Sigtunastiftelsen kom till i en orostid med brinnande krig i Europa. 1915 bestämde sig ungkyrkorörelsens Manfred Björkquist och Nathan Söderblom för att skapa platsen för dialog, bildning och humanism, en plats där försvaret för demokratin kunde gro. Genom dialog och öppenhet skulle ett samhälle som höll på att slitas sönder kunna bli helt igen. Under de första decennierna med 20-talets arbetsfredskonferenser, 30-talets diktarkonferenser och 40-talets flyktinghjälp visadeSigtunastiftelsen på den kristna humanismens praktik. När andra världskriget bryter ut och de auktoritära rörelserna marscherar fram bygger Manfred Björkquist upp det Nordiska Ekumeniska Institutet som får sitt säte i Sigtuna. Via sina kyrkkontakter runtom i Europa ville Björkquist verka för freden och demokratin. 1940 blir Sigtunastiftelsens direktor kontaktad av en tysk major vid namn Stelzer som var stationerad i det ockuperade Norge. I själva verket var Stelzer antinazist och hörde till dem som ville få bort Hitler. Det Nordiska Ekumeniska Institutet på Drakegården i Sigtuna blir under kriget en sambandscentral för den tyska och norska motståndsrörelsen. Läs Anders Jonåkers essä om den kända tyska teologen och antinazisten, Dietrich Bonhoeffer, som var här i Sigtuna på ett ytterst hemligt möte 1942. Läs också intervjun med författaren Marie Lok Björk som i höst kommer ut med första delen av sin Sigtunasvit som börjar i detta dramatiska 1940-tal.
Sommaren 1945 när kriget äntligen var slut anlände 600 judiska flyktingar till Sigtuna, ett stort mottagande för en liten stad. Skolor som Humanistiska läroverket blev flyktingförläggningar och Sigtunastiftelsen ställde om och blev sjukhus för främst kvinnor och barn. ”En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.”, berättar Anna Berglind. Hennes mor, Susanne Zimmermann Berglind, räddades till livet och blev sen konstnär. En av hennes tavlor hänger i Sällskapsvåningen på Sigtunastiftelsen. Dottern Anna är också konstnär. I höst gör vi en utställning där hon går i dialog med sin mors konst. En av Annas drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser till nya generationer. En viktig mission i vår tid när de överlevande från Förintelsen börjar dö bort. Vi får aldrig glömma. Vi måste ständigt påminna oss om vad som händer om vi upphör att vara Medmänniskor.
Än en gång är det krig i Europa. De auktoritära ledarna vinner makt med Trump i USA och Putin i Ryssland som skräckinjagande frontfigurer. Hotet mot den liberala demokratin är påtagligt. Återigen står Människovärdet på spel. Sigtunastiftelsen vill fortsatt vara platsen där vi får kraft och mod att odla humanismen i en inhuman tid. Här kan du vara dig själv som privatgäst eller konferensgäst, njuta av platsens skönhet och den goda maten och i gemenskap med andra få nya insikter om det väsentliga i livet.
Välkommen till oss och ett fullspäckat kulturprogram i höst!
Våren 1942, mitt under brinnande världskrig, har motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer, Anglikanska kyrkans biskop George Bell, Sigtunastiftelsens direktor Manfred Björkquist och Nordiska Ekumeniska Institutets direktor Harry Johansson ett hemligt möte på Drakegården i Sigtuna. Anders Jonåker, pastor i Equmeniakyrkan, berättar om tillfället som kunde fått historien att ta en helt annan riktning.
Strax före klockan 03.00 på morgonen den 13 maj 1942, landar ett plan på Bromma flygplats i Stockholm med norsk pilot och en enda passagerare. Av kliver biskopen av Chichester i södra England, George Bell. Han kom med underrättelser från det brittiska informationsministeriet, men hade också ärenden som berörde relationen mellan Anglikanska kyrkan och Svenska kyrkan. Ett annat mycket angeläget ärende stod dock överst på agendan.
Samma tid har den tyske teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer ärenden i Schweiz som berör den engelska biskopen. Genom underrättelsearbete i Kyrkornas världsallians, söks stöd för den tyska regimkritiska Bekännelsekyrkan. Med kort varsel meddelardock Bonhoeffer att han mitt i viktiga underrättelsefrågor har ett ännu viktigare ärende i Sverige.
Dåvarande generalsekreterare för Kyrkornas världsallians, den nederländske teologen Willem Visser´t Hooft, hade vid den här tiden en medarbetare vid namn Hans Schönfeldt. Veckan tidigare skrev Schönfeldt till sin assistent, svensken Nils Ehrenström som då var i hemlandet: ”Förmodligen har du hört att du skall få några besökare om 3 veckor… du förstår säkert att jag behöver tala med George Bell.” Från olika håll – börjar trådarna sakta dras samman för ett legendariskt möte i Sigtuna. Visum ordnades under brådskade förhållanden. Schönfeldt reste i ekumeniska ärenden, men Bonhoeffer skulle komma till Sigtuna av två skäl, ett militärt, och ett inofficiellt. Han hade länge försökt hålla sig undan inkallelseordern från den tyska statsmakten, men till slut rekryterats av den militära underrättelsetjänsten Abwehr, och reste nu undercover i kyrkans tjänst med militära underrättelser. Men detta var inte den huvudsakliga uppgiften. Först och främst var Bonhoeffer inom en mycket begränsad krets, motståndsman och använde den militära möjligheten att resa för att få stöd för motståndet hemma i Tyskland. Han var alltså vad som vanligtvis brukar kallas för en dubbelagent.
