Kaplan Kerstin Dillmars predikan från Sigtunastiftelsens friluftsgudstjänst 18 augusti 2024

---

På vårvintern 1915 sitter John Åkerlund framför kakelugnen hos Manfred Björkquist i Uppsala. Åkerlund, som var utbildad elektroingenjör, hade 1909 startat en arkitektbyrå hemma i sin lägenhet i Stockholm. De är lika gamla, Manfred och John. De har träffats tidigare i ett annat sammanhang kring Åkerlunds första egna projekt, Sörängens folkhögskola i Småland. Den är klar 1912. Nu sitter de framför kakelugnen och talar om Sigtunastiftelsen – som ännu inte finns – John Åkerlund skissar lite slarvigt på prov där och då medan de samtalar. Manfred Björkquist säger att han vill att byggnaderna ska signalera något ärligt, något enkelt och robust – en slags kombination av italiensk klostermiljö och svensk borg. Eller kanske som en kombination av ett hem, en borg, en skola och en kyrka.

1916 tas det första spadtaget. Nathan Söderblom talar. Att bygget påbörjas och genomförs mitt under det brinnande första världskriget påverkar förstås. Man måste – av flera skäl – tänka ekonomiskt. Åkerlund får flera gånger justera sina ritningar för att få till mera kostnadseffektiva lösningar. Det som blir sprängsten användes till grunden, det blir grovhuggen granit i pelare och avtäckningar och tegel som putsas i fasaderna och till och med enkupigt tegel till alla tak för att göra det billigare.

Det blev också en hel del anpassningar till terrängen här och Åkerlund liknade senare Sigtunastiftelsen med själva livet – ”Här finnes inga räta vinklar” skriver han, för att senare tillägga ”Också i livet går man ibland vilse”.

---

När jag för någon vecka sedan kliver in på Grövelsjöns fjällstation så är John Åkerlund den första människa jag ser där. Inte livs levande förstås – men som porträtt. Han har en liten mustasch, bakåtkammat hår och ser ut som en grosshandlare. Efter Sigtunastiftelsen blev han känd som ”hovarkitekt” till STF, Sveriges Turistförening ända från Helagsstugan 1916 fram till Sitasjaurestugan 1950.

Det känns som om vi nickar igenkännande till varandra innan jag ordnar min biljett till båtfärden över Grövelsjön nästa dag. Jag och hunden ska åka båt till Sylen och sedan gå tillbaka. 15 kilometer förhållandevis lätt terräng.

På den vänstra sidan av Grövelsjön, efter den norska gränsen, precis vid strandlinjen någon kilometer innan Sylen så ligger vraket av ett flygplan, en Heinkel 111, som den 2 juni 1940 kraschlandade där. Brittiskt jaktflyg besköt planet efter ett uppdrag i Narvik. Planet blev så pass skadat att man var tvungen att gå ner. Det berättas att hakkorset på flygplanet syntes på långt håll. Besättningen klarade sig mirakulöst. De går i klädda sina uniformer i samlad tropp gick till det enda huset i Sylen. Bultar på ytterdörren. Edmund Ryvang som då är 18 år måste tillsist öppna dörren. Besättningen frågar om verktyg. Edmund låtsas inte förstå. Så lyfts en pistol och Edmund tvingas ta fram alla verktyg. Allt av värde skruvas bort. Nästa dag kommer ett sjöflygplan och hämtar besättningen. Men allt från flygplanet kommer inte med. Några vapen blir kvar. Det följer några dagar av stillhet och tystnad. Sedan överlämnas vapnen till motståndsmännen i Hjemmefronten. Man tappar bensinen ur tankarna. Plexiglashuven monteras så småningom som vindruta på gårdens båt och av de stora hjulen på landningsstället gör man en hästkärra. Det lilla sporrhjulet sätts på skottkärran. Och Edmunds mamma tar tyget i fallskärmarna och syr en varsin skjorta till Edmund och hans far, en blus till sig själv och fallskärmstyget räcker också till pyjamasar till alla.

---

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet.

Han tar med sig mannen som är döv och som knappt kan tala. De går avsides. Jesus lägger sin hand på honom. Ser upp mot himlen, andas djupt och säger ”Effata!” Öppna dig!

