TEXT: BENGT KRISTENSSON UGGLA ILLUSTRATION: JOHN ÅKERLUND

---

När man kliver av SL-bussen nedanför Sigtunastiftelsen och blickar upp mot det väldiga byggnadskomplexet som tornar upp sig på höjden kan man nästan få en känsla av att ha hamnat i den italienska renässansen. De fantasifulla byggnaderna där högt ovanför Mälarens vatten väcker besökarens nyfikenhet och den som för första gången vandrar upp för backen in i den idylliska miljön kan nog få för sig att ha hamnat i ett isolerat bildningsreservat, där man sökt skydd bakom höga murar för att hålla en stökig omvärld på avstånd.

Men liksom vi idag vet att renässansepoken inte alls var någon idyll, utan en på många sätt mörk tid präglad av dramatiska omvälvningar, våldsamma krig och svårast tänkbara umbäranden, så växte också Sigtunastiftelsen fram i en turbulent tid, mitt under ett förödande världskrig i vars skyttegravar en hel generation förlorade alla sina illusioner – och därefter följde en pandemi, den så kallade ”spanska sjukan”, som skulle komma att skörda ännu fler offer.

När vi nu idag, så där hundra år senare, själva gör liknande erfarenheter, fast i omvänd ordning, då vi efter vedermödorna och isoleringen under Covid 19 kastats in i vad som ser ut som en lång och förfärande krigsvintertid där hela vår livsform tycks vara hotad, kan det vara nyttigt att påminna om att det var just för att möta en avgrundsdjup samhällskris som denna bildningsinstitution en gång kom till. När man i den situationen skrev in formuleringar som ”luthersk tro” och ”kyrklig bildning” i stiftelsens portalparagraf var det inte uttryck för ett defensivt försvar och ett försök att gömma sig bakom murarna, utan del av en offensiv och framåtsyftande ambition att placera bildningen och frågor om det mänskliga mitt i samhällskrisen i en tid av social oro då hela världen stod i brand.

På samma sätt som renässansens ”återfödelse” inte bara pekade nostalgiskt bakåt utan drevs av starka utopiska energier som skulle visa sig bära långt in i framtiden, så syftade humanisten Manfred Björkquists ”reformatoriska” fokus på bildning och kultur till att rusta människor så att de ansvarigt skulle kunna möta den djupgående politiska, ekonomiska, sociala och existentiella kris som genererats av den dramatiska samhällsomvandling man upplevde. På tröskeln till det demokratiska genombrottet och det begynnande välfärdssamhället behövdes nyskapande pedagogiska metoder i form av samtal och dialog för att öppna vägar till ett nytt samhällskontrakt. Sigtunastiftelsen blev en plats där lekmännen, kvinnorna och en ny tids socialitet fick rejält spelutrymme – och det var faktiskt i denna miljö som Saltsjöbadsandan växte fram.

---

Gränsöverskridande bildning

Ropet efter bildning, som hörs också i vår tid, ljuder dock aldrig i ett lufttomt rum. Behovet av bildning är intimt förknippat med upplevelsen att något grundläggande mänskligt är hotat. Nästan alla stora utmaningar vi står inför idag kommer från globaliseringsprocessens baksidor. Det gäller allt från klimatkris och polarisering till den destabilisering av vår gemensamma kognitiva infrastruktur som hotar såväl demokrati som vetenskap. Genom att anlägga ett bildningsperspekiv på samtiden placerar man sig mitt i vår tids multipla samhällskris. Bildning handlar nämligen inte om att bevaka gränser och försvara statushierarkier, maktprivilegier eller att skydda ett kulturellt finrum laddat med prestige, utan om en gränsöverskridande förmåga som vi främst utvecklar genom att göra gränspassager.

När man passerar en gräns konfronteras man med det främmande – men man blir också själv främmandegjord. Denna erfarenhet kan vara både smärtsam och skrämmande, men utgör framför allt en möjlighet att lära sig något om meningsbildningens villkor och de identitetsbildande processer som formar oss som människor. Genom erfarenheter från gränspassager bygger man en nyckelkompetens i en globaliserande värld. Bildning uppstår nämligen när vi låter det välbekanta bli främmande och då det främmande plötsligt framstår som välbekant, för att nu låna en formulering från en av den moderna psykologins portalgestalter, William James, Ur denna erfarenhet växer insikten om att liksom ”jag är ett du” så är ”du ett jag” och det förhållande att vi kan uppträda som ”delbara” divider – i stället för ”odelbara” individer – är en grundläggande förutsättning för att dialog och samtal alls ska kunna komma till stånd. Denna tanke har också formulerats lika skarpsinnigt som humoristiskt av en av stiftelsens många författarstipendiater, Kristina Lugn: ”Vi måste skilja oss – från oss själva.” Man kan i denna formulering höra ett avlägset eko från det lutherska imperativet om att ”ställa oss utanför oss själva” – nos poni extra nos. Den så kallade ”rättfärdiggörelseläran” handlar nämligen om att förlägga sitt berättigande som människa, sin ”rättfärdighet”, utanför sig själv.