Carl E Lundquist, S.C. Michelfelder, Harry Johansson, Manfred Björkquist – Lutherska Världsförbundet 1947
I Sigtuna väntade tre teologer och en biskop. Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist, Harry Johansson från Nordiska Ekumeniska Institutet och väl förankrad i stiftelsen, nämnda Nils Ehrenström samt biskop Georg Bell. Då ringer telefonen i Björkquists privata bostad. Två tyskar står på järnvägsstationen i Märsta och behöver taxi. Biskop Bells minnesanteckningar och rapporter från dagarna i Sigtuna ger blandade bilder av vad man talade om. Det är också oklart vilka som för samtal med vem. Detta är underrättelsernas tid där osäkerhet och risker liksom mod och beslutsamhet var centrala villkor för de få som ägnade sig åt politiskt motstånd i krig.
Vem kunde man lita på? Schönfeldt hade stått nära den regimlojala rikskyrkan men gjort allt fler riskfyllda uppdrag för motståndsrörelsen. Bonhoeffer kom från den regimkritiska Bekännelsekyrkan. Att ta risker ansågs som trovärdigt och när man samlades i Sigtuna var det i djupast förtroende. Det fanns dock ett huvudsakligt ärende som Bonhoeffer tog med Bell i enrum den 31 maj 1942. På Drakegården inne i Sigtuna bad Bonhoeffer Bell att framföra till den brittiska regeringen hur det tyska motståndet såg på ett förestående krigsslut. Framför allt gällde det vilka som varit med i motståndet och hur de skulle kunna skonas i en krigsuppgörelse. En namnlista överräcktes. På olika vägar framfördes detta till den brittiska ledningen av biskopen som också satt i det brittiska överhuset House of Lords, menutan någon större framgång. Kriget hade sedan länge gått alldeles för långt och några garantier kunde inte ges. Detta var ett av flera steg i Bonhoeffers motståndskamp som senare ledde till hans av- rättning. Knappt tre år senare, hängdes han i koncentrationslägret i Flossenburg 9 april 1945. Men av en annan orsak.
Uppväxt och bildning Tvillingarna Dietrich och Sabine föddes 1906 och var nr 6 och 7 i en syskonskara på 8. Efter ett fåtal år på landet i födelsestaden Breslau, flyttade familjen till Berlin. Fadern Karl Bonhoeffer var psykiater och professor vid Humboldtuniversitetet. Moder Paula som var av kunglig börd och utbildad läkare, skötte bland mycket annat hemundervisning för barnen efter skoldagen. Dietrichs familj var urtypen av samtidens ”bildungsbürgertum”, den borgerliga bildningsklassen som utvecklats så starkt sedan 1800-talets humanistiskt präglade utbildnings- och kulturliv. Kontakter för bildning rådde det ingen brist på. På onsdagskvällar samlades ledande akademiker till samtal och diskussion. Där fanns fysikern Max Planck, historikern Hans Delbrück för att inte tala om den legendariske kyrkohistorikern Adolf von Harnack som bodde tvärs över gatan. Harnack som var en stark företrädare för den liberala teologin, hade bland annat bidragit till Weimarrepublikens konstitution, han var väl representerad i centrala nationella organ och fanns med i de innersta av rikets och universitetets kretsar. Dietrich skulle senare bli Harnacks favoritstudent, en betygelse som blev ömsesidig och senare offentlig, inte minst genom Dietrichs gripande begravningstalvid kyrkohistorikerns bår. Familjerna stod varandra nära och en av Harnacks söner var senare aktiv i det politiska motståndet och delade Dietrichs fängelseöde. Dietrich var omgiven av starka personligheter. Mormor Clara von Hase tog pianolektioner av Schubert och Frans Liszt. Morfar Karl Alfred bodde några kvarter bort och var professor i praktisk teologi och den som döpte Dietrich och Sabine. Karl Alfreds far Karl August var i sin tur professor i dogmatik och kyrkohistoria i Jena och Goethes personliga pastor. Kvinnorna runt Dietrich var färgstarka där bland annat farmor Julie Bonhoeffer, så sent som vid 91 års ålder 1933 skuffade undan en soldat som stod och vaktade utanför hennes judiska favoritbutik. Modern Paulas insatser för barnens lärande gjorde att de tidigt kunde tentera flera årskurser i grundskolan, och att Dietrich behärskade de klassiska språken latin, grekiska och hebreiska när han gick ut gymnasiet vid 16 års ålder.