Plötsligt kan mannen höra och tala. Kanske är undret förbehållet honom – han som går från död till liv. Eller så är det något som skulle kunna sägas till var och en av oss – ”Effata!”, ”Öppna dig”.

-Här finnes inga raka vinklar, säger John Åkerlund. Jag tänker att vi inifrån oss själva vet att det är sant. Livet har inga raka vinklar. Inte ens på Sigtunastiftelsen. Eller Edmunds mamma – när verkligheten kraschlandar rakt in i ens liv – att hon gör något annat av det, förvandlar det, omformar det till något som går att använda. Fallskärmar till skjortor, en blus och flera pyjamasar. De tar till vara på omständigheterna. De skapar av det som finns.

Om det sas till oss – till dig och till mig ”Effata!”, ”Öppna dig!”

Vad är det då i oss som skulle kunna öppnas? Vad är det som skulle kunna förvandlas, förverkligas, bli och ta form? Vad är det som vi redan har och som skulle kunna träda fram på ett nytt sätt. Bli något annat. Mitt i våra liv. Mitt in i våra tankar, våra upplevelser, vår tro och vår oro. Mitt in i det vi gör och inte gör. Det vi vill och inte vill. Det som blev och inte blev. John Åkerlund skriver: Här finnes inga raka vinklar. Också i livet kan man gå vilse. Och Jesus säger: ”Effata!” ”Öppna dig!”.

Amen.

Kerstin Dillmar är kaplan på Sigtunastiftelsen och domkyrkokomminister med ansvar för existentiell fördjupning i Uppsala Domkyrkoförsamling.

Joachim Berner donerar Maria Fribergs fotografiska verk Ärvda Drömmar/JB till Sigtunastiftelsen. Verket som överlämnas till Sigtunastiftelsen den 28 augusti är en del av en pågående fotosvit där konstnären utforskar manlighet och maskulinitet, men också individens identitet i förhållande till omgivningens förväntningar.

Ärvda drömmar (2024–) är titeln på en pågående fotosvit av konstnären Maria Friberg. Som så ofta i hennes verk kretsar serien kring manlighet och maskulinitet, men också kring individens identitet i förhållande till omgivningens förväntningar, något som brukar blir tydligt vid generationsskiften inom familjeföretag. Med öppet sinne fördjupar hon bilden av mannen, hon gör den mer komplex och mångfacetterad. Vankelmodiga, sårbara och spörjande män släpps på ett självklart sätt in i hennes värld.

I Ärvda drömmar har män och pojkar hejdats mitt i steget. Plötsligt överraskas de med oceaner av tid för reflektion och introspektion, en typ av aktiviteter som när det gäller män ibland förväxlas med passivitet. Det gäller också fotot med den medelålders JB där den stora och lilla världen – inne och ute – möts i en och samma bild.

Skådeplatsen är ett kalhygge med glest planterade björkar med påfallande gängliga trädstammar. Dit har JB flyttat sitt vardagsrum, som representeras av Mats Theselius ikoniska stålrörsfåtölj Bruno klädd med konjaksfärgat skinn, och den minimalistiska golvlampan Gala, signerad Jonas Bohlin. Möblerna, idag moderna designklassiker, skapade en hype under designboomen åren kring millennieskiftet – vid samma tid som JB inledde sin kometkarriär i yrkeslivet. Möblerna blev ett uttryck för hans generations smak, för utvaldhet och social status.

JB, vardagsklädd och en smula örnlik, avbildas i profil inte olikt den italienska renässansens magnifika fursteporträtt. Med skärpt blick registrerar han vad som händer i landskapet. Kroppen framstår som märkligt vriden i den skinnklädda stålrörsfåtöljen. Det är något som skaver och han ser inte helt avslappnad ut. Vem har gett grönt ljus till denna massiva skogsavverkning? Är det han själv, eller har han att förlika sig med tidigare generationers rovdrift på naturen? Kanske gör han sig redo för en gir, för att dra i spaken? Kalhygget, som mest påminner om ett slagfält, blir också en påminnelse om egna tillkortakommanden.

Snett bakom honom har Maria Friberg placerat en havsörn, på en gång en maktsymbol och en själslig följeslagare. Rovfågeln representerar något okontrollerbart och blir en förstärkning av JB:s frihetslängtan. I landskapet finns villebråd och örnens närvaro för tankarna till falkenering, en sysselsättning som samhällets absoluta toppskikt ägnade sig åt i äldre tid.

