Valv gapade bakom valv och ingen överblick
Julkrönika: Kerstin Dillmar, Kaplan på Sigtunastiftelsen
Poeten Tomas Tranströmer skriver i sin dikt ”Romanska bågar” och jag tänker att han skriver till oss – rakt in – precis där vi just nu befinner oss;
”Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
– Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”
När Gud vill visa oss sitt ansikte så sänder han ett barn. Och vad skulle gripa djupare i oss än det nyfödda barnet som både är som vi, fastän annorlunda, och som i sig sammanfattar allt av tillit, kärlek, tro och hopp. Det är skört och starkt på en och samma gång.
Vi säger ibland att julen är barnens högtid. En del av oss kommer också att befinna oss mitt bland barn och barnbarn och skratt och glädje och julklappspapper och snören överallt. Andra av oss kommer att vara själva och det kan hända att det kan kännas som att timmarna rinner sakta som kall sirap. Somliga kommer att uppleva sig ensamma mitt i gemenskapen. Ytterligare andra kommer att längta efter att något skulle kunna börja, eller ta slut, förändras, bli bättre eller innerligare. För somliga barn kommer det vuxna firandet och konflikterna att spåra ur och hamna utom kontroll. Någon kommer att dö i julnatten och någon annan att födas.
Det är våra liv. Och just den här julen – när vi ögonblicksvis håller andan inför världsläget – blir det kanske extra tydligt vad som bär något innehåll och vad som bara är tomhet. Vad som är närvaro och vad som är frånvaro. Vad som är väggar och valv i oss själva.
I julnatten öppnar sig himlen och Gud kommer till oss. Mycket lite ändrar sig utanpå men i det tysta, undangömda, det som först inte ser ut att vara något – sker under.
Det är den förbehållslösa kärleken. Den som ser och ändå älskar. Den som i sig klarar av att bära och veta allt om våra dåliga kompromisser, det trasiga och halva och i detta se en helhet. Att se skärvorna till något helt. Se möjligheter i det till synes omöjliga. Som skapar valv i oss och skapar rymd i valven och andas oss till att leva. Det är den heliga förbehållslösa kärleken som på samma gång är både mild och egensinnig. Vi känner väggarna i oss själva. Olika för var och en av oss. Men ingenting är omöjligt för Gud. Om det behövs går han genom våra väggar som om de inte fanns.
Och mitt i vår undran om hur det ska gå med allt – och känslan av att vara i något som är annorlunda än tidigare – får vi påminnas om att vi är på väg, att vi kommer att fördjupas ytterligare, att vi tillsammans blir något mer – och försöka ta emot det som är julens djupaste meddelande till oss; att vi behöver försöka leva tillit, kärlek, tro och hopp. Att vi behöver försöka dela det sköra och det starka. På en och samma gång. Rakt in i våra liv. Rakt in där våra liv rör vid andras liv. Precis där vi är just nu. Större än vad vi kan förstå. Men också närmare.
Tranströmer skriver;
”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”
En välsignad jul önskar jag dig!
Kerstin Dillmar, kaplan Sigtunastiftelsen