Innan universitetsstudierna hade Dietrich bekantat sig med de tyska centrala bildningsgestalterna som Hegel, Fichte och Kant och fick litterär bildning genom Goethe, Schiller och Stifter. Goethe var en personlig favorit och den sista han bredvid bibeln lämnade ifrån sig innan han steg upp till galgen den sista levnadsdagen. Nietzsche kan sägas vara jokern i leken som Dietrich med stor behållning läste under lång tid. Att hantera historisk kontinuitet som den tyska idealismen förmedlade, samtidigt och växlande med exempelvis Nietzsches kulturkritik, kännetecknade god bildning. Doktorsavhandlingen Sanctorum communio, De heligas gemenskap lades fram vid 21 års ålder och var en tvärvetenskaplig text om kyrkans sociologiska och teologiska villkor. Bonhoeffer tvekade inte att kombinera olika vetenskaper och finner stöd bland sin tids klassiker. Snart skrevs habilitationsavhandlingen Akt und Sein, Handling och vara, vilken var en teologisk och filosofisk avhandling utifrån Kant och Heidegger där ett kärnfullt uttryck dröjt sig kvar i Bonhoeffer-receptionen: ”En Gud som finns, finns inte. Gud är ett relations-vara.” Uttrycket sätter på sätt och vis riktningen för Bonhoeffers fortsatta tänkande och handlande.
Uppväxten formade Bonhoeffers livshållning. I familjen var middagssamtalet av största vikt där man förväntades lyssna med integritet och respekt. Detta var något som Bonhoeffer långt senare gör en poäng av i fängelsebreven och hänvisar till Luthers uttryck om ”prästalisten.” I en själavårdssituation skall prästen inte utnyttjasitt övertag och i tid och otid komma med evangeliets förklaring. I första hand skall själavårdaren lyssna. Evangeliets hemligheter skall inte tvingas på en människa där hon är som mest utsatt. Det är vid människans starkaste punkt, mitt i livet som evangeliet skall prövas. Respekten för den andre, att lyssna in olika perspektiv och oviljan att näst intill inkvisitoriskt propagera för sin egen övertygelse präglade i hög grad Bonhoeffers hållning. Bonhoeffer ordinerades till pastor 1931 och arbetade dels som studentpastor på en teknisk högskola, men också med konfirmander i en av Berlins fattigare stadsdelar. Konfirmanderna och mötet med deras familjer var erfarenheter av utsatthet han bar med sig senare i en helt annan fråga om utsatta människor, nämligen det som kom att kallas för judefrågan.
Det politiska motståndet Från 1933 kom kampen mot nazismen att prägla resten av Bonhoeffers liv. De antisemitiskt stereotypa judebilderna var flera. Bonhoeffer reagerade på de religiöst färgade uttrycken. Mot den nazistiska ideologins nedvärdering av judarna som byggde på en hierarkisk skapelseordning, skrev Bonhoeffer en skapelseteologi Schöpfung und Fall, Skapelsen och fallet. Genom teologin såg han hur nazismen omyndigförklarade människan och hur den kristna humanismen han vuxit upp med, vändes till dess motsats. Inte bara judarna utan hela folket infantiliserades och blev till brickor i regimens korrupta maktspel. Redan som 14-åring 1920 hade Bonhoeffer reagerat mot detta ända in i ryggmärgen. När prästen under en konfirmationslektion frågade vad som är arvsynd ropade Bonhoeffer blixtsnabbt – antisemitismen! Den 30 jan 1933 tar Hitler regeringsmakten efter Hindenburg. ”Detta betyder krig” sa Rüdiger Schleicher, en av Bonhoeffers svågrar. Två dagar senare talar Bonhoeffer i radio över führerbegreppet. Vid den här tiden hade han gjort sig ett namn i de akademiska kretsarna och sändningen ingick i en programserie som var planerad sedan länge. Föreläsningen behandlade det förvrängda ledarskapsbegreppet som i Bonhoeffers relativt sakliga utvärdering, överskridit sina traditionella befogenheter. När ledaren antar idoldyrkan så att folket hellre följer honom än lagen blir de missledda. Plötsligt tystnar alla radioapparater i Tyskland. Någon hade släckt sändningen. Efteråt undrade Bonhoeffer och hans kollegor om Goebbels verkligen redan kunnat få kontroll över de massmediala kanalerna? Troligtvis var regimens maktapparat redan då mycket effektiv.
Den nationalistiska rikskyrkan, eller Deutsche Christen som dess påverkansgrupp kallades, började alltmer styras av de regimlojala. Snart tog de nazistiska strömningarna upp det som kallades för der judenfrage, judefrågan. I ett sista försök att uppmana till motstånd mot rikskyrkans antisemitism, publicerar Bonhoeffer artikeln Die Kirche und der Judenfrage, Kyrkan och judefrågan i juni 1933 i två kyrkliga rikstidningar. Detta handlar inte om att tolerera judar eller inte, skriver han, vilket var en självklarhet och allt för genant att debattera. Det handlar om kyrkan är kyrka eller inte. I texten framhåller Bonhoeffer kyrkans ansvar att stödja de som lider och även göra politiskt motstånd om så krävs. Kristus är till för andra blev det tema som växte fram i avhandlingsarbetet och nu sattes på prov i handling. Snart bildades grupper av regimkritiker. Krisföreningen Pfarrernotbund, ”pastorsakuten” bildades och hade inte mindre än 6 000 pastorer som medlemmar. Året därpå bildades den regimkritiska Bekennende kirche Bekännelsekyrkan. Bonhoeffer var sedan födseln vaccinerad mot all slags främlingsfientlighet och tudelning. Familjens humanism men inte minst klasskamraterna från ambassadkvarteren i Grünewald hade satt outplånliga spår. Men var det bara att göra motstånd? I kyrkokampen är kristen etik enligt Bonhoeffer innehållslös. Så står det i hans bok Efterföljelse. ”Etik är till att börja med tystnad. I det fullständigt osäkra, det sköra, där finns i själva verket den sanna tilliten och tryggheten att handla.”Något liknande föreläste Bonhoeffer om i en fredskonferens vid Kyrkornas världsallians 1934 i Fanö, Danmark: Fred är motsatsen till säkerhet. Att kräva garantier är att misstro, och misstro leder till krig.
