På 1930-talet utropades konstens och litteraturens frihet under Sigtunastiftelsens diktarkonferenser. Nu är samma frågor aktuella igen under det kommande symposiet Konstens frihet då och nu.
– Att den tidens frågor på så många sätt har blivit aktuella igen är en viktig utgångspunkt. Då precis om nu präglades Europa av krig och social oro. Demokratin var skör och även konsten uttryck började begränsas på sina håll, säger direktor Helle Klein som inleder symposiet på Sigtunastiftelsen den 21 – 22 februari.
Med 1930-talets diktarkonferenser som tydlig tydlig referens prövas nu samma frågor i en ny tid. Då utropades litteraturens frihet på Sigtunastiftelsen samtidigt som en svensk kulturpolitik utformades där offentlig konst började få statligt stöd. Idag ser vi kraftiga nedskärningar inom såväl kulturen som folkbildningen och konstens roll och värde för människor och samhälle ifrågasätts på nytt. Var och hur ska konst visas? Hur ser situationen ut för konstnärer idag? Hur kan och bör konsten finansieras om den samtidigt ska behålla sin frihet? Och vad innebär det egentligen att konsten är fri?
– Jag tror att vi både kan lära oss och inspireras av vår historia. Vi har under hundra års tid varit en plats för dialog och öppenhet. En plats där vi möts i ögonhöjd trots att vi tycker och tänker olika. Vi behöver återta det goda samtalet som ligger bortom de sociala mediernas logik. Jag hoppas att vårt symposium kan bidra till det. Inge hopp och mod hos dem som deltar och att man får kraft och styrka att ta det med sig ut i sitt eget sammanhang, fortsätter Helle Klein
Under symposiet medverkar bland annat Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, teologen Petra Carlsson Redell, konstnärerna Sonia Hedstrand och Anders Widoff, författaren Anders Rydell och chefen för Stockholm konst Eleonora Fors Szuba. Vi bad Petra Carlsson Redell och Sonia Hedstrand att kort kommentera några av symposiets övergripande frågeställningar.
Petra Carlsson Redell, du är präst och professor i systematisk teologi. Hur fri får konsten vara i kyrkans sammanhang? Finns det någon gräns?
– Det som händer när konst kommer in i kyrkorummet är att att en kreativ logik bryter in i en representationslogik. I kyrkan förväntar vi oss att ord, föremål och gester ska gå att översätta till kyrkans budskap. Men konsten verkar på andra sätt. Den utforskar föreställningar om världen utan att leverera ett entydigt budskap. Den bidrar med en öppning för ett icke-vetande, för mysteriet. Därför bör konsten få vara konst även i kyrkan, det vill säga så fri och provocerande som församlingen mäktar med.
Sonia Hedstrand, du är både verksam som konstnär, konstkritiker och konstredaktör för tidskriften Parabol. Hur ser du på konstnärens situation idag? – Konstnärers uttrycksfrihet är hotad från flera håll. Sverige har en högerregering som vill att konsten ska bli en vinstdrivande upplevelseindustri och dekoration för de rika, vilket passar vissa kommersiella gallerister och det ökande antalet miljardärer utmärkt. Sedan har vi Sverigedemokraterna och deras populistiska anhängare som hatar samtidskonst och anser att vi konstnärer är en ”kulturelit” som borde avskaffas, trots att de flesta av oss lever under existensminimum. Partierna till vänster i sin tur spelar också på populism när de fiskar väljare med villa, volvo och vovve, de verkar inte heller förstå att den konstnärliga friheten är en nödvändig del av yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Inom konstvärlden är tyvärr den konstnärliga friheten också hotad av vissa tjänstemän som kräver att offentliga konstverk ska vara ”trygghetsskapande”, ”öka kommunens attraktivitet som turistmål” och andra instrumentaliserande uppgifter som inte är vårt ansvar. Ganska många curatorer och intendenter på konsthallar och museer utgör också ett hot mot den konstnärliga friheten då de av ängslighet och intellektuell oförmåga väljer konstnärer som är kända och/eller harmlösa, och därmed ägnar sig åt att sola sig i glansen av vissa ”stjärnor”, istället för att ge utrymme för den brokiga bredd som finns bland konstnärer.