Maria Friberg arbetar med antydningar och associationer som drar åt olika håll. I bilden finns en underliggande kritik mot det kortsiktiga tänkandet i vår samtid.

Sophie Allgårdh
Konstkritiker och intendent vid Thielska Galleriet

Maria Friberg (f. 1966 i Malmö), utbildad på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, bor och verkar i Stockholm och Örbyhus. Hon arbetar med fotografi och video och är en av våra mest hyllade konstnärer med soloutställningar både i Sverige och internationellt, på Thielska Galleriet, Moderna Museet, Fotografiska, Santa Barbara Contemporary Arts Forum, Kalifornien, Conner Contemporary Art, Washington DC och Pi Artworks, London. Maria Fribergs verk ingår i samlingarna på Moderna Museet i Stockholm, Kiasma i Helsingfors, Museum of Fine Arts Boston och Denver Art Museum. Hon representeras av Galleri Flach i Stockholm. Maria Friberg visar delar ur serien på LMNO Gallery, Brussel 12/9 – 16/11 2024.

Av Joachim Berner

”Oh, no”, sa jag till mig själv när jag såg en gammal antagonist kliva på det tidiga morgonflyget till Göteborg. Ulf Kihlander och jag hade hängt i samma gäng runt den legendariska rockklubben Errols i vår relativa ungdom. Han var några år äldre än mig och de flesta var mer imponerad av honom än av mig. Svårsmält – inte minst i den åldern.

Ulf hade sätet bredvid mig och sjönk ner och sa hej till mig som stirrade stint ner i morgontidningen och hade hoppats på att inte bli igenkänd. Vi hade såklart ett fint samtal. Ett samtal om konst. Ulf Kihlander med en gedigen konstutbildning arbetar i dag främst som curator och med konstnärlig utsmyckning på företaget Kiwi.

Synkroniciteten var magnifik. Jag på var på väg på ett byggmöte för firmans nya fastighet i Mölnlycke. För att kunna locka unga medarbetare och försöka modernisera det i dag 127 år gamla familjeföretaget, ville vi skapa en modern fastighet för såväl kontor som lager och viss konfektion. Och för att verkligen driva på kulturförändringen bestämde vi oss för en omfattande konstnärlig utsmyckning.

Ulf Kihlander gjorde tillsammans med sin kollega Martin Wickström på Kiwi ett strålande arbete. Ledordet var västsvenska och nu verksamma konstnärer.

”Konsten är en möjlighet för betraktaren att kanalisera sina känslor”, sa Ulf Kihlander.

Och så blev det. Med besked.  Reaktionerna blev omfattande. Några medarbetare blev så provocerade att de sjukskrev sig. Främst var det ett verk med en stirrande bilkörande kvinna av Ola Åstrand som väckte starka känslor, men även en nonfigurativ olja av Jukka Mäkeläe och Anders Virgil Dejarvs ölparty rörde upp sinnesstämningen på kontoret. Ulfs förmåga att tala om konsten på ett antal konstvandringar med personalen, lugnade ner situationen.

Konstens effekter överträffade med råge mina förväntningar. Företaget fick en helt ny identitet i den nya fastigheten jämfört med hur det var tidigare i den nedkörda och nu rivna industrifastigheten i Partille. Konsten är förutom en katalysator för känslor även en forskningsverksamhet. Bolaget förflyttades från att vara i dåtid till allt oftare tala om framtiden. Ett helt avgörande steg för ett företags överlevnad.

”Vi har inget intresse av konsten. Vi säljer den”, sa den lokala ledningen i samband med värderingen av bolaget inför en börsintroduktion. Ett felskär. Reaktionerna blev minst lika starka inför risken att skiljas från konsten som när den några år tidigare hade introducerades. Efter några turer hänger alla verken kvar – till en inte oväsentlig grad av stolthet bland de anställda.

I verksamheter vi förvärvat och skaffat nya lokaler åt, har jag anammat samma filosofi. Till exempel i en större fastighet i Arninge utanför Stockholm där Zander&Ingeström huserar, har Johan Nobell skapat en större muralmålning. I dag en viktig identitet för företaget. Och företagets nya huvudkontor i centrala Stockholm har ett stort oljeverk av Kristina Jansson blivit ett centralt riktmärke.