Tidigare direktor på Sigtunastiftelsen Sven Åstrand menar i en tolkning av Bonhoeffer att ”det är en väg ut ur den relativa säkerheten… in i den fullkomliga osäkerheten, ut ur det man kan överblicka och beräkna, in i det oöverskådliga. I själva verket är det en väg in i en djupare trygghet och in i det nödvändiga, men det blir aldrig verkligt utan uppbrottet från det säkra och kontrollerbara.” Vad skall vi då göra, frågade man Bonhoeffer, som med tiden blev alltmer ensam i sin kamp mot regimen. Vi skall göra det uppenbara – det som alla kan se. Men som få vågar. Året efter händelserna i Sigtuna 1942 fängslas Bonhoeffer i Tegelfängelset i Berlin. Exakt vilka uppgifter som den tyska regimen fått tag på om Bonhoeffers medverkan i motståndet mot Hitlerär oklart. Kanske kom uppgifter om vad som sades i Sigtuna på avvägar. Mer troligt är dock att Gestapo lagt ett pussel över flera år vilket till slut fällde avgörandet. Fängelset i Tegel där Bonhoeffer låstes in låg paradoxalt nog inte långt från gräddhyllan i Grünewald. Så nära platsen för allt man kunde tänka sig, till cellen som inte hade något. Där, i tomheten, visade sig ett nytt universitet växa fram, med helt nya tankar om människan och Gud. Långt senare publicerar närmsta vännen Eberhard Bethgede numera välkända breven i Wiederstand und Ergebung, Motstånd och underkastelse, brev och anteckningar från fängelset. Den 30 april 1944 sitter Bonhoeffer med penna och papper vid britsen i fängelsecellen: Vad betyder Kristus för oss idag? Den tid är förbi, då man kunde säga människor allt med ord – även teologiska eller uppbyggliga ord –likaså det inre livets och samvetets tid, och det betyder helt enkelt religionens tid överhuvud. Vi går en fullkomligt religionslös tid till mötes. Bonhoeffer såg en ny tid öppna sig. Livet är en helhet. Det gudomliga och det världsliga går inte att skilja. Trons språk och livets tolkning måste följas åt. Detta går som en röd tråd rakt genom Bonhoeffers liv och klargörs inte minst i fängelsebreven, där vi möter fler Bonhoeffertypiska begrepp som Gud mitt i livet, religionslös kristendom och människans myndighet. Ur bönecellens ökentorra atmosfär skriver Bonhoeffer: ”Vi måste leva i världen… Gud låter oss veta, att vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.” Leva utan Gud? Kanske känner vi igen något i det, kanske i vår tids sekularisering? Kan vi ana vad det betyder? Det helt avgörande, menar Sven Åstrand, om det leder till att vår tids erfarenhet av en värld utan Gud, kan föda en fördjupad gudserfarenhet.
Slutet närmar sig Säcken hade på ett märkligt sätt knutits samman. Guds verklighet och världens mänsklighet sammanfogades alltmer i hans tänkande. Kallelsen började på allvar 1931 då han ordinerades till pastor. Året 1935 startades pastorsseminariet i Finkenwalde som egentligen var en plats lika mycket för det politiska motståndet som ett teologiskt seminarium. Två år senare stänger Gestapo Finkenwalde. 27 pastorer blir arresterade. Många, ja de flesta släpps efter ett tag men bara för att rekryteras till armén. Bonhoeffer upprätthåller kontakten med både gamla och nya studenter men mera på resande fot. Han var med i riskfyllda räddningsaktioner för att hjälpa judar att fly där mycket återstår att berätta. Han sammanställde boken Efterföljelse som egentligen är flera års samlade lektionsmanus. Därefter kom Liv i gemenskap som en berättelse om tiden i pastorsseminariet. I slutet av 30-talet och början av 40-talet levde han en tid i kloster för att påbörja nästa bok Ethik, postumt utgiven i dess brottstycken. Året 1939 fattades ett nytt beslut – det är så Bethge väljer att ut- trycka det. Bonhoeffer bestämde sig för att följa det världsliga öde Gud kallat honom till. Det världsliga blev djupast sett det sant kristna. Från 1933 kom han att röra sig i en relativt liten krets av teologer, pastorer, studenter och församlingsfolk som på ett eller annat sätt försökte att upprätthålla en kristustrogen kyrka. Från 1939 krympte kretsen av vänner högst betydligt. Då var de heller inte självklart kyrkliga vänner, kanske minst det. Han blev alltmer ensam. Några fåtal återstod. Det var amiral Canaris, en av de stora militära ledarna i tyska armén. Hans von Dohnani, chef i den tyska militära underrättelsetjänsten tillika Bonhoeffers svåger. Och så Bonhoeffer själv. Tillsammans med ytterligare några fler, deltog han till sist i konspirationen mot Hitler som ledde till 20 juliattentatet 1944. Något han som teolog och pastor hade stora samvetskval för, men till slut såg som den absolut sista utvägen. För detta fick han betala med sitt liv. •
Anders Jonåker är pastor i Equmeniakyrkan. Lördag 18 oktober medverkar han vid Sigtunastiftelsens symposium Vägval i orostid. Läs mer
Det var längesen du såg oss. Dietrich. Ibland saknar jag dig Men ibland är jag glad för din skull. Det har kommit nya förtryckare sen sist. Ondskan hade ett huvud, väl synligt, Ett centrum att angripa på din tid. Nu slåss vi mot vilddjur med många huvuden Och skriken från dom som torteras Kommer ur källare med den ena våningen Ovanpå den andra, Och när en despot försvinner Sätter sig sju andra med knarrande läderstövlar, Smäller med piskorna och utropar Folkets befrielse! Inte ens oss själva är vi riktigt säkra på. Det blir så många ekon i hjärtat Av alla dessa rytanden och skrik. På nätterna vaknar vi och hör alltihop INIFRÅN Och fruktan lägger sig som en iskall kyss På våra läppar. Dietrich, vi är utlämnade åt världen, Åt varandra. Vi lider och hör hur andra sjunger Om ett lidande vi inte ens förstår. Vi är utanför, Vi är alldeles för mycket inblandade, Och det finns ingenting att utgå ifrån.