Elisabet Mattizon Armgard har lett interkulturella möten på Sigtunastiftelsen i nästan 15 års tid. Under dessa år har mer än 200 unga vuxna från judiska, muslimska och kristna organisationer mött henne i Sigtunastiftelsens refugium, en skyddad plats där man får möjlighet att lära känna varandra. Mötas som människor oavsett kultur, religion och livssyn.
Elisabet väntar i biblioteket i Refugiet på Sigtunastiftelsen, den 30-tals villa som en gång var bostad åt Sigtunastiftelsens direktorer Manfred Björkquist och Olof Hartman. Hennes mobil surrar oavbrutet. Meddelanden från deltagare som snart ska anlända till Sigtunastiftelsen för att ta del av Interkulturell Mötesplats. Någon har missat bussen, en annan har svårt för att hitta från Sigtuna busstation upp till Sigtunastiftelsen. Elisabet, som genomfört närmare 40 Interkulturella mötesplatser vet att det är två intensiva, men också väldigt inspirerande dygn som väntar. 16 unga vuxna i åldern 18 – 30 år ska möta varandra för första gången och hon ska finnas där som en trygghet, en ”extramamma” de kan vända sig till vad det än gäller.
Bakgrunden till Interkulturell mötesplats går tillbaka till 2010. På Sigtunastiftelsen hade man bedrivit konfirmationsläger under många år och känslan var att den verksamheten redan gjordes så bra av så många andra. Sigtunastiftelsen skulle som platsen för dialog mellan oliktänkande kunna bidra med något annat. Idén om att skapa helger för unga med förankring i olika religiösa organisationer väcktes. Vad de skulle innehålla fanns det ingen klar uppfattning om. Inte mer än att de i förlängningen skulle hjälpa oss att leva bättre tillsammans. Att man i det lilla skulle kunna bidra till något större, som Elisabet själv uttrycker det.
– Vad önskar Ni? Vad behöver Ni för att vi ska kunna leva bättre tillsammans? Det var den fråga vi utgick ifrån när vi tog kontakt med olika religiöst och kulturellt förankrade organisationer i Sverige. Det som blev tydligt var att det som behövdes inte var ett forum där man jämförde sin egen religion med den andres och diskuterade gudsbilder eller religiösa och kulturella praktiker. Det som efterfrågades var ett sammanhang där man under trygga former fick lära känna varandra som människor, förklarar Elisabet.
Med denna utgångspunkt fick Sigtunastiftelsen i uppdrag att arrangera helger för unga vuxna där man skulle skapa bästa möjliga förutsättningar för att lära känna både sig själv och varandra. Elisabet understryker att upplägget är väl genomtänkt och hela tiden utformat i dialog med de organisationer man samverkar med. Deltagarna har alltid sin hemvist i en organisation, men på mötesplatsen är de i officiell mening inte representanter för någon annan än sig själv. Detta är viktigt för att skapa en öppen mötesplats utan de begränsningar som det ibland kan innebära att behöva förklara eller försvara det sammanhang man representerar, menar Elisabet. Under själva helgerna tar man hjälp av processledare från Sensus studieförbund som håller i pass kring olika teman. Det kan handla om identitet, självkännedom, interkulturell kompetens, inkludering, exkludering och värdekonflikter.
– Det handlar mycket om att få syn på sig själv genom att spegla sig i andra. Att bli sedd och hörd men också respektera det som är annorlunda och kanske inse hur mycket man faktiskt också har gemensamt. Bara det att man har en tro och att det är en viktig del av det vardagliga livet.
Så det pratas inte om religion över huvud taget?
– Vi tar inte upp det specifikt under passen. Däremot pratar säkert många av deltagarna om religion på nätterna, i pauserna och i mellanrummen. Det är ofta där som de viktigaste samtalen uppstår. Den praktiska inramningen under helgerna spelar också en viktig roll i själva processen. Vill man att deltagarna ska stärka sin interkulturella kompetens så måste platsen i sig också signalera en egen interkulturell kompetens ner i minsta detalj, menar Elisabet.