Ett gränsöverskridande bildningsbegrepp kan också fungera som en spärr mot att bildningen förvandlas till en statusmarkör eller uppfattas som ett kulturellt kapital som man kan disponera. Det gränsöverskridande perspektivet förhindrar även att bildningen ses som något ensidigt kulturellt – som står i motsats till natur, teknik, politik och ekonomi och således skrivs in på den ena sidan i striden mellan ”de två kulturerna” (C.P. Snow).

---

Bildningsresor

Sigtunastiftelsen är en plats för bildningsresor. Men det händer något, och de händer något med oss, redan innan ankomst, när vi reser dit – och på vägen därifrån. Det väl tilltagna biblioteket erbjuder också resurser för att ”resa” med kulturen, då böckerna fungerar som ett slags kognitiva trampoliner som gör det möjligt att svinga sig ut i nya och helt annorlunda världar. Ett bibliotek är inte bara en stillastående boksamling, utan en inbjudan till ett kunskapsäventyr, vilket symboliskt markeras av läsplatserna. Det är nämligen först i mötet mellan människor och texter (och andra ”bildande material”) som menings- och identitetsbildningens mirakel sker.   

Poeten Tomas Tranströmer har fångat bildningsprocessens dynamiska karaktär i en dikt där han talar om ”sanningar” som kommer inifrån ” respektive ”utifrån” och understrukit att det först är genom att dessa ”möts” som man har chans att få syn på sig själv. Med sociologen Hartmut Rosa skulle vi kunna kalla denna erfarenhet för resonans. Att Sigtunastiftelsens kapell inte är något rum där man lämnar den stora världen utanför förstärks av att Rosa använder fenomenet bön, som vid första anblicken kan framstå som något inåtvänt, som ett exempel på en relation av resonans mellan oss själva och världen, eftersom när den bedjande böjer sig inåt och blundar, då vänder sig denne enligt Rosa samtidigt utåt till något utanför henne själv – och i denna akt förbinds dessa två rörelser.

Bildning handlar om kunskap och människor – och den gamla tanken på bildningsresan understryker bildningens dynamiska karaktär, vilket förstärks av att vi i och genom gränspassagerna liksom ”tar ett kliv ut ur oss själva” så att nya perspektiv öppnar sig på världen och en själv. Bildningen påminner oss om att kunskap alltid har en mänsklig dimension – och genom bildningsresa möter vi den djupaste aporin (gåtfullheten) med att vara människa: att vi måste ”bli” dom vi ”är”. Och av samtalets nödvändighet lär vi oss att den närmaste vägen till oss själva faktiskt är en omväg som går via mötet med den andre. Sigtuna är därför platsen för den längsta resan en människa kan göra: resan till sig själv.

---

En plats där bildning äger rum

Man ska inte underskatta det betydelse arkitekturen på Sigtunastiftelsen har för att möjliggöra bildningserfarenheter. Den som vandrat genom den långa slingrande gången som går från biblioteket upp till huvudbyggnaden och som genom en lönndörr plötsligt stigit ut i sällskapsrummet utanför kapellet, eller som tagit fel korridor utanför matsalen och plötsligt hamnat i en utomhusloggia när man i själva verket var på väg till ett konferensrum, vet att hela det byggnadskomplexet med sina slingrande korridorer inbjuder till äventyr. Här finns verkligen risken att bli desorienterad – men också möjligheten att i nästa steg göra en nyorientering. Mot bakgrund av att inte bara gäster går vilse i lokalerna, även direktorn gör så emellanåt, lockas man att återvända till Tranströmer och travestera en av hans diktstrofer: Det finns på Sigtunastiftelsen en oväntad bildningsmöjlighet som bara kan hittas av den som gått vilse i någon av de vindlande korridorerna…

Grundtvig!

Manfred Björkquist var i grunden pedagog och när han byggde upp en ”kyrklig folkhögskola” och en stiftelse för ”kyrklig bildning” så skedde det med stark inspiration från den danske bildningsfilosofen och psalmdiktaren N F S Grundtvig, som ett sekel tidigare fick en alldeles central roll i et kritiskt läge då Danmark kämpade för sin överlevnad som land och tvingades återuppfinna sig själv på nytt. Grundtvig sågi sintids djupa samhällskris, som förorsakats av svåra territoriella förluster, ett våldsamt inbördeskrig, stora ekonomiska utmaningar och en djup nationell identitetskris, en pedagogisk utmaning av folkbildande karaktär. I en tid då kunglig suveränitet ersattes av folksuveränitet och då bönder och herremän genom den nya Grundlagen tillerkändes samma rättigheter och skyldigheter, handlade det om att med bildningens hjälp förvandla ett ståndssamhälle av undersåtar till en nationalstat av medborgare.