Det var längesen du såg oss I fängelset innan du dog Och någonting har fortsatt att dö Hela tiden sedan dess.
Ur Till en ny jord, 1977, av Ylva Eggehorn
Körsbärsträdet i min trädgård rämnar långsamt av ålder och torka, det blommar bara allra längst upp, en motståndshandling så god som någon, att blomma samtidigt som man går itu uppifrån och ner. Snart ska kördbärsblommen falla, papperslappar med meddelanden som kanske aldrig nådde avsändaren Jag sitter under trädet och tänker på Dietrich Bonhoeffer, prästen och motståndsmannen i Berlin under andra världskriget. Han satt i Tegel-fängelset misstänkt för att ha smugglat judiska flyktingar till Schweiz, undan nazisterna. Det var i slutet av kriget, han väntade sig en relativt enkel rättegång, men den sköts upp om och om igen. Tills man upptäckte att han dessutom varit involverad i 20 juli-attentatet,1944, ett av drygt 40 misslyckade konspirationsförsök att störta Hitler. Dietrich flyttades omedelbart till det betydligt hårdare Gestapofängelset i Berlin. Det såg mörkt ut. Enda ljuspunkten var de allierades framgångar efter landstigningen i Normandie. Skulle det räcka för en slutlig seger och befrielse? Ingen kunde vara säker på hur det skulle gå. Vi glömmer lätt att varje tid saknar facit, medan den pågår.
Dietrich skrev brev från fängelset, en del under strikt censur, andra som smugglades ut därifrån. Till vännerna, till sin älskade Maria, till familjen. En del av dem nådde aldrig fram, blev försenade eller förstörda. Eller utan svar. Utan facit och kontroll skriver han. För att han måste, för att det är rätt, för att han inte kan låta bli. Utan att veta om hans budskap ”kommer fram”.
Det Bonhoeffer säger mig, när jag läser honom, är; fly inte ditt liv. Fortsätt leva det. Du vet inte när nåden hinner ifatt dig. Det mesta rår du inte på, begriper du dig inte på. Men Gud har trätt in i den här världen. Och den kärlek han drivs av leder honom till ett djupt lidande. Välj att gå med honom. Älska med Gud i världen. Lid med Gud i världen. Vad nåd och befrielse är kommer du inte att veta förrän du är DÄR, där du verkligen behöver det. Allt det andra är religiösa utanverk, byggnadsställningar. Varje bild av Gud som talar om politisk, ekonomisk eller religiös makt är falska nyheter. Vi ser en förfalskning rasera världen framför våra ögon, med despoter i alla väderstreck, och deras tecken, säger Jesus, är vad de gör mot barnen.
För att förstå världen måste man kunna föreställa sig den. För att kunna förändra den måste man kunna föreställa sig den annorlunda än den just nu är. Vår föreställningsförmåga kommer att prövas till det yttersta i den berättelse om framtiden som måste skrivas om nu, för människans skull. Att skriva är inte ofarligt. Det visste Dietrich Bonhoeffer.