Det handlar bland annat om att se till att programmet läggs upp så att det finns både tid och plats för bön. Alla måltider är också anpassade till att skapa gemenskap. De serveras i en egen del av hotellets matsal, en inramning som i sig känns ganska högtidlig. Och det är precis det som är meningen. Deltagarna ska känna att de tas på allvar. Att de verkligen är viktiga. Det ska inte kännas som ett enklare läger, förklarar Elisabet.
– Köket här på Sigtunastiftelsen blir nog lite trötta på mig ibland när jag kommer med alla mina önskemål. Men det jätteviktigt att alla känner sig respekterade och inkluderade också under måltiderna. Vi serverar aldrig alkohol och vi väljer att ta bort till både kött och skaldjur från menyn. Ganska enkla anpassningar egentligen, men det gör att vi kan umgås på samma villkor.
Efter alla år har Elisabet byggt upp ett stort nätverk som hon lägger sig vinn om att hålla kontakt med. Hon ser hur tidigare deltagare fortsätter att vara engagerade på olika sätt ute i samhället, som journalister, läkare, lärare och jurister. Hon ser också hur man sinsemellan fortsätter att hålla kontakten med varandra.
– Det är klart att det känns hoppfullt. Samtidigt är det så att det arbete vi bedriver har sina utmaningar. Dels för att dagens engagerade unga har det ganska pressat. Många både jobbar och studerar samtidigt och har svårt att få tiden att räcka till. Det är också ett tuffare klimat idag där många troende känner sig alltmer utsatta, förklarar Elisabet.
Det spända världsläget, inte minst när det gäller konflikten i Mellanöstern, påverkar självklart också det här sammanhanget, menar Elisabet.
– Just därför är det här arbetet så viktigt just nu. Jag vill ge oss alla hopp inför framtiden och här finns en möjlighet att dela både glädje och sorg tillsammans. En plats där vi kan hämta kraft och ha ärliga och djupa samtal, men också ha väldigt roligt tillsammans.
Känner Du hopp inför framtiden?
– Ja. Det räcker med att jag läser deltagarnas upplevelser efter en helg så känner jag hopp. De är så otroligt modiga, kloka, starka och engagerade. Det här är ett viktigt fredsarbete i det lilla. Och vi måste våga mötas. Även när vi tror att det inte går.
Abrahams Barns Dag lördag 22 mars Abrahams Barns Pris delas årligen ut till en person eller organisation som är förebilder när det gäller att aktivt verka för ett öppet och mångkulturellt samhälle. Priset delas ut i samband med Abrahams Barns dag lördag den 22 mars. Läs mer
När fem byggjobbare rasade mot sin död i Sundbyberg var det ingen slump att fyra av dem hade annan nationalitet än svensk i sina pass. Ukraina. Afghanistan. Dagestan i Ryssland. Hissolyckan i december 2023 fick för en kort stund upp villkoren i arbetslivet på agendan. 63 människor dog i arbetsplatsolyckor det året. Arbetslivet har idag organiserats om med långa kedjor av entreprenörer och underentreprenörer som ersatt den direktanställda personalen. Det är splittrat, stressigt och snurrigt, vittnar byggjobbarna själva om. Ingen har översikten längre. Ingen tar ansvar för människorna som faktiskt utför jobben. Och vår enda tillsynsmyndighet är tandlös, eller chanslös, beroende på vem du frågar.
Jag får veta att här på Sigtunastiftelsen gick samtalen heta för hundra år sedan, dialoger som så småningom mynnade ut i Saltsjöbadsavtalet och den svenska modellen.Så fint, i teorin. Politiken backar undan och låter parterna på arbetsmarknaden bestämma spelreglerna – facket och arbetsgivarna. Men i dag, i praktiken, när en rad branscher släppt in aktörer som inte har för avsikt att följa spelreglerna? Går du med i facket är du en tjallare. Larmar du om brister i arbetsmiljön åker du ut. Påpekar du säkerhetsbrister får du lämna landet. Vittnesrapporter från människor som bygger och städar Sverige. Jag har i flera år lyssnat in arbetarna längst därnere, och det är en skrämmande lägesbild de ger. Sverige har gjort sig beroende av arbetskraft som kostar och klagar mindre, och framför inte går med i facket eller annat förhalande och jobbigt. Tystnaden är som inskriven i de osynliga kontrakten.
