TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: MAGNUS ARONSON

Texten bygger på Kerstin Dillmars Predikan 9 e trefaldighet Mariakyrkan, Sigtuna 17 augusti 2025

Den 6 oktober 1942 vigs Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare, till präst här i Mariakyrkan. Det har föregåtts av bildandet av Stockholms stift den 1 juli samma år. Följande dag samlas det nya stiftets prästkollegium och vid en omröstning visar det sig att Manfred Björkquist är en av de tre främsta kandidaterna till biskopsämbetet. När denna omröstning läggs samman med Domkapitlets omröstning står det klart att Manfred Björkquist fått exakt samma antal röster som Gustaf Aulén -och man bestämmer sig för att dra lott. Lotten föll på Manfred Björkquist – som ju läst pedagogik, filosofi och teologi, som varit ledade inom ungkyrkorörelsen, som grundat Sigtunastiftelsen mitt under första världskriget och senare Förbundet för Kristen Humanism – men han har ju aldrig verkat som präst och man behöver ordna det nu. Så han prästvigs här för att dryg en månad senare bli Stockholms stifts förste biskop. 58 år gammal.

Jag hade så gärna velat fråga honom om vad han tänkte då – under lottdragningen. Hur det kändes ögonblicket innan det stod klart att det var han – om han blev glad eller orolig – eller om det kändes som om det var meningen?

---

Precis vid samma tidpunkt – i början av september 1942 i Wien – arresteras Viktor Frankl. Han är 37 år gammal och verksam som läkare. Han och hans fru Tilly – de har då varit gifta ett drygt halvår och hon är gravid nu – Viktors bror Walter och föräldrarna Gabriel och Elsa deporteras till koncentrationsläger. De skiljs åt. Gabriel kommer att svälta ihjäl i Thereienstadt, senare framkommer att Walter och mamma Elsa dör i gaskamrarna i Auschwitz. Tilly avlider till följd av tyfus i Bergen-Belsen. Viktor Frankel transporteras från interneringen i Theresienstadt vidare till Kaufering, Türkheim innan också han 1944 kommer till Auschwitz – slutstationen.

Viktor Frankl har växt upp i Wien. Han är en duktig student och intresserar sig för psykologi och psykiatri. Som 16-åring börjar han brevväxla med Sigmund Freud. Det är inte bara ett utslag av beundran för Freud utan det kommer sig av något djupt inifrån Frankl. Han brottas med en stark känsla av meningslöshet inför livet och tillvaron. Trots att han är så begåvad. Kan formulera sig. Verkar ha en lysande framtid. Det känns ändå helt meningslöst. Frankl finner aldrig det han söker i kontakten med Freud och han letar sig vidare. Freud lär ha blivit besviken och sett Frankl som en påläggskalv och en möjlig arvtagare i sitt eget. Men Frankl söker sig Alfred Adler, inriktad på individualpsykologi och analys, men meningslöshetsupplevelsen kvarstår. Frankl utexamineras som neurolog och psykiater – han har förstås läst mer än dubbla kurser – och tidigt får han en särskild inriktning i arbetet kring självmordsnära patienter. Han skriver på ett större arbete. Hundratals sidor. Som kommer att brännas upp – tillsammans med andra publikationer – så mycket blir till aska i de nazistiska bokbålen från 1933 och framåt.

1945 – vid befrielsen av Auschwitz – är Viktor Frankl – mot alla odds fortfarande vid liv. Han är helt utmärglad och svag – men lever – och det visar sig att han har – under sin tid i koncentrationslägren mitt bland alla umbäranden, mitt bland död och aska och vansinniga arbetsläger – fört anteckningar. Han har systematiskt gömt dem. Skrivit med pytteliten stil med en pytteliten blyertspenna. Han säger senare att han redan från början bestämde sig – att om han, verkligen helt mot alla odds skulle överleva – så behövde han – som nu alltid tvivlat på mening – ändå skapa någon slags mening genom att försöka förstå vad som kan få en människa att överleva det allra svåraste. Skulle det över huvudtaget vara möjligt att på något enda sätt att hitta mening i det till synes helt meningslösa? Eller som han skriver ”trotzdem Ja zum Leben sagen” – att trots allt säga ja till livet.

