Platsen för det djupaste allvaret och den festligaste festen
Helle Kleins tal vid Trettondagsaftonsfest på Sigtunastiftelsen den 5 januari 2026
Kära trettondagsaftonsfirare,
Varmt välkomna till Sigtunastiftelsen, denna plats för dialoger, möten, bildning, konst, kultur och andlighet – ja för det djupaste allvaret och den festligaste festen, allt det som gör oss mänskliga.
Vad talar man egentligen om på trettondagsafton? Trettonhelgen är en av kristenhetens äldsta högtider – faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Man firade minnet av Frälsarens födelse och högtiden kallades ”den gamla julen”.
I den östliga delen av kristenheten firar med Kristi dopfest. Även Jesu första under – bröllopet i Kanan har brukat firas vid denna högtid. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet – de tre vise männen som följer Betlehemsstjärnans ljus.
Vi brukar tala om tre vise männen trots att det ingenstans i bibeltexterna står antalet utan i Matteusevangeliet nämns bara ”några österländska stjärntydare”. Det är alltså fler än en. I legenden har det blivit tre – tre är ett heligt och herrarna kommer med tre olika gåvor: guld och rökelse och myrra.
Vidare har stjärntydarna i legenden blivit konungar och de bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, och de brukar ställas fram i julkrubban på rad invid stallet där Jesusbarnet har fötts. En är vit, en svart och en brun, och det brukar sägas att en av dem var gammal, en ung och en medelålders.
De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men man kunde inte bättre på medeltiden. Legendberättaren har dock fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk, hela mänskligheten. Julens evangelium om att Gud bli människa gäller hela mänskligheten, oavsett bakgrund. Starkare än så kan knappast människovärdet uttryckas.
Kanske är just trettonhelgens budskap till oss i vår mörka tid, att likt de tre vise männen, inte låta mörkret ta över utan följa ljuset det som är en strimma hopp och hålla fast vid det även om det stundtals känns svårt och hopplöst. Det var i en annan mörk tid, mitt under brinnande krig, 1a världskrig i Europa och det var pandemi med Spanska sjukan som skördade enormt många offer – det var i denna orostid då samhället höll på att brytas sönder av ett allt hårdnande polarisering, social ojämlikhet, rösträtten gällde ännu icke alla och demokratin hade inte genomförts. I denna utmanande orostid drömmer ungkyrkorörelsens Manfred Björkquist, Nathan Söderblom, Einar Billing med flera om att skapa platsen för dialog, för humanism, bildning och människovärde. Visionen om Sigtunastiftelsen tog gestalt.
Manfred Björkquist och den unga arkitekten John Åkerlund åker tåg från Uppsala till Märsta en vinterdag 1915, det snöar ymnigt – ja yrväder råder De får ta släde från Märsta till Sigtuna och slädturen beskrivs av John Åkerlund som en vådlig färd…
– det var mycket snö i drivor så att färden utmed den gamla slingrande smala vägen mer liknade en båttur genom höga vågor på ett upprört hav än en skön slädtur”, berättar Åkerlund.
Slädturen från Märsta till Sigtuna tog två timmar. Kommunikationerna var lika dåliga då som nu kan man säga. Staden låg tyst och snön yrde. Här var det bara en eländig kulle med tallar. Sagt o gjort Manfred och John stegar upp var Sigtunastiftelsen skulle kunna ligga. Sen kravlar de sig ned till den enda restaurang som då var öppen, nämligen på Stadshotellet. Där träffade de Lantmäteriets man och åt en middag med honom och tittade på tomtritningar. Vid denna stund hade de ingen tomt, inga pengar och inget bygglov. Men de hade en vision.
Det var krigsvinter och svinkallt så vid efterrätten beställde lantmäteriets man in vantar. Sen blev det slädfärd hem igen. De hade en vision och två år senare, 1917 kör verksamheten i gång. Kapellet var inte riktigt färdigbyggt och några salar återstod men i augusti 1918 hålls en pampig invigningshögtid där präster och biskopar tågar tillsammans med Manfred och John och personal på stiftelsen genom staden. Ärkebiskop Nathan Söderblom håller tal och lyfter fram Sigtunastiftelsens eget lösenord: Gud verkar ännu alltjämt.
Söderblom betonade att tron på att Gud är Skaparen innebär att världen aldrig kan ses som färdig. Han varnade för att enbart se till traditionen, som om allt är sagt och gjort en gång för alla. Han påminde om att Gud verkar alltjämt och att vi alla är kallade att vara medskapare.
I den andan har aldrig Sigtunastiftelsen slagit sig till ro och ansett sig färdig utan i varje tid tolkat sin idé till gagn för människors bästa. I den andan har det byggts om och byggts till, renoverats, bytts möbler men också restaurerats, lagats och tagits om hand. I den andan har det vid varje nytt decennium tagits ut en ny riktning alltmedan grunden orubbligt ligger där. Vi är både förvaltare och förnyare. Gud verkar alltjämt.
Vid 25-årsjubileet 1942 tackade kronprins Gustaf Adolf för maten och talade om Sigtunaandans betydelse som ”klimatförändrare och oöverträffad brobyggare i vårt svenska samliv”, en bra sammanfattning av vår kallelse att vända polarisering till dialog och att vara brobyggare mellan olika grupper i samhället och mellan andlighet, kultur, vetenskap och bildning.
