Hej Sorin Masifi – författarstipendiat på Sigtunastiftelsen

TEXT: ELIN CULLHED FOTO: SEBASTIAN LÖNNLÖV

Vad arbetar du med här på Sigtunastiftelsen?
Jag arbetar med ett större prosaverk som kretsar kring frågor om plats, sorg, och historia, de platser jag återkommer till i mitt skrivande är ju Sverige och Kurdistan (samt den tredje platsen som uppstår genom språket och skrivandet.) Allting är som sagt trevande när man skriver på något nytt, men det är vissa frågor som har utkristalliserat sig och det är frågor om människans relation till platsen, och platsens infrastruktur, dvs. hur en plats skapas och upprätthålls, och hur platsens infrastruktur påverkar alla aspekter av mänskligt liv, hur vi älskar och sörjer på den platsen, och hur man kan försonas eller fortsätta leva på en plats som en gång har förstört en. På den platsen finns också poeterna, det är platsens poeter, de är centrala i mitt nya verk, där dialogen med tidigare svenska poeter är viktig, för att ett centralt tema är just att undersöka hur dikt och liv alltid går in i varandra.

Du är i år aktuell med en ny bok, vad kan du berätta om den?
Min nya bok är en dokumentär diktberättelse som handlar om massmedialt och rättsligt övergrepp som drabbade mig och min familj. Berättelsen är del av en större berättelse om kurdiska liv och erfarenheter i Sverige, där erfarenheter av rasism och avhumanisering skildras. Jag tänker att den här boken framför allt handlar om språk, och språkets makt och förmåga, hur språk används för att avhumanisera andra, och hur den erfarenheten av avhumanisering faktiskt känns in på bar hud, och hur dikten kan skildra det. Sen är dikt i sig ett stort tema i min bok, och hur dikten ses som en ren källa som kan ge tillbaka människor ord, och språk. Självfallet handlar boken också om gud som ett avgörande vittne, en närvaro och en ständig samtalspartner, samtal som också går via det språkliga och icke-språkliga.

Hur har det varit att vara här?

Det har varit otroligt välgörande att vara omhuldad av en plats på det sättet som man är på Stiftelsen. Det är också ovärderligt att få så mycket sammanhängande skrivtid. Och för någon som inte är så förtjust i att resa så var det skönt att kunna vara bortrest, men ändå befinna sig på ”hemmaplan” för att få skrivtid, Sigtuna är en plats jag redan har en relation till, och som jag brukar besöka, då jag tidigare i mitt liv har bott i Märsta, och jag har kvar familj där.

Har du fått någon favoritplats att arbeta vid?
Jag tycker om att röra mig mellan olika platser/skrivstationer, om det är möjligt. När jag var på Stiftelsen kunde jag inleda på en plats på morgonen, sedan en annan plats efter lunch, bryta av med en promenad, och sedan ytterligare en ny plats. Jag tyckte mycket om att sitta högst upp i rummet Eftertanken och så tycker jag mycket om att sitta vid fönsterplatserna i biblioteket, helt klart en favoritplats eftersom man kan se ut mot träden.

Har du mött någon kul kollega?
När jag var på stiftelsen var det inga andra författarkollegor där. Däremot träffade jag två forskare, en från litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet och en från kriminologin på Stockholms universitet. Vi hade väldigt intressanta samtal, och det var trevligt och givande att få prata med dem om deras forskning och en massa andra saker.

Läs mer om Sigtunastiftelsens författarstipendier

Den perfekta platsen för gränsöverskridande möten

TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: MAGNUS ARONSON


De senaste åren har Sigtunastiftelsen arrangerat två konferenser om narrativ medicin. Våren 2026 väntar en tredje och vi bad en av intiativtagarna, överläkaren Valdemar Erling, att dela med sig av sina erfarenheter från konferensen, men också förklara vad narrativ medicin faktiskt betyder.