Ylva Eggehorn
Ylva Eggehorn kom till Sigtunastiftelsen redan som 17-åring. Sedan dess har hon givit ut ett 40-tal böcker i olika genrer, lyrik, romaner, noveller och fackböcker. I september medverkar hon i ett författarsamtal om sin nya bok Sången underifrån. Läs mer
TEXT: VILMA LUOSTARINEN FOTO: ARI LUOSTARINEN ”Sommaren 1945 anlände 600 före detta fångar från Bergen-Belsen med de vita båtarna till Sverige och Sigtuna. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas koncentrationsläger. En av dem som vårdades på Sigtunastiftelsen var min mor Susanne, som ursprungligen kom från Ungern. Hon var då nyss fyllda 15 år, svårt sjuk och vägde 25 kg.” Så berättar Anna Berglind om sin mor Susanne Zimmermann Berglind (1930-2008). I den gamla skolan där Anna bor och arbetar visar hon Susannes fotoalbum från tiden då Sigtunastiftelsen omvandlades till beredskapssjukhus. Bilderna vittnar om skörhet och kamp, men också om den vänskap som växte fram mellan de judiska kvinnorna såväl som med dem som arbetade med mottagandet. På några av fotografierna syns Susanne tillsammans med Sigtunastiftelsens vaktmästarpar Märta och Arvid Thelander. De öppnade med tiden sitt hem för Susanne och kom med åren även att bli som en mormor och morfar åt Anna och hennes syskon. Anna minns barndomens besök hemma hos Märta och Arvid och beskriver dem som humanister med stor passion för folkbildning och kultur. Deras hem var fullt av konst och än idag kan Anna förnimma lukten av vinteräpplen, doftpelargon och Märtas matlagning.
202505§5 Konstnär Anna Berglind. Foto: Ari Luostarinen
Redan i Sigtuna började Susanne teckna och på så sätt bearbeta sina upplevelser, berättar Anna. Att skapa blev ett sätt att fortsätta leva och få kontakt med livslusten mitt i all sorg och mörker. Så småningom började Susanne att studera vid Konstfack i Stockholm. I böcker som Flickan och förintelsen – bilder från en omöjlig verklighet (Wahlström & Widstrand, 1995) gestaltar hon gripande en 14-årig flickas upplevelser från lägertiden. ”Det finns flera förklaringar till att jag lyckades överleva, kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden”, skriver hon. ”Det fanns ett slags besatthet inom mig att få berätta om vad som försiggått bakom taggtrådsstängslen.” Fastän viljan fanns där tog det många år innan Susanne orkade berätta och visa för världen vad hon varit med om. I nästan ett halvt sekel omgavs hennes och andra överlevandes historier av tystnad. Berättelser som hade behövt bli lyssnade till fick istället stoppas undan och finna sin tillflykt i kroppens och själens mörkare vrår. Men trots försöken att gömma, glömma och börja på nytt levde erfarenheterna kvar, i de överlevande själva, hos deras närstående och i samhället i stort. Där fanns alltjämt ”en närvarande frånvaro av berättelser vi aldrig förmådde ta del av”, för att använda Annas ord. Skapandet blev ett sätt för Susanne att uttrycka sig och fanns ständigt närvarande under Annas uppväxt. Hon minns hur hon som barn hittade sin mammas skissblock på vinden och blev liksom trollbunden. Senare kom även Anna att studera vid Konstfack. I sitt eget konstnärskap arbetar hon ofta med rumslig gestaltning. Hon har alltid fascinerats av ljus och mörker, och drivs av att skapa rumsliga situationer som kan inspirera människor till ökad närvaro och inlevelse. Att minnas något vi glömt bort och att återuppväcka ett tillstånd av förundran mitt i en ofta mörk värld.
202505§5 Konstnär Anna Berglind. Foto: Ari Luostarinen
En av Annas stora drivkrafter är att genom konsten förmedla moderns upplevelser vidare till nya generationer. Med den kommande utställningen på Sigtunastiftelsen vill Anna, med respekt och vördnad, ge röst åt Susanne och andra som överlevde Förintelsen. I sin ateljé visar hon skisser till ett av verken, där hon tillsammans med en traditionell tryckare kommer att trycka upp förnamnen på de kvinnor som välkomnades till Sigtunastiftelsen 1945. De ska presenteras som människor med namn och hjärta, snarare än siffror, vilket ofta är fallet än idag när det gäller flyktingar från krigsdrabbade områden. Anna vill inte bara hjälpa oss att minnas vad som skedde under andra världskriget, utan även se på Europas mörka historia i ljuset av vad som händer i världen idag. Berättelserna är inte bara angelägna för överlevare och deras anhöriga, menar hon, utan berör grundläggande frågor om demokrati, empati och hur vi förhåller oss till varandra. – Vi måste förmå oss att lyfta de här berättelserna, betonar Anna. – I vår tid är det extremt viktigt att minnas och väcka motstånd mot den okunskap och oförmåga till empati som sprider sig”, fortsätter hon och nämner begreppet ’agnotologi’ som syftar till medveten spridning av okunnighet i syfte att vilseleda och distrahera från fakta. En fråga hon återkommer till i sitt konstnärskap är vad vi som människor och samhälle väljer att belysa och synliggöra, och vad som lämnas i skugga. Vad tillåter vi, medvetet eller omedvetet, att falla i glömskans mörker? Det handlar emellertid inte bara om att berätta, utan även om hur man berättar. Hur kommunicerar man det ofattbara, med Susannes uttryck ”en omöjlig verklighet”, på ett sätt som kan beröra människor idag och imorgon? Anna tror att det är viktigt att även utveckla andra språk än det verbala. Om det är något konsten kan så är det just att vidröra på djupet, bortom orden. – Är det ens möjligt att beskriva och förmedla en sådan ondska? Man står stum inför den och därför är det så viktigt att också hitta andra sorters språk. Jag är skulptör och uttrycker mig genom rum och kropp, min förhoppning är att verken ska beröra betraktaren känslomässigt och fysiskt.