När jag föreläser om människan i arbetslivet brukar jag säga att vår huvudstad Stockholm skulle gro igen redan efter en vecka och bostadsbyggandet avstanna helt om vi gjorde oss av med alla papperslösa. Så integrerad är arbetslivskriminaliteten i vår ekonomi. Städning av skolor och renovering av sjukhus upphandlas av kommuner och regioner som inte bemödar sig att följa upp sina kontrakt för att se hur arbetena utförs i praktiken. Med det upplägget ska vi vara medvetna om att vi själva med våra skattemedel göder en brottslighet som slår hål på den svenska modellen. Våra gemensamma pengar rinner ner i fickan på kriminella aktörer som struntar i både säkerheten och skatter, vilket snedvrider konkurrensen och gör det tufft för seriösa arbetsgivare att överleva. En del väljer att gena. Priset får arbetarna längst därnere betala. Hissolyckan är ett belysande exempel på det. Och då kommer vi till vad som borde, kan man tycka, vara viktigast av allt i arbetslivet – människan – som helt verkar ha tappats bort. Och här måste nog även de stora fackförbunden med LO i spetsen steppa upp. För, bara som ett exempel, den allra första migrantarbetaren som öppnade sig för mig gick faktiskt med i facket. En spansktalande ombudsman vid ett av våra största LO-förbund lyckades nå fram till honom. Han hade då redan larmat till Skatteverket om slavarbete vid firman. Fem år hade han jobbat i Sverige, bosatt i sin arbetsgivares garage. Samma dag som han gick med i facket ringde hans arbetsgivare: ”Du är en tjallare! Dina prylar ligger på gatan! Du är inte välkommen vid firman längre!” Vid den här tiden la firman parkettgolv i LO-borgen. För firman fick under alla år behålla sitt kollektivavtal med facket. Först nu, när denna krönika publiceras, i januari 2025, ställs arbetsgivaren inför rätta för människoexploatering. Tio år efter att migrantarbetaren i garaget skrev till Skatteverket.
Ellinor Torp
Ellinor Torp är journalist och författare som under flera år granskat förhållanden på svensk arbetsmarknad. Hennes senaste bok ”Flickan i Korridoren” fick stor uppmärksamhet för sin skrämmande skildring av skolan. Ellinor Torp var en av Sigtunastiftelsens författarstipendiater under 2024.
Text: David Östlund Foto: Sigtunastiftelsens arkiv
I en bok om Sverige från 1968 kritiserade den amerikanske företagsekonomen David Jenkins de senaste decenniernas flod av ”swedological writings”. Han ville ge en mer nyanserad bild av detta tråkiga land med sina ytterst speciella betingelser, som därför hade föga att bjuda som modell för andra länder, även om Sverige inte heller var så avskräckande som landets kritiker påstod. Störst uppmärksamhet fick en företeelse som länge hört till huvudnumren bland swedologiska framställningar, ”The Great Labor Peace Apparatus”. Här fanns något oefterhärmligt unikt, som verkligen förtjänade positiv uppmärksamhet. Kunnigt beskrev Jenkins den ordning för arbetsfred som skapats på grundval av 1938 års huvudavtal mellan facket och arbetsgivarna, mellan LO och SAF – frukten av förhandlingar i Saltsjöbaden 1936-38, som därför ofta kallas Saltsjöbadsavtalet. ”Saltsjöbadsandan” innebar att arbetsmarknadens parter lärt sig att tala konstruktivt med varandra. Den i Jenkins ögon överraskande torftiga avtalstexten från 1938 skapade mest ramar för ”more talk”, men blev just därför epokgörande. Fyra följdavtal 1942-48 om särskilda frågor hade sedan givit fredsapparaten fastare konturer. Vid 60-talets mitt var de vänskapliga förhållandena mellan de nästan hundraprocentigt organiserade svenska arbetarna och arbetsgivarna sensationella: de var ”the business world’s counterpart to the bearded lady or the three-headed calf”. Utländska betraktare som misstroget sökte skrapa fram sanningen under ytan av vänskaplighet skulle bara finna ytterligare lager av ömsesidigt förtroende och välvilja, menade Jenkins. En märklig historia minsann.