Valdemar Erling har tillbringat förmiddagen med fyra läkarstudenter. Han är överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och specialist på hematologi där han framför allt möter patienter som drabbats av blodcancern myelom, en cancersjukdom som uppstår i benmärgen där blodet bildas.
Förra veckan frågade en av studenterna – Valle, har du hört talas om det här med narrativ medicin? Valdemar Erling skrattar vänligt och roat när han berättar.

– Det började i Kungälv med ´luciatåget´, säger han och fortsätter – ”Man går rond bland patienter som ligger sin säng. Det kommer en skara vitklädda personer på rad som ställer sig i en halvcirkel och tittar ner på den som är sjuk. Det är ingen bra miljö för den som är patient. Det bryter dessutom mot sekretesslagen eftersom alla i rummet kan höra vad som sägs”.
Som ung försökte han efterlikna de mera erfarna läkarna genom att ronda så snabbt som möjligt med målet att vara klar före förmiddagsfikat. En dag när han påtalade att det gått extra snabbt kommenterade en av sjuksköterskorna.

– Men du vet väl att jag får gå runt sedan och förklara för patienterna vad det var du sa?” Det här dröjde sig kvar i Valdemar Erling. Skulle det kunna vara möjligt att skapa ett annat sätt att återkoppla provresultat, medicinering och riktning framåt? Skulle man kunna omvandla ´luciatåget´ till ett riktigt möte mellan patient och vårdpersonal?

I stället för att gå runt och ronda så skapades på Kungälvs sjukhus ett rum dit patienten fick komma. Där fanns stolar för vårdpersonalen och patienten att sitta på, där gick det att stänga dörren till korridoren utanför och därinne kunde också patientens egen berättelse om sin situation få utrymme. Efteråt kunde man konstatera att patienterna berättade helt andra historier. Detta ledde till att man nådde större samförstånd och ökad förståelse för den enskilda patientens situation och nödvändiga åtgärder.

Att drabbas av exempelvis leukemi är ju att plötsligt befinna sig i existensen ytterlighet”, säger Valdemar Erling. Man kan säga att det handlar om anamnes, att få en berättelse för att kunna ställa diagnos och veta vilka insatser som behöver vidtas, men det är ju så mycket större än så. Att lyssna till patientens egen berättelse ger också ökade möjligheter att hjälpa patienten att hantera sin sjukdom. Vi vet ju att när man blir sjuk så påverkar det hela livet. Det är ju egentligen inget nytt med narrativ medicin, ändå behöver det återerövras och synliggöras.

Valdemar Erling skrattar lite igen och säger att han blivit långsammare i mötet med patienterna, att han lärt sig lyssna bättre och att han är uppmärksam på hur stolarna står så att han kan vara vänd mot den patient han möter. Han är mån om att få ögonkontakt och tittar inte i datorn under samtalet. Han menar att denna långsamhet gör att tiden i mötet kan användas optimalt. Att det till och med skulle kunna sägas vara ett sätt att spara tid.

Med övning kan man bli jättebra på att göra benmärgsbiopsier, men det är ju egentligen på samma sätt med lyssnandet. Man behöver öva sig på att höra det som berättas”.
2016 bildade Valdemar Erling Svensk förening för narrativ medicin som vill främja ett annat förhållningssätt till patientmöten genom koppling till kultur, reflektion och kunskap. Ett möte med Rita Charon, professor i just narrativ medicin vid Columbia University, i hennes helt överbelamrade arbetsrum, har varit en av inspirationskällorna.
-Det handlar om att arbeta med värdefrågorna i vården”, säger Valdemar Erling –”att se personen bakom sjukdomen och att få tänka över vad som är läkekonst i ordets verkliga innebörd, och det behövs platser och arenor för det”.

En gång i tiden spelade Valdemar Erling i bandet Ideell Rebell. På senare år har han främst spelat med gruppen Valdemar, så kopplingen till musik och konst ligger nära.
Att ha den nationella konferensen i narrativ medicin med titeln ”Berättelsens kraft” på Sigtunastiftelsen i mars 2025 kändes som en självklarhet.
– Det är den perfekta platsen för gränsöverskridande möten vetenskap, konst och litteratur med berättelsen i centrum”.