnar in både beställarens önskemål och platsens själ. Björkquist bars av den kanske något paradoxala idén om att Sigtunastiftelsen skulle vara ett lutherskt kloster, där inspiration från södra Europa skulle paras med nationella associationer.
Det är alltså inte bara ekonomin som sätter gränserna för utformningen utan också Björkquists önskan om att platsen skulle präglas av enkelhet och askes. I de senare ritningarna, de man valde att gå vidare med, smyger sig huskropparna in i terrängen med stor ödmjukhet för de stora furorna. Det finns ett samspel och en respekt för naturen som också stämmer väl in i tidens influenser från Arts and craftsrörelsen. Olaus Petrikapellet, helgedomen, som först hade utformats med en väl tilltagen spira blir i stället ett fyrkantigt torn med valmat tak som för tanken till Sigtunas kyrkoruiner. Tornets tjocka murar leder tanken till borgen – en symbol för kampen om, men också försvaret av, Sigtunastiftelsens andliga värden. Åkerlund studerade särskilt cisterciensernas arkitektur, något som är tydligt i Rosengården med dess arkader och omgivande gästhemslängor. Där skulle gästerna uppleva känslan av ett hem med möjlighet till rekreation, samvaro och samtal kring samtidens viktiga frågor. Folkhögskolan, skolan, som var hjärtat i Sigtunastiftelsens verksamhet fram till början av 1990-talet, fick en betydligt betydligt mindre gård än den som ursprungligen planerades och den som studerar Åkerlunds ritningar noga noterar att en hel länga som var tänkt för folkhögskolans räkning saknas i verkligheten. Den slutna borgen blev aldrig färdigställd.
Enkelhet och öppenhet
Kanske var det ändå så att de ekonomiska begränsningarna skapade en plats som trots allt låg närmare platsens själ? En enkelhet och en öppenhet där lugna, osmyckade väggfält gav en känsla av lugn och en skönhet som ligger i proportioner, perspektiv och ytbehandling i stället för kostbar utsmyckning, menar Karin Hultén Eriksson.
– Enkelheten gör också att Åkerlunds detaljer framträder desto tydligare. Det är ofta brutna tak, medvetet utformade men ofta relativt små tryckta entréer, loggior som både binder samman och delar. Det centrala är trevnaden som uppnås genom träinslag och dov färgsättning – ofta i bruna, grågröna eller blå toner. Möblerna har i regel en arkaisk framtoning. De öppna spisarna var också något av en åkerlundsk specialitet.
Skolor och fjällstationer
Efter det första strapatsfyllda besöket i Sigtuna 1915 återvänder Åkerlund till Sigtuna vid ett flera tillfällen. Nu med betydlig bekvämare färdmedel. Tjugo minuter i uppvärmd buss i stället för två timmars slädfärd som han själv konstaterar i Sigtunastiftelsens jubileumsskrift från 1942. Vid det här laget har han bidragit till att den lilla tysta staden förändrat sin karaktär och alltmer förknippas med skolstaden Sigtuna. Under denna tid har också gjort sig ett namn som Svenska Turistföreningens arkitekt med fjällstationerna Saltoluokta 1918, Kvikkjokk 1928 och Grövelsjön 1937 på meritlistan. Knappt tio år efter Sigtunastiftelsen tillkommer två nya läroverk med Åkerlund bakom ritbordet. Sigtunaskolan 1924, det som idag är Hotell Kristina och Sigtunastiftelsens Humanistiska läroverk 1926, ett Akropolis i miniatyr som skulle framhäva den klassiska kulturens värden. Sigtunaskolan hade en mer funktionalistisk stil som samspelade med uppdraget att fostra den unga generationen för näringslivets utmaningar. Och Åkerlunds gärning i Sigtuna stannar inte där. Han fortsätter att sätta sin prägel på Sigtuna. 1928 påbörjas arbetet med Lekmannaskolan, det som idag är Sigtuna Folkhögskola. Huvudbyggnaden stod klar först 1940 och efter många förslag från Åkerlund fick skolan med sina rödfärgade trähus låna drag från traditionell svensk bondby.
En renässans för Åkerlund
John Åkerlund har satt sin starka prägel i Sigtuna men har aldrig fått någon större plats i arkitekturhistoriska sammanställningar. Troligen för att hans byggnader inte har ansetts vara så renodlade och nyskapande. Kanske en konsekvens av hans filosofi att alltid vara lyhörd för beställarens önskemål som möjligen hade sin grund i att han inte var skolad arkitekt. Men det han saknade i form av utbildning kompenserade han mer än väl med kunskapstörst och nyfikenhet menar Karin Hultén Eriksson. Och bilden av Åkerlund är också på väg att förändras, inte minst för att så många av hans byggnader överlevt tidens tand. Kanske är hans synsätt där ödmjukheten inför uppdraget och lyssnandet efter platsens själ alltid står i centrum på väg mot en ny renässans? Eller som John Åkerlund själv så elegant uttrycker det.
Vad som därvid eftersträvas är att skapa ett trevet hem för Sigtunastiftelsens allvarliga viktiga arbete och att, i den mån så är möjligt, genom gårdar och rum skapa en stämning, en anda, som hör gärningen till och underlättar den. Gärningen är den bärande, rummen och husen äro blott nödvändiga höljen som bli flera och större med gärningens växt. De få dock aldrig överrrösta och bli eget ändamål. De skola blott vara en nödvändig, blygsam, tjänande hjälp. Må de så vara.
Källor: Åkerlund, J; Bro och bygge, Sigtunastiftelsen 25 år
Carlström, B; Sigtunastiftelsen en vandring genom rum och tid,
Hultén Eriksson; Resande i arkitektur: John Åkerlunds liv och verk