Han kommer senare att skriva – i översättning – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”. Och: ”Vi som levde i koncentrationsläger kom ihåg de som gick genom barackerna och tröstade andra, gav bort sitt sista stycke bröd. De var kanske få till antalet men de ger tillräckligt bevis för att allt kan tas ifrån en människa utom en sista sak: den sista av människans frihet – att välja sin inställning i vilket läge som helst, att välja sin egen väg”.

Och: ”Livets mening skiljer sig från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Vad som därmed spelar roll är inte livets mening i allmänhet utan snarare den specifika meningen i ett visst ögonblick”.

---

Så är vi här idag med överskriften ”goda förvaltare”.

Jesus talar till oss och säger:

”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ta hand om tjänstefolket och dela ut mat åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall/…/ Och: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Frankl som skriver med den pyttelilla blyertspennan: – Den som har ett ”varför” att leva kan förmå sig att uthärda nästan varje ”hur”.

Jag undrar om frågan om mening är vår tids viktigaste fråga? Varför- frågan.

Vi vet att det pågår en yttre klimatkris, men jag tänker att det också verkar pågå en slags inre klimatkris –  i oss – där frågan om just mening eller kanske bättre formulerat – de frågor som väckt genom upplevelsen av brist på mening. Trots att vi har det så bra.

”Av den som fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera”.

Jag undrar om vi skulle kunna pröva tanken – här och nu – att mening i första hand inte är något som man bara hittar, plötsligt snubbla över eller något som oväntat räcks en – inget man kan vänta in – inget som någon annan kan ordna åt en – utan att mening i djupaste bemärkelse handlar om att skapa denna mening – göra mening – som ett verb – som en rörelse – som en skapelseakt. Och om det är så – skulle det då också kunna vara så att just förvaltande bär en sådan skapelseakt av mening?

Att förvalta. Och vi vet ju redan det:

Vi har tillsammans byggnader att förvalta – kyrkor och stiftelser. Vi har värden att förvalta. Vi har ett innehåll om gränsöverskridande möten och en tro att förvalta – och vi har med sorg och glädje tillit och tvivel och lycka och tveksamheter och kompromisser och ekonomi och administration så mycket att förvalta.  Vi har världen att förvalta – ruinerna som visas i realtid, dödandet, lidandet, flyktinglägren, krigsskådeplatserna och blod – åtskillnader mellan människor. Och vi har att förvalda svar på frågan om vad vi rimligen behöver avstå i förhållande till klimatkrisen – igen – ”av den som fått mycket, skall det krävas mycket”. Vi har att förvalta solidaritet och uppfinningsrikedom och glädje och hopp. Och så har vi, var och en av oss, anförtrotts vårt liv. Vart vi nu än befinner oss i det vi tänker och känner och är. Vi, som fortfarande lever, har vårt liv att förvalta. Och att, som Frankl skriver, välja vår inställning och att välja vår väg.

Och vi vet ju redan allt det här. Ändå behöver vi kanske hjälpas åt och påminna varandra – att möjligen är det så att mening är något man gör – något vi skapar och förvaltar. Tillsammans.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen med särskilt ansvar för retreatverksamhet och existentiell fördjupning.

TEXT: HELLE KLEIN FOTO: MAGNUS ARONSON

Sigtunastiftelsen har sorg. I lördags morse somnade biskop emerita Caroline Krook in efter en tids sjukdom. Hon blev 80 år. Saknaden är stor, också för mig personligen som känt henne sen jag var barn i Lund.

Sigtunastiftelsen var hennes andra hem och som hon har betytt för Sigtunastifelsen! Hon var engagerad i stiftelsens styrelse under tjugo års tid, först som Ärkebiskopens representant och sen mellan 2013 och 2021 som ordförande. Redan som ung kom hon till Sigtunastiftelsen. Hon hade känt prästkallelsen i tonåren men älskade också teatern och ville bli skådespelare. Hon var kluven mellan teatern och kyrkan. Men så mötte hon direktorn Olov Hartman och Sigtunastiftelsens miljö av andlighet, konst, kultur och teologi.

– Jag fick då se att man kunde vara både präst och syssla med teater, berättade Caroline när jag pratade med henne i våras om Sigtunastiftelsens betydelse.