Bland den samtida konsten i Mölnlycke hänger två äldre porträtt av min farmor Isolde och farfar Christian målade av den norska konstnären Emanuel Vigeland, bror till den mer kända Gustav som har en alldeles egen och enastående skulpturpark i Oslo. Emanuel har eget lite mindre museum i ena änden av parken.

När jag hamnade på en rundvandring på den behagliga Sigtunastiftelsen för några år sedan, får jag syn på en närapå replika av porträttet av Christian. Men det är en annan farbror som är porträtterad – Oscar Ekman.  Oscar Ekman gjorde den stora grunddonationen när Manfred Björkquist tillsammans med Nathan Söderblom skapade Sigtunastiftelsen. Oscar Ekman var en ledande finansman och grosshandlare verksam i Göteborg och skapande av bland annat Skandinaviska banken. Familjen Ekman var sin tids svar på Wallenberg i Västsverige.

Emanuel Vigeland porträtterade uppenbarligen affärsmän, som min farfar, i Göteborgstrakten i början av förra seklet.  Christian och Oscar bodde en tid grannar i Örgryte.

Jag blev väldigt berörd av porträttet och kopplingen. Sigtunastiftelsen är en plats där existentiella frågor, andlighet, kan möta näringsliv och kultur. Platsen, byggnaden och stämning är fantastisk i Sigtuna. Stiftelsen är plats jag länge letat efter och återkommer i dag ofta till för retreater, kulturupplevelser och samtal.

Tidigt våras bjöd den nya dynamiske direktorn för stiftelsen Helle Klein in till en kulturhelg med temat Mannen.  Tillsammans med Johan Norberg som jag skrivet boken Alla dessa dagar som kom och gick, tankar om livet i den tredje åldern (Mondial) med, som handlar om att åldras som man, blev jag inbjuden till ett samtal. Johan som dessutom är en framstående jazzgitarrist spelade på kvällen med trombonisten och sångaren Nisse Landgren. Och efter vårt samtal samtalade konstnären Maria Friberg och författaren Gunnar Ardelius om män i konsten. Maria har gjort ett flertal verk utifrån män. Bland annat visade Thielska Galleriet en stor kritikerrosad separatutställning i vintras.

Fina och fördjupade samtal, som ofta på stiftelsen.

”Kan du tänka dig att vara modell?”

Frågan kom helt oväntat från Maria några veckor efter konsthelgen: ”Och är det okej att det framgår att det är du i verket?”

Gulp.

Jag tackade ja. Omgående. Kände direkt en stor tillit till Maria och hennes konstnärskap. Och, ska jag något ovilligt erkänna, frågan kittlade också mitt ego. Ett ego som såklart ofta spelat mig spratt.  Egot har stått i vägen för nåden. Men ärlighet i konstnärens uppsåt fällde avgörandet.

Bilden är tagen. Så mycket mer vill jag inte säga implicit om verket nu.

Och fotoprocessen har hjälp mig att släppa min farfar. Min far har jag sedan länge gjort upp med, men min farfar, grundaren av firman har jag haft ett komplexfyllt förhållande till.

Nu har vi dock precis släppt hans namn för firman – sedan en 22 maj heter det börsnoterade företaget Berner Industrier och moderbolaget har släppt namnet Christian Berner Tech Trade. Dags att släppa taget och låta farfar få vila. En stor sak för mig.

När väl Marias verk är klart, överväger jag att donera ett exemplar till Sigtunastiftelsen.  Men kan man verkligen göra så? Donera ett verk där jag själv är modell?

”Jag skulle aldrig göra det, men du ska självklart göra det. Det rimmar med din personlighet och sätt att vara”, säger min vän och för detta bokhandlaren Mathias Engdahl.

Och ja, det må vara självupptaget, men jag har bestämt mig för att följa mitt hjärta och erbjuda en donation. Någon vägg är förhoppningsvis ledig i ett undanskymt konferensrum och värsta fall får de arkivera verket i förrådet.

Men förhoppningsvis har stiftelsen sedan länge insett att konsten driver utvecklingen och utgör en katalysator för känslor och nya tankar. Jag är tämligen övertygad om det.

Varsågoda.

Joachim Berner är företagare, författare och tidigare chefredaktör för DN och Expressen