Förhistoria på Sigtunastiftelsen
Det är väl känt bland historiker att Saltsjöbadsmodellens tillkomst ägde en förhistoria där ett antal möten vid Sigtunastiftelsen 1925-28 spelade en nyckelroll. Hösten 1928 kallade den nytillträdda högerregeringen till ”arbetsfredskonferens” i statens regi. Socialministern hade suttit ordförande i Sigtuna våren innan, och byggde vidare på erfarenheter därifrån. Nu samlades hundratals officiella företrädare för organisationerna i offentlighetens ljus. I Sigtunas rofyllda miljö hade däremot bara några tiotal individuellt inbjudna deltagare samlats, med sträng instruktion att hålla samtalen förtroliga, så att var och en tryggt kunde vädra sina personliga uppfattningar. Dessa samtals bakgrund var i sin tur en serie möten i Sigtuna mellan ”arbetare och akademiker” som inletts 1922 och en serie möten mellan ”arbetsgivare och akademiker” med start 1923. När arbetare och arbetsgivare kallades tillsammans 1925 fanns ”akademikerna” kvar i ett slags diplomatroll. I den fredsprocess som regeringen initierade 1928 övertogs denna medlarroll av staten – även om staten bland andra representerades av nyckelaktörer från Sigtuna i den ”Arbetsfredsdelegation” som skapades. Detta var dock något annat än den fredsapparat som tillkom efter 1938 års fredsavtal: i ”den svenska modellen” på arbetsmarknaden skulle ett utmärkande drag bli att staten placerades på åskådarbänken. Parterna skulle sköta sina egna affärer i dialog och samförstånd, utan yttre inblandning.
Sverige 1905-1938: arbetsmarknadskrigets land
Sverige blev ingen symbol för fred mellan ”arbete och kapital” i början av 1930-talet. Depressionens spänningar blev för starka efter skotten i Ådalen 1931, när statsintervention till arbetsgivarnas fördel i en arbetsmarknadskonflikt gått över styr, med dödsoffer i spåren. Även fredsprocessen dog. Våld i samband med strejker eller lockouter hade varit ovanligt i Sverige. Men här finns skäl att notera: detta berodde inte på att arbetsmarknadsförhållandena varit fredliga. Tvärtom hade exemplet Sverige några decennier visat hur det ”sociala kriget” mellan arbete och kapital kunde se ut i ett land där en ovanligt stark fackföreningsrörelse möttes av unikt starka nationella arbetsgivarorganisationer. Med två avtal 1905-06, ett mellan Metallarbetarförbundet och Verkstadsföreningen och ett mellan LO och SAF, hade en ordning etablerats som kan kallas ”den äldre svenska modellen på arbetsmarknaden” – betingad av balans mellan parternas maktresurser. I huvudsak innebar den att arbetsgivarna (motvilligt) accepterade arbetarnas organisationsfrihet och kollektiva löneavtal i utbyte mot att arbetarna (motvilligt) accepterade arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet samt att anställa och avskeda utan hänsyn till fackligt medlemskap.
En svår väg till arbetsfred
Denna modell präglades av ”kallt krig”. Avtalen förhandlades fram på nationell nivå i respektive bransch. Så länge avtalen gällde rådde vanligen vapenstillestånd. Men när de löpte ut och skulle omförhandlas vankades konflikt. Sverige var i omvärldens ögon lockouternas och strejkernas land – där förlorade arbetsdagar ideligen kostade arbetarna förlorad lön, kostade företagen förlorade vinster och krympte nationens välstånd. Maktbalansen hade testats 1909, vid arbetsgivarnas sista försök att krossa motparten genom en massiv lockout som möttes av en ännu större strejk – landets länge oslagna världsrekord i arbetsmarknadskonflikt. Arbetarparten förlorade i de aktuella stridsfrågorna, men vann långsiktigt genom att visa förmåga till rask återhämtning efter ett ögonblick i kris. Även om skotten i Ådalen 1931 blev ett undantag i termer av yttre våld hade Sverige inte varit arbetsfredens land. Den process som inleddes 1936, när SAF inbjöd LO till samtal, och LO-ledningen skapade ilska bland sina vänner i den socialdemokratiska regeringen genom att tacka ja, var på intet vis självklar. Det finns ingenting självklart i att Sverige skulle bli känt som arbetsfredens land, decennierna efter 1938. Därför är mötena i Sigtuna 1925-28 historiska händelser av vikt.