Hon blev med tiden vår kyrkas förnämsta uttolkare av Olov Hartmans kulturteologi. Hon skrev om Hartman och hon lärde församlingar och även personalen på Sigtunastiftelsen vem Hartman var. När Farsta församling förra året bestämde sig för att plocka upp Hartmans kyrkospel Profet och timmerman bestämde vi oss för att tillsammans med Sigtuna församling ha en föreställning i Studiokyrkan här i Sigtuna.

Jag bad Caroline att göra en introduktion för publiken i vem Olov Hartman var och vad hans kyrkospel handlar om. Det blev en oförglömlig kväll i studiokyrkan där Caroline, trots att hon redan då var märkt av lungsjukdomen, var i sitt esse.

Caroline ha betytt oändligt mycket som den tydliga röst hon var i både den inomkyrkliga debatten och samhällsdebatten. Jag minns när hon deltog i Påskupproret där flera biskopar agerade för en mer generös flyktingpolitik. Hon diskuterade amnestifrågan i Aktuellt med dåvarande invandrarministern. Ministern försökte med allehanda krumbukter, statistik och ekonomi hävda att politikens inriktning var den rätta.

Då sa biskop Caroline med sin tydliga stämma: Det handlar om Nåd. Och plötsligt blev det alldeles stilla i Aktuellt-studion och varken programledare eller minister kunde säga emot.

Som biskop tog Caroline Krook ofta ställning för de mest utsatta. Tidigt drev hon kampen för de homosexuellas rätt och var en av de kyrkliga ledare som förordade samkönade äktenskap. Självklart blev hon inbjuden att invigningstala på Stockholm Pride 2004. Det var inte ofarligt. Livvaktsskydd måste till. Men kärleken hon fick av publiken och hela HBTQ-världen var enorm.

Utan Caroline hade jag själv aldrig engagerat mig i kyrkan. Uppvuxen i ett icke-religiöst hem fanns inte traditionen att gå i kyrkan men skolavslutningarna i S:t Hans kyrka på Norra Fäladen i Lund var små högtidsstunder som jag för allt i världen inte ville missa. Församlingsprästen Caroline kunde berätta bibelhistorierna så att vi barn drogs in i skeendet och lärde oss den etiska kompassen som har sin grund i kärleken till Gud och nästan.

Tillsammans med min konfirmationspräst Tommy Qvennerberg byggde hon församling i det nya området på norr i Lund där mångfalden nationaliteter var påtaglig. S:t Hans blev för oss en mylla för modet att vara sig själv, att få experimentera med gudstjänst och göra teologi tillsammans in i vår tid, oavsett ålder och bakgrund. Hon såg oss unga och gav oss förtroende.

Många år senare blev hon min vigningsbiskop när jag prästvigdes i Storkyrkan 2008 och den där augustidagen sommaren 2022, då jag hade fått se annonsen att Sigtunastiftelsen sökte direktor, ringde jag Caroline för att fråga om denna tjänst alls var något för mig och hon nästan skrek i telefonen: Sök!

När jag sen i maj 2023 installerades som direktor och hade ett mingel kom Caroline med en liten bokhög med rött band omkring. Jag fick ärva hennes Hartman-böcker där han skriver om kulturen och konstens betydelse.

Så slöts på något sätt cirkeln och jag är oändligt tacksam för allt stöd som hon gett mig alltsedan jag som 13åring blev ordförande i Kyrkans Ungdom i Sankt Hans i Lund.

”Var brinnande i Anden – tjäna Herren” var hennes valspråk som biskop och biskopsvapnet var bilden av kvinnan vid Sykars brunn, en berättelse hon älskade. Hon var själv en kvinna som gick före och blev en förebild för oss andra. Visst kunde hon ibland bli alltför bestämd och hård i sitt sätt. Men som första kvinna som fängelsepräst i Malmö och första kvinna som domprost i Stockholm och bland de första kvinnorna som biskop fick hon nog ibland bepansra sig mot det patriarkala motstånd som hela tiden fanns.

– Ibland tolkas vi kvinnor som är tydliga med vad vi tycker som att vi är arga, så är det ju inte eller hur Helle, sa hon och skrattade när vi sågs hemma hos henne i våras då sjukdomen tagit henne i besittning.

Hon hade mycket svårt med andningen men humorn och tankeskärpan hade hon helt i behåll.

I maj när vi startade vår vänförening blev hon Sigtunastiftelsens första och hittills enda hedersmedlem. I höst kommer vi att låta ett porträtt målas av henne så att hon får hänga i Rådssalen bland Manfred, Nathan och Olov. Detta hade jag berättat för henne och hon gav oss fina fotografier på sig själv som konstnären nu kan använda.