Just 1942 när man firade 25 år var det återigen brinnande världskrig i Europa. De auktoritära rörelserna hade växt fram i land efter land. När Hitler tog makten 1933 och nazisterna började bränna böcker i Berlin sa Sigtunastiftelsen: Vi ska vara författarnas plats, den fria litteraturens och kulturens plats. Den första diktarkonferensen samlas här 1935 och vårt fina bibliotek invigdes samma år. Därefter blir Sigtunastiftelsen en mötesplats i all hemlighet för motståndsmän mot nazismen – den mest kända av dem som kom hit en majdag 1942 var Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och antinazist. Det är en spännande historia och Sigtuna blev ett nav för tyska och norska motståndsrörelsen och här bildade Manfred Björkquist en Sigtunagrupp likt den Tisdagsklubb som Amelie Posse bildade bland intellektuella i Stockholm vid samma tid.
När kriget så äntligen tog slut 1945 ställde Sigtunastiftelsen om och blev sjukhus för judiska flyktingar, främst kvinnor och barn. Vaktmästarparet Arvid och Märta Thelander betydde allt för dessa flyktingar som kallade dem för pappi och mammi.
Som en röd tråd från den vintriga yrvädersdagen 1915, genom decennium efter decennium på Sigtunastiftelsen, går försvaret av Människovärdet. I snöstormen här på tallkullen bestämde sig Manfred Björkquist för att förverkliga den kristet humanistiska idén som betonar det vi har gemensamt men inte skyr olikheten, däremot som avskyr murbyggeriet och fromleriets sekterism, som alltid vill öppenheten och aldrig upphör att försvara Människovärdet, Mångfalden och Medmänskligheten.
De kristna texterna och de antika författarna talar om att hoppet är det sista som överger människan och att så länge det finns liv finns det hopp. När folkrörelserna där ungkyrkorörelsen var en bland många bröt fram och demokratiserade Sverige i början av 1900-talet förmådde de vända vanmakten till en längtan – i hopplösheten gror ofta tillbakablickandets saknad medan i hoppet gror längtan efter det nya och tron på att en annan värld är möjlig. Vi behöver odla vår längtansvarelse mer i denna tid av hopplöshet och uppgivenhet.
”Vårt liv – sa den helige Augustinus – är längtans gymnastik” – längtan drev Sigtunastiftelsens grundare och mot alla odds blev visionen verklighet. Det är nu 110 år sedan grundstenen lades i marken 1916 – också då en blåsig dag dock utan snö. När grundstenen lades hade man inte hela finansieringen klar men visionen bar. 1917 samlades de första folkhögskoleeleverna och de första konferenserna hölls här inne i denna sal. Här firades också livets högtider. Sigtunastiftelsen verkar alltid mellan de två polerna – återhämtning och engagemang, det kontemplativa och det kreativa, allvar och skratt, vardag och fest.
I kväll är det fest och vi ska njuta av god mat, trevligt sällskap – och vi ska dansa, ja den som vill förstås. Det blir dans till en förnämlig orkester, nämligen till The Nalen Legacy Octet under ledning av Carl Bagge. Det är ett nybildat band som spelar arrangemang från Nalens 1950-tal. Carl Bagge har fått tillgång till originalkompositioner och arrangemang signerade Bengt Hallberg, Georg Riedel och Lars Gullin. I denna åttamannaorkester kommer vi i kväll möta några av vår tids bästa svenska jazzmusiker.
Dans är ingen verklighetsflykt nej det är att tro på framtiden – att dansa är att bejaka livet, att ställa sig på livets sida mot dödens och destruktionens makter. Och jazzen som en gång i tiden ansågs farlig och syndig men som i själva verket var en motståndshandling – de svartas motstånd till förtrycket och rasismen och som sen blev ungdomens musik, framtidens signum. Jazzen är improvisationens inte dogmatismens musik, en fundamentalist förstår sig inte på jazz – är det något vi behöver i vår mörka tid när de auktoritäras människoföraktande idéer marscherar fram igen är det jazzens förmåga att ändra rytmen, att hitta det där andra groovet och ständigt skapa nytt.
I den underbara filmen Blecktrumman berättas om den lilla pojken i krigets Berlin som är krympling. Han kan skrika så att han krossar glas och han spelar på sin älskade blecktrumma. Vid den stora nazistparaden på stadens idrottsplats gömmer sig pojken under läktaren med sin trumma och på ett fenomenalt sätt följer han marschtrumman i orkestern men så börjar han ändra lite på rytmen och marschen övergår i vals och plötsligt börjar militärerna ta små valssteg och alla dansar och folket börjar le mot varandra – de spända hakorna försvinner. Där förr hårdhetens och hatets taktfasta dunk rådde råder nu kärlekens och ömsesidighetens rytm. Ja våldets och hatets ordning går att rubba.
Trettondagshelgen är ljusets, hoppets och festens högtid. Och vem vet om inte de tre vise männen tog några danssteg av glädje när de kom fram till krubban med Jesusbarnet.
Varmt välkomna till trettondagsaftonsfest!
Helle Klein, direktor för Sigtunastiftelsen