Ett gemensamt sätt att se
Vad behövdes för övergången från kallt krig till stabil fred? Vad fordrades för att skapa samförstånd? Vad skapade ömsesidigt förtroende i en situation av djup misstro? Många historiska faktorer bildade tillsammans tillräckliga villkor för vad som hände 1936-38. Men ett nödvändigt villkor var gemensamma intressen – eller rättare sagt en ömsesidigt delad uppfattning om delade intressen parterna emellan. Ett gemensamt sätt att se. Det tänkesätt som blev nyckeln till Saltsjöbadsandan var egentligen enkelt, även om det tog tid att vänja sig vid. Det handlade om att flytta all uppmärksamhet från frågan om hur en liten kaka skulle delas till frågan om hur kakan kunde göras större – så stor att frågan om hur den skulle delas inte längre var mycket att bråka om. Hur kunde produktionen ökas så att löner och vinster ökade på en och samma gång? Kunde det ske med rationella, vetenskapliga medel? Då kunde kanske rester av intressekonflikt reduceras till ett minimum, ifall de inte kunde elimineras. Just ett sådant koncept hade formulerats i USA åren kring sekelskiftet 1900. Jag hävdar att det var just det som skulle bilda bas för Saltsjöbadsmodellen. Mötena i Sigtuna 1925-28 bidrog av allt att döma till att vänja parterna vid detta sätt att tänka – en möjlig nyckel till ömsesidigt förtroende att åter plocka fram i Saltsjöbaden 1936.
Tayloristisk fair play eller välgörenhet?
Det låter enkelt så långt. Men i praktiken var det ytterst komplicerat. Det koncept från USA som jag syftar på är nämligen ”taylorismen”, ”scientific management” i den specifika form som utvecklats av Frederick Winslow Taylor med start 1895. Av historiker som sysslat med Saltsjöbadsmodellen tillkomst har denna lära traditionellt behandlats som ett problem, ett hinder som behövde elimineras. Det har exempelvis hävdats att idétraditioner från brukssamhällenas patriarkala system av social omsorg om arbetarna från arbetsgivarnas sida kom att bilda nödvändig motvikt mot taylorismens ”hårda” lära om effektivitet – med tidsstudier och detaljspecificerade arbetsbeting kopplade till ackordslöner som huvudnummer. Det har sagts att Sigtunamötena ryckte initiativet från tayloristerna och öppnade vägen till Saltsjöbaden. Jag hävdar att det var tvärtom. Ett arv av gammal arbetsgivarpaternalism – med sina dimensioner av kontroll, underordning och förödmjukande beroende – behövde neutraliseras av sin krassa motvikt: den växande kakans effektivitetslogik. Välvilja från arbetsgivarhåll uppfattad som välgörenhet med baktankar behövde ersättas med ett program som i arbetarpartens ögon kunde uppfattas som ”fair play”. Som Taylors läror hade transformerats av de ”ortodoxa” anhängarna kring hans utvalda apostlar och Taylor Society åren runt profetens död 1915 erbjöds ett sådant program.
Sigtunamötena: en plats för dialog
Hur hamnade det i Sigtuna? Det är en rätt märklig historia, men den äger sin inre logik. Här kan bara några konturer skisseras tillsammans med glimtar av beläggen för min tes. Förutsättningen för Sigtunamötena var att två artskilda profiler i Svenska kyrkan kunde sammanföra sina förtroendekapital: Manfred Björkquist med sitt gehör högerut och i arbetsgivarlägret och Natanael Beskow med sitt gehör vänsterut och i fackföreningsrörelsen. De hade tillsammans startat möten för ”arbetare och akademiker” 1922. När dessa ledde vidare till möten mellan arbetsgivare och akademiker 1923, och sedan trepartsmötena från 1925, övertogs initiativet av andra. Särskilt centrala aktörer blev Fredrik och Sigrid Göransson, chefen för Sandvikens Jernverk och hans syster, som varit anställd för att assistera sin far och sin bror med att ansvara för bolagets sociala omsorger om arbetarna sedan 1907. Fredrik etablerade sig genom Sigtunamötena som ledare för en grupp fronderande ”duvor” inom SAF.