Så sent som för bara några dagar sedan kommenterade hon på min facebook där jag lagt upp en vacker bild på de blommande rosorna i Rosenträdgården på stiftelsen och skrivit att jag har världens bästa arbetsplats:

”Det har du verkligen.”

Hon älskade Sigtunastiftelsen och vi älskade henne. Nu är det upp till oss att fortsätta hålla riktningen, vara brinnande i Anden och stå i tjänst för Gud och nästan.

Tack för allt Caroline.

Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen

TEXT: ELIN CULLHED FOTO: SEBASTIAN LÖNNLÖV

Vad arbetar du med här på Sigtunastiftelsen?
Jag arbetar med ett större prosaverk som kretsar kring frågor om plats, sorg, och historia, de platser jag återkommer till i mitt skrivande är ju Sverige och Kurdistan (samt den tredje platsen som uppstår genom språket och skrivandet.) Allting är som sagt trevande när man skriver på något nytt, men det är vissa frågor som har utkristalliserat sig och det är frågor om människans relation till platsen, och platsens infrastruktur, dvs. hur en plats skapas och upprätthålls, och hur platsens infrastruktur påverkar alla aspekter av mänskligt liv, hur vi älskar och sörjer på den platsen, och hur man kan försonas eller fortsätta leva på en plats som en gång har förstört en. På den platsen finns också poeterna, det är platsens poeter, de är centrala i mitt nya verk, där dialogen med tidigare svenska poeter är viktig, för att ett centralt tema är just att undersöka hur dikt och liv alltid går in i varandra.

Du är i år aktuell med en ny bok, vad kan du berätta om den?
Min nya bok är en dokumentär diktberättelse som handlar om massmedialt och rättsligt övergrepp som drabbade mig och min familj. Berättelsen är del av en större berättelse om kurdiska liv och erfarenheter i Sverige, där erfarenheter av rasism och avhumanisering skildras. Jag tänker att den här boken framför allt handlar om språk, och språkets makt och förmåga, hur språk används för att avhumanisera andra, och hur den erfarenheten av avhumanisering faktiskt känns in på bar hud, och hur dikten kan skildra det. Sen är dikt i sig ett stort tema i min bok, och hur dikten ses som en ren källa som kan ge tillbaka människor ord, och språk. Självfallet handlar boken också om gud som ett avgörande vittne, en närvaro och en ständig samtalspartner, samtal som också går via det språkliga och icke-språkliga.

Hur har det varit att vara här?

Det har varit otroligt välgörande att vara omhuldad av en plats på det sättet som man är på Stiftelsen. Det är också ovärderligt att få så mycket sammanhängande skrivtid. Och för någon som inte är så förtjust i att resa så var det skönt att kunna vara bortrest, men ändå befinna sig på ”hemmaplan” för att få skrivtid, Sigtuna är en plats jag redan har en relation till, och som jag brukar besöka, då jag tidigare i mitt liv har bott i Märsta, och jag har kvar familj där.

Har du fått någon favoritplats att arbeta vid?
Jag tycker om att röra mig mellan olika platser/skrivstationer, om det är möjligt. När jag var på Stiftelsen kunde jag inleda på en plats på morgonen, sedan en annan plats efter lunch, bryta av med en promenad, och sedan ytterligare en ny plats. Jag tyckte mycket om att sitta högst upp i rummet Eftertanken och så tycker jag mycket om att sitta vid fönsterplatserna i biblioteket, helt klart en favoritplats eftersom man kan se ut mot träden.

Har du mött någon kul kollega?
När jag var på stiftelsen var det inga andra författarkollegor där. Däremot träffade jag två forskare, en från litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet och en från kriminologin på Stockholms universitet. Vi hade väldigt intressanta samtal, och det var trevligt och givande att få prata med dem om deras forskning och en massa andra saker.

Läs mer om Sigtunastiftelsens författarstipendier

TEXT: KERSTIN DILLMAR FOTO: MAGNUS ARONSON

De senaste åren har Sigtunastiftelsen arrangerat två konferenser om narrativ medicin. Våren 2026 väntar en tredje och vi bad en av intiativtagarna, överläkaren Valdemar Erling, att dela med sig av sina erfarenheter från konferensen, men också förklara vad narrativ medicin faktiskt betyder.