För att i denna situation kunna knyta samman den lärda bildningen med den folkliga bildningen krävdes enligt Grundtvig en för hans samtid ytterst radikal tanke: att man kunde bli bildad på det språk som folket talade, och inte endast med hjälp av grekiska och latin. Grundtvig gjorde en dygd av en nödvändighet när han lyfte fram modersmålets betydelse i en situation då Danmark krympt och blivit enspråkigt efter förlusten av de tyskspråkiga provinserna. Denna uppgradering av folkspråket var en förutsättning för att bildningen inte bara skulle inbegripa en elit. Men Grundtvig drevs också av övertygelsen att bildningsprocesser inte bara handlar om böcker utan kräver ett ”levande ord” när han utvecklade sin vision om ett nytt nordiskt universitet (som skulle ersätta det gamla latinuniversitetet) och en folkhögskola, som var hans alldeles egna uppfinning.

Idéerna till folkhögskolan växte fram hos Grundtvig under hans egna bildningsresor. Grundtvig gjorde under åren 1829 – 1843 fyra livsavgörande resor till England. Dessa besök fungerade som ett slags ”resor till framtiden” där han på ett högst påtagligt sätt mötte det framväxande industri- och klassamhället. Han inspirerades av den moderna liberalismen inom såväl politiken (parlamentarismen) och kyrkan (religionsfriheten) som inom undervisning och skolväsende. I England kunde Grundtvig – som betraktade franska revolutionen som viktigare än reformationen – på nära håll studera frihetens problematik i hela dess komplexitet och fördjupa sig de utmaningar som en modern människa av autonomi och ”självlagstiftning” konfronteras med när bildning ska implementeras i en konkret samhällelig verklighet. Pedagogikhistorikern Ove Korsgaard har understrukit hur modern Grundtvig var och beskrivit honom som en europeisk intellektuell av samma format som Rousseau, Kant, Herder, Fichte, Stuart Mill, Burke, Hegel och Tocqueville.

---

Allt viktigt sker i ”mellanrummen”

Men det som gjorde störst intryck på Grundtvig var det otvungna sociala livet och de livliga samtalen kring måltiderna när han vistades vid Trinity College i Cambridge. Erfarenheten av det informella utbytet mellan blandade gästerna, ett ”fellowship” där det i samtalen kring de långa matborden fanns utrymme för hela människolivet, blev formerande för honom. Det var här idén om folkhögskolan föddes och insikten om att för att människor ska kunna utvecklas – bildas – krävs ”en skola för livet” där man delar liv med varandra och åtminstone en gång om dagen är ”rena materialister” – genom att man träffas för att äta tillsammans.

Hos Grundtvig finns embryot till Sigtunastiftelsen och det framåtsyftande bildningsprogram som Björkquist så framgångsrikt skulle komma att realisera i byggnaderna på höjden ovanför Sigtunafjärden. En sådan bildningsborg har en än större uppgift att fylla i en tid som vår, då ”den nya formalismen” utarmar våra utbildningsinstitutioner. Mot bakgrund av Grundtvigs livsavgörande erfarenheter vid Trinity College kan man också förstå varför hotell och restaurang på Sigtunastiftelsen inte fungerar som några rent praktiska arrangemang ”vid sidan av” kärnverksamheten, utan är helt oumbärliga och integrerade delar av själva bildningskulturen. Det är i de många informella samtalen kring matbordet och i de utspridda sittgrupperna – i ”mellanrummen” – som bildningens under kan ske!

Teologi och bildning: hur blir vi mänskliga?

Det är ingen tillfällighet att bildningens stora tänkare i Norden, N S F Grundtvig, i likhet med Manfred Björkquist, var en ”kyrkans man”. Bildningen har nämligen sitt ursprung i en lång teologisk historia, som börjar redan i talet om människan som skapad till ”Guds avbild” via bekännelsen till Gud som ”blir människa” i Kristus till mystikens tankar om hur Kristus ”bildas” i den ordlösa erfarenheten.

Under 1700-talet och framåt flyttar bildningsbegreppet ut i samhället och förlorar mycket av sin kristna språksättning. Men om någon skulle uppfatta den teologiska bakgrunden till bildningsbegreppet som en begränsning av intresset för mänsklig utveckling, så vittnar det nog mest om teologisk okunskap. Grundtvig bars av övertygelsen att alla människor, oavsett tro, är skapade av Gud. Helt i linje med hans ofta citerade ord ”människa först, och kristen sen” ansåg han att alla – oavsett om man var ”kristen eller hedning, turk eller jude” – kunde samarbeta i utforskandet av det gemensamt mänskliga. För Grundtvig var tron överhuvudtaget inte något som skilde honom från andra, utan snarare något som förenade honom med allt levande och som förstärkte hans samhörighet med alla människor. I resonansen på Sigtunastiftelsen kan därför teologi och bildning mötas i det gemensamma samtalet om hur vi blir mänskliga – människoblivande.

---