Ruth Björkquist var bara 23 år gammal när hon kom till Sigtunastiftelsen 1917. Som rektor Manfreds hustru var hon den självklara värdinnan vid alla tillställningar och en av hennes många uppgifter var att planera middagar vid större bjudningar och högtider. Inspirerade av Ruts noggranna anteckningar i dagboken ”Dagens möda” har Sigtunastiftelsen kök lagat Ruths vårmeny. Delar av den bjöd vi på vid SSHLS 100-års jubileum. Vi bjuder självklart på recepten.
Gör så här Finhacka schalottenlök och fräs den mjuk i smör. Strimla ner sparrisen i småbitar och fräs tillsammans med löken tills de börjar bli mjuka. Ha i en nypa bikarbonat ( Gör att sparrisen håller sig lite grönare.) och vitt vin. Reducera ner till hälften och slå sedan på buljong och gräddmjölk. Låt koka tills sparrisen känns ordentligt mjuk. Mixa soppan och smaka av med salt och peppar. Sila genom finmaskig sil så alla sparristrådar försvinner. Red soppan med Maizena om den känns tunn.
Lättgravad bakad röding med Sandefjordssås, pressad potatis och ångad grönkål
Ingredienser 4 rödingfiléer 1 dl salt 1 dl socker 1 tsk grovmalen vitpeppar 2 klyftor vitlök Olja att steka i 600 g grönkål Mjölig potatis 300 g spenat 2 dl grädde 2 dl crème fraiche 200 g smör
Gör så här Torka filéerna och lägg i en form. Blanda samman saltsocker och vitpeppar. Strö över på båda sidorna av fiskfiléerna. Låt stå i rumstemperatur i ca 1,5 timme.
Torka filéerna och stek dem på skinnsidan så de blir gyllenbruna. Lägg i ugnsform och baka på 60 grader tills de är 45 grader i innertemp.
Koka potatisen i väl saltat vatten tills de börjar falla isär, pressa och servera.
Kan vi med vårt gemensamma minne återskapa det som inte längre finns kvar? Den frågan ställde sig konstnären Mikaela Steby Stenfalk när hon såg takspiran på Notre-Dame falla. Nu i vår visas hennes utställning Utsnitt på Sigtunastiftelsen.
Vi möts i en digital ruta och jag befinner mig på samma gång i mitt arbetsrum på Sigtunastiftelsen och i Mikaela Steby Stenfalks ateljé. Vi talar om det kollektiva minnet, branden i Notre-Dame, hur konst kan få växter att leva och hur hennes morfar var med och räddade templen i Abu Simbel.
Strax före klockan åtta på kvällen den 15 april 2019 faller takspiran på Notre-Dame rakt ner i eldhavet. Människor över hela världen ser det hända. När spiran en gång byggdes så var den ett tekniskt vågat byggprojekt som invigdes 1859.
Tio år tidigare, 1849, lyckas Aimé Laussedat, medlem av franska vetenskapsakademin, skapa en modell av Hôtel des Invalides i Paris genom sin nya uppfinning fotogrammetri, konsten att göra mätningar av tredimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska eller digitala bilder.
Mikaela Steby Stenfalk såg också spiran falla. Hon har länge varit fascinerad av hur den fysiska och den digitala världen påverkar varandra i en slags parallell verklighet. Hon är utbildad arkitekt och har också en bakgrund i visuell kommunikation och har arbetat som intendent på ArcDes. I samband med olika utställningar började hon intressera sig för besökarnas blick – vad det är vi egentligen ser av de utställningar vi besöker och vad det är vi själva fotograferar och delar vidare.
Mikaela Steby Stenfalk bestämde sig för att börja samla in foton som lagts upp i sociala medier under brandkvällen. Det blev till sist 38 000 bilder som hon gått igenom, läst bildtexterna till och som sedan genom digital fotogrammetri använts till att skapa en tredimensionell utskrift av spiran.
– Genom att arbeta med bilderna som läggs samman så har jag skapat en mindre kopia av spiran, som ett kollektivt minne”, säger Mikaela Steby Stenfalk och fortsätter.
– Man kan beskriva det som en digital estetik där resultatet av scanningen också bär berättelser av specifika situationer, känslor och upplevelser”. Det som varit i fokus på bilderna blir alltid tydligast återgivet i den tredimensionella versionen och det som är i utkanten framträder lite mera suddigt. Mikaela Steby Stenfalk menar att det liknar vårt minne – somligt minns vi helt tydligt medan annat är mera diffust.
Nu arbetar Mikaela Steby Stenfalk i ett samarbete med Göteborgs botaniska trädgård kring rödlistade växter. Det pågår ett omfattande projekt att föröka och återplantera för att hålla dessa arter vid liv. Mikaela har scannat en av växterna och gjort den tio gånger större. Hon håller upp den så att jag kan se. Den ser ut som ett fossil eller ett blommande skelett – vit, vacker och med blad som ser ut att vara på väg att rinna neråt.
Ett annat projekt kommer i bokform. Mikaela Steby Stenfalk besökte för något år sedan de tempel i Abu Simbel som hennes morfar, Birger Steby, arbetade med för att rädda undan vattenmassorna i följden av bygget av Assuandammen i Egypten. Mellan 1963 och 1968 fanns en stor arbetsstyrka med ett internationellt team av ingenjörer och forskare på plats för att gräva bort överdelen av den stora klippan och de båda templen sågades i bitar för att kunna flyttas till en högre belägen plats.
– Jag växte upp med berättelserna kring morfars arbete och när jag själv kom dit så blev det tydligt för mig att platsen fanns på riktigt och jag ville jag fokusera på vad jag såg i förhållande till det minne som kan växa fram genom generationer”. Förutom boken så kommer också projektet att landa i en skulptural gestaltning.
Det är intressant och spännande hur flödet av bilder kan ta konkret form. Kanske är det också en central fråga för vår tid när historiska föremål, konst och arkitektur förstörs och demoleras av krig och invasioner. Hur kan vi tillsammans bevara det som inte längre finns kvar? Och kan vi med vårt gemensamma minne återskapa målningar, statyer och sönderbombade byggnader?
Mikaela Steby Stenfalks utställning visas på Sigtunastiftelsen mellan 12 april och 23 maj.