---

Valdemar Erling har tillbringat förmiddagen med fyra läkarstudenter. Han är överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och specialist på hematologi där han framför allt möter patienter som drabbats av blodcancern myelom, en cancersjukdom som uppstår i benmärgen där blodet bildas.
Förra veckan frågade en av studenterna – Valle, har du hört talas om det här med narrativ medicin? Valdemar Erling skrattar vänligt och roat när han berättar.

– Det började i Kungälv med ´luciatåget´, säger han och fortsätter – ”Man går rond bland patienter som ligger sin säng. Det kommer en skara vitklädda personer på rad som ställer sig i en halvcirkel och tittar ner på den som är sjuk. Det är ingen bra miljö för den som är patient. Det bryter dessutom mot sekretesslagen eftersom alla i rummet kan höra vad som sägs”.
Som ung försökte han efterlikna de mera erfarna läkarna genom att ronda så snabbt som möjligt med målet att vara klar före förmiddagsfikat. En dag när han påtalade att det gått extra snabbt kommenterade en av sjuksköterskorna.

– Men du vet väl att jag får gå runt sedan och förklara för patienterna vad det var du sa?” Det här dröjde sig kvar i Valdemar Erling. Skulle det kunna vara möjligt att skapa ett annat sätt att återkoppla provresultat, medicinering och riktning framåt? Skulle man kunna omvandla ´luciatåget´ till ett riktigt möte mellan patient och vårdpersonal?

I stället för att gå runt och ronda så skapades på Kungälvs sjukhus ett rum dit patienten fick komma. Där fanns stolar för vårdpersonalen och patienten att sitta på, där gick det att stänga dörren till korridoren utanför och därinne kunde också patientens egen berättelse om sin situation få utrymme. Efteråt kunde man konstatera att patienterna berättade helt andra historier. Detta ledde till att man nådde större samförstånd och ökad förståelse för den enskilda patientens situation och nödvändiga åtgärder.

Att drabbas av exempelvis leukemi är ju att plötsligt befinna sig i existensen ytterlighet”, säger Valdemar Erling. Man kan säga att det handlar om anamnes, att få en berättelse för att kunna ställa diagnos och veta vilka insatser som behöver vidtas, men det är ju så mycket större än så. Att lyssna till patientens egen berättelse ger också ökade möjligheter att hjälpa patienten att hantera sin sjukdom. Vi vet ju att när man blir sjuk så påverkar det hela livet. Det är ju egentligen inget nytt med narrativ medicin, ändå behöver det återerövras och synliggöras.

---

Valdemar Erling skrattar lite igen och säger att han blivit långsammare i mötet med patienterna, att han lärt sig lyssna bättre och att han är uppmärksam på hur stolarna står så att han kan vara vänd mot den patient han möter. Han är mån om att få ögonkontakt och tittar inte i datorn under samtalet. Han menar att denna långsamhet gör att tiden i mötet kan användas optimalt. Att det till och med skulle kunna sägas vara ett sätt att spara tid.

Med övning kan man bli jättebra på att göra benmärgsbiopsier, men det är ju egentligen på samma sätt med lyssnandet. Man behöver öva sig på att höra det som berättas”.
2016 bildade Valdemar Erling Svensk förening för narrativ medicin som vill främja ett annat förhållningssätt till patientmöten genom koppling till kultur, reflektion och kunskap. Ett möte med Rita Charon, professor i just narrativ medicin vid Columbia University, i hennes helt överbelamrade arbetsrum, har varit en av inspirationskällorna.
-Det handlar om att arbeta med värdefrågorna i vården”, säger Valdemar Erling –”att se personen bakom sjukdomen och att få tänka över vad som är läkekonst i ordets verkliga innebörd, och det behövs platser och arenor för det”.

---

En gång i tiden spelade Valdemar Erling i bandet Ideell Rebell. På senare år har han främst spelat med gruppen Valdemar, så kopplingen till musik och konst ligger nära.
Att ha den nationella konferensen i narrativ medicin med titeln ”Berättelsens kraft” på Sigtunastiftelsen i mars 2025 kändes som en självklarhet.
– Det är den perfekta platsen för gränsöverskridande möten vetenskap, konst och litteratur med berättelsen i centrum”.