Än viktigare blir berättandet när Susanne och andra överlevare inte längre själva har möjlighet att vittna om sina upplevelser. I år det 80 år sedan andra världskrigets slut och snart finns inga första-handsvittnen från Förintelsen kvar i livet. Då kan arkiv, föremål och fotografier fungera som viktiga länkar till det förflutna, menar Anna. – Genom de vittnesmål min mor lämnat efter sig i form av böcker och teckningar är ett samtal mellan oss fortfarande möjligt. Bortom orden som aldrig blev sagda äger trots allt en dialog rum. I december kommer just en sådan dialog att ta form på Sigtunastiftelsen, då Susannes bilder och Annas verk, som särskilt berör moderns historia och de judiska kvinnor som vårdades här, ska visas sida vid sida. UTSTÄLLNINGEN ÅMINNELSE med Anna Berglind och Susanne Zimmermann Berglind har vernissage den 6 december och pågår fram till den 6 februari. FÖRINTELSENS MINNESDAG 27 JANUARI 2026 Finissage för utställningen Åminnelse där Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein leder ett samtal med Anna Berglind och Johan Perwe, verksam vid Forum för levande historia.
Sommaren 1945 förändras Sigtuna i grunden. 600 kvinnor som överlevt koncentrationslägrens fasor tas om hand på Sigtunastiftelsen och i stadens övriga läroverk. I författaren Marie Lok Björks första del av Sigtunasviten skildras ett dramatiskt kapitel i Sigtunas historia. – Jag har så svårt att förstå att denna del av vår historia har hamnat i skymundan, min förhoppning är den här berättelsen kan ändra på det.
Maries steg är ivriga när hon tar sig an en av alla trappor på Sigtunastiftelsen. Det är en plats hon känner väl vid det här laget. Det senaste året har hon ägnat åtskilliga timmar i Sigtunastiftelsens klipparkiv och lånat hyllmeter av referenslitteratur i biblioteket. Allt för att försöka förstå vad det var som faktiskt hände i Sigtuna sommaren 1945 – den plats som är utgångspunkt för hennes kommande bok Kunde jag följa dig bort. I romanens form får vi möta Edith, en ung student som går in som volontär på Sigtunastiftelsen, som i andra världskrigets skugga ställt om till sjukförläggning. Vi får också möta Viola, en av de kvinnor som överlevt Förintelsen.
Tanken är att Sigtunasviten ska omfatta tre romaner i den genre som blivit Marie Lok Björks signum. Starka kvinnor som huvudkaraktärer, placerade i en historisk kontext som kastar ljus över vår egen tid. I Att välja ett liv (2021) skildrades kvinnans villkor i Sverige för hundra år sedan där huvudkaraktären Ottilia (Maries morfars mor) blev gravid med ”fel man” vilket raserade hennes status fullständigt. I efterföljaren Jag vill riva upp himmel och jord fick vi möta Elise Ottesen Jensen som grundade RFSU och banade väg för kvinnans sexuella frihet. – Starka kvinnor som går sin egen väg är ett återkommande tema i mitt författarskap, det är det. Dels har jag hämtat inspiration i min egen familjehistoria. Men jag har ock- så inspirerats av arbetarförfattare som Moa Martinson och Vilhelm Moberg. Själv visste hon redan som barn att hon ville ägna sitt liv åt att skriva berättelser, men att gå så långt som att se sig själv som författare tog sin tid. Hon utbildade sig till journalist och jobbade under en period på TV och radio. När hon gav ut sina första böcker hade hon alltid andra uppdrag vid sidan av. Det är först nu i samband med utgivningen av Sigtunasviten som hon på heltid går in i det skönlitterära skrivandet. – Det är en sådan lyx att gå in i detta helt och fullt. Ägna tid åt att göra research ner på detaljnivå. Helhjärtat, säger Marie och hela ansiktet lyser upp.
Hon har ägnat timmar åt promenader i Sigtuna för att veta exakt hur lång tid det tar att gå mellan Viby by och Rådhuset, hon har spanat ut över staden från Klockbacken för att veta precis vad man ser och hon har spenderat många eftermiddagar i tornrummet på Sigtunastiftelsen för att få fatt i den rätta känslan. Att just Sigtuna är hennes litterära landskap har sin naturliga förklaring. Hon flyttade hit med sin familj för några år sedan och förälskade sig i staden. Och då inte bara i den småstadsidyll som kan vara en tacksam utgångspunkt. Här fanns också en spänning under ytan som är som guld värt för en författare. Som till exempel klasskillnaderna mellan unga som förstärktes av Sigtunas två läroverk, något som fortfarande gör avtryck i stadens atmosfär och självbild menar Marie. Att Sigtuna historiskt sett också är författarnas plats, inte minst genom Sigtunastiftelsen, möjliggör också många litterära blinkningar. – Gunnar Ekelöf, Karin Boye… många av de författare som jag verkligen beundrar var ju här. Du är i gott sällskap menar du? – Ja verkligen, men inga jämförelser i övrigt, säger hon för säkerhets skull och tillägger att titeln till romanen efter många mer eller mindre lyckade förslag till slut landade i en strof av Karin Boye. (Kunde jag följa dig, ur diktsamlingen För trädets skull, 1935, red:s anmärkning.)