Krassa omsorger – i samförstånd
Sigrids roll var mer subtil. Hon representerade i detta sammanhang närmast föreningen SAIA – Socialarbetare i Industri och Affärsliv – som bildats av en grupp kvinnor på Fogelstads herrgård 1921 och som snart kom att kalla sig ”Personaltjänstföreningen SAIA” och kalla sina medlemmar (med tiden också män) ”personalkonsulenter”. Via styrelseledamoten Sigrid torde en rad aktörer från nätverket kring SAIA ha kommit in bland arrangörer och tongivande deltagare vid mötena i Sigtuna. Centralgestalten var Kerstin Hesselgren. Kärnan bland medlemmarna i SAIA hade utbildats vid de yrkeskurser i ”praktiskt socialt arbete” som hon startat på uppdrag av Centralförbundet för socialt arbete (CSA) 1910. Inom CSA hade hon och andra förordat att moderna företag, efter amerikansk modell, borde anställa ”social secretaries” som skulle hantera sociala omsorger om personalen professionellt, som en krass effektivitetsfråga – utan att föranleda misstro. I sin svenska upplaga skulle detta ske i samförstånd med den lokala fackklubben. I detta sammanhang lyftes snart Sigrid Göranssons roll i Sandviken fram som förebild. Sedan Hesselgren blivit första kvinnan på en ämbetsmannapost i statsapparaten 1913, som chef för den kvinnliga yrkesinspektionen vid Socialstyrelsen, kom hon att betrakta dessa socialsekreterare som sina ”tentakler” på landets arbetsplatser. När hon tog initiativet till SAIA 1921 hade hon hunnit få med sig nya impulser från USA. 1920 hade hon på plats i New York blivit en av Sveriges fyra första medlemmar av Taylor Society.
Ett radikalt förändringsprogram utmanar förmännens makt
Utifrån schablonbilden av ”taylorismens” roll i 1900-talets historia torde detta te sig gåtfullt. Men bakgrunden var den, att Taylors program det senaste decenniet bildat språngbräda för en ny rörelse för personnel management bland amerikanska företagsledningar. Särskilt inspirerade radikalismen i Taylors budskap. För att enskilda detaljer i hans program, som tidsstudiebaserade standards för arbetsmomentens utförande (”tasks”) med ackordslöner som morot för arbetare att fylla, menade Taylor att hela arbetsplatsen först måste ändras i grunden. Exempelvis fordrades genomgripande standardisering av annat än arbetsmomentens utförande. För ortodoxa tayloriter var fienden status quo. Ingenjörer som sålde russin ur kakan till misstrogna arbetsgivare stämplades som fuskexperter (”fakirs”). En viktig del av programmet var att eliminera förmännens godtyckliga makt på verkstadsgolvet – inte minst den makt över anställning, avskedande och inskolning som, med hot och favörer, användes som morot och piska. Nya idéer om professionell personalledning passade här in som en pusselbit, en följdriktig utveckling av konceptet. Men pusselbiten väckte nya frågor om fackets roll vid arbetsplatser med organiserade arbetare. Antag att Taylor hade rätt i att en växande produktionskaka låg i både ”arbetets” och ”kapitalets” intresse, och rätt i sitt allmänt misstrodda budskap om att ett professionellt-vetenskapligt frigörande av denna intressegemenskap kunde bereda väg till fred i kriget mellan arbete och kapital. Skulle då programmets genomgripande omvandling av arbetsplatserna i effektivitetens namn inte gynnas av kollektiva förhandlingar och avtal med riktiga fackförbund (inte ”company unions”, en företeelse som ofta var länkad till paternalistiska välfärdsprogram)? 1914-1920 transformerades det ortodoxa taylorlägrets profil så, att Taylor Society – med profetens utvalda apostlar i spetsen – skulle bli en av fackföreningsrörelsens närmaste allierade i 1920-talets alltmer fackföreningsfientliga arbetsliv i USA.
SAIA-nätverket: samförståndets katalysator
Hesselgren och kretsen kring SAIA lyckades inte införa så mycket i Sverige av allt som stod på programmet hos den radikala, fackföreningsvänliga, tayloristiskt sinnade falangen inom rörelsen för personnel management i USA. Men det finns starka skäl att tro att deras aktiviteter fungerade som katalysator i en process som dels gjorde den växande kakans intressegemenskapslogik trovärdig som recept på arbetsfred under svenska förhållanden – och dels gjorde den potentiellt explosiva delen av det tayloristiska förändringsprogrammet, ackordslöner knutna till tidsstudiebaserade prestationsstandards, världsunikt framgångsrik i svenskt arbetsliv under Saltsjöbadsmodellens glansdagar. Denna roll indikeras bland annat av röster från sammanhanget kring Sigtunamötena 1925-28. När Fredrik Göransson skrev utförligt om samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare för ett större bokverk 1927 (även publicerat som en liten bok året därpå) gav grundtankarna tydligt eko åt budskapet från Taylor Society, om än lite yrvaket. Samma sak gäller de publicerade versionerna av föredrag i arbetspsykologi som Emilia Fogelklou höll under 1920-talet inom SAIA, vid Sigtunamötena, och vid demokratiskt uppfostrande kurser för förmän som anordnades av SAIA med anknytning till vad som förespråkats vid dessa möten.
Demokratiskt ledarskap – från Boston till Saltsjöbaden
Föredrag om ”arbetsledning” i samma anda hölls i samma uppsättning sammanhang av läraren Gösta Ekelöf – ännu en röst från kretsen kring Hesselgren och Sigrid Göransson. SAIA:s kurser för förmän, som på 1920-talet ambulerat och bland annat hållits vid Sigtuna humanistiska läroverk, kom under 1930-talet att lokaliseras till Ekelöfs tidigare arbetsplats, Tärna folkhögskola. När Hesselgren tog plats bland statens representanter i den arbetsfredsdelegation som skapades med 1928 års arbetsfredskonferens tog Ekelöf plats som suppleant (vid SAIA:s vice ordförandes sida). Med knuff därifrån skapade Industriförbundet 1931 ett Arbetsledarinstitut under Ekelöfs ledning, med uppgift att forma en ny generation förmän och chefer. Andan i hans verk både där och för SAIA:s räkning speglas kanske bäst i hans entusiastiska förord till 1941 års svenska utgåva av en amerikansk bok. Författaren till Ledarskapets konst hette Ordway Tead. Denne hade under det ortodoxa taylorlägrets utveckling till potentiell allierad till fackföreningsrörelsen 1914-16 delat konsultfirma i Boston med den viktigaste aktören i den processen, Robert G. Valentine. Valentines centrala text i sammanhanget, ”The Progressive Relation Between Efficiency and Consent”, publicerades inte mindre än tre gånger i The Bulletin of Taylor Society – 1915, 1916 och 1923. Efter Valentines död 1916 förvaltade Tead sin mentors arv – bland annat med den viktigaste akademiska läroboken i personnel management från rörelsens radikala falang (tillägnad Valentines minne). Böcker från rörelsens konservativa, fackföreningsfientliga flank, med rötter i paternalistiska välfärdsprogram – exempelvis från den s.k. human relationsskolan – kom aldrig att översättas till svenska. I Saltsjöbadsandans Sverige fick Tead leverera underlag för nya samtal om samspelet mellan demokratiskt ledarskap och effektivitet (från 1954 också i en bok utgiven av Kooperativa Förbundet). Vägen dithän hade inte minst gått via Sigtuna.
David Östlund är idéhistoriker vid Södertörns högskola och en av de medverkande under symposiet Samförstånd i en polariserad tid på Sigtunastiftelsen den 10 maj. Läs mer om symposiet