När vi möts är manuset inne i sitt slutskede. Huvudkaraktärerna Ediths och Violas livsöden har strålat samman på Sigtunastiftelsen. Edith, en egensinnig student på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk bär på författardrömmar, men hennes föräldrar har andra planer för henne och hon tvivlar över sin egen förmåga. Viola, en ung kvinna som förlorat allt under sin tid i koncentrationslägren. Till och med viljan att överleva. Gestaltningen av Edith kom ganska omedelbart till Marie, en karaktär som i mångt och mycket ligger nära henne själv. Svårare var det med Viola. Hur tar man sig ens rätten att försöka beskriva upplevelsen av Förintelsen när man själv inte har någon personlig relation. Det var den frågan hon brottades med länge. – Jag var angelägen om att få det så trovärdigt som det bara gick. Jag läste många vittnesmål. För mig har det varit viktigt att också stämma av med anhöriga till de personer som nämns i boken. Den respons jag fick tog mig vidare. Hon nämner Eva Berglind, dotter till Susanne Zimmermann Berglind som var en av de kvinnor som kom till Sigtunastiftelsen (syster till konstnären Anna Berglind, red:s anmärkning.). Och Mikael Sillén, släkting till kuratorn Wanda Lanzer som såg till att överlevarnas egna berättelser togs om hand och skrevs ner. Frida Johansson Metso som arbetar professionellt med traumabearbetning för Röda Korset har också varit ovärderlig i processen. – Utan dem hade jag inte kunnat skriva den här boken, så är det. Jag är väldigt tacksam för det fina stöd som jag har fått längs vägen.
Slutet, hur det ska gå för Edith och Viola, har Marie ännu inte helt bestämt. I det här skedet finns fortfarande flera möjliga vägar att gå. Men vilken väg hon än väljer hoppas hon att den första delen av Sigtunasviten drar fram ett viktigt kapitel ur historiens glömska. Själv upptäckte hon berättelsen under ett besök på Sigtuna Museum. Det var först då hon förstod att hennes egen hemstad Sigtuna genomgick en fullständig förvandling när 600 kvinnor som överlevt Förintelsen anlände. En stad som under den här tiden hade cirka 1400 invånare. – För mig är det är helt obegripligt att den här historien gått så många förbi. Det här är verkligen en berättelse som vi ska vara stolta över. Det var så många, som precis som Edith, gick in helhjärtat med en självklarhet i att hjälpa andra. Andra var mer skeptiska. Vår lokaltidning beskrev tillexempel mottagandet som ett ”dråpslag för Sigtuna”. Det är precis den motsättning som vi ser i flyktingdebatten idag. Det perspektivet har inspirerat mig och jag hoppas att den här berättelsen också ska inspirera andra till att våga ta ställning för det man faktiskt tror på. Vad de kommande romanerna i Sigtunasviten ska handla om vill hon inte avslöja. Inte annat än att hon har några idéer som hon skissar på och att det finns flera starka kvinnor att lyfta fram i ljuset.
Utdrag ur boken ”Kunde jag följa dig bort”
Sigtuna, Sverige, juli 1945 Nu är det dags. Mottagandet. Edith känner en förväntan i bröstet. Förvandlingen har nu skett. Sigtunastiftelsen är en sjukhusanläggning. En fullgod sådan. Och skolstaden Sigtuna är numera en sjukhusstad där beredskapssjukhusen sträcker sig från Sigtunaskolan, vidare till Sigtunastiftelsen på en ena kullen och så Humanistiska Läroverket på en kulle bort. Hela stadsbilden är förvandlad. Runt varje sjukhusbyggnad sträcker sig taggtrådsstängsel och de 1 400 människorna som bor i Sigtuna rör sig numera begränsade, stirrar in genom stängsel på marker de inte längre får beträda. Det gör vissa förbannade. Edith har sett män stå och svära intill stängslet. Förbannade flyktingar. Hon har insett att taggtrådarna fyller flera funktioner, det är inte bara smittorna som ska hållas instängda, det är också de arga människorna – männen – som ska hållas borta, och även de nyfikna.
Snart kommer Sigtuna nästintill ha fördubblat sin folkmängd, nära tusen överlevande har de gjort plats för. I varje rum står bäddade sängar med kuddar som piskats och puffats, manglade lakan stramt sträckta över bäddmadrasserna. Vid varje fotända en pyjamas prydligt vikt. Intill varje säng: ett nattduksbord, på bordet en vas, i varje vas en rosenkvist från trädgården. Snart kommer de. Edith står bredvid Matilda och den övriga personalen, de står tätt hopträngda på stentrappan upp till huvudingången. Kvällssolen lyser starkt och får Sigtunastiftelsens pampiga byggnad att skina som guld. Det här är så nära kriget Edith någonsin har kommit, nu när hon ska ta emot krigets offer. – Nu kommer de! Vaktmästarens rop får alla – läkare, sköterskor, hjälpsystrar, städerskor och frälsningssoldater att vända blicken mot vägen, där bussarna ska rulla in.
Bokrelease 3 september 18.00 Sigtunaförfattaren Marie Lok Björk möter Sigtunastiftelsens direktor i ett samtal om första delen i Sigtunasviten, Kunde jag följa dig bort